Idag kom den stora tröttheten. Hela kroppen värker. Jag rör mig sakta: varenda liten cell ömmar. Ändå får jag mycket gjort, i lugn och ro. Allt är uppstyrt, jag kan släppa detaljerna och gå tillbaka till planerandet och huvudansvaret.
Just när jag ska hämta vår ljusdesigner som rest från Stockholm idag (hurra - än en tekniker på borggården) ringer N. Hon har kommit in på Södra Latins gymnasium, sångsolist, i stenhård konkurens. Hon gråter. Jag gråter. Sen skrattar jag och får ny energi. Nu är jag lugn: hon har tre riktigt bra år framför sig.
Snart bär det iväg till Läckö. Ikväll är det genomdrag. En veckas arbete på plats ska redovisas. Hur långt har vi kommit? Hur mycket saknas? Hur mår alla? Jag är inte regissör längre, så jag är lyckligt fri från tankarna på gestaltning och kommunikation, men mitt öga spanar runt omkring: vilken rekvisitan är inte klar? Räcker förrådet till? Var placerar vi det snabba kostymbytet? När finns tid att måla scenen, den måste ju hinna torka innan nästa repetition? Teknisk samordning och praktisk logistik? Biljettinsläpp - vem? Programbladsförsäljning även i pausen? Ryms orkestern bakom scenen också? Var hittar man en pukpall? Hur lång är föreställningen, och vilka behöver veta?
Och så vidare. Bäst att jag vilar lite innan kvällen.
3 kommentarer:
Ja....hmmm......ta det lite lugnt, så gott du kan, med dina värkande celler.
Så roligt med N! Underbart.
Spännande tid du har nu, lite avundsjuk märker jag. Och spännande för dig att märka hur du trivs som gigante producenti. Kan nog tro att du njuter lite av kreativitet även i den rollen.
Blåser dig lite i nacken.
Försök ge dig själv EN liten stund varje dag. Även om det bara är tre minuter.
Wow! Din dagbok är mycket bättre än Noréns! <3
Oj. Ödmjukt och stolt tack, herr/fru Utanvärlden.
Kanske ska lämna in den för publicering. Han fick väl en rejäl slant. Tänkte själv begära en miljon.
Skicka en kommentar