Jag känner en fotograf som åker runt i världen och fotograferar folk och fä. Han tillhör en av de bästa, dessutom är han en intelligent och klartänkt person. Efter resor bland polaris och öken, tundra och regnskog, så tycker han sig se två huvudtyper av människor: bosättare och nomader.
Själv har jag alltid sökt rörelse i kropp och tanke. Under min barndom flyttade vi ett antal gånger, som ung bodde jag i diverse olika andrahandslägenheter och som vuxen har jag också växlat väggar med jämna mellanrum. Så fort jag kunde drog jag utomlands på diverse upptäcktsresor, och under den period i mitt liv när jag upplevde mig behöva stå still var jag rastlös och bitvis otillfredsställd. Nu har jag ett arbete som innebär ständig förflyttning, hit och dit, fram och tillbaka. Dessutom är aldrig en dag den andra lik. Det tilltalar min nomadsjäl.
Men just nu, mellan en långresa igår och en ny imorgon, med ett nyss nedskissat dag-för-dag-schema av febril rörlig aktivitet, så önskar jag att jag fick vara en aning bosättare. Åtminstone bara för en dag…
1 kommentar:
Känner igen den där rastlösheten.
Blev lite häpen på mig själv när jag 27 januari gratulerade mig till att ha bott på samma ställe i två år för första gången sedan jag slutade gymnasiet (1999). Stod en dag framför en spegel i Visby och planerade att alltid bara söka projekttjänster så att jag fick en ärlig möjlighet att röra på mig.
Just nu är "kroppen i pendling", trivs bra med att pendla mellan olika städer för skola och boende. Då tar det inte lika lång tid att vänja sig vid staden. I tanken och fantasien köper jag hus och gård över hela Sverige...
Kram!
Skicka en kommentar