My Fair Language

Jag ska inte säga så mycket om själva upp-
sättningen av "My Fair Lady" på Göteborgs-
operan. En fullsatt operasalong är otroligt roligt, och det är gott nog. Men jag vill ägna lite tankar åt historiens nyckel: människans språk.

Språk är makt, språk är problemlösning och överenskommelser. Språk är social kompetens. Språk är tillit och möjligheter, men kan också vara manipulation och kamp.

I Shaws teaterpjäs "Pygmalion" är språket detsamma som individens identitet, och att år 2007 överföra en social klassresa till språnget från göteborgska till rikssvenska är förstås lustigt och folkligt, men ganska irrelevant. Vilken arbetsgivare skulle neka en kvinna jobb bara för att hon har en klingande västsvensk dialekt? (Tvärtom tror jag att hon skulle få ett antal erbjudanden, och dessutom bli utbjuden på date av de flesta herrar hon möter. Hon är 'änna gör-go!)

Min omedelbara tanke är istället blattesvenskan, ett helt nytt språk. Mina elever i gymnasiet både skriver och pratar det språket, det är deras, och det är här för att stanna. Men en ung tjej som på arbetsintervju svarar: "Aboow, jag baxar inget, chilla din idiot, kolla den här fina skiten, jaow broschan, fett grymt, sluta göra värsta grejen bräh." på frågan om hon går att lita på, hon har nog svårt att få förtroende för sin kompetens.

George Bernard Shaw var en utmanare; socialist, feminist, provokatör och språkreformator. Jag skulle gärna se en musikal i hans anda. Vem antar utmaningen?

PS Bara för att undvika missförstånd:
1) alla kallar det 'blattesvenska', oavsett bakgrund, och
2) jag tycker att de är helt underbara, mina elever. Står på deras sida i alla lägen.