Men frasen "lust och nöd" ekar i mitt huvud. När lusten kommer över oss, ska vi då bejaka den, oavsett konsekvenserna? Och nöd uppstår garanterat med jämna mellanrum i livet - är det inte då vi behöver varandra som mest?
Jag orkade aldrig tänka på det här när jag spräckte en familj i passionens namn. Däremot har jag ofta upplevt hur vissa vänner står kvar medan andra försvinner, då, när nöden tränger in i vardagen.
Det uttalade löftet är nog det svåraste som finns att hålla. Det är klart att det går att låtsas som om det bara är ord (vilket det ju är), men hur ska människa kommunicera med människa om vi inte bestämmer oss för att ord faktiskt står för något?
Brudparet i lördags var förväntansfulla och lite sammanbitna.
Jag förstår dem.
Det är stora ord de säger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar