Du, låter du mig vila min panna i din hand, bara ett ögonblick?
Får jag sitta alldeles stilla bredvid dig, utan att säga ett ord?
Luta mig mot ditt bröst, lägga min tyngd i ditt knä?
Du, får jag rulla ihop mig vid din sida, som ett knytt som kryper in i ett gömsle, lite ensam, lite behövande och lite längtande på samma gång?
Kan jag släppa allt ansvar, all mognad, för en stund, även när du ser på? Kommer din blick fortfarande vara ljus, när jag stolt och stark reser mig igen?
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar