Idag har jag gett min äldsta dotter sitt livs första körlektion. Hon var brilliant; samlad, lugn, lyssnande, varsam. Jag hade tänkt att hon bara skulle sitta en stund i förarsätet och känna på de olika reglagen, men efter en timme kunde hon både köra framåt, backa och vända. Och jag kände - som jag känt från första stund - att jag litar fullständigt på henne.
Min yngsta åker till sitt ridläger imorgon, ensam. Ett läger med övernattning. Hon har ingen välkänd kompis vid sin sida, som de flesta andra i hennes ålder. Än en gång imponerar hon på mig med sin beslutsamhet och sitt mod. Jag vet att hon är nervös - men hon tänker genomföra detta, målmedvetet och fokuserat.
Alltså. Nu har jag två självständiga flickor som snart flyger ur boet. Betyder det att jag är gammal och på väg utför? Icke. Jag känner mig fortfarande som 25, oavsett yttre skavanker. Och jag lär mig något nytt, varje dag.
För jag har alltid tyckt att livet är som en enda lång lektion, och det gäller att lära sig av allting, både det mörka och det ljusa.
4 kommentarer:
De blir lite för självständiga en aning för fort... vi hinner inte med. Ena dan kan de inte knappt ens bädda sängen här hemma... nästa dag sitter de i sin egen lägenhet och klarar ALLT alldeles galant utan oss... Man hinner liksom inte riktigt med...
Nej, kanske inte.
Men visst är det häftigt ändå, när ens barn går sin egen väg, klarar sig utan oss?
Jag ser på och ler.
Visst är det! Då inbillar man sig att man kanske gjort ett okej jobb under uppväxtåren...
Varfär är du så jävla perfekt??
(Ja, ja....jag vet....men ändå)
Skicka en kommentar