Vaknar före väckarklockan, inviger nya moccabryggaren. Lite beskt kaffe så här i början, men den kommer att ”köra in sig”. Får tackmail från far, läser med tårar i ögonen: ”Eftersom du finns räds jag varken åldrandet eller döden!”.
På jobbet före 8, Emma kommer 9. Vi fyller golvet med hyresavtal och lägger lappar med allas namn på. 50 bostäder bokade, alla efter hembesök, ibland med kaffe, ibland utan. Lunch på libanesisk restaurang, bäst i stan. Besöker turistbyrån som flyttat och presenterar mig för nya turistchefen, vi pratar lite om den kommande invigningen. På väg tillbaka köper jag rätt och slätt en kamera. Nästan femtusen pix, med minneskort och försäkring. Ett impulsköp kanske, noga övervägt på samma gång. Behöver den i jobbet, kanske kan ta den på projektet, vi får se.
Så åker vi till slottet, Emma och jag. Full fart där, pratar med än den ena, än den andra om allt som pågår i min verksamhet, frågor jag har, information jag måste förmedla. Kopiering, frankering, redovisning, underskrifter osv osv och jag önskar att jag nån gång kunde komma dit utan att ha lagrat upp miljoner saker som måste göras just på slottskansliet. Bara sitta en stund i trädgården (tycker så mycket om Simon, han förmedlar lugn och värme, han är konstnärlig och intelligent), hinna fika och prata ”small-talk” med mina arbetskamrater, lyssna på vad andra gör. Inte bara vara upptagen med mitt.
Vet att jag lätt får tunnelseende. Är inte närvarande i det som händer utan sysselsätter mig oavbrutet med projektering. Ligger ett steg före. Vänner och kärlekar har lidit av det. De som stadigt tagit tag i mig, tittat mig i ögonen och sagt, inte med gnäll utan respekt i rösten: ”sluta, här är jag, stopp, ge dig” finns kvar. De som irriterat sagt ”du ska alltid ha allt på ditt sätt” har försvunnit, de har upplevt mig som ett hot. Det är jag inte.
Tillbaka på kontoret i stan, leker med min nya kamera. Den är kanon! Eller nej, förlåt en Olympus. Skriver dagboken från jobbet, för det var trögt med det mobila bredbandet hemma igår kväll. (Får berätta om kvällen imorgon.) Lite värk i trampdynorna, har gått i klackskor hela dan. Det är väl fan om jag inte ska lära mig det.
3 kommentarer:
Lycka till med klackskoträningen. Maud har som ambition att lära sig att gå i högklackat innan hon fyller 50, så hon har bara ett drygt halvår på sig. Du har ju flera år kvar att träna.
Jonas
Jonas!
Och vi är djupt imponerade och lätt avundsjuka på din resliga lekamen, Maud och jag! Egentligen borde vi träna styltor istället...
Detta är väl kanske vad en weblog var ämnat att vara... en liten dagbok på nätet.
Fina ord från din farsa!
Skicka en kommentar