Ett Försvarstal

Jag minns en partiledardebatt inför senaste valet. Reinfeldt ondgjorde sig över kvaliteten på undervisningen i den svenska skolan. Jag blev mycket upprörd, och tänkte på alla de engagerade, hårt arbetande lärare som ägnar så mycket kraft åt de unga i samhället (ibland mer än barnens egna föräldrar).

Själv gick jag i skolan på 70-talet, och jag minns inte många lärare med någon form av hängivenhet för sitt yrke eller sina elever. Visst, vi stod i snyggt led utanför klassrummet. Vi tuggande inte tuggummi och ägde inga ipods. Vi räckte upp handen (om vi vågade) och läste morgonbön. När dagen var slut ställde vi snällt upp stolarna på bänkarna. Men i min klass var det fullkomligt kaos, två lärare checkade in på sjukhus p g a nervsammanbrott, mer än en elev var mobbad och klassen fick till sist delas. Själv var jag en osynlig elev som satt och jobbade i grafiskt urtråkiga överkurs-häften, eftersom jag ofta var klar med de ålagda uppgifterna. I sexan fanns det en lärare som såg mig som individ, och gav mig en skrivbok istället. Jag slapp räknetalen och fick skriva noveller.

Nu, efter nio år som iakttagande förälder och denna höst heltid i en gymnasieskola, ser jag bara lärare som som kämpar, som sliter och som bryr sig om eleverna, framför allt individuellt. Och de unga, ja, de har kanske svårt att hålla tyst ibland i gruppen, det kan vara stökigt, det kan vara ofokuserat, men de är SÅ FINA.

Att klaga på den svenska skolan är elakt förtal. Jag menar inte att det inte kan bli bättre. Det finns mycket att göra för att höja nivån. Se över lokalerna (alla vill ha luft och ljus). Välj att ha mindre klasser och hanterbara enheter. Stötta språkundervisningen. Arbeta med integrationsfrågor och etik, och fortsätt med utecklingssamtal och personliga omdömen (bara en siffra eller en bokstav på ett papper är förkastlig om den inte kompletteras med argument och resonemang). Blanda teoretiska ämnen med kreativa, sport och friluftsverksamhet. Och ge alltid positiv förstärkning till både lärkår och elever! Men att hålla på att prata om att lärarna måste ta tillbaka makten, att det måste bli disciplin i skolan och att det var bättre förr - det är bullshit, tycker jag.

Vi har ett samhälle där barn är 1) uppväxta i grupp (dagis), dvs proffs på gruppdynamik, inklusive baksidan i form av stök, ljudnivå och konflikter, 2) individer, både för att det rent faktiskt är så (ingen människa är ett kollektiv, men alla kan lära sig förstå och fungera i en grupp) och för att trenden förstärker det individuella i samhället. Dessutom är grupperna sammansatta av barn från olika bakgrunder, och sällan homogena per automatik. För att arbeta med barnen krävs kunskap, tid, förståelse och kärlek. Inte makt.

Jag tror på 2000-talets ungdomar. De har en tuff värld runt om sig, och kanske inte alltid så mycket tilltro till vuxenvärlden eller framtiden. Men de tänker själva och står på egna ben. I de tio gymnasie-ettor som jag arbetar i nu, finns inte en enda elev som inte är en pärla, på sitt individuella sätt.

På radion igår var det ett långt reportage, med tanke på det ohyggliga som hänt i en finsk skola. En forskare pratade om att disciplinen och studieresultatet är betydligt högre i finska skolor än svenska. Samtidigt mår finska skolungdomar mycket sämre, och självmordsstatistiken bland eleverna är alarmerande högre än hos oss. En finsk skolvetare sa: "man kan vara en auktoritet utan att för den skull handla auktoritärt."

Låt oss inte tro att problemen i samhället löses med återgång till auktoritära vuxna och klassrumsdisciplin. Det egna tänkandet och det individuella manifesterandet är här för att stanna. Låt oss möta de unga som de begåvade och unika människor de är. Ge dem verktyg och uppskattning. De är de som ska besöka oss på långvården en dag...