Jag har en gång blivit förälskad i ett Alias. När hjärtat var alldeles söndertrasat av den som kommunicerar med handling, inte ord, så inträder plötsligt en litterär gestalt i min tillvaro. Hans snabba tankelekar rinner fram i full galopp och orden är dragna svärd som försvarar min heder och min kyskhet. Han skyddar mig från drakar. Han tillber mig i mitt ensliga torn.Varje sonett han skriver är honung och myrra. Varje ordväxling med moderna tiders fjäderpenna får mig än mer på fall.
"Nu ska jag gå och mäta upp 156 cm på min dörrkarm."
"Varför det? För att se hur djupt du måste buga?"
"För att se hur långt ner jag måste sätta mig för att kunna se upp till dig."
Sagor är bra. Sagor är flykt och vilostunder. Sagor är stöd och bearbetning. Nu är den diktade kärlekssagan ett lustigt minne och riddaren har blivit en verklig människa med kött och blod och doft och form. En vän och en kollega vid ett annat hav.
Och det är han som har önskat dagens text; "Skriv om MÄJJ!"
Så d'Artagnan - du udda och unika - tack för leken och ordvändningarna! Du gjorde mig gott och jag behövde verkligen din litterära fäktning just då i mitt liv.
2 kommentarer:
Ha ha.....mmmmm......även en sann musketör behöver bekräftelse för sitt tappra hjärta.
Jag sveper min cape, gör salut med värjan, kastar mig upp på Brunte...rider iväg ut i gryningen....under kraftiga nysningar, svår hästallergi har gjort mig omöjlig för uppdrag i lönndom.
I fjärran väntar sagoslottet....
Min ögon tåras av dina ord, jag avundas denne tappre ridare. Tänker utmana honom... i värja på slottsgården.
Att sedan (som segrare) gå ner på knä inför den vackra prinssesa (156) att se in i hennes vackra ögon är inget som hindras av ålder! Möjligen har stålet i min rustning rostat lite, men det kommer inte att hindra mig!
//TT
Skicka en kommentar