Jag har två äldre herrar i mitt liv just nu

Vi umgås flitigt. På nätterna snarkar de (det är lite besvärligt men jag har skaffat öronproppar). Vid tio-tiden lyfter de en aning på varsitt ögonlock, och jag måste uppbringa all min ungdomliga energi för att få upp dem ur sina bäddar. Det rinner lite ur deras ögon och mungipor, men de ser alltid på mig med kärleksfulla blickar. Och så fiser de, men vem gör inte det?

Vi går långa promenader i skogen tillsammans, herrarna och jag, och samtalar högt om ditt och datt. Luktar på kantareller. Provsmakar lite blåbär. Jag får visserligen lyfta in dem i bilen, eftersom de har ont i sina leder och muskler. Den enda farbrorn måste jag dessutom mata, och jag får alltid trixa lite för att få i dem deras medicin. På kvällen vill de gärna bli killade och smekta, men kliar aldrig tillbaka. Hm! - jag som tror på ett ömsesidigt givande och tagande i en relation...

Men de är alltid så oerhört glada över att se mig. I deras närhet känner jag mig stark, vacker och älskad. Och jag vet att de skyddar mig. För ja, jag behöver beskydd ibland.

Glömde jag att berätta att de har fyra ben och svans?

Ett ord är ett ord är ett ord

Idag har jag fört långa samtal med min brorsdotter (2,5 år) om blåbär, hundar, flaggor och vitsen med att inte äta glass före middagen. Vi förstår varandra perfekt. Idag släpptes också nyheten att borgarna vill införa några tusenlappars belöning för de som avslutat sin svenskutbildning på SFI.

Jag baxnar. Jag sa aldrig till mitt brorsbarn att om hon åt upp maten skulle hon få glass efteråt. Jag är övertygad om att hon mår bättre av att lära sig att maten i sig är nödvändig för henne.

Utan språk kan inte individen analysera, lösa problem eller interagera med sin omgivning. Med ett fattigt och utarmat språk faller också kvaliteten på det mänskliga kapitalet i ett samhälle - dvs själva samhället. Självklart ska samtliga som föds i, bor i eller kommer till vårt land få allra bästa språkutbildning, hjälp med integration, sysselsättning, social tillhörighet och känsla av betydelse. Så varför inte betala en arbetslös pratglad svensktalande person två tusen pix för att han/hon i ett par veckors tid ska umgås med SFI studenten, ta med studenten på arbetsplatser/dansställen/studiecirkel eller bara äta popcorn framför "Så ska det låta" en svensk fredagkväll? En slags "språkmentor"? Jag tror att det skulle ge bättre resultat än en något utökad biocheck efter avklarad tentamen...

Ord... De kan vara så talande. Mustiga. Målande. Smaka bara på de här:
"Nej dra på trissor!" (- det var en trevlig prick)
"Androm till varnagel..." (- jag blir verkligen lite byxis)
"Till syvende och sist:" (- snacka om von-oben!)

Men de allra vackraste ord jag vet är: Tröstlös. Och: Vidunderlig.

Klart slut. Roger and out.

PS: I Khemiris "Montecore" finns ett underfundigt och underbart kapitel om det svenska språket; kategoriserat & rubricerat med efterföljande bevisföring. Rekommenderas!

Spam, spam, spam

Jag minns inte handlingen, men jag har en tydlig bild av studentikosa män klädda till engelska hemmafruar - förkläde och drottningfrisyr - vimsandes runt med grötslev i handen, gastandes "Spam, spam, spam!" Och jag kommer ihåg att jag skrattade så att tårarna rann, ju mer sketchen gick över styr.

Nu drar jag inte ens på munnen. Och det har definitivt gått över styr. Slår på datorn efter några dagars frånvaro och tar emot 360 spams... Jag vill inte! Jag behöver inte utdragen erektion, märkes-klocka eller ett förmånligt banklån!

Hur i helsike hittar de mig? Jag som enbart surfar till Wikipedia, Youtube, dagstidningarna och synonymer.se. (Men efter att ha läst om hackern Salander i Stieg Larssons Millenium-svit så förvånar mig inget längre, vad gäller dataintrång...) Och hur ska jag ens ta upp kampen? Skriva ett artig svar; "Tack, men nej tack, och besvära mig inte i fortsättningen, if you please"?

Tyngd av mitt nederlag raderar jag, suckar och undrar i mitt stilla sinne hur Pyton-gängets Spam-sketch hade sett ut idag...

Regnig söndag i Jönköping

Om i ödslig skog
Ångest dig betog
Kunde ett flyktigt möte
Vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
Därpå skiljas ifred:
Sådant är främlingars möte
Enligt uråldrig sed

Byta ett ord eller två
Gjorde det lätt att gå.

Alla människors möte
borde vara så.

(Hjalmar Gullberg)

Kärt besvär

Kottar och löv. Disk och tvätt. De tillhör alla den illvilliga sammansvärjningen mot mig.
Jag krattar och skrubbar och röjer och sköljer. Nästa morgon är de tillbaka. De skitstövlarna. Hånskrattandes.

Trimmern är bra. Trimmern står på min sida. Med 3 kg Partner Colibri i min maktfullkomliga hand är jag kejsarinnan av Morfars Täppa och blåser bort allt runt huset. Sopar rent stigarna. Kottar hackas sönder och flyger i luften. Men disken rår trimmern inte på.

Det fanns en kort period i mitt liv när det bodde en diskmaskin i köket, alltid beredd att beskydda mina torra handflator och onda tennisarmbåge. Jag hälsade på den varje morgon, artigt och tacksamt, såsom det riktigt fina herrskapet behandlar sitt tjänstefolk. Nu har jag blå diskhandskar. Betydligt mer miljövänligt, säger jag till mig själv. Det känns bättre då.

Å andra sidan räds jag inte kroppsarbete. För när jag äntligen är färdig med dagens sisyfosarbete, då unnar jag mig en gin & tonic på trappan i sommarkvällen.

Jag har varit en duktig flicka.

Kameran går. Aktiviteter. Varsågoda.

De var minst tio stycken. Alla proffs. Kablar, lampor, stativ, kamera, diverse lådor, monitorer, mikrofoner. Då och då kommer en ur teamet fram och bättrar på sminket. Rättar till min klädsel. En annan ställer fram lämplig rekvisita framför oss. Regissören säger att "idag är det vilda västern. Vi improviserar oss fram."

Jag har otroligt roligt! Samtidigt som jag, så fort jag får en möjlighet, i ögonvrån iakttar teamet för att lära mig mer om deras arbete, så är det förbluffande enkelt att glömma alla människor och all teknik runt om när själva tagningen görs. Jag trodde verkligen inte det: att det skulle vara så lätt att fokusera.

Ibland görs ett 20-tal tagningar (eller nej, jag vet förresten inte, jag räknade aldrig) och ibland betydligt färre. Oavsett vilket skrattar vi alltid mycket när en sekvens är avklarad. Och den berömda väntetiden märkte jag aldrig.

Tänk om jag vetat det här när jag för 25 år sedan drömde om att bli skådis. Att jag en dag skulle agera sjuksköterska i en reklamfilm!

Däckbyte

Ihärdigt regn. Lördag eftermiddag. Småstad. Däckverkstan har "halva-priset-vecka" och jag är där! Man får texasbiff i korvbröd när man väntar, och det finns en automat med kaffe och varm choklad för kalla kunder.

Idel herrar. Någon kille och en och annan farbror. Det svärmas lite runt om mig, och när jag äntligen får köra upp på lyftrampen så säger den som jag tror är boss:
"Den där bilen ska du vara försiktig med...". Så styr han mot kontoret med en spjuveraktig blick.
"Varför ska du vara försiktig?" frågar jag försiktigt mannen i overall som sänker sig vid sidan av Bellas kaross.
"Äsch, det vara bara för att du var tjej som han sa så!"
Åhå. Jag som trodde att Bella var något alldeles extra. Mer än Scodan och Audin som nyss rullat ut. Så var det bara det där gamla vanliga, jag har varit med om det förr. Kort, lite rund och lockig.

Jag är kvinna och därmed också feminist. Och humanist. Och idealist. Varför reflekterar jag ens över att jag är den enda utan snopp i bilverkstan? Det borde passera både mig och alla herrarna helt obemärkt. Men ok, jag erkänner: jag gillade uppmärksamheten. Så come on killar, ni får tycka att jag är gullig! Jag bjuder på det.

Havet är en skicklig skulptör

Jag var på Åland, på målarläger, en sommarvecka strax efter en jobbig tid, då jag plötsligt drabbades av en glasklar insikt: konstens uppgift är att visa människorna ljuset. Bara tanken läkte min tilltufsade själ, och strax efteråt upptäckte jag hur lätt det var att måla allt det ljusa med oljefärger. Aldrig mer akvarell!!!

Men det där var länge sedan. Åren har gett mig nya perspektiv och erfarenheter, och ett tag frossade jag i blodfyllda romaner, olyckliga slut och mörka bildberättelser.
Så blev det midsommar 2007, ännu en sommar efter en ohyggligt svår tid, och jag stod på ett berg och såg solen gå upp ur havet. "Nu befinner vi oss på en problemfri nivå!" sa min - av frisk luft och öl lätt förfriskade - syssling. Och vips; allt kom tillbaka till mig.

Sedan den morgonen har jag hoppat över mjuka, havsformade klippor, grävt ner fötterna i het, nästan vit sand och länge vilat blicken på varje guldskimrande lövverk i solnedgången. Så nu är det nog dags att plocka fram oljefärgerna igen. För att välja ljuset.

På väg mot solbrännan

Ja, nu drar jag till havet en liten stund. Torrdass, vattenläcka i taket, fästingar, stickor, muslort. Konstigt nog älskar jag allt det där. För det finns en trätrappa där man kan sitta hela natten och se räven smyga förbi, det finns en stenstrand och en grottvik, en häxkittel och en glimt horisont från mitt fönster.

Jag kommer tillbaka till dator, varmdusch och tvättstuga lite då och då under sommaren. Då bloggar jag lite till. Tills dess: må väl, lev väl och fyll er med solenergi!

Lördagstankar innan alla runt om mig vaknar

Självförtroendet är det plagg som är svårast att kombinera.

Mina rynkor och mina extra kilon bär jag fullt synligt inför alla, som ett osvikligt bevis på dålig karaktär, ointelligens och möjligen fattigdom. Alla kan se hur lite jag bryr mig om vad jag äter, att jag för lat för att gå på gym och att jag är allmänt korkad som inte förstår att prioritera mitt yttre, mitt visitkort till omvärlden.

Idag ska individen vara ung, vacker och vältränad.

Jag har inte mycket att komma med på den fronten. Att rynkorna och de gråa hårstråna går hand i hand med inre mognad och fördjupning, det glömmer jag ibland bort. Att kroppens förfall också betyder att den använts ordentligt - fött barn, arbetat fysiskt, utstått stress och separation - det tänker jag inte alltid på. Att kläderna jag bär har minst tio år på nacken för att jag alltid värderat tid högre än pengar, det minns jag inte när jag sneglar på skyltfönstren.

Nutiden sporrar egenkärlek och narcissism. Det förvirrar mig: jag vet ju egentligen vem jag är, och vad jag tycker är värdefullt, men jag märker att jag dras med i strömmarna! Att jag ser mig i spegeln och önskar att pannan var slät, magen platt och kroppen skulpterad som en skyltdocka.

Det är då jag stänger av mediasamhället, går ut i skogen, sätter mig på en stubbe och lyssnar inåt. Och det är då jag kommer fram till att mitt inre definitivt är ungt, vackert och vältränat.

Meningen med livet (!)

En vän sa en gång till mig att hon hade kommit fram till att meningen med livet var att förverkliga sina barndomsdrömmar. Jag tyckte att det lät fullständigt logiskt. Tanken på att drabbas av vissheten att ingenting blev som man tänkt sig, då när man precis är på väg att säga adjö till sitt liv, är ohygglig. Den skrämmer mig, betydligt mer än själva döden i sig.

Teorier är en sak, praktik är en annan - som vi alla känner till...
En hel del har jag uppnått på drygt 40 år. Det är åtskilligt jag är stolt över, glad för och som jag aldrig skulle kunna leva utan. (Mina döttrar, förstås. Den äldsta frågade häromdagen: "Mamma, har du levt ett tragiskt liv?" Jag kunde ärligt svara: "Absolut inte!")

Men det finns mycket kvar! Till exempel: jag har alltid velat vara sommarpratare i P1. Så håll utkik, en dag kanske jag äntligen är med på listan.

Sommarminnen – ett per decennium

1. 60-tal. I vassruggen sitter jag i morfars tunga träeka och ropar på hjälp. Min fyra månader äldre kusin kommer till slut och bogserar ut mig. Hon kunde ro, inte jag.
2. Jag och en något yngre och mer brunbränd flicka dansar för varandra i solnedgången på stenhällar ovanför havsytan. Åtskilda i varsin båt under en oändligt lång dagsetapp till sjöss, äntligen tillbaka i låtsasleken. Hennes namn var Desivona, mitt Salubrina. Ljuva 70-tal…
3. Paris juli 1982. Natt, gatumusiker och fontän. Vi badar nakna. Mycket dumt gjort. När krisen är över författar jag ett långt kapitel i skrivhäftet döpt till ”L’école de la vie”.
4. Danskt vandrarhem: en dotter i magen, en annan sover fullständigt utslagen efter en hel dag på Legoland. Hon skrattar i sömnen; ett lyckligt, sprudlande, livsbejakande skratt. Det är 1995 och fortfarande familj.
5. ”Pang pappa!”. Fyra alldeles riktiga och två av sol och semester nyblivna barn (läs vuxna) leker piratleken i det gamla fiskelägret i Bottenviken. De var de sista gyllene dagarna sommaren -06 innan hela livet gick sönder.

Och nu går jag mot min första ensamma sommar sedan 1989.

La Môme

När jag kommer ut från biografen har det regnat, men inte förrän jag nästan är hemma lägger jag märke till vattenpussarna. Jag går och tänker på Edith Piaf. Hon som jag var fullkomligt besatt av i yngre tonåren. Jag var övertygad om att jag hade varit Piaf i ett tidigare liv, för hon dog 19 dagar innan jag föddes (det var en rimlig tid för en själ att färdas från Paris till Trosa, tyckte jag då). I källaren sjöng jag chansonger till min enda vinylskiva så att fönsterrutorna skallrade - jag hade fått min fröken att köpa mig en Piaf-LP när hon besökte Frankrike på jullovet - och på min första tågluff åkte jag direkt till trappan där Edith Gassion föddes, satte mig ner och kände mig hemma.

Nej, filmen var inte lysande, den var för angelägen om att redovisa stora känslor för min smak. Ett kärvare berättande hade gripit mig mer. Men Marion Cottillard var MAGNIFIK. Hon lånar ut hela sitt väsen till Piafs, och jag tror på varenda gest - av det jag ser. (Den pålagda sångrösten hade svårare att nå upp till spelets nivå.)

Väl hemma surfar jag till YouTube och njuter av den äkta varan i svartvita filmsekvenser. Imorgon ska jag spela igenom hela CD-boxen, och läsa om systerns bok som jag nästan kunde utantill för 26 år sedan. Nu vet jag att jag är jag, och ingen annan. Men berättelsen om Edith Piaf är ett fascinerande människoöde.
Och framför allt är hon fortfarande en av jordens bästa sångerskor.

Kontakt

Det har hänt att jag varit mycket ledsen. Då har han böjt sitt stora huvud ner mot mig och lagt sin panna mot min. Andats lugnt genom näsborrarna tills jag känt mig tröstad.
Ibland har jag varit på ett sprittade glatt humör. Då har han busat tillbaka med knuffar i sidan och spjuveraktiga blickar. En gång, när jag var helt tom och fullständigt omotiverad, bara tittade han på mig. De mörka bottenlösa ögonen granskade mig länge under tystnad. Sedan kom det som en liten nick, samtidigt som jag kände energin åter vakna i min kropp.

Och nu är jag på väg dit igen. Till stallet.
Till den varma, kloka, starka vännen i spiltan.

Det var det där med nationaldag

Jag glider fram i min tyskproducerade bil. På högsta volym Anna-Lena Brundin som sjunger argentinsk tango (så rasande bra!). Amerikanska jeans i mjuk stretch runt min bakdel och på sätet bredvid handväskan som min dotter köpte på en loppis i London (jag lånar... Inte för att se mer ungdomlig ut, utan för att jag har ingen. Hm.) Ser fram emot en god grekisk sallad till middag! Eller varför inte lite hämtmat? Indiskt eller thai? Tanken på båda sätter mina smaklökar i högsta beredskap. Det är slut på frukt hemma! Ingen fara, det finns fullt i närbutiken med nästan bara arabiska etiketter, där jag utgör en glad blond minoritet.

Ja jösses - vad jag älskar Sverige!

Smultronställen

Vi går mot ljus, värme och ledighet. Så nu, när picnic-korgarnas tid äntligen återvänt, tänker jag dela med mig av mina utflyktstips.

1. Musikrummet på Läckö slott, södra Vänern.
Äntligen försvann de mörka gobelängerna och tillbaka kom ljuset! Åk till Läckö slott, gå hastigt igenom paradrummen och slå dig ner på en bänk i musikrummet istället. Efter bara några sekunder kommer du känna den: stillheten. Och jag vet att du kommer vilja återvända. År efter år.

2. Orangeriet på Tullgarns slott (E4 söder om Stockholm, nära Trosa).
Jag vet inte riktigt vad det är med denna byggnad, men det är så makalöst vackert. Ljuset genom de sneda fönstren, gamla patinerade stenläggningar och olivträd. Antikt och impressionistiskt på samma gång. Låt vara att servitriserna är unga och oerfarna och inte har en aning om någonting, med de kommer säkert bli varmare i kläderna under sommarjobbets gång.

3. Ekotemplet i Hagaparken, Stockholm.
Parken i sig är ganska tråkig tycker jag som uppskattar lite mer röra och anarki. Men Ekotemplet står där, mitt bland hundar och joggare, och ser helt "off" ut - har liksom ingenting med resten att göra! (Det har i och för sig inte Koppartälten heller...)
Ändå är templet en liten pärla, speciellt i solnedgången när man kan sjunga högt därinne utan att göra bort sig alltför mycket, och till och med dansa en vals med sin kavaljer.

4. Fjärilshuset, också Hagaparken.
Än en gång en impressionistisk värld som förtrollar. Och det är något magiskt med fjärilar. (Om man nu tror på sådant skulle man kunna säga att fjärilarna är himmelska insekter, medan de flesta andra arter nog har sitt ursprung där nerifrån... I alla fall fästingar. Och mygg.)

Sedan har jag några alldeles privata smultronställen. Ni som känner mig; kom till Bedarön i sommar så åker vi dit!

Man kanske skulle flytta oftare

Jag flyttade för två månader sen. Nu får jag hallgolvet fullt av välkomsthälsningar, gratiserbjudanden och "personliga" brev. Konsum bjuder på ett paket kaffe, ICA först på gratis pasta och pastasås, och strax därefter 10% rabatt på precis allt (ok, Hemköp: jag väntar... tror stenhårt på er generositet). Tandvården skickade ett läckert hologram-vykort med en sensuell mun blottandes vita tänder. När jag vickade lite på kortet uppstod en rejäl glugg, mitt i modell-smilet. Det var kul!

Så nu ser jag med spänning fram emot vad som kommer med posten härnäst. En ny cykel vore inte dumt. Eller en borrmaskin. Fast allra helst en egen bit gräsmatta som jag kan ligga naken på. (För jo, lite av en nudist är jag allt - läs uppväxt på en nästan öde ö -, men absolut ingen blottare. Och nu är det så där olidligt svårt att vara inomhus igen...)

Jag väntar väl ett tag. Kommer inget mer så går det ju alltid att flytta igen. För att få nya chanser i brevlådan, menar jag.

PS Jag red på en kamel i helgen. Det var som att grensla en varm vattensäng med inbyggt ryggstöd.

Visa vid vindens...

Det finns varma och kalla vindar. Idag blåser det varmt (jag förstår inte varför jag inte går ut...). Och i tvättstugans torkrum är fläktens kastbyar nästan tropiska. Men när en omtyckt släkting somnade in för gott ven det kallt. Tills vi möttes för att ta avsked, och ljumma brisar av samhörighet och gemensamma minnen lindade sig runt om oss till tröst.

Det finns kraft i vindarna. Varje vår, när jag ska åka till ön och sjösätta båtarna, undrar jag hur många träd som rasat under kuling och storm. Ett år hade stammen missat min upp-och-nervända eka med tio centimeter; "Håll dig på mattan människa! Jag sopar bort dig när helst jag har lust."

Eller också fylls ett segel och vi förs sakta hemåt, fullständigt miljövänligt och utan att behöva anstränga oss en millimeter (ja, cykel är också ett miljöalternativ, men då måste man faktiskt trampa! Å andra sidan är det svårt att segla till Konsum när mjölken till kaffet tagit slut.)

Jag vet egentligen inte varför jag skriver det här. Kanske för att jag just i dag är totalt tom på energi, inuti. Det fladdrar i en gardin och jag sneglar avundsjukt ut på trädkronor i ständig rörelse. Kunde inte lite vindkraft flytta in i mig så jag åtminstone kommer mig för att gå en promenad? Handla. Träffa en vän. Simma 20 längder i badhuset. Gå på bio. Ringa de där samtalen som hänger över mig. Snälla...

Inget händer.

Dåså. Då kryper jag upp i soffan med en god bok.

Tårtkalas eller knäckebröd?

Igår såg jag Eurovisionsfestival. Idag lyssnar jag på Sofia Karlsson.

Nej, jag värderar inte! Men jag erkänner att jag lätt blir däst av gräddtårta, wienerbröd och glasstrut på samma gång, alltsammans flödande i ett hav av champagne som kittlar och spritter och sprätter och förgyller. Då är det befriande gott med en hårdbrödsmörgås. Och om jag måste välja mellan Disneyworld och en vindpinad klippa på ostkusten vet jag vilket hav jag kommer att stirra ut över resten av mitt liv...

Det enkla är det vackra.

Det vet Sofia Karlsson också.
Lyssna på sista spåret på CD'n "Visor från vinden".

Blott havet det vida kan läka de kvalfyllda bröst.

Överfall i vardagen

Jag ser honom i ögonvrån. Det är något med hans kroppsvikt, någon slags lutning ovanför jeanslinningen - till min fördel. Jag förstår vad som kommer att hända, och bestämmer mig omedelbart för en lätt huvudvridning bort från honom, blicken snett ner och ett intensivt upprepande av min affirmation "jag är inte intresserad, jag är inte intresserad, jag är inte intresserad".
Det hjälper inte. Mannen ifråga är tondöv. Förstår inte kroppsspråk. Har ingen magkänsla. Istället dras han sakta mot mig, som om jag var en magnet.
Då skyndar jag på mina steg. Byter undertext: nu tänker jag mig att jag är en mycket upptagen kvinna på väg mot ett utstakat mål. Dribblar mig fram i tillvaron, rakt upp i krysset bara, ingen hindrar mig på vägen, ingen tacklar mig åt sidan, ingen fäller mig på det vältrimmade gräset.
Förgäves. Nu ser jag i utkanten av mitt synfält att han faktiskt rör sig. Långa steg (det är en lång man), en, två, tre och han är framme.
Då gör jag det. Jag är beredd, för det här har hänt mig tidigare, flera gånger, och jag har lärt mig vad som kommer; den smeksamma rösten, det lilla försäljarleendet, huvudet på sned och fingertopparna beredda till attack.
Ja, jag gör det. Blixtsnabbt! Inte en sekund att förlora.
Med stadig röst säger jag:
- Nej tack. Jag vill inte ha en gratis mobiltelefon.

Puh! Jag klarade det! Återstår zick-zack färd mellan gratistidningsutdelare (en morgon räknade jag till nio attacker), duckande för marknadsundersökningar, långa omvägar runt människor med svarta pärmar mot vänster underarm och merchandice-pennor i andra handen. Det är tufft där ute...

Men när killen kom fram med sin Situation Stockholm kunde jag se honom rakt i ögonen.
- Du, jag har den. Tack i alla fall!