Jag vet att saker och ting måste ta slut.
Men jag tycker inte om det.
Grät igår när jag hörde att det var bestämt att segelbåten skulle säljas. Där var min ungdom. Eskaderseglingarna. Långturerna. Upptäcktsresorna. Lugnet. Gemenskapen med mor och far. Vi tre var ett team: kapten, gast och kocka. Minns inte att vi nånsin bråkade, trots att jag var tonåring och de skulle kunnat vara helknäppa och oförstående trista föräldrar. Tvärtom. Vi lekte och samarbetade och busade och filosoferade. Diktade sånger och skrev födelsedagsepos till våra seglarvänner.
Den vuxna Catarina seglade aldrig särskilt mycket. Annat tog plats. Barnens pappa var inte så sjövan men med den andra kärleken hade det kunnat bli mycket seglat i framtiden, om inte allt hade gått sönder.
Den drömmande Catarina tänkte omedelbart att hon själv skulle köpa Vegan, men den ensamma Catarina har ingen möjlighet. Så det är bara att andas djupt nere i magen, och acceptera att allt har ett slut.
Och när något har slutat kan alltid något nytt komma in istället.
2 kommentarer:
Å, Fräs ... Så sorgligt. Men jo, förståeligt förstås. Tack för de segelstunder jag fick vara med!
Javisst, det kommer alltid något annat. Före Fräs var det Lill-Fräs och höga vågor på Ålands hav, innan dess Arita med barnaruff och makaronitårta. Vad kommer nu - kanske Husan som kan tuffa ända till Läckö eller förtöja i B-ö-viken. Flickor, fatta mod!
Skicka en kommentar