Gazza & Gaza

Det finns en trötthet och en tyngd i vetskapen: idag har jag befunnit mig i en låtsasvärld medan människor har dödats eller förts till fängelse i den riktiga världen. Goda människor med goda intentioner.

Mer än så förmår jag inte skriva just nu.

ESC

Ska jag också festivalblogga helt enkelt?

Skriva om knaset när en urdålig låt inte går till final, framförd av en f d personlig tjej som stylats om i prinsessklänning och diadem - den "kris", den "svarta dag", den "otroliga tyngd" som drabbade landet? När människor skjuts blodiga öster om oss och naturen kvävs av olja väster om oss? Ska jag - lite försiktigt - påminna 'svenska folket' om att de själva är orsaken till att just den låten vann och att det är lite märkligt att man kräver ledningens avgång.

Jag kanske, än en gång, ska uttrycka min högst personliga tro på att det som står på egna ben och inte försöker likna något annat är det enda som håller. Därför vann Rybak, därför vann nu Tyskland. Att skriva schlager på recept fungerar inte. Lägg ingen energi på mängder av möten där ni slår fast en teorisk strategi för hur Sverige ska slippa ännu ett 'fiasko'. Salem hade gett Lena en hård match. Vi har riktigt bra musiker - artister - scenpersonligheter i Sverige också.

Roar mig med att läsa alla facebook-inlägg om melodifestivalen. I torsdags stod det: "Nu är min lördagkväll förstörd!".

Själv hade jag en rasande trevlig lördagkväll.
Med vänner, varm laxsallad och marängtårta.
OCH melodifestival på TV.


Tags Melodifestivalen, ESC, schlager

My love, my life

Vår gemensamma resa har hållit på i 18 år.
Nu är du redo att ge dig av själv.

Men jag finns här närhelst du behöver.

Civil olydnad

Jag körde Lite För Fort.
Till vänster om mig passerade hetsiga herrar i finare bilar än min.
Dom körde Ännu Fortare. Schwisch bara!

Plötsligt bromsar alla in och kryper upp bakom mig i snigelfart.
Och ja visst: där stod polisen.

Jag rörde inte bromsen.
Jag lättade aldrig på gasen.
Jag fortsatte att köra Lite För Fort.
För jag vill inte vara en skenhelig ögontjänare.

I ögonvrån tyckte jag mig se polisens gillande blick:
"Hon vet vem hon är och hon står för vad hon gör, modigt!" sa den mig.

(Lite längre bort, bakom kröken, gasade jag för fullt. Jag ville ju komma hem.)

(orkar inte ens skriva snygg svenska)

Härre jävlar va trött ja e ida.
Å hungri.
Mikron surrar min mat varm.
(Den kommer inte smaka nåt vidare.)

Nån jäkel har pajat en backspegel på Bella.
Silvertejp...
Verksta imorrn - tre tusen pix.
(Där rök min tatuering.)

Satans beställda bläckpatron till skrivaren försenad.
(Går inte vara projektledare utan utskrifter.)

*

(10 minuter senare)

Mmmmm... vad gott med lite pasta i vitvinssås.
Tänk att jag hittade en verkstad som kunde fixa bilen direkt.
Och imorgon åker jag hem, hurra! Då kan jag skriva ut allt jag behöver på min skrivare där.

Nu tar jag ett glas öl och lägger mig i soffan med en god bok.
Hej med dig!

Var det så här Da Vinci menade?

Först kom portkoderna.
Dom gick att sjunga in i minnet, ibland blev det riktigt fina melodier.

Sen kom kortkoden som gick att omvandla till ett fyrstavigt ord med personlig innebörd, och på så sätt etsade sig via själen in i hjärnan.

Så sist alla miljoner lösenordskoder som ibland måste vara längre än fyra tecken, ibland mixa siffror med bokstäver och som ibland delas ut av en maskin. Då blir resultatet ett slags xY2b5nOPy1j.
Hur man nu ska komma ihåg det.

Suck.

Idag sket sig allt:
Skulle betala en biljett via kontokort men då krävdes en personlig kod som jag förstås glömt och när jag provade mig fram blev allt spärrat. Ringde telefonbanken för support och ombads knappa in en kod som jag förstås glömt. Samtalet bröts, antagligen på grund av för lång tanketid.

Jag har aldrig tyckt om stängda dörrar, än mindre låsta. Värst av allt är kodlås. Jag kanske helt enkelt ska strunta i allt och ägna mig åt att elda i min vedspis och fiska min abborre istället?

(Men om du, av nån anledning, skulle vilja ha koden till mig, prova 5683. Eller 5433.)

Into the wild

Tänk om allt bara går ut på att ha så roligt som möjligt?

Häva en bägare, dansa vilt och sjunga fram solen bortom horisonten?
Vila på fuktigt gräs, famnas av iskallt hav, vaggas av en nynnande vind?
Gränsla en frustande häst, tämja en rytande storm, besegra ett otjänligt berg?
Smeka en orakad kind och kyssa honom bultande?

Jag kanske har missat hela poängen, där jag försöker axla och duga och plikta och behaga? Så funderar jag när jag efter 12 timmar checkar ut för att woka min kyckling i ensamhet.

Å andra sidan kommer lönen imorgon. Det finns vissa samband.

Road-Haiku (eller konsten att fördriva 4 timmar)

rullar mot solen
gula fält och vindkraftverk
tre kronor tar brons

Kom och håll om mig

Ok, så här är det:

Erkänner min besvikelse och min ynklighet: än en gång har förkylning invaderat mina luftrör, mitt huvud, min näsa. Jag skulle åkt till en vän - vad jag såg fram emot det! - men sitter med rinnande ögon och näsa, utan röst, utan ork, utan tro.

Där ute skiner solen.
Här inne är det mörka moln.
Och jag är ett skrutt som tänker alldeles för dystra tankar för mitt eget bästa.

Columbus och jag

Jag är lite förvirrad.
Jag kanske inte kan lita på mitt omdöme längre.
Vad var på riktigt? Ingenting?

Tror att jag helt enkelt navigerat 180 grader fel i en fråga, och vänder nu stäven mot en ny horisont.

Och se, där är lite ljus. Kanske till och med Japan?

Det är inte ett dugg synd om mig

Jag har burit ut laptopen på balkongen och sitter nu halvnaken i solen med en dataskärm framför mig. Solglasögonen hjälper mig att åtminstone en aning se vad jag författar; om amputationer, böldpest, fängelsestraff och häxförföljelse.

Tidigare åt vi jordgubbar och glass, kollegan som var här för att fixa de sista orkesterstämmorna. Nu är allt postat och klart, en dryg vecka återstår innan det blir skarpt läge och jag ska märka om jag tänkt rätt eller fel det senaste halvåret.

Lugnet före stormen.
Det är en bra dag idag.

Friskt vågat...

Vi låtsas

Där borta låtsas min vän att hon ror över ett spegelblankt hav, med den ljumma försommarvinden lätt smekande hennes kind.

Framför mig låtsas en ung man att han slår ner sin värsta dödsfiende. Höger, vänster, rak höger igen, armbåge, så hålla fast och knäa, knäa, knäa.

Den snygge låtsas att han lyfter en stor stock som fallit över en jungfru. Gång på gång befriar han henne, upp och ner, upp och ner lyfter han.

Själv låtsas jag att jag springer i skogen med en älskad strax intill mig. Ingen av oss säger något, vi trivs så väl i varandras närhet; i tystnad, i forsande samtal, i skratt, i allvar, i sång. Solen lägger sig sakta till ro, vi är svettiga och utpumpade, men jag vet att vi kommer att älska hela natten.

I själva verket joggar jag på ett löpband utan att komma en meter samtidigt som jag studerar grabben med slagsäcken, tyngdlyftaren och A vid roddmaskinen. Och det enda som är sant är den lackande svetten.

Tyvärr.

Att öppnas

Låg med näsan ner i ett hål, med en mängd nålar på ryggen och tänkte att det som krånglar till det för oss är Förnekelsen, inte Bejakandet.

"Det är ingen idé att försöka, det går ändå inte."
"Man vet vad man har, men inte vad man får."
"Jag borde, jag måste, jag är förpliktigad att."
"Nej, inte ge sig av, inte gå på okänd mark, inte riskera något."
"Tänk om jag inte duger?"

Så blir varje liten förnekande tanke en låsning i blodådrorna, i musklerna, i rörelsen som håller vår kropp levande. Allt spänns, blockeras, begränsas.

Och jag?
Jag som varit Bejakandets Väpnare i så många år, tills den gången jag var tvungen att krypa längst in i skalet och överge barnajagets godtrogenhet. Nu ställer jag kranarna på vid gavel med några nålar på ryggen och skrattar och andas och ångar av lust och längtan.

Om jag har rätt i mina funderingar ska inget längre vara krångligt.

Schas!

Bort alla dystra tankar!
Bort du mal som gnager i min själ!
Bort med giftet som rinner i örat, genom blodet!

Jag är nu, och jag är framtid.

Öliv

Man får inte vara för blödig.

Efter lite förseningar vid båtmackar och annat kom vi äntligen till ön - över havet i dimma, genom skogen i dimma. Lättheten i kroppen, tallarnas kraft i inandningen, ögonens stillhet mot horisontlinjen.

Där på köksgolvet låg min vän Humlan.
Stendöd.
Jag sög upp den med den nyköpta nödvändigheten.
Som dotter N beskrev i ö-boken:
"En damsugare som suger".

Vila i frid vännen.
Jag dricker ingen gravöl, men väl en gin & tonic.

Ett försök

Jag är svag för byggvaruhus. Och för män i arbetsbyxor med många fickor. Allra mest tycker jag om att hitta vad jag söker.

Läser på skylt: "Båttillbehör". Bra! Lång gång, höga hyllor, två sidor.
Hm.... motorolja?... hm.... Där! Eller...? Flera tuber, många olika flaskor. Vrider och vänder och läser etiketter på franska och italienska. Jag vet ju hur det brukar se ut, men det här är andra märken. Till sist frågar jag om hjälp.

- Nej jag har ingen aning, säger den trevlige mannen. Vi gör ett ärligt försök att bena ut vad som är vad och kommer gemensamt fram till att det ena är smörjfett, den andra olja som blandas i tanken. Det jag vill ha till min utombordsmotor tycks inte finnas.
Tror han.

Jag tror jag går till båtbutiken imorgon.
Och köper reningsfilter på Coop Stormarknad.

Studiedag

Varsin dator på köksbordet. Hon har studiedag. Jag arbetsdag.

Hon skriver en uppsats i psykologi "Varför singelkvinnor förblir singelkvinnor". Med beteendeanalys respektive kognitiv analys. Mitt emot sitter jag med facit i hand: för att de gräver ner sig i arbete.

Men bara tills prinsen kommer.

Idag har jag tyckt om

Idag har jag tyckt om de sovande killarna på bänken utanför systembolaget.
Den gamla damen med rullator som sniglade sig genom dörren framför mig.
Paret som handlade ful prydnadsak i den lilla presentboden under högljutt tjafsande.
De ocensurerade vrålen från skolans basketplan.
Konserten med ostämd bas och ungdomar cirkulerandes mellan instrument och mikrofoner utan minsta tanke på regi från den vuxna ledaren.

Idag har jag tyckt om den tunga kassen och alla räkningar.
Den smaklösa lunchen och den stora tvätthögen.
Ansamlingen av skor i hallen.
Vissnande blad på krukväxter.
Den trasiga glödlampan.

Och ljuset och luften och den ljumma vinden.

För idag har jag tyckt om mig själv.

En nåldynas bekännelse

- Fullständigt dränerad på energi, samtidigt som kroppen kämpar för fullt för att klara av allt det som den måste. Så sa hon, samtidigt som hon lyssnade på min puls.

- Levern är sorgsen. Njurarna ledsna. Mjälten frustrerad. Lungorna skriker. Och ditt hjärtat måste anstränga sig för att slå. Varje slag. Så ska det inte vara, det ska gå av sig själv. (Tår i ögat.)

- Tungan är ämlig. Bröstet låst. Det är som om du har stängt in dig själv en lång tid. (Tår i andra ögat.)

- Det är en skugga över din hals. Du har bitit ihop, stressat, klarat av.

Hon vann min respekt och mitt förtroende. Naken la jag mig på bänken och lät henne sticka in nålar över hela kroppen.

En halvtimme senare går jag därifrån, lite yr men i sanning mer harmonisk. I öronen ringer hennes ord:

- Jag ska börja med att öppna dig.

Sällskap

Jag har väckt hundratals flygfän med mitt ivriga eldande. Och jag har haft ihjäl lika många när jag öppnat fönstren för att släppa ut dem.

Men plötsligt låg där en fet humla på de breda träplankorna. Sömnigt kravlade han sig upp på vingliga ben, tittade på mig med dimmig blick och undrade vad det var för dag.

- Söndag den nionde maj 2010. Klockan är lite drygt åtta, sa jag.

Humlan stönade.

- Jävlar, vad jag har sovit. Måste legat fel med ett ben, jag kan liksom inte räta ut det...

Jag hämtade vatten och en slurk honung. Han kvicknade till.

Och nu är han så pigg att han hjälper mig med dagens inlägg.
Han skriver d och f, och jag resten.
Jag är trots allt lite kvickare.

Tillbaka på ön

Å - min luft, min jord, min plätt på jorden där oron slätas ut och allt blir på riktigt.

Där är jag nu.
Regn och blåst utanför.
Eld som sprakar i vedspisen inne, nära mig.

Jag kom i morse; Sessan var sjösatt och nyckeln väntade i båtbutiken. Huset stod så stilla och tog emot med ren luft och minimalt med muslort. Ingen fångad fågel, ingen avgnagd hjort under trossbottnen. Inte ens utdragna längder av linet mellan stockarna - skatornas bästa byggmaterial. Allt hade vilat i Törnrosasömn, och jag kysste det varsamt god morgon.

Sen satt jag en stund i badhuset och hörde vinden vina bakom mig och en sothönas hesa skrik framför mig.

Jag älskar.
Därför finns jag.


Nu är dörren öppen igen...

I min famn, äntligen

Avståndet i tid och rum var svårt den här gången. Jag ville finnas där på riktigt men hade inte möjlighet. Telefon och mail vävde tunna trådar, skimrande av längtan.

Nu sover hon stilla i sin säng.
Somnade i min famn, som så många gånger - då, för länge sen.
Och plötsligt har tid och rum ingen makt över oss.

Han och hon

Havet framför.

Minnena bakom.
Delad flaska vin emellan.

På avstånd ser jag dem, med ömhet.
Det hade varit värt att kämpa för.

Till en som betyder så mycket för mig

Om jag kunde skulle jag ställa mig mellan dig och smärtan, ta skottet i mitt eget bröst, hindra slaget med min egen kropp.

För jag vet hur det är att slitas sönder. Jag minns krampen, den förtvivlat brinnande pulsen, skriket rakt ut i tomheten, frossan i en sammankrupen kropp mot ett kallt golv.

Jag vet hur livet plötsligt brister.
Jag vet också att det återvänder.

Och jag vet att allt detta måste du gå igenom ensam.

?

Frågar mig hur.
Har ingen aning.
Begriper inte hur det ska gå till.
Vill så starkt, men vet inte var jag ska börja.

Så löper vardagen på utan den stora förändring som jag känner är nödvändig.