Allt spricker upp, även människan på gatan.
Fimpar kommer fram när snödrivor upplöses.
Fönsters akuta behov av tvätt går inte längre att förbise.
Och jag vistas i en bubbla av svårmod och förundran på samma gång.
Är i stan för ett möte, och när jag vandrar i solen längs Odengatan kommer plötsligt såpbubblor flygande emot mig i luften. Oförklarligt. De passerar i strid ström, virvlar runt i vinden, färdas förbi mig och jag kan inte se var de blir till, var källan till deras uppkomst är.
Märkligt.
Och underbart.
De bara finns.
Och jag känner mig som kvinnan i Benignis "Tigern och snön", jag går där, mycket långsamt och tänker att enda skillnaden mellan mig och hon som såg snö falla över en vit tiger, i strålande sol på en gata i Rom, är att hon hade en man som älskade henne, som kämpade för att nå henne, som stred för att rädda henne. Känner ingen sorg, bara vissheten att den älskade slutade att älska helt enkelt.
På eftermiddagen till frisören, blir korthårig igen. Skönt. Sen jobb hemma, tills N och hennes pojkvän kommer, de ska sova hos mig i natt, men de försvinner snart igen till N's barndansgrupp.
Och jag avslutar min arbetsdag innan kl 18 för första gången på länge. Ikväll kanske jag t o m tvättar ett fönster?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar