Människor jag mött: Kurt och Gisela

Skog, skog, skog. Inte en skylt. Inte ett hus. Slingrande väg – inte ens solen gick att följa; ibland lyste den mig i ansiktet, ibland i ryggen och lika ofta från en sida.

Till sist fick jag syn på några människor. En kille i 30 års åldern med svettband och mycket fylld ryggsäck och bakom honom (säkert fem meter) en tjej i samma ålder med betydligt mindre i sin rygga och med sammanbitet ansikte.

Han såg uppgiven ut. Hon såg ut som om hon höll på att explodera. Spänningen dem emellan gick att ta på. Jag hann ifatt, sa hej och presenterade mig.

- Vi tror att vi är vilse, sa han. Vi har gått i evigheter. Min tjej är inte så glad.

Det sista sa han väldigt tyst. Jag förstod och det gjorde ont. Det är väl en sak att vara ensam och van att klara sig själv, en annan att vara i en relation som mår dåligt. Att ständigt undra över vad som ska hända. Frukta uppbrott och ensamhet. Eller ägna kraft åt att hitta botemedel, söka det som reparerar.

- Ska vi slå följe? frågade jag. Om inte annat kan vi kanske dela på en taxi, bara vi kan ta reda på var vi är ungefär.

Vi gick tillsammans. Ganska tysta. Fortfarande bara skog. Han suckade ibland. Hon kved. Mig ville hon inte prata med. Jag tänkte: efter den här vandringen gör de slut. Så synd. Men det är en prövning att gå tillsammans, med skoskav och muskelvärk, i forsande regn eller stekande hetta.

Trekvart senare såg vi äntligen klostret långt nere i dalen.

- Ses vi där? frågade jag.

- Nej, mumlade han, nästan generad. Jag tror att vi måste ta in på hotell.

Så skiljdes vi. Och jag fortsatte min vandring ensam. Bilden av det tyska paret gnagde i mig. Vilken lycka att få vara två. Vilken sorg att förhållanden går sönder.

Och då ... min allra sista dag innan tåget skulle ta mig hem, då såg jag dem igen. Sida vid sida, han med armen ömt runt hennes axlar, kroppar mot varandra, öppna seende ögon. Det strålade om dem. Gemenskap. Hon bar en liten tax i famnen.

- Hej, det är ju ni! sa jag. Har ni fått en hund?

Hennes ansikte var öppet, vackert, leende.

- Det är en hittehund. Den kom till oss, ville vara med oss, vi kunde ju inte lämna honom så vi har fått adoptera honom. Vi åker alla tre tillbaka Tyskland.

Ibland tror jag absolut på änglar.

Fann en snutt på youtube: The movement of love ...

Människor jag mött: David (epilog)

Det var 2012, då när jag träffade honom den där tidiga morgonen och satt och pratade länge, länge. Vandrare efter vandrare passerade oss. Några sa hej och ångade vidare, några stannade en stund vid fika-vagnen, några märkte inte ens att han var där. Eller trodde kanske att han var en skum uteliggare som man snabbt behövde skynda sig förbi.

September 2014 hade jag bestämt mig för att gå tillbaka. Planerade dagar och distanser så att jag skulle passera fårskjulet, se om David ännu bodde där. Den morgonen det var dags gick jag fel, kom in på en annan väg och fick nästan panik: tänk om jag missar honom!

Men jag hittade en stig som tog mig rätt. Var aningen nervös där jag vandrade uppför i morgondimma. Kallt, rått, fuktigt. Inte alls den sol jag mindes för två år sen.

På långt håll såg jag skjulet. Sen en skylt, ny, den fanns inte 2012, målad med hjärtan, regnbåge, snäckor och solar: välkommen. Vagnen var kvar, ännu mer dignande.

Och där satt han, ensam på sin hårda brits framför en tunna i vilken det brann en eld. Han rostade bröd, petade lite med en pinne på skivorna. Såg så ensam ut. Hans hår var längre, trassligare, han kropp större, starkare, men också mer tyngd och han var fortfarande barfota.

- Vi har träffats förut, sa jag.

Först såg han osäker ut. Borde han ha kommit ihåg mig? Jag smålog, nej vi pratade bara, inget mer, jag stannade inte över natten, men jag har tänkt på dig, berättat om dig och sagt till alla jag mött att de måste gå hit, stanna här, ge sig själva tid att fundera på hur man lever sitt liv.

Då bredde han ut sina armar, log brett med bländvitt leende och glittrande ögon.

Människor jag mött: David (del 2)

David på berget, i fårskjulet. Som går en halvmil varje morgon och hämtar vatten för att kunna bjuda vandrare på kaffe, te och juice.

Han hade varit framgångsrik affärsman i Barcelona. Armanikostym, hightech dator och telefon. Kvinnor. Bilar. Och droger. Han kände sig tom, ihålig. Var det här verkligen meningen med livet?

Så han vandrade. 800 kilometer från Pyrenéerna till Santiago de Compostela. Kom fram. Kände efter. Bättre, men ännu inte riktigt där. Vandrade igen, två månader, denna gång helt utan pengar. Steg för steg utan säkerhet, fullkomligt beroende av människors godhet. Och då förstod han.

Sedan dess vill han inte äga något. En stiftelse skapades: Casa de los dioses. Stiftelsen skrev avtal på fårskjulet med en bonde, och med donerade medel kunde varor köpas in att skänkas till de som passerar. Nu bor David där. Inget vatten, ingen elektricitet. Hjälper pilgrimer, vandrare på vägen.
I sol, i regn, i storm, i snö.

Han ger.

(Det fanns en liten burk för de som ville ge en slant tillbaka. Jag gav hela min dagskassa. Den kvällen bjöds jag på vin och pasta med tomatsås av en vänlig, leende dansk man i 70-års åldern.)

Människor jag mött: David (del 1)

Erkänner direkt: jag blev bergtagen. Inte förälskad eller kär utan bergtagen. Jag tar det från början (och delar upp berättelsen i tre, för det är han värd):

Tidig morgon och allt är stängt i den lilla byn. Skit också, det är fyra timmar till nästa stad, och jag vill ha kaffe! Biter ihop. Börjar gå.

Efter en och en halv timme, när de första solstrålarna kastar sig ut över de gula fälten, ser jag ett litet skjul mitt ute i ingenting. Och framför skjulet står en vagn målad i klara färger, dekorerad med hjärtan, kärleksbudskap och fredssymboler. Hela vagnen dignar av läckerheter; bröd, kakor, frukt, marmelad, ost, juicer - allt organiskt och fairtrade. "Varsågod" står det på en skylt. Jag prövar att trycka lite på termosen. Hett, väldoftande kaffe fyller min mugg och hela världen jublar.

Sitter där med min frukost och ser jordens vackraste man komma gående. Barfota, brunbränd, håret i hästsvans och klara ögon i ett öppet och vänligt ansikte. Han ler brett, kramas, bjuder på mer kaffe och visar mig runt i sitt skjul. Där bor han sedan tre år tillbaka.

Och jag kan bara inte gå vidare, jag måste få veta. Vem är han, David i fårskjulet, som bjuder vandrare på något att äta och dricka, dygnet runt, året om? Är han på riktigt, eller en hallucination av min koffeinlängtande hjärna?

Så jag stannar.
Och David berättar sitt livs historia för mig ...

(Fortsättning följer i del två.)

Samtal vid frukostbordet

- Vet larven om att den ska bli en fjäril?

- Och vet fjärilen att den har varit en larv?

- Vet fjärilen ens om att den ÄR en fjäril?

- Frågan är: vet humlan att den egentligen inte kan flyga eftersom den är alldeles för stor och tung i förhållande till sina vingar?

En stunds tystnad.

- Nej, det gör den förstås inte. Och tur det, annars hade den troligen aldrig ens försökt.

Svaret på din fråga

Havet är mitt hem
Klippan min språngbräda
Och sanden min heta älskare

Människor jag mött: Diane

En blick och vi fann varandra direkt. Där satt vi, sida vid sida, på en träbänk och drack vatten. Hennes skratt var stort och befriande högt. Jag har alltid tyckt om kvinnor som tar plats.

- Nu är det min femte gång här. Jag kommer alltid tillbaks just hit, till de här vidderna, sa hon och spände blicken i mig. There are some issues out there ...

Jag sa att jag absolut inte ville veta mer, utan upptäcka själv. Istället skrattade vi lite till, kramades länge, och sa att om det är meningen, då ses vi igen. Sen såg jag hennes rygg försvinna. Tuff kvinna. Stark kvinna. Härlig kvinna. Var hon kanske 65?

Tre dagar senare tillbringade vi hela eftermiddagen och kvällen tillsammans. All min artighet, alla mina skydd var bortbrända (there were indeed some issues out there ...) och nu var vi vidöppna för varandra.

För fem år sen fick hon cancer. De sa att hon troligen skulle dö och opererade bort en stor del av hennes kropp. Då gav hon sig av. Vandrade, vandrade, vandrade. Över solrosfält. Intill solrosfält. Förbi solrosfält.

När hon kom tillbaka till Kanada var hon helt frisk.

Chess

Jag har spelat en match i ett spel jag aldrig varit riktigt bra på.

Blåögd och bejakande har jag flyttat mina pjäser till positioner där de varit fullt synliga och där jag tyckt att de kommit till sin rätt. Ett tag var det en lustfylld lek. Sen blev det mer ett slagfält. Och jag förstår nu att tekniken skulle ha varit att iskallt och strategiskt lura i skuggorna. Listigt smyga in från sidan. Hålla tillbaka, och sen slå till.

Så jag ser med ett hugg i hjärtat på min fallna drottning och tänker att jag hade kunnat undvika det här. Om jag hade varit en annan än den jag är.

Människor jag mött: Steve

Av en slump befann vi oss i samma övergivna stenby uppe i bergen. Av en slump stod vi bredvid varandra vid bardisken och bokade varsin pilgrimsmeny. Av en slump såg vi på varandra och sa att vi ju skulle kunna äta middag tillsammans.

Det ösregnade. I kaminen sprakade veden. Vi åt och pratade. Två kilometer framför oss låg den kultplats där vandrare i tusen år rent bokstavligt gjort sig av med sin själs bördor. Miljoner stenar har lagts på hög vid ett litet järnkors uppe på en hög påle.

Han var spänd. I ett års tid hade han tänkt på den här platsen. Planerat, förberett, längtat, våndats. Han hade aldrig förut satt sin fot i Europa. I ryggsäcken bar han askan efter sina döda föräldrar och en sten som pappan ritat en gubbe på till honom när han var barn. Nu var det mörkt och sent, men i gryningen skulle han dit upp, till korset, och göra sig fri.

- Kan du gå med mig imorgon? frågade han. Jag vågar inte vara ensam.

Tidigt nästa morgon väntade han på mig. Blek i stor regnponcho och med ryggsäcken hårt i handen. Vi började gå.

- Jag är här, precis bakom dig, sa jag. Hela tiden. Vill du prata finns jag här, vill du vara tyst och ensam håller jag mig en bit bort. Men jag lämnar dig inte.

Vid korset slutade det regna. Precis ovanför sprack molnen upp och en starkt lysande nymåne syntes mot rosa bakgrund.

- Du ser, sa jag. Din mamma och pappa är här med dig.

Han såg alldeles lugn ut. Sen gick han stilla upp på högen av stenar och strödde ut askan. Efter en stund kom han tillbaka, med ett stort leende.

- Ta ett kort av mig nu, när jag kastar stenen, sa han och nästan skrattade. Så kan jag visa min familj därhemma.

När vi vandrade tillsammans utmed bergskammen följde oss en regnbåge på ena sidan, hela vägen. Nu gick vi skuldra mot skuldra. Jag sjöng. Han visslade. Vi pratade om ditt och datt. Solen sken och regncaperna åkte av.

Fem timmar senare stannade jag i en liten by vid en flod. Han skulle vidare, vi sa vi hej då och sågs aldrig mer.

Allt jag vet är att han heter Steve och kommer från Boston. Och att inget kanske var av en slump när allt kommer omkring.

Det är egentligen så enkelt

Säg bara som det är.
Säg vad du tänker. Berätta vad du känner.
Din rädsla är inget misslyckande, dina tvivel inga nederlag.

Var rak.
Du behöver inte vara någon annan. Inget måste döljas.
Så länge du agerar ärligt kan du bara agera rätt.

Det är så enkelt.
Och så oändligt svårt.

Igår stod jag inte ut längre

På ledarsidan i fredagens DN talas om kärlek och medmänsklighet. Inte minst med tanke på de tiggare som numera sitter utanför mataffärerna i varje svensk stad, från sydspetsen ända upp i norr.

"En del klamrar sig fast vid hoppet om att dessa människor bara är lata och inte vill göra rätt för sig. [-] Andra köper sig tillfällig samvetsfrid genom att le och kanske ge en tia. Många tänker i systemtermer och kommer till slutsatsen att allmosor bara cementerar problemet. [-] Vi reagerar olika men ingen kommer undan reflektionen."

Nej. Ingen kommer undan reflektionen. Vi måste ändra vårt sätt att se på världen.

Och plötsligt stod jag inte längre ut. Där sitter en man utanför mitt förorts-närlivs, han är insvept i en filt, han är kall, hans cockerspaniel ögon tittar på mig, han försöker förgäves le. Hej, hej, tack, tack, säger han och viftar med pappersmuggen. Då väller det upp inom mig, vissheten att han är som jag, skit samma om det finns en gömd agenda nånstans, skit samma om han har en iphone, hör till en organisation, bluffar osv osv allt som sägs – vad som helst, jag SKITER i det, för det sitter en människa på gatan en kall novemberdag och jag vill gå genom livet med seende ögon, kärleksfullt och hederligt, och jag vill göra mot andra vad jag önskar att de ska göra mot mig.

Så jag gick in och handlade. En påse till mig. En påse till honom. Sen gick jag ut och satte mig på huk bredvid mannen och sa: varsågod. Jag tog lite av varje, som jag tror du kanske skulle vilja ha.

Det leendet ...

Människor jag mött: Amadeo

Han syntes på långt håll. Stort vitt skägg, svart kostym, svart hatt med rosa fjädrar. Turisterna undvek hans kontaktförsök med uppenbar misstänksamhet. Några gick långa omvägar, andra stirrade blint ner i stenläggningen.

Jag tänkte: den mannen är inte ett dugg farlig, och fortsatte rakt fram.

- Goddag. Får jag lov att vara din guide en stund?
- Jaa tack, sa jag. Hemskt gärna.

Ett leende slog upp. Artigt och ivrigt på samma gång började han visa mig runt.

- Kom, kom! Du ska få se allt. Här, stanna här. Ser du? Ta ett foto, just härifrån. Och här, ser du klockan? I det här huset bodde en poet, och om du vänder dig om, där ja, då ser du palatset från ett annat håll. Ett bättre. Ta ett foto. Och nu ...

Jag togs till en amfiteater. Visades en väg som Napoleon låtit bygga. Fick ett uråldrig träd utpekat. Och släpptes in i en annars mycket stängd klosterkyrka där nunnorna sjöng i koret bakom ett galler och där den som spikats upp på korset var en kvinna med böljande hår och mantel. En sanslöst vacker barockskulptur, nu gömd för världens blickar. Jag hade aldrig sett något liknande.

I en och en halv timme gick vi runt. Amadeo pratade oavbrutet och jag försökte förstå. När vi till sist stod mitt emot varandra igen frågade jag på min nästan obefintliga spanska:

- Vill du ha betalt?

Han tittade på mig. Det lekte i ögonvrån. Jag förstod att han en gång varit en riktig kvinnokarl.

- Nej. Absolut inte! Men jag vill gärna gå på bio med dig. Och se Marilyn Monroe.

Människor jag mött: John

Stor glad man med bullrigt skratt, snälla ögon och sjömanskeps får syn på mig.

- Hej! Vill du ha hjälp att hitta nånstans?
- Ja tack snälla. Ett café skulle sitta fint.

Han vaggar lite när han går, pratar ivrigt om ditt och datt. Jag frågar om jag får bjuda på kaffe och han blir strålande glad. En stund senare sitter vi mitt emot varandra på ett spanskt torg med varsin cafe con leche; han en pensionerad TV-producent från England och jag, vandrare från Sverige. Han berättar sin historia för mig, och de varma bruna ögonen blir djupa kratrar av sorg.

- Kvinnan jag älskar känner inte igen mig längre. Hon vet inte ens vad hon själv heter. Jag har sett till att hon bor på ett bra hem där de tar hand om alzheimersjuka. Där har hon bott i fem år. Jag hälsar på ibland. Men jag har sålt allt och bor nu i min husbil. Vill du se?

Vi går till husbilen. Ett helt liv instuvat i elva kvadratmeter.

- Jag reser runt i den här och hjälper vandrare med det som behövs. Är det en kall dag har jag alltid något varmt att bjuda på, hettar solen delar jag ut kall läsk. Jag vandrade själv året efter min hustru blivit sjuk, och vet precis var jag ska ställa min husbil. Platser där det är långt mellan vattenhålen så att säga. En dag kom ett par hand i hand förbi. Mannen var blind. Så jag tog fram den lilla souveniren jag har som är en avbild av katedralen och lät honom känna på den. Jag tänkte att han skulle få veta hur det såg ut när han kom fram. Jag har allt i min bil. Allt som kan hjälpa.

Han ser att tårarna rinner på mina kinder. Då blir han plötsligt tyst och alldeles stilla. Sen säger han lite blygt:

- Vill du följa med? Jag tänkte vi kunde bila längs kusten ner till Alicante. Och sen kanske vidare mot Portugal. Du är precis en sån människa som jag skulle tycka om att ha bredvid mig i bilen.

Människor jag mött: Olde

Hans ögon var klara och mycket ljusblå. Kroppen lång, solbränd, smal och stark. Ryggen rak - ändå fanns något tungt i hans hållning. Nästan uppgivet.

Han drog sin cykel, puttade den framför sig steg för steg. Ville inte cykla - det skulle vara för enkelt. I månader hade han varit på väg, planlöst. Lämnat hemmet, mamman, med några få ägodelar i två slitna cykelväskor. Drivit runt i Europa. Sovit på härbärgen, parkbänkar, kyrksalar. Nu var det mesta trasigt och mycket mycket dammigt. Han var 19 år.

- När ska du återvända hem?
- Jag vet inte, sa han.

Vi blev sugna på choklad. Jag hade pengar och han snabba ben. Sen satt vi där, i trädgården bland katter, flugor och fladdrande tvätt på säckande linor och pratade om livet.

- Men vad vill du? Vart är du på väg?

Ögonen lyste. Leendet var stort, varmt och väldigt sant.

- Jag vet inte. Jag vet bara att först måste jag rädda världen.

Riiiiing! (direkt ut livet måndag em)

FÖRSÄLJARE:
Hej! Du har varit trogen kund hos oss i flera år, så vi vill ge dig ett riktig bra erbjudande som tack.

JAG:

Härligt! Vad kommer det att kosta mig?

FÖRSÄLJARE:
Alltså vi kan erbjuda ett finfint paket just nu som …

JAG:
Hurra för er. Men kommer det att kosta mig mer pengar?

FÖRSÄLJARE:
Som det nu är har du ett basutbud på åtta TV-kanaler. Vi kan ge dig 30 stycken för att du har varit hos oss så länge nu. Har du hört talas om …

JAG:
Å vad ni är snälla mot mig. Men jag skulle först vilja veta vad det blir för ökad utgift varje månad, eftersom jag inte vill lägga mer pengar på TV än vad jag redan gör.

FÖRSÄLJARE:
För 30 kronor mer i månaden kan du alltså få 30 kanaler i stället för åtta som du har nu, och dessutom får du en ny box, fast det är en låne-box, så du betalar så klart inget för den …

JAG:
30 kronor är ok. Box har jag redan.

FÖRSÄLJARE:
Har du hört talas om Tivo? Då kan du se på vad som helst, när du vill, på alla dina kanaler.

JAG:
Jo tack, men jag behöver inte se vad som helst när som helst, jag är glad för vad jag har, men ok, kör 30 kanaler om det bara kostar 30 kronor mer i månaden.

FÖRSÄLJARE:
Ja, för att vara exakt så blir det 31 kronor. Och de kanaler som vi nu erbjuder är …

JAG:
Du behöver inte räkna upp 30 kanaler. Jag är inne på er hemsida nu. Vilket paket är det du säljer?

FÖRSÄLJARE:
Oj, du var snabb. Jo, det heter Tivo Mellan.

JAG:
Men där finns inte Eurosport med. Jag vill se på konståkning och min dotter på hästsport.

FÖRSÄLJARE:
Ja … jo … men du kan ju betala extra för bara Eurosport om du vill, eller också tar du ett Tivo Plus, då har du 60 kanaler.

JAG:
Jösses. Jag kommer aldrig behöva arbeta mer. Jag kan bara se på TV.

FÖRSÄLJARE:
* artigt skratt *

JAG:
Fast då blir det väl en ökad kostnad?

FÖRSÄLJARE:
Ja, det har du rätt i.

JAG:
Strunt i Eurosport då. 31 kronor och 30 kanaler blir bra. Kör så. Hej med dig.

FÖRSÄLJARE:
Jo, men det var ju en liten initieringskostnad då va …

JAG:
Vadå?

FÖRSÄLJARE:
Jo, det kostar alltså att gå med i det här …

JAG:
Men jag är ju med. Jag har en box. Jag betalar till er varje månad. Och jag är en trogen kund som ska få ett bra erbjudande som tack. Eller?

FÖRSÄLJARE:
Ja men ingångskostnaden, du vet …

JAG:
Aha. Ingångskostnaden. Och hur mycket är den?

FÖRSÄLJARE:
599 kronor. Men då får du boxen förstås.

JAG:
Var inte boxen ett lån?

FÖRSÄLJARE:
Jo, alltså, nja, men …

JAG:
Du, vet du; vi kör som vanligt. Du ringer till någon annan och jag behåller mitt basutbud på åtta kanaler, inklusive Eurosport, och så fortsätter jag att vara en god och trogen kund hos er. Låter det bra?

FÖRSÄLJARE:
Jo, det låter bra. Alltså … ingen box?

JAG:
Nej nu låter vi allt vara precis som det var innan du ringde. Men du, förresten, kan jag byta en kanal i mitt basutbud? Skulle vilja ha en annan filmkanal.

FÖRSÄLJARE:
Nej, det kan inte jag göra. Då får du ringa till din TV-leverantör.

JAG:
Alltså de du ringer för?

FÖRSÄLJARE:

... Ja ...

JAG:
Dåså. Tack, då gör jag det!

FÖRSÄLJARE:
Jo, så var det en annan sak … Hur har du det med ditt bredband?

JAG:
Alldeles utmärkt!
Hej då!

Långt ifrån Tre män i en båt

Riktigt hård vind från sidan.

Drar upp jackan till hakan, borrar in mig i scarfen. Arbetar med gasen och ratten, tar vågorna framifrån, parerar avdriften. Öppet hav bara några minuter, men det räcker. Jag är själv i båten. Utelämnad och utsatt.

Och jag klarar det förstås. Jag klarar det mesta.
Men det är så förbannat tråkigt att vara ensam om allt det här.

Novemberdikt

jag är en varm vind mot din frusna bröstkorg
en svalkande källa för din heta lust
jag är solen och månen på en oupptäckt världskarta
en mässingsorkester
myrra och vin

jag är glittret i ögonvrån, leendet kring din mun
det skuggande trädet och mörkret som döljer
jag är trasan du kastar
sången du ratar

jag är rädd

Ska jag återuppstå?

Ibland känns det som det.
Att jag ska börja skriva här igen alltså.

Det finns tankar som vill ut. Det finns samtal som vill föras. Det finns iakttagelser som behöver sättas på pränt och berättelser som vill föras vidare.

Vad säger du?
Om Rakt upp och ner sätter igång bloggandet igen, vill du då läsa?

För annars är mina ord såsom musik som ingen vill lyssna till; utan liv.