Regi Scorsese?

Caruso har gripit Lo Piccolo – va bene! (Polischefen låter exakt som Marlon Brandos Gudfader i radiointervjun. Det är lite lustigt.)

Men mitt i lättnaden över att brott inte lönar sig, så finns ett stråk av nostalgi; maffians tid är förbi och återfinns numera endast i amerikansk film med Italien-ättade skådespelare. Verklighetens betydligt mindre filmförskönade våld är gerillakrig, diktatur, terrorism, handel med vapen och människor och andra fruktansvärt brutala övergrepp. Det fanns ändå något lite gammaldags med gevärshylsor i anonyma brev och avskurna kaninhuvuden.

My Fair Language

Jag ska inte säga så mycket om själva upp-
sättningen av "My Fair Lady" på Göteborgs-
operan. En fullsatt operasalong är otroligt roligt, och det är gott nog. Men jag vill ägna lite tankar åt historiens nyckel: människans språk.

Språk är makt, språk är problemlösning och överenskommelser. Språk är social kompetens. Språk är tillit och möjligheter, men kan också vara manipulation och kamp.

I Shaws teaterpjäs "Pygmalion" är språket detsamma som individens identitet, och att år 2007 överföra en social klassresa till språnget från göteborgska till rikssvenska är förstås lustigt och folkligt, men ganska irrelevant. Vilken arbetsgivare skulle neka en kvinna jobb bara för att hon har en klingande västsvensk dialekt? (Tvärtom tror jag att hon skulle få ett antal erbjudanden, och dessutom bli utbjuden på date av de flesta herrar hon möter. Hon är 'änna gör-go!)

Min omedelbara tanke är istället blattesvenskan, ett helt nytt språk. Mina elever i gymnasiet både skriver och pratar det språket, det är deras, och det är här för att stanna. Men en ung tjej som på arbetsintervju svarar: "Aboow, jag baxar inget, chilla din idiot, kolla den här fina skiten, jaow broschan, fett grymt, sluta göra värsta grejen bräh." på frågan om hon går att lita på, hon har nog svårt att få förtroende för sin kompetens.

George Bernard Shaw var en utmanare; socialist, feminist, provokatör och språkreformator. Jag skulle gärna se en musikal i hans anda. Vem antar utmaningen?

PS Bara för att undvika missförstånd:
1) alla kallar det 'blattesvenska', oavsett bakgrund, och
2) jag tycker att de är helt underbara, mina elever. Står på deras sida i alla lägen.

Jag, en politisk rådgivare?

Det är klart att man inte ska vara full på jobbet! Det var mycket klantigt gjort av fröken Schenström. Men det mest intressanta i detta lite blyga och pryda lagom-land är efterspelet. Och eftersom det är press-geniet själv som blivit knockad finns inte längre någon rådgivare som kan se till att de rätta fraserna uttalas. Sakta men säkert har hela affären blivit värre, löjligare och lättare att genomskåda.

Hade de frågat mig hade jag omedelbart gett följade råd till samtliga inblandade: gå ut stenhårt med tema KÄRLEK! Säg att ni blev blixtförälskade, drabbade, pilska, snurriga, att tid och rum och plikter och vett försvann när ni drunkade i varandras ögon. Låt honom förklara hur han dyrkar hennes hår och hennes busiga blick, låt henne bekänna hur han väcker henne, lyfter henne. Svenska folket hade förstått. Och förlåtit. Vi behöver romantik.

Men att förklara det hela med ”flams och trams” är rena kamikaze-taktiken.

Byt strategi, kära makthavare och VIP-are! Hoppa av era höga hästar och kom ner på jorden!

”Å förlåt, jag var så otroligt godissugen, och dessutom har jag mens och så grälade jag lite med min man i telefonen, så jag kunde liksom inte låta bli att ta den där Tobleronen…”

”Men alltså, jag vet, det ligger miljoner papper jämt på mitt skrivbord, och så kommer barnen och vill rita, och vi ritar och ritar och har sååå kul tillsammans, för barnen är viktigare än all karriär, men jag var så trött och sliten så inte tänkte jag på att vi lekte ’hänga gubben’ på baksidan av tv-licens räkningarna… sorry!”

Osv. Ni förstår.

Nu åker jag till Göteborg några dagar, bloggen återkommer på måndag. Tills vidare får ni här en viktig föreläsning hur ni ska hantera alkohol-frågan under helgen. (Synd att jag inte hann skicka den till Schenström för en vecka sedan.)

PS. Bra inlägg i debatten av Harald Ullman i SvD's Brännpunkt idag.

Jim Breuer - Alcohol

d'Artagnan, min riddare

Jag har en gång blivit förälskad i ett Alias. När hjärtat var alldeles söndertrasat av den som kommunicerar med handling, inte ord, så inträder plötsligt en litterär gestalt i min tillvaro. Hans snabba tankelekar rinner fram i full galopp och orden är dragna svärd som försvarar min heder och min kyskhet. Han skyddar mig från drakar. Han tillber mig i mitt ensliga torn.

Varje sonett han skriver är honung och myrra. Varje ordväxling med moderna tiders fjäderpenna får mig än mer på fall.
"Nu ska jag gå och mäta upp 156 cm på min dörrkarm."
"Varför det? För att se hur djupt du måste buga?"
"För att se hur långt ner jag måste sätta mig för att kunna se upp till dig."

Sagor är bra. Sagor är flykt och vilostunder. Sagor är stöd och bearbetning. Nu är den diktade kärlekssagan ett lustigt minne och riddaren har blivit en verklig människa med kött och blod och doft och form. En vän och en kollega vid ett annat hav.

Och det är han som har önskat dagens text; "Skriv om MÄJJ!"
Så d'Artagnan - du udda och unika - tack för leken och ordvändningarna! Du gjorde mig gott och jag behövde verkligen din litterära fäktning just då i mitt liv.

Adagio

Är det så att livet går i cykler? Att saker och ting återkommer när det är dags för dem?

Eller är livet som ett dataspel? Ni vet, man befinner sig på en nivå och ska lösa olika svårigheter, ta sig förbi diverse hinder och samla på sig olika skatter & kunskaper. När man sedan klarat uppdragen får man gå upp en nivå, men där börjar man från noll igen. Hindrena blir fler, svårigheterna snårigare, tempot högre, men vinsterna ger också större utdelning. Till sist lär man sig allt man behöver veta på nivå 2 och får ta sig vidare till nivå 3. Och så vidare. Och så vidare.

Startade med solen i ögonen. Stannade i det som kanske är landets vackraste bygd, gick ner och ställde mig på en brygga. Ett löv stod nästan helt stilla i luften, lyft av en sällsam höstvind. Först trodde jag att det var en mörk fläck på min egen näthinna, men så såg jag hur det rörde sig, snurrade några varv och landade till sist mjukt på vattenytan. Jag rös. Allt faller på plats till sist.

Sedan bilade jag med den orange-rosa solnedgången i ryggen och P1 på radion. En forskare la fram sin teori om att även vuxna behöver och använder sig av övergångsobjekt. (Jag tänkte på den tid av psykisk press när jag löste Suduko hela dagarna.) Runt omkring blev det mörkare och mörkare och till sist färdades jag med en blekgul måne som enda följeslagare. Lät tankarna flyta runt och ersatte radion med barockmusik. Adagiot ur Oboekonserten i d-moll av Marcello, om och om igen = filmmusiken till berättelsen om mig själv, här och nu.

För tio år sedan körde jag samma väg. Nu är cirkeln sluten och dataspelet byter nivå.

Pyssel och pynt och broderade dukar

På hotellet där jag nu bor doftar det lavendel och vanilj. Växter ringlar sig ner från krukor och byråer, uppstoppade fåglar och antika kungaporträtt turas om att dra ögonen till sig. Porslinsfigurer med vingar och blomsterkrans pryder toaletten där toarullarna förvaras i lika snillrik som snirklig tygkonstruktion. På serveringsvagnen finner jag frukt och pistagenötter. Brödet i matsalen vilar i en rund skål med vit linneduk, lamporna har barockprismor som extra dekor och på skänken står den häpnadsväckande samlingen av mjölkkannor; från 1800-tal till 70-tals design, uppställda i kronologisk ordning.

Det här är långt ifrån "Fawlty Towers". Det här är omtanke och vård. Det är engagemang och ingivelse. Det är ett HEM. Och när ett hotell blir ett hem, ja, då har man verkligen lyckats med sitt företag. (Sedan skulle mitt hem aldrig kunna se ut så här. Less is more. Men inte alltid!)

Och just idag mår jag så otroligt bra av att omslutas av alla dessa, med hjärtat uttänkta detaljer, bjudas på tårta av Uno och höra berättelser om 18 barnbarn. För idag är en speciell dag.

På mer än ett sätt...

Veckan som varit 2

Veckans Shit Happens
Lång kö. Guldtian vilar in handflatan. Lång väntan. Munnarna vattnas. Äntligen framme. Det här är vi värda. (paus)
Liten skylt: ”Glassen är för tillfället slut.”

Veckans Bästa Barn
M diskade måndag & onsdag, N tisdag & fredag och båda städade järnet på lördagen.

Veckans Taj Mahal
Nej. Ingen har byggt ett palats till mig den här veckan heller.

Veckans Globala Samvete
Sopsorterar. In till minsta lilla plastlock.

Veckans Stora Saknad
Ett badkar. Har alltid haft badkar i mina olika hem, ändå sedan andrahandsettan i Nyköping under gymnasiet. Men inte nu längre.

Veckans Favoritpryl
Verktygslådan jag fick av brorsan när jag flyttade.

Veckans Klokaste Beslut
Struntade i ett möte och satt hemma i soffan, sydde knappar i M’s jacka och lyssnade på Rolando Villazón.

Veckans Självinsikt
Jag vill bli läst. Jag vill bli sedd. Jag vill bli omtyckt. Jag vill bli utmanad och stimulerad. Jag vill få kommentarer!

Veckans Tjat
Frasen ”Jag vill”.

PS Till mina läsare: tips/önskemål på kommande rubriker?

Idol-Teletubbies

Kan inte hjälpa det. Jag är ju musikteater- & operaregissör. Måste få uttrycka mig.

Kvällens IDOL. Jag förstår ingenting. EN riktigt intressant röst, EN udda, säregen personlighet: sågades fullständigt av juryn. Resten höjdes till skyarna.

Här kommer mina omdömen efter fredagsmyset med alla kramarna:

Amanda: misstänkt lik den från självkritik fullständigt befriade tjejen i tvåan som vinner klassens interna ”Små-stjärnorna”.

Andreas: jo visst är det han, den sjungande pingstpastorn som sätter sprätt på alla gudstjänster. Det är bra att nå ut till ungdomarna.

Daniel: (som jag faktiskt gillar ändå) han vill så mycket! Kanske lite för mycket ibland… svårt att avgöra om nerven är äkta eller bara en del av den stora ambitionen (och vinnarskallen, för visst kommer han att segra?).

Evelina: collegeprinsessa i the States som alltid norpar åt sig huvudrollen i skolans vårmusikal. Synd att hon försvann. Min elvaåriga dotter vill bara se tjejerna sjunga. Snart kommer hon inte se Idol mer. (Tänk på det ni på TV4!)

Mathias: sitter och undrar vilket smörsångar-land han representerar i Eurosionsfestivalen. Kommer fram till att det nog är Frankrike. Eller Belgien.

Sam: som sagt. Först förstod jag inte varför han kom med (kunde lättare se honom lira gura med grabbarna på fritids) men ikväll ville jag ställa mig upp och applådera. Nu såg jag hans unika talang. Men enhällig jury gjorde tummen ner.

Marie: vad fint att hon får TV-tid för att återupprätta sig efter Big Brother! Nu tror väl ingen att hon är en ytlig bimbo längre, eller? Hon kan faktiskt sjunga. Riktigt bra. Kan säkert bli leading lady på Silja Serenades stora scen.

Christoffer: ja, vad ska jag säga? Annat än att om jag skulle sätta upp Jesus Christ Superstar skulle jag kontraktera honom direkt. Vilka ögon… Vilket leende… (Vadå? Jaha, det är en poptävling! Ursäkta.)

"Fifteen Minutes of Fame" är här "A Few Fridays of Fame". Lovar er att dessa artister är fullständigt bortglömda inom ett halvår, inklusive vinnaren.

Men vi ska minnas att det är ett teveprogram vi ser, inte en av musikindustrin framtagen väg att finna nya, hållbara artister.

Och nu sänker jag istället ner mig i ett sinnligt musikaliskt bad:
Samuel Barbers Adagio för stråkar, opus 11. Den håller än.

Hunden vs håren/vinet vs etiketten, ni vet

Jag väger minst fem kilo för mycket. Det skiter jag i. Jag är så innerligt trött på att ytan ska vara det allområdande bedömningskriteriet, i yrkes- såväl som privatliv.

Vem vågar titta inuti en människa, rent konkret? Nej fy vad äckligt med blod och inälvor! Vi blundar och viskar ”säg till när det är över.” Men att titta utanpå? Ja, hurra! Veckotidning efter veckotidning, reklamfilm efter reklamfilm, levererar vrålsnygga kvinnor och män som förebilder och trendsättare. (De är inte bara snyggare, de är också lyckligare än jag, men det lärde jag mig redan i tonåren så jag har hunnit vänja mig).

Det skiljer inte många millimetrar mellan ditt ansikte och din dödskalle. Låt vara att du kan måla dit ett lager till, för att än mer bli accepterad och omtyckt (och odödlig), men till sist blir du ändå alltid avslöjad med ditt äkta utseende.

Så jag tänker; okej, jag är inte världens vackraste, men skär i mig och jag ser exakt ut som Carolina Gynning. Fem kilo plus behöver jag dessutom, för jag fryser så lätt så här års (lågt blodtryck…). Och om jag orkar rida igenom denna storm i narcissismens gyllene tid, som en god förebild för mina döttrar och med självkärleken i behåll, ja då kanske jag till och med får se en ny trend födas: ”du är vad du gör.”

Och då menar jag inte hur du stylar ditt hår…

Celebrity spotting

Passerade en känd Idol-profil på Södermalm igår. Det uppseendeväckande håret var ordentligt gömt i en stor keps, halsduken långt uppdragen, munnen sammanbiten och blicken stadigt ner i marken. Hon såg ut som om hon var livrädd för att möta någons blick.

För tänk om hennes kroppsspråk skulle bjuda in till kontakt: hur många påhopp skulle hon då inte få för elaka kommentarer och utfall, eller synpunkter på hur ’äcklig’ hon är (som min mamma säger). Eller
- kanske etter värre? - bli antastad av en hel flock Agnes-wannabes.

Nej, jag vill aldrig bli kändis! Tänk att inte kunna strosa runt och nyfiket studera människor runt om sig. Att tvingas skapa en slags ’Noli me tangere’-bubbla runt sin egen person. Att behöva avstå från spontana samtal och möten. Hu!

Och inte har jag något behov av att mingla med kändisar heller. Hade Idol-profilen lyft huvudet och mött min blick hade jag glatt sagt ’hej’ och fortsatt vidare. Hon är säkert en bra och kunnig person. Men hon har ingenting med mig att göra.

Vem hittar på produktnamnen på IKEA?

IKEA är bra. Delarna passar ihop och tillbehören följer med i kartongen. Alla andra illasinnade rykten är enbart fördomar och gammalt groll. Och skulle det nu vara så att något är borta eller skadat, ja då finns ju en kö till att stå i, och när man till sist kommer fram, då får man en lapp så att man kan gå in i butiken (= få sig en rejäl och stärkande promenad) och hämta en ny vara, vilken man betalar med lappen i kassan, när man äntligen kommit fram till kassörskan.

Men namnen?!? Hur tänker de egentligen?

Ser framför mig måndagsmöte i IKEAs namngivningsgrupp.
Det är kanske så här det går till:

Ordförande BORLÄNGE öppnar mötet med att hälsa alla välkomna. Sekreterare GLADA HUDIK fattar pennan och assistent KURBITS plockar fram dagens första produkt: plastgaljar i set om fem.

”Jaha, mina vänner. Vad ska vi nu kalla dessa?” frågar BORLÄNGE.

”Vad sägs om galjen ’GALJE’? säger unga fröken VITLÖK, en trainee.

”Tror du att vi är ett slags Konsum, va? Icke då! Det här är IKEA. Här är vi kreativa och tar inga genvägar inte. Vi hittar på namn. Hur skulle det se ut på lagret om alla våra soffor hette soffan ’SOFFA’ till exempel? Fullständigt kaos! Vet du inte att ett av våra största framgångsrecept är ordning och logik.”

”Ja, jo, ursäkta… Men MARIANNE då? Efter min mamma?”

”Nej, jag vet!” avbryter KURBITS. ”Galjar hänger man i en garderob, visst? Och vad gör man mer i en garderob? Man gömmer sig när man leker kurragömma. Man hånglar i mörkret med den man är förtjust i. Man stoppar undan sin massagestav så att inte barnen ska hitta den. Fattar ni?”

Herrarna tittar ner i bordet med lätt rodnande kinder. De är inte riktig med på tåget, så att säga.

”Alltså: HEMLIS! Vi döper plastgalje-setet till HEMLIS.”

BORLÄNGE skiner upp.

”Lysande, helt enkelt lysande!”

Och så håller det på. Namngivningsgruppen enas om att den höga garderoben skulle kunna rymma minst en stående munk, alltså får den heta PAX. Den nyinkomna fotöljen döps till POÄNG eftersom man kan sitta i den och bara håva in rätta Bingolotto-rader. Skålsetet ges namnet SYNTES efter en lång diskussion där GLADA HUDIK och KURBITS hade två diametralt motsatta namnförslag och fröken VITLÖK får igenom att det trendiga överkastet döps till UNNI efter hennes stora förebild (Drugge alltså).

Men när de till sist kommer till den blå-gul-gröna barnstolen för 99 kr är all fantasi fullständigt slut. Då tar de till Konsum-taktiken. Stolen får helt enkelt heta FÄRGGLAD.

Educational Emergency Situation

Iskall inuti. Hjärtat i halsen. Hög puls. Tryck över bröstet.

Jag står vid kassan och ska betala men mitt kort ligger inte längre i plånboken. Inte i väskan. Inte heller i bilen. Och inte hemma.
Det är bortslarvat.

Jaha. Slarvamaja. Skit också! Lugn, sånt händer, inte hacka på dig själv, tänk klart, agera klokt, gör vad som behövs. Spärra kort – check, beställa nytt – check, kolla kontot – check. Alla pengar kvar. Bara borttappat, inte stulet. Så bra. Nu är jag glad igen!

Men hm… nytt kort kommer på… fredag. Pengar i madrassen?
Nej, det skulle bli för prassligt när jag vänder och vrider mig om nätterna. I köksburken? Ja, lite. Plus parkeringspengar i bilen. Summerat….? Asch då.

Det är NU en mamma blir extra kreativ och lite småbusig:
”God morgon barnen! Mjölk är slembildande, så idag får ni té till frukost istället för varm choklad! Ni måste ju kunna sjunga 'Ja må du leva' med klara strupar nästa vecka.”
”Hej tjejer! Gick det bra i skolan idag? Mellanmål? Jag tänkte vi skulle spela spel och knapra på salta pinnar som fanns kvar i skafferiet. Det blir väl kul?”
”Maten är klar! Nudlar och blodpudding! Jaså? Tycker ni inte om? Okej, men man måste få perspektiv på saker och ting. Ät nu, så uppskattar ni det ni tycker om MER nästa gång.”
”God natt, älskade barn! Vet ni, imorgon blir det stek och potatis. Jag hittade en köttbit i frysen (mycket nedfrostad, författarens anm.). Sås? Nej, det är bara fett, vi kör med sky istället – mycket sky!”

På fredag kommer kortet. Och lönen. Då ska jag unna mig ett fint rödvin och välja lite läckerbitar i ostdisken. Köpa glass till barnen.

Men jag kan inte låta bli att tänka att det finns människor som har det så här jämt. Och för dem är det ingen lek.

Vem tar hand om hösten och så vidare?

Det är en textrad som ringer i mitt huvud just nu. En gång knoppades bladen och sprängde ut, fyllda med förhoppningar om liv, kärlek, samhörighet. Sjungande glada i varma vindar, vackra i ett ömsint uppskattande solljus. Bladen har visat omsorg genom att ge skugga, skyddat oss mot regn och hårda vindar, frigjort syre så att vi kunnat andas.

Nu är de slitna, vissna, gula. De ramlar av. Sakta men säkert. Ger upp, ett efter ett. Ligger där sedan, på den av regn fuktiga asfalten, och plattas till. Trampas ner. Mals sönder. Ibland sparkas på. Till sist dör de.

Människan går vidare, aningen melankolisk men helt viss om att det alltid kommer nya löv. Och när dessa faller av, ja då kommer det nya igen. Det går att få friska, unga knoppar – hela tiden.

Men vem tar hand om de gamla löven? De som gett oss allt, men nu inte är önskvärda längre. De är förbrukade. Vi har ledsnat på dem.

Vem tröstar de före detta?

Film-time!

Jag har upptäckt statistik. Visste inte att någon (Big Brother?) hade full koll på min blogg... I alla fall: femtio läsare om dagen. Minst. Hurra - det är inte illa! Och jag har klättrat 1000 steg på bloggtopp-listan... Befinner mig numera på 2537:e plats. Huka er Stureplanskrönikörer!

Nu, med statistiken i ryggen, känner jag ett stort ansvar för att hålla bloggen igång. Men jag reser bort några dagar. (Förlåt!) Åter på måndag. Tills dess delar jag med mig av några av natur- och musikfilmer här nedanför.

Visst är det A Wonderful World ändå?

Kakadu dancing

Raymond Crowe - A Wonderful World

Rachmaninov had big Hands

Martyr? Icke! Bara lite önskedröm...

Vissa dagar önskar jag att jag hade en hel stab runt om mig. Som Katarina I, kejsarinnan ni vet. Eller - om en stab är för mycket begärt - åtminstone en liten page, i glitterbyxa och turban.

Vaknar tung i sinne och kropp efter en orolig natt. Det är nu det skulle sitta fint med färskpressad juice på en silverbricka. Kravlar mig ensam upp ur sängen, ryggen värker. Det är nu de där starka, inoljade händerna skulle ge en fast massage. Välkomnas av ett slagfält i köket. Min stab skulle förstås ha diskat, polerat diskbänken till reklamfilms-skick och satt in väldoftande färska kryddor i terrakottakrukor. Jag hittar absolut ingenting att ha på mig. Men min personliga stylist har plockat fram en oslagbar kombination som får mig att se både lång, mager och snygg ut. Och min make-up artist gör underverk med det gråa, rynkiga ansiktet med trötta ögon. Sedan har min vaktmästare fixat cykeln till toppskick; borta är gaffatejp och rost! Och jag kan glida iväg ut i livet, stärkt av alla de som vill mig väl, som pysslar med mig och som bara längtar tills jag kommer hem igen, så att de får bjuda på fotbad, Dry Martini och gourmetmiddag.

Nåja, vad är väl en bal på slottet.... Jag klarar mig. Men ibland är jag så jäkla trött på aldrig bli bara lite omhändertagen!

Att vara värdefull

En enda gång har jag handlat på postorder. Jag beställde gardiner från Ellos till huset där jag skulle bo med min kärlek och livskamrat. Nu är hus och kärlek borta, men Ellos består. Med två veckors intervall får jag hem kataloger, specialerbjudanden, rabatter och personliga brev. ”Hej Catharina! (jag stavar utan ’h’) Du tillhör en utvald grupp av våra värdefulla kunder…”

Kära Ellos! Om jag nu är en värdefull kund, så tycker jag uppriktigt synd om er och undrar när den oundvikliga konkursen kommer. Den lilla vinst jag en gång generat har för länge sedan ätits upp av trycksaker, fina kuvert och portokostnader. Jag försöker berätta detta för er, gång på gång, genom passivt motstånd och sittstrejk: jag har faktiskt inte handlat från er på flera år! Inte ens en strumpa!

Men Ellos hör inte. Så nu överväger jag att sätta upp en liten lapp på dörren, bredvid ”Ingen reklam, tack” skylten, som ett komplement:
”Och absolut inga utskick från Ellos, hur personliga de än tycks vara!”

(Jag var aldrig särskilt bra på orientering)

Ni vet det besvärliga med att handla i en okänd mataffär…
Man kommer in, (entrén ser ut som den brukar) grönsaksdisken går att hitta, och i nio fall av tio finns frukten i närheten.

Men sedan? Rödbetor, okej, de finns väl vid grönsakskonserverna, eller? Nähä, borta vid frysdisken då, där ligger ju pytt-i-pannan? Inte där heller. Pastahyllan tror jag inte på och vid kaffet tänker jag inte ens försöka leta. Där då! Där står massor av glasburkar? Nej, förresten, det var sylt. Och gelé. Aha! En länga med sött, någon har tänkt till i butiken. (paus) Inte. Tacoskal är väl inte sockrade?
Men nu, äntligen: DÄR är rödbetorna! Bredvid fiskbullarna. Att jag inte tänkte på det…

Ägg. I min vanliga affär bor de nära mjölkdisken, bergipligt; bordgårdshörnan liksom. Men inte här. Här står de mellan limpor och delicatobollarna. Glasklar logik.

Glödlampor då, var har de glödlampor? Vid engångsartiklarna, gissar jag, för en glödlampa går väl ändå bara att använda en gång? Nopp, inte där. Hos batterierna då, det verkar ju klokt? Men icke. Går upp och ner i gångarna, pressar mitt förnuft till det yttersta, och till slut hittar jag dem. Under tandkrämen. (Det borde jag ha insett direkt, det är ju faktiskt lampan i mitt badrum som är trasig.)

Men varför, varför kan det inte finnas en centralt utfärdad standardmöblering för mataffärer?

Tänk på simhallar. Du går in genom en dörr på vilken det står OMKLÄDNINGSRUM, fortsätter rakt fram genom skåp & duschar och sedan ut på andra sidan. Där ligger bassängen. Hur lätt som helst att hitta!

Heja hormonerna!

Jag kan inte avgöra om det är för att jag är konstig, en självplågare eller allmänt smålöjlig, men när jag vaknade med en finne mitt på nästippen imorse blev jag jublande glad. Jag har hormoner! Jag är biologiskt ung (= jag kanske kan bli förälskad ändå, dansa en hel natt, och tänk om jag t o m skulle kunna få ett barn till…?).

Jag ska stolt bära min finne hela dagen. Ställa mig extra nära när jag pratar med någon. Sticka fram näsan. Jag kommer - ännu mer - att smälta in i mängden av gymnasister. Inget cover-stick här inte! (Har inget.)

Nu är bara frågan: är jag helknäpp?

Veckan som varit

Veckans Besvikelse
Det fina rödvinet köpt i Thailand. Det fick rinna ner i avloppsrör.
Inte strupar.

Veckans Bottennapp
Den gruvligt sura personalen på FB, Hornsgatan. Ångrar att jag gav dricks. (Visst ger man väl dricks för att man blivit väl bemött?
Inte per automatik?)

Veckans Proffs
C. som rycker in i varenda roll när kompisar visar sig vara sjuka.

Veckans Samspel
En tanke räcker. Viktförskjutning. Han förstår direkt.
Vi är liksom ett, fuxen och jag.

Veckans Laglydighet
Körde i 70 på Essingeleden. Trots att det var nästan helt tomt.

Veckans ???
Hur hade de gjort skummet i badkars-scenen? Jag har själv använt tyll en gång, men det här var ännu mer verklighetstroget.

Veckans Citat
”Jag är en lycklig människa.” (Och jag trodde honom.)

Veckans Telefonsamtal
Fortfarande: ”Hej, jag söker den som är ansvarig för företaget OSV...” Du. Vi skilde oss för fem år sedan. (Sagt på utandning.)

Veckans Matematiska Problem
Hur kunde 51 liter bensin kosta 300 kronor? Jag förstår det bara inte!

Veckans Duktig Flicka
En löv- och grusfri parkeringsplan + en ogräsrensad husfasad.

Veckans Vidrigaste
John Bolton, USA’s fd FN-ambassadör som bl a tycker att Nato kunde ersätta FN.

Veckans Träningsvärk
Se Duktig Flicka.

Veckans Trendförsök
En sån här lista...

Leende Lessing

Det här kanske låter som skryt,
men för första gången någonsin
har nobelpriset gått till en författare
som är rejält representerad i min
bokhylla!

I gymnasiet hade vi en otroligt sträng lärarinna i engelska. Jag gillade henne; en riktig järnlady. Vi fick läsa "The Marriages between Zones Three, Four and Five", en bok som för alltid påverkat min syn på mötet mellan kvinna och man. Att vi kan lära oss av varandra. Flera år efter det frossade jag i Lessings romaner. "Instruktion för nedstigning till helvetet" var min favorit. Bara titeln - wow!

Nu ser jag en leende, vis kvinna i jeanskjol. (Så vill jag också bli när jag är 87 år. Fast utan nobelpris, det är jag fullt medveten om.) Jag litar på att hon kommer på något otroligt smart vad gäller prispengarna. För lite trist är det om nobelpriset blir upphov till släktbråk... såsom självaste Nobels testamente en gång var...

Interiör. Bloggsida. Kväll.

Det regnar. Liten man klamrandes vid rullator går med små små steg, rytmiskt. Det tar en evighet innan han har passerat mig. I ögonvrån ser jag att han ska in i porten bredvid. Jag springer dit. Vill öppna dörren och hjälpa till. Då blir han SUR! Jag retirerar och tänker att jag också alltid velat klara mig själv. (Men det har inte alltid gått...)

Det regnar vidare. Jag sitter i soffan och njuter av det - ännu en gång! - strålande programbladet från Folkoperan. Såg "Zarah" igår. (Vill se den igen.) Rasande bra. En framgångssaga med en brutal verklighet som kuliss. Om det hisnande avståndet mellan strålkastarljusets bländverk och den osminkade omvärlden, om en människas resa från självspeglande artist till samvete och medkännande, om priset för såväl karriär som äkta ställningstagande. Nyanserat, intelligent och mycket genomtänkt, i varje liten detalj.

Det regnar hela kvällen. Om det blir minusgrader inatt blir det knepigt imorgon IGEN: det slog mig imorse (efter höstens första frostnatt) att jag köpte min bil i april. Det finns ingen isskrapa i handskfacket... Jäklar också!

Men regna på bara! Jag ska läsa texter och fundera över om det finns en förnuftig syn på livet eller inte.

Fobos och Eleos

En stor del av min tid just nu går åt att handleda gymnasister i eget manusförfattande. Projektet börjar så här: de får skriva om exakt vad de vill. Av 50 texter hittills har 35 handlat om döden, våld, krig, mobbing och svek i olika former. I tre historier har en ung kille misshandlats till döds av jämnåriga.

I fredags hände just det en 16-åring i centrala Stockholm. Idag repeterade vi vålds-scener i aulan. Vi befann oss i en teaterpjäs men sysslade med verkligheten.

Och jag tror stenhårt på att de kommer att reda ut det här samhället en dag, dessa ungdomar. Okej, kalla mig naiv. Men de kommer snart inte stå ut mer. Det är för hårt. För tufft. För destruktivt. De kommer att kräva moral och etik den dagen de sitter på maktens tron.

På vägen dit låter jag dem skriva av sig, teaterslåss och leva ut aggressioner och oro på scenen. Och mitt i det brutala utsläckandet av en människas liv finns en liten ljuspunkt: 16-åringen är inte bara ännu en notis i tidningen, han har fått ett ansikte, vänner som sitter gråtande på trottoaren och vuxna med vip-status som uttrycker sitt deltagande.

Dramaturgin är klockren: vi behöver känna både fruktan och medkänsla för att beröras.

Ömsat skinn

Nu har bloggen fått en ny look. Bra! Det var kanske det tilltagande höstmörkret som gjorde valet enkelt; in med ljuset i tillvaron! (Funderar på att ge mig själv ett ansiktslyft också. Vad sägs om mörkbrunt hår? Eller rött?!)

Men vad ska jag göra med innehållet? Alex Schulman hade 250 000 besök i veckan, ju mer elakheter, desto fler läsare (märklig logik). Efter att ha checkat bloggtoppenpunktse inser jag att jag borde skriva om mode (vilket jag inte kan ett skit om), berätta om mina äventyr på Stureplan (vilka sträcker sig till ett besök på Hedengrens bokhandel ibland) och vara allmänt hånfull, bitsk och cynisk. Hm... knivigt.... Jag får försöka vässa pennan, eller i alla fall smattra mer aggresivt på tangentbordet.

Eller också låter jag det vara. Jag är inte 20, jag har dessutom någon slags naiv tro på människors godhet. Och, utan att varken vara döpt eller konfirmerad, tror jag på det där med att "allt du vill att människor ska göra mot dig själv" osv. Mobbad, hånad och uthängd är det sista jag vill bli.

Tror att jag behåller min vanliga hårfärg!

Sångarglädje

Jag har varit på genrepet av ”Lilla Melodifestivalen”. Det var otroligt intressant. Studion var luftig och dekoren läcker. Kameramännen dansade fram över scenen med sina handkameror i en imponerande koreografi. Den långa lyftarmen svepte över publikens huvuden och allt var mycket professionellt och välregisserat. Måns Zelmerlöw är verkligen skicklig; styrkan är inte rösten eller den snygga profilen, utan attacken, tydligheten och energin i varje liten rörelse. Förra årets vinnare Benjamin Wahlgren visade att han är en scenräv av stort format (han var också den ende som delade ut autografer efteråt till de suktande förortsbarnen som stått upp i tre timmar). Och Josefine Sundström påpekade - med uppriktigt tonfall - att huvudpersonerna är de tävlande artisterna.

Artisterna, ja. Unga, själfulla, musikälskande 10-15 åringar. Hade de roligt? Njöt de av varenda sekund? Sminkade, stylade och tränade i varenda pose, varenda kamerablick. De var duktiga, absolut! Och de var modiga. Men hade de kul?

Jag satt precis bredvid deras greenroom och iakttog dem i smyg. Jättefina barn. Jättefin personal som smög fram med vattenglas till var och en. Men inga skratt, inte ens ett litet leende. De kanske bara är nervösa, tänkte jag och vände blicken tillbaka mot studion och scenen. Vid min andra sida en monitor. Där såg jag det tv-publiken kommer att se ikväll.

Och då förstod jag. Det är ett teveprogram som görs, rakt upp och ner. Det är inte en konsert, inte en festival, det är inte ens ett sångevenemang. Det är fredagsunderhållning för sofforna; bildligt oklanderligt och oförargligt utmanande.

På vägen hem minns jag det som gjorde allra störst intryck på mig under eftermiddagen:
I en till brädden fylld stadsbuss på väg mot Radiohuset sjunger Sollentuna och Järfälla musikklasser, spontant, utan att någonsin ha träffats förut, högt och livligt tillsammans ”Thank you for the music”. Hela bussen ler. Det var sångarglädje!

Magi och dramatik i vardagen

Jag smyger sakta fram med vapnet höjt. Väntar. Avvaktar. I tystnaden hör jag mitt hjärta bulta, mina korta andetag. Nu ska fienden förgöras, förintas, för alltid försvinna från min diskbänk.
Så ser jag dem. Små, vidriga, lyckligt ovetande om det brutala öde som väntar. Jag tar sats. Samlar mig. Siktar. Och kastar mig fram.
Bananflugorna dras in i dammsugarröret. Jag besegrade dem, de är borta.

Tre skator före klockan tolv betyder att det blir en bra dag. De promenerar runt på gräsmattan utanför mitt köksfönster, och jag vinkar tacksamt åt dem genom rutan. Drömde om en person som betytt mycket igår natt. Dagen efter ringde han. Fel, visserligen, men ändå.

En kråka jagar en duva. En äldre dam drar irritierat i kopplet och väser åt sin fåniga lilla terrier: ”vad krånglig du är idag!”. Müslipaketet välter och tusen knaperbitar far ut över golvet. Bilen med bucklan står fortfarande tilltyglad och silvertejpad på gatan (jag backade in i den för ett halvår sedan och tänkte att om jag varit Meg Ryan, och befunnit mig i en amerikansk rom-kom, då hade bilägaren visat sig vara Tom Hanks och mitt livs stora kärlek.)

Klockan tickar nedåt. ”Timelock”. Snart måste jag iväg. Vill hinna duscha, diska, plocka undan papper, skriva ett mail, jobba med uppsatsen, förbereda kvällens möte – svetten rinner i pannan, minutrarna går, bomben exploderar snart, vilken tråd skulle jag klippa av; den röda eller den blå? – stressen stiger och spänningen är på max.

Jag behöver ingen ”Mission Impossible” för att få dramatik i mitt liv…

Ja, jag är som ett barn!

Hur privat ska man vara på sin blogg, och hur intressant är det för andra att läsa?

I alla fall, ibland bara MÅSTE man få berätta! Och ingen finns i lägenheten, alltså skriver jag. Man ska dela med sig.

Idag har jag:
* köpt ett elpiano (äntligen ett instrument - det är som att ha varit naken i ett halvår)
* gjort en perfekt fickparkering på första försöket
* hoppat Davidoff och haft så j-a kul
* tagit ett beslut

Dessutom har jag:
* slutfört den där idén som hade kunnat stanna vid ett tankefrö, och oavsett om någon nappar eller inte, så har jag i alla fall försökt!
* läst ut sista delen i Harry Potter serien (men tycker att den gott kunde slutat på s. 564 för att bli en riktigt tung klassiker, och än mer följa en biblisk berättarlinje...)
* världens bästa barn, familj & vänner (ni är det finaste jag har. Tack.)

Så! Nu har jag berättat klart. Det finns mycket att vara glad för!

Burma

En av de mest förlamande och ångestframkallande känslorna måste vara maktlöshet.

Vaknar en klar höstdag och öppnar tidningen. Militären i Burma har skjutit mot och misshandlat buddhistiska munkar, studenter, civila. Jag förmår inte äta frukost. Jag läser att de kravallpoliser som regimen sätter in är kriminellt belastade råskinn som utrustats med uniform och batong. Fy faan...

Sen kommer ett sms: "In support of our incredibly brave friends in Burma: May all people around the world wear a red shirt on Friday, September 28. Please forward."

Jag kan inte åka dit. Jag vägrar hålla i ett vapen. Jag skulle troligen kasta mig fram till någon som är skadad, och skjutas på fläcken. Men jag kan i alla fall bära en röd tröja. Och skicka runt meddelandet till alla jag känner.

Solidaritet. Ur ut min egen bubbla, ägna tid och tankar åt de som strider för demokrati och yttrandefrihet. Perspektivförskjutning - mina egna bekymmer är bara muslort. Handling. Åtminstone göra det jag kan. Om än en droppe.

Så jag uppmanar alla: klä er i rött i morgon, sprid budskapet och vägra maktlöshet och likgiltighet.

Släktskap...

Fann denna länk på nätet och gjorde självklart testet.
Prova själv! (Länk längst ner i rutan)

	Hvem er du i Mummidalen? Mitt resultat: Snusmumriken Du er Snusmumriken! Du er modig og rolig. Du er også selvstendig og kan ta vare på deg selv, men du er likevel venn med alle.
	Ta denne quizen på Start.no

Idag blev jag lite glad

Först stod min granne, en pensionerad äldre man, ute på gården och piskade mattor. Sedan cyklade jag förbi tre pappor (en med läderpaj, två i läckra sportjackor) på promenad med varsin barnvagn, och sist träffade jag på en jeansklädd kille vid tvättmaskinerna när jag skulle boka tid i tvättstugan. Nu sitter jag vid datorn och gör vågen.

För det är ju inte bara ett kön som kliver runt på mattor och golv, lortar ner strumpor eller njuter av ett barns skratt och varma leende. Det händer saker. Och jag är stolt över männen i min omgivning, de medvetna, livskloka och ansvarstagande.

Nu fattas bara att min dag kröns av en nedböjd kvinna i en motorhuv!

Not: vitsen med klädbeskrivningarna är att undvika alla former av föraktfulla benämningar, typ "velourpappa" eller "toffel"...

Fem och en halv timme Wagner!

Jag lyssnar på direktsändningen från Operan i Stockholm. Bra! All statsunderstödd kultur skall - så mycket det går - skickas ut över landet! (Låt gå för att de flesta inte skriker efter just Wagner ute i stugorna, men det är en fråga om valfrihet. Och att tillgången på kultur faktiskt påverkar efterfrågan. Hur många är det inte som säger att de ogillar opera, utan att någonsin ha besökt en föreställning...? Jämför: jag kan säga att jag inte är alltför förtjust i schlagerfestivalen. MED täckning för mitt uttalande; jag får minst 8 chanser per år att ompröva min smak.)

Men nu blir jag kanske politiskt inkorrekt när jag erkänner: jag gillar Wagner. TILL MAX! Kan inte låta bli att drabbas av rollernas inneboende tryck, de musikaliska undertexterna, instrumentala partier som är små symfonier i sig och så den o ä n d l i g t långa historien, inte en takt för mycket! För så är nu en gång livet: sorger tar sin tid, separationer tar sin tid, att lära känna en annan människa tar sin tid, att växa själv tar sin tid. Wagner erbjuder inga genvägar. Inga snabba kickar. Inga enkla trick för att få livet att rulla vidare i frid och fröjd.

Så jag separerar konstverket från konstnären. Visst är de flesta eniga om att Michael Jackson är en gudabenådad artist, trots hans i alla högsta grad märkliga inställning till sitt eget och andras liv?

Dessutom: Wagner dog 1883, Hitler föddes 1889.

Trist tisdag

Det finns dagar när man är glad för att de faktiskt snart är slut.

På film strålar alla intressanta kvinnor av sitt inre lugn, sitt självförtroende och sin kraft. Julia Roberts är skitsnygg även när snoret rinner och alla kan de gråta utan att bli uppsvullna och rödmosiga. Själv vaknar jag med feber och ont i hela kroppen. Dessutom på dåligt humör.

På Hemköp drar alla runt med röda rull-korgar, och jag kan inte låta bli att tycka att det ser löjeväckande ut, som en slags dataspelsfigurer med märkliga attribut. Sedan blir jag förbannad när jag ser kvällstidningarnas första sidor: först på den fullständiga idiot till hankatt som utnyttjat en nedsövd kvinna som bara ville bättra på sitt yttre, så på henne och alla andra som får plastkirurgin att fortsätta existera överhuvudtaget, och sist på kvällstidningarna som inte känner ett skit empati för kvinnan, utan frossar i hennes berättelse bara för att sälja fler lösnummer.

Vid datorn arbetar jag flitigt vidare, men hela tiden dyker irriterande och irriterade tankar upp och jag undrar surt över vad en 19-åring och 37-åring kan ha gemensamt, varför så många människor är rädda för att verkligen möta en annan människa på riktigt och varför allt måste vara så j-a attraktivt och lyckat och lättsamt hela tiden.

Men mest arg är jag på mig själv för att jag är så grinig! Det här är ju inte alls jag: det är sömnbrist och snuva, inget annat! Och så serverar jag mig en skål hallonkräm, klappar mig själv på kinden och säger att det blir bättre snart, lilla gumman. Till exempel på torsdag, jag tror på torsdag.

Tisdagen är snart förbi, tack för det.

I have a confession to make

Erkänner. Jag är med. Jag har gått på trenden. Jag gör det jag också: FACEBOOK

En gång var det kyrkkaffet. Sedan fackföreningsmötet. Och så studiecirkeln. Idag, 2007, samlas vi och umgås - på nätet. Inte en mänsklig doft i närheten. Inga ögon som möter mina. Ingen sjungande, skärande eller erövrande röst ljuder i mitt öra, bara det diskreta lilla klicket från min mus. Jag är alldeles ensam. Säker. Kan ser ut hur jag vill, bete mig hur jag vill. Jag hör ändå till.
I belong to a network community.

Och jag tycker att det är roligt!

Varje sommar traskar jag runt på min släkt-ö och känner mig upprymd över den historiska tillhörigheten. Igår, i kyrkan när vi sa hej då till en av oss, fylldes jag av värme för att vi hörde ihop, alla vi med samma efternamn. På teatern sitter vi tätt tillsammans på golvet och har knytis; ett mini-samhälle i det stora, och på kompismiddagar och födelsedagsfester är banden av gemenskap och sammanlänkning starka och berikande. Till och med i salen på universitetet känner jag mig som en del av en grupp, även om jag inte kan ett enda namn på mina medstudenter...

Gemenskapen är viktig. Nätverket. Och så länge mitt nätverk uteslutande befolkas av livs levande människor som skrattar, har dåligt morgonhumör eller lätt för blodsockerfall, som drömmer, busar, reflekterar, analyserar, leker, skapar, äter, sover, älskar - ja, helt enkelt FINNS, då gör det väl inget att de också dyker upp på min datorskärm varje gång jag loggar in?

Alltså: "adda" mig om jag inte redan hitttat dig!

Vatten, värme och vänlighet

Jag har varit i Thailand. För första gången. (Inte sista.) Reste runt i en Land Rover med tre andra vuxna (alla thailändare), mina två ungdomar och tre småbarn.


Bangkok var fyllt av bilar, människor och dofter, och på Hotel Asia log de från öra till öra. Först tyckte jag att det var lite obehagligt men snart förstod jag att värmen var genuin och äkta. Palatset glittrade i solen och det svaga ljudet av klockor i vinden förmedlade frid. Traffiken däremot... I bilköerna förstod jag vad som menas med det thailändska tålamodet.

På den flytande marknaden Damnoen Saduak köpte vi frukt och nudelsoppa. Svetten rann nedför kindbenen, vattnet rann ner i strupen och till sist rann hela himlen över kanaler, markiser och långsmala träbåtar. Det var nog en av de märkligaste och mest fascinerande platserna jag varit på.


Så åkte vi till Koh Chang och allt blev stilla och liksom förklarat. Saltet i havet, soldiset i skymningen, snäckorna på stranden - hur nära paradiset kan man komma?


Och återigen; denna vänlighet, denna mjukhet, detta mänskliga balsam. När jag satt ensam och såg ut över havet förstod jag varför alla reser till Thailand. Gång på gång. Även jag var fast, trots charter-fobi och "tycka-turist-trist"-motto.

Och jag tänker att människor är inte så olika varandra ändå, trots avstånd, trots olika ekonomiska, politiska och geografiska förutsättningar. Thailändarna bygger hus till sina andar, svenskarna sätter upp fågelbord i trädgården. Vi vill alla bli älskade, villkorslöst, och ha någon att ge vår kärlek till. Vi vill äta gott tillsammans med de vi tycker om, vi vill skratta, dansa, sjunga. Vi vill uppleva äventyr och lärdomar, vi vill värna om det som syns och det som inte syns, det magiska. Och vi vill ha roligt - sanuk!

Så vi har ridit elefant, simmat med delfiner och umgåtts med apor i det fria. Bott hos släktingar i universitetsstaden Khon Kaen, besökt tempel, marknader och en liten by mitt bland alla risfält, badat i vattenfall och handlat klänningar för 40 kronor styck.

Vi har haft det rasande bra.

Svensk folkvisa i moll, två verser (svar längst ner)

Som jag hade längtat! Och som min pappa hade putsat och mekat och filat och vaxat på motor, rigg och skrov! Nu skulle det bli av - äntligen. Nu! Årets första seglats!

Vind i de buktande seglen, suget i rorkulten, den lilla kappseglingskänslan i varje slag, leken med trimtamparna och den obligatoriska vindroder-distansen! SMHI lovar Ost 5-7, mulet men mest uppehåll. Helt ok. Det är inte en söndagsseglats vi är ute efter.

En packad matsäck, en fylld kaffetermos och en inhandlad påse Ahlgrens bilar senare ger vi oss av. Det är stiltje. Än sen? Vi går alltid för motor i leden först, och det ska blåsa upp när som helst. Jag får vara skeppare, pappa gast. Ut ur hamn, ut ur farled, bort från fastland. Nu smäller det!

Men var är vinden? Äsch, det gör inget, vi är ändå så hungriga. På öppet vatten slår vi av motor och börjar guppa. Dricker polskt öl, äter stek och potatissallad och konstaterar hur bra det är att vi hinner äta i lugn och ro innan eftermiddagsbrisen kommer. Efter lunchen är vi redo: kom igen, upp med trasorna!

Nähä... inte det.... Vi rör oss inte ur fläcken. Vattenytan är totalt stilla, likt ett blankt marmorgolv i en balsal. Bara att vänta. Men det gör inget! Vi dricker mer öl och småpratar lite om ditt och datt med glatt humör. Snart blåser det upp! Väl...?

Då kommer regnet. Pappa skrattar och säger att "nu är seglatsen komplett", går ner i ruffen och börjar läsa högt ur gamla loggböcker. Då, på den tiden när det blåste kuling över Ålands Hav, när vindarna förde oss till främmande exotiska platser och regnet bara var en välbehövlig vila från alla strålande dagar. Sedan somnar han.

5 timme efter avfärd tittar en blek sol fram. Ut med focken, upp med storen! Hurra - VI SEGLAR!!! Men vinden uteblir... Loggen visar 0.2 knop. Kaffet är slut. Bilarna uppätna.


Vi startar motorn och vänder hemåt. Det får bli veteranbilsutställning och utejympa i Trosa Hamn istället.

We tried, god dammit! At least we tried!

SVAR på rubrikfrågan:
Vad är "Vem kan segla förutan vind"?

Sökes: Själskyddsfaktor 35

Jag oljar min trätrappa och målar bottenfärg på båten för att förhindra frätande angrepp. Jag vaccinerar mig mot TBE och smörjer min hud mot UV-strålning. Min mobil och mitt bankkort skyddas med en fyrsiffrig kod, bilen vaxas och de läckra mockastövlarna impregneras med jämna mellanrum.

Men hur skyddar jag mitt inre? Hur kan jag försvara ett pansarlöst hjärta? Hur ska jag värna en alldeles för inkännande och sårbar personlighet? Finns ett balsam? Nähä. En spray då? Något som appliceras med pensel eller våt trasa? Inte? Men en injektion? Eller en tablett!? Inte det heller...

Vad ska jag göra? För inte kan väl svaret ligga i tvåsamheten, intimiteten? Nej, jag tänkte väl det. Där gjordes ju ett insiderjobb för inte så länge sedan, ruskigt plågsamt. Det måste finnas ett annat sätt. Så jag sätter mitt hopp till vetenskapen och ser fram emot den dag då jag äntligen kan köpa en flaska outspädd Hårdhud och en maxisize-tub Skinn-på-näsan-kräm på Apoteket.

Monopol

Fyra flickor, 10-15 år, spelar Monopol i köket i stugan på ön. De skrattar, skramlar med tärningar och räknar leksakspengar. Samtidigt lär de sig grundreglerna i det kapitalistiska systemet:
*Pengar dras till pengar
*Mycket vill ha mer
*Åt dem som har skola vara givet

Mitt hjärta ömmar när den tappra snörkängan gång på gång måste betala kryddade hotellräkningar, eller när det luspanka strykjärnet dukar under för blott ett hus på Norrmalmstorg. Min instinktiva impuls är att ge mig in i spelet.
Jag vill dela ut 10 000 kronors sedlar till de sämst ställda, jag vill att det ska finnas gratis hotellnätter för hemlösa och jag vill införa förmögenhetsskatt för att utjämna klyftorna mellan medspelarna, och på så sätt låta spelet fortsätta; med skratten, med den varma och lustfyllda stämningen. För inte är det väl den fattiges fel att det går illa i Monopolspelet - allt är ju bara en fråga om tur eller otur med tärningarna!

Men jag håller mig kvar på ett betraktande avstånd. Tänker att det nu en gång är lika bra att de lär sig spelreglerna, så att de kan klara sig i ett allt tuffare, mer tävlingsinriktat samhälle. Och när spelomgången har tagit slut är flickorna dessutom fria att springa ut och fortsätta sin lek i naturen.

Den leken är alldeles gratis.

Hommage à Bergman

Det finns människor som jag känner kärlek till, utan att någonsin ha träffat. Ingmar Bergman var en av dem.

Eftersom mina föräldrar tyckte att Bergman tillhörde allmänbildningen har jag växt upp med "Scener ur ett äktenskap", "Persona" och "Viskningar och Rop". På egen hand upptäckte jag senare "Höstsonaten" och romanerna. Med Häxans monolog ur "Trämålning" gjorde jag mitt starkaste scenskoleprov, och jag såg alla hans uppsättningar på Operan och Dramaten på 80-talet. När jag själv blev mamma sattes mina döttrar framför "Trollflöjten" som komplement till Disney och Bollibompa.

Nu finns han inte mer. Jag bryr mig inte ett dugg om allt prat som uppstått, eftermälet om hans excentriska karaktär, mängden av kvinnor, tungsinnet och den oroliga magen. Jag vill bara säga Tack.

Tack för bilderna av ljus och mörker. Tack för tystnaden och de sjungande tonfallen. Tack för själarnas sprickor och kropparnas längtan. För mig har du varit en av de klaraste ledfyrarna på min kreativa seglats. Jag tände ett ljus för dig igår, Ingmar Bergman.

Recept för singlar

Jag satte mig ner, snett emot honom på pendeltåget. Sekunden efteråt började han prata. En kort utläggning om vädret - självklar öppning - övergick till berättelsen om en antik barometer, med stavningen "Wackert Wäder". Sedan följde långa och livliga historier om pappa skyttekungen som tävlat för Sverige i OS 1908 (London) blott 25 år gammal. Sist redogörelsen för modern, född 1889, död 1987, krutgumma in i det sista, blandat med lite sidospår om de olika syskonen (de hade varit fem, nu fanns bara en syster kvar i livet).

Jag lyssnade noga. Nickade, jakade, bejakade, och förstod att detta var en mycket ensam man med stort behov av att prata. Jag hade tid. Dessutom var han skärpt och välformulerad. Men jag undrade lite varför han aldrig sa något om sig själv.

Då kom det till sist, efter halva resan: den smärtsamma sanningen om tomrummet.

"Det värsta är inte att leva ensam i ett tvåvåningshus. Jag klarar det helt själv, jag klarar till och med av matlagningen. Men vet du vad det värsta är?"

"Nej."

"Att det inte finns några receptböcker för singlar. Jag läser dagstidningen varje dag, men när jag slår upp recepten är de alltid gjorda för fyra personer."

"Det har du rätt i. Det har jag aldrig tänkt på förut."

"Sedan jag blev änkling i november 2005 har jag letat efter recept som är gjorda för singlar. Det finns en enda bok, och den har jag. Men tidningarna har alltid bara recept för fyra. Det är ingen som tänker på oss, vi som lever ensamma."

Mina ögon tårades. Jag sa aldrig att jag också levde ensam (men jag har å andra sidan inget behov av matrecept). Men mannen snett emot mig, idag 82 år, som levt med en hustru och livskamrat tills för snart två år sedan, drabbade mig med enorm kraft.

Och jag håller med honom! Varför inte receptböcker för singlar, när mer än varannan människa står där själv i sitt ödsligt ekande kök? Varför låtsas som om kärnfamiljen eller parrelationen är normen, när flera hundra tusen män och kvinnor letar kontakter på nätet, kanske framför allt för att slippa sitta vid ett ensamt middagsbord? Varför inte skapa forum och mötesplatser för alla ensamstående (oavsett ålder och kön!) som är mer verkliga än den egna dataskärmen och internetuppkopplingen?

Resan tog slut. Vi önskade varandra en fin dag. Efteråt ångrade jag att jag inte tagit hans adress så att jag kunde bjudit hem honom på middag någon gång. Men jag är som de flesta andra svenskar: feg, försiktig och mån om min egen lilla värld.

Jag har två äldre herrar i mitt liv just nu

Vi umgås flitigt. På nätterna snarkar de (det är lite besvärligt men jag har skaffat öronproppar). Vid tio-tiden lyfter de en aning på varsitt ögonlock, och jag måste uppbringa all min ungdomliga energi för att få upp dem ur sina bäddar. Det rinner lite ur deras ögon och mungipor, men de ser alltid på mig med kärleksfulla blickar. Och så fiser de, men vem gör inte det?

Vi går långa promenader i skogen tillsammans, herrarna och jag, och samtalar högt om ditt och datt. Luktar på kantareller. Provsmakar lite blåbär. Jag får visserligen lyfta in dem i bilen, eftersom de har ont i sina leder och muskler. Den enda farbrorn måste jag dessutom mata, och jag får alltid trixa lite för att få i dem deras medicin. På kvällen vill de gärna bli killade och smekta, men kliar aldrig tillbaka. Hm! - jag som tror på ett ömsesidigt givande och tagande i en relation...

Men de är alltid så oerhört glada över att se mig. I deras närhet känner jag mig stark, vacker och älskad. Och jag vet att de skyddar mig. För ja, jag behöver beskydd ibland.

Glömde jag att berätta att de har fyra ben och svans?

Ett ord är ett ord är ett ord

Idag har jag fört långa samtal med min brorsdotter (2,5 år) om blåbär, hundar, flaggor och vitsen med att inte äta glass före middagen. Vi förstår varandra perfekt. Idag släpptes också nyheten att borgarna vill införa några tusenlappars belöning för de som avslutat sin svenskutbildning på SFI.

Jag baxnar. Jag sa aldrig till mitt brorsbarn att om hon åt upp maten skulle hon få glass efteråt. Jag är övertygad om att hon mår bättre av att lära sig att maten i sig är nödvändig för henne.

Utan språk kan inte individen analysera, lösa problem eller interagera med sin omgivning. Med ett fattigt och utarmat språk faller också kvaliteten på det mänskliga kapitalet i ett samhälle - dvs själva samhället. Självklart ska samtliga som föds i, bor i eller kommer till vårt land få allra bästa språkutbildning, hjälp med integration, sysselsättning, social tillhörighet och känsla av betydelse. Så varför inte betala en arbetslös pratglad svensktalande person två tusen pix för att han/hon i ett par veckors tid ska umgås med SFI studenten, ta med studenten på arbetsplatser/dansställen/studiecirkel eller bara äta popcorn framför "Så ska det låta" en svensk fredagkväll? En slags "språkmentor"? Jag tror att det skulle ge bättre resultat än en något utökad biocheck efter avklarad tentamen...

Ord... De kan vara så talande. Mustiga. Målande. Smaka bara på de här:
"Nej dra på trissor!" (- det var en trevlig prick)
"Androm till varnagel..." (- jag blir verkligen lite byxis)
"Till syvende och sist:" (- snacka om von-oben!)

Men de allra vackraste ord jag vet är: Tröstlös. Och: Vidunderlig.

Klart slut. Roger and out.

PS: I Khemiris "Montecore" finns ett underfundigt och underbart kapitel om det svenska språket; kategoriserat & rubricerat med efterföljande bevisföring. Rekommenderas!

Spam, spam, spam

Jag minns inte handlingen, men jag har en tydlig bild av studentikosa män klädda till engelska hemmafruar - förkläde och drottningfrisyr - vimsandes runt med grötslev i handen, gastandes "Spam, spam, spam!" Och jag kommer ihåg att jag skrattade så att tårarna rann, ju mer sketchen gick över styr.

Nu drar jag inte ens på munnen. Och det har definitivt gått över styr. Slår på datorn efter några dagars frånvaro och tar emot 360 spams... Jag vill inte! Jag behöver inte utdragen erektion, märkes-klocka eller ett förmånligt banklån!

Hur i helsike hittar de mig? Jag som enbart surfar till Wikipedia, Youtube, dagstidningarna och synonymer.se. (Men efter att ha läst om hackern Salander i Stieg Larssons Millenium-svit så förvånar mig inget längre, vad gäller dataintrång...) Och hur ska jag ens ta upp kampen? Skriva ett artig svar; "Tack, men nej tack, och besvära mig inte i fortsättningen, if you please"?

Tyngd av mitt nederlag raderar jag, suckar och undrar i mitt stilla sinne hur Pyton-gängets Spam-sketch hade sett ut idag...

Regnig söndag i Jönköping

Om i ödslig skog
Ångest dig betog
Kunde ett flyktigt möte
Vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
Därpå skiljas ifred:
Sådant är främlingars möte
Enligt uråldrig sed

Byta ett ord eller två
Gjorde det lätt att gå.

Alla människors möte
borde vara så.

(Hjalmar Gullberg)

Kärt besvär

Kottar och löv. Disk och tvätt. De tillhör alla den illvilliga sammansvärjningen mot mig.
Jag krattar och skrubbar och röjer och sköljer. Nästa morgon är de tillbaka. De skitstövlarna. Hånskrattandes.

Trimmern är bra. Trimmern står på min sida. Med 3 kg Partner Colibri i min maktfullkomliga hand är jag kejsarinnan av Morfars Täppa och blåser bort allt runt huset. Sopar rent stigarna. Kottar hackas sönder och flyger i luften. Men disken rår trimmern inte på.

Det fanns en kort period i mitt liv när det bodde en diskmaskin i köket, alltid beredd att beskydda mina torra handflator och onda tennisarmbåge. Jag hälsade på den varje morgon, artigt och tacksamt, såsom det riktigt fina herrskapet behandlar sitt tjänstefolk. Nu har jag blå diskhandskar. Betydligt mer miljövänligt, säger jag till mig själv. Det känns bättre då.

Å andra sidan räds jag inte kroppsarbete. För när jag äntligen är färdig med dagens sisyfosarbete, då unnar jag mig en gin & tonic på trappan i sommarkvällen.

Jag har varit en duktig flicka.

Kameran går. Aktiviteter. Varsågoda.

De var minst tio stycken. Alla proffs. Kablar, lampor, stativ, kamera, diverse lådor, monitorer, mikrofoner. Då och då kommer en ur teamet fram och bättrar på sminket. Rättar till min klädsel. En annan ställer fram lämplig rekvisita framför oss. Regissören säger att "idag är det vilda västern. Vi improviserar oss fram."

Jag har otroligt roligt! Samtidigt som jag, så fort jag får en möjlighet, i ögonvrån iakttar teamet för att lära mig mer om deras arbete, så är det förbluffande enkelt att glömma alla människor och all teknik runt om när själva tagningen görs. Jag trodde verkligen inte det: att det skulle vara så lätt att fokusera.

Ibland görs ett 20-tal tagningar (eller nej, jag vet förresten inte, jag räknade aldrig) och ibland betydligt färre. Oavsett vilket skrattar vi alltid mycket när en sekvens är avklarad. Och den berömda väntetiden märkte jag aldrig.

Tänk om jag vetat det här när jag för 25 år sedan drömde om att bli skådis. Att jag en dag skulle agera sjuksköterska i en reklamfilm!

Däckbyte

Ihärdigt regn. Lördag eftermiddag. Småstad. Däckverkstan har "halva-priset-vecka" och jag är där! Man får texasbiff i korvbröd när man väntar, och det finns en automat med kaffe och varm choklad för kalla kunder.

Idel herrar. Någon kille och en och annan farbror. Det svärmas lite runt om mig, och när jag äntligen får köra upp på lyftrampen så säger den som jag tror är boss:
"Den där bilen ska du vara försiktig med...". Så styr han mot kontoret med en spjuveraktig blick.
"Varför ska du vara försiktig?" frågar jag försiktigt mannen i overall som sänker sig vid sidan av Bellas kaross.
"Äsch, det vara bara för att du var tjej som han sa så!"
Åhå. Jag som trodde att Bella var något alldeles extra. Mer än Scodan och Audin som nyss rullat ut. Så var det bara det där gamla vanliga, jag har varit med om det förr. Kort, lite rund och lockig.

Jag är kvinna och därmed också feminist. Och humanist. Och idealist. Varför reflekterar jag ens över att jag är den enda utan snopp i bilverkstan? Det borde passera både mig och alla herrarna helt obemärkt. Men ok, jag erkänner: jag gillade uppmärksamheten. Så come on killar, ni får tycka att jag är gullig! Jag bjuder på det.

Havet är en skicklig skulptör

Jag var på Åland, på målarläger, en sommarvecka strax efter en jobbig tid, då jag plötsligt drabbades av en glasklar insikt: konstens uppgift är att visa människorna ljuset. Bara tanken läkte min tilltufsade själ, och strax efteråt upptäckte jag hur lätt det var att måla allt det ljusa med oljefärger. Aldrig mer akvarell!!!

Men det där var länge sedan. Åren har gett mig nya perspektiv och erfarenheter, och ett tag frossade jag i blodfyllda romaner, olyckliga slut och mörka bildberättelser.
Så blev det midsommar 2007, ännu en sommar efter en ohyggligt svår tid, och jag stod på ett berg och såg solen gå upp ur havet. "Nu befinner vi oss på en problemfri nivå!" sa min - av frisk luft och öl lätt förfriskade - syssling. Och vips; allt kom tillbaka till mig.

Sedan den morgonen har jag hoppat över mjuka, havsformade klippor, grävt ner fötterna i het, nästan vit sand och länge vilat blicken på varje guldskimrande lövverk i solnedgången. Så nu är det nog dags att plocka fram oljefärgerna igen. För att välja ljuset.

På väg mot solbrännan

Ja, nu drar jag till havet en liten stund. Torrdass, vattenläcka i taket, fästingar, stickor, muslort. Konstigt nog älskar jag allt det där. För det finns en trätrappa där man kan sitta hela natten och se räven smyga förbi, det finns en stenstrand och en grottvik, en häxkittel och en glimt horisont från mitt fönster.

Jag kommer tillbaka till dator, varmdusch och tvättstuga lite då och då under sommaren. Då bloggar jag lite till. Tills dess: må väl, lev väl och fyll er med solenergi!

Lördagstankar innan alla runt om mig vaknar

Självförtroendet är det plagg som är svårast att kombinera.

Mina rynkor och mina extra kilon bär jag fullt synligt inför alla, som ett osvikligt bevis på dålig karaktär, ointelligens och möjligen fattigdom. Alla kan se hur lite jag bryr mig om vad jag äter, att jag för lat för att gå på gym och att jag är allmänt korkad som inte förstår att prioritera mitt yttre, mitt visitkort till omvärlden.

Idag ska individen vara ung, vacker och vältränad.

Jag har inte mycket att komma med på den fronten. Att rynkorna och de gråa hårstråna går hand i hand med inre mognad och fördjupning, det glömmer jag ibland bort. Att kroppens förfall också betyder att den använts ordentligt - fött barn, arbetat fysiskt, utstått stress och separation - det tänker jag inte alltid på. Att kläderna jag bär har minst tio år på nacken för att jag alltid värderat tid högre än pengar, det minns jag inte när jag sneglar på skyltfönstren.

Nutiden sporrar egenkärlek och narcissism. Det förvirrar mig: jag vet ju egentligen vem jag är, och vad jag tycker är värdefullt, men jag märker att jag dras med i strömmarna! Att jag ser mig i spegeln och önskar att pannan var slät, magen platt och kroppen skulpterad som en skyltdocka.

Det är då jag stänger av mediasamhället, går ut i skogen, sätter mig på en stubbe och lyssnar inåt. Och det är då jag kommer fram till att mitt inre definitivt är ungt, vackert och vältränat.

Meningen med livet (!)

En vän sa en gång till mig att hon hade kommit fram till att meningen med livet var att förverkliga sina barndomsdrömmar. Jag tyckte att det lät fullständigt logiskt. Tanken på att drabbas av vissheten att ingenting blev som man tänkt sig, då när man precis är på väg att säga adjö till sitt liv, är ohygglig. Den skrämmer mig, betydligt mer än själva döden i sig.

Teorier är en sak, praktik är en annan - som vi alla känner till...
En hel del har jag uppnått på drygt 40 år. Det är åtskilligt jag är stolt över, glad för och som jag aldrig skulle kunna leva utan. (Mina döttrar, förstås. Den äldsta frågade häromdagen: "Mamma, har du levt ett tragiskt liv?" Jag kunde ärligt svara: "Absolut inte!")

Men det finns mycket kvar! Till exempel: jag har alltid velat vara sommarpratare i P1. Så håll utkik, en dag kanske jag äntligen är med på listan.

Sommarminnen – ett per decennium

1. 60-tal. I vassruggen sitter jag i morfars tunga träeka och ropar på hjälp. Min fyra månader äldre kusin kommer till slut och bogserar ut mig. Hon kunde ro, inte jag.
2. Jag och en något yngre och mer brunbränd flicka dansar för varandra i solnedgången på stenhällar ovanför havsytan. Åtskilda i varsin båt under en oändligt lång dagsetapp till sjöss, äntligen tillbaka i låtsasleken. Hennes namn var Desivona, mitt Salubrina. Ljuva 70-tal…
3. Paris juli 1982. Natt, gatumusiker och fontän. Vi badar nakna. Mycket dumt gjort. När krisen är över författar jag ett långt kapitel i skrivhäftet döpt till ”L’école de la vie”.
4. Danskt vandrarhem: en dotter i magen, en annan sover fullständigt utslagen efter en hel dag på Legoland. Hon skrattar i sömnen; ett lyckligt, sprudlande, livsbejakande skratt. Det är 1995 och fortfarande familj.
5. ”Pang pappa!”. Fyra alldeles riktiga och två av sol och semester nyblivna barn (läs vuxna) leker piratleken i det gamla fiskelägret i Bottenviken. De var de sista gyllene dagarna sommaren -06 innan hela livet gick sönder.

Och nu går jag mot min första ensamma sommar sedan 1989.

La Môme

När jag kommer ut från biografen har det regnat, men inte förrän jag nästan är hemma lägger jag märke till vattenpussarna. Jag går och tänker på Edith Piaf. Hon som jag var fullkomligt besatt av i yngre tonåren. Jag var övertygad om att jag hade varit Piaf i ett tidigare liv, för hon dog 19 dagar innan jag föddes (det var en rimlig tid för en själ att färdas från Paris till Trosa, tyckte jag då). I källaren sjöng jag chansonger till min enda vinylskiva så att fönsterrutorna skallrade - jag hade fått min fröken att köpa mig en Piaf-LP när hon besökte Frankrike på jullovet - och på min första tågluff åkte jag direkt till trappan där Edith Gassion föddes, satte mig ner och kände mig hemma.

Nej, filmen var inte lysande, den var för angelägen om att redovisa stora känslor för min smak. Ett kärvare berättande hade gripit mig mer. Men Marion Cottillard var MAGNIFIK. Hon lånar ut hela sitt väsen till Piafs, och jag tror på varenda gest - av det jag ser. (Den pålagda sångrösten hade svårare att nå upp till spelets nivå.)

Väl hemma surfar jag till YouTube och njuter av den äkta varan i svartvita filmsekvenser. Imorgon ska jag spela igenom hela CD-boxen, och läsa om systerns bok som jag nästan kunde utantill för 26 år sedan. Nu vet jag att jag är jag, och ingen annan. Men berättelsen om Edith Piaf är ett fascinerande människoöde.
Och framför allt är hon fortfarande en av jordens bästa sångerskor.

Kontakt

Det har hänt att jag varit mycket ledsen. Då har han böjt sitt stora huvud ner mot mig och lagt sin panna mot min. Andats lugnt genom näsborrarna tills jag känt mig tröstad.
Ibland har jag varit på ett sprittade glatt humör. Då har han busat tillbaka med knuffar i sidan och spjuveraktiga blickar. En gång, när jag var helt tom och fullständigt omotiverad, bara tittade han på mig. De mörka bottenlösa ögonen granskade mig länge under tystnad. Sedan kom det som en liten nick, samtidigt som jag kände energin åter vakna i min kropp.

Och nu är jag på väg dit igen. Till stallet.
Till den varma, kloka, starka vännen i spiltan.

Det var det där med nationaldag

Jag glider fram i min tyskproducerade bil. På högsta volym Anna-Lena Brundin som sjunger argentinsk tango (så rasande bra!). Amerikanska jeans i mjuk stretch runt min bakdel och på sätet bredvid handväskan som min dotter köpte på en loppis i London (jag lånar... Inte för att se mer ungdomlig ut, utan för att jag har ingen. Hm.) Ser fram emot en god grekisk sallad till middag! Eller varför inte lite hämtmat? Indiskt eller thai? Tanken på båda sätter mina smaklökar i högsta beredskap. Det är slut på frukt hemma! Ingen fara, det finns fullt i närbutiken med nästan bara arabiska etiketter, där jag utgör en glad blond minoritet.

Ja jösses - vad jag älskar Sverige!

Smultronställen

Vi går mot ljus, värme och ledighet. Så nu, när picnic-korgarnas tid äntligen återvänt, tänker jag dela med mig av mina utflyktstips.

1. Musikrummet på Läckö slott, södra Vänern.
Äntligen försvann de mörka gobelängerna och tillbaka kom ljuset! Åk till Läckö slott, gå hastigt igenom paradrummen och slå dig ner på en bänk i musikrummet istället. Efter bara några sekunder kommer du känna den: stillheten. Och jag vet att du kommer vilja återvända. År efter år.

2. Orangeriet på Tullgarns slott (E4 söder om Stockholm, nära Trosa).
Jag vet inte riktigt vad det är med denna byggnad, men det är så makalöst vackert. Ljuset genom de sneda fönstren, gamla patinerade stenläggningar och olivträd. Antikt och impressionistiskt på samma gång. Låt vara att servitriserna är unga och oerfarna och inte har en aning om någonting, med de kommer säkert bli varmare i kläderna under sommarjobbets gång.

3. Ekotemplet i Hagaparken, Stockholm.
Parken i sig är ganska tråkig tycker jag som uppskattar lite mer röra och anarki. Men Ekotemplet står där, mitt bland hundar och joggare, och ser helt "off" ut - har liksom ingenting med resten att göra! (Det har i och för sig inte Koppartälten heller...)
Ändå är templet en liten pärla, speciellt i solnedgången när man kan sjunga högt därinne utan att göra bort sig alltför mycket, och till och med dansa en vals med sin kavaljer.

4. Fjärilshuset, också Hagaparken.
Än en gång en impressionistisk värld som förtrollar. Och det är något magiskt med fjärilar. (Om man nu tror på sådant skulle man kunna säga att fjärilarna är himmelska insekter, medan de flesta andra arter nog har sitt ursprung där nerifrån... I alla fall fästingar. Och mygg.)

Sedan har jag några alldeles privata smultronställen. Ni som känner mig; kom till Bedarön i sommar så åker vi dit!

Man kanske skulle flytta oftare

Jag flyttade för två månader sen. Nu får jag hallgolvet fullt av välkomsthälsningar, gratiserbjudanden och "personliga" brev. Konsum bjuder på ett paket kaffe, ICA först på gratis pasta och pastasås, och strax därefter 10% rabatt på precis allt (ok, Hemköp: jag väntar... tror stenhårt på er generositet). Tandvården skickade ett läckert hologram-vykort med en sensuell mun blottandes vita tänder. När jag vickade lite på kortet uppstod en rejäl glugg, mitt i modell-smilet. Det var kul!

Så nu ser jag med spänning fram emot vad som kommer med posten härnäst. En ny cykel vore inte dumt. Eller en borrmaskin. Fast allra helst en egen bit gräsmatta som jag kan ligga naken på. (För jo, lite av en nudist är jag allt - läs uppväxt på en nästan öde ö -, men absolut ingen blottare. Och nu är det så där olidligt svårt att vara inomhus igen...)

Jag väntar väl ett tag. Kommer inget mer så går det ju alltid att flytta igen. För att få nya chanser i brevlådan, menar jag.

PS Jag red på en kamel i helgen. Det var som att grensla en varm vattensäng med inbyggt ryggstöd.

Visa vid vindens...

Det finns varma och kalla vindar. Idag blåser det varmt (jag förstår inte varför jag inte går ut...). Och i tvättstugans torkrum är fläktens kastbyar nästan tropiska. Men när en omtyckt släkting somnade in för gott ven det kallt. Tills vi möttes för att ta avsked, och ljumma brisar av samhörighet och gemensamma minnen lindade sig runt om oss till tröst.

Det finns kraft i vindarna. Varje vår, när jag ska åka till ön och sjösätta båtarna, undrar jag hur många träd som rasat under kuling och storm. Ett år hade stammen missat min upp-och-nervända eka med tio centimeter; "Håll dig på mattan människa! Jag sopar bort dig när helst jag har lust."

Eller också fylls ett segel och vi förs sakta hemåt, fullständigt miljövänligt och utan att behöva anstränga oss en millimeter (ja, cykel är också ett miljöalternativ, men då måste man faktiskt trampa! Å andra sidan är det svårt att segla till Konsum när mjölken till kaffet tagit slut.)

Jag vet egentligen inte varför jag skriver det här. Kanske för att jag just i dag är totalt tom på energi, inuti. Det fladdrar i en gardin och jag sneglar avundsjukt ut på trädkronor i ständig rörelse. Kunde inte lite vindkraft flytta in i mig så jag åtminstone kommer mig för att gå en promenad? Handla. Träffa en vän. Simma 20 längder i badhuset. Gå på bio. Ringa de där samtalen som hänger över mig. Snälla...

Inget händer.

Dåså. Då kryper jag upp i soffan med en god bok.

Tårtkalas eller knäckebröd?

Igår såg jag Eurovisionsfestival. Idag lyssnar jag på Sofia Karlsson.

Nej, jag värderar inte! Men jag erkänner att jag lätt blir däst av gräddtårta, wienerbröd och glasstrut på samma gång, alltsammans flödande i ett hav av champagne som kittlar och spritter och sprätter och förgyller. Då är det befriande gott med en hårdbrödsmörgås. Och om jag måste välja mellan Disneyworld och en vindpinad klippa på ostkusten vet jag vilket hav jag kommer att stirra ut över resten av mitt liv...

Det enkla är det vackra.

Det vet Sofia Karlsson också.
Lyssna på sista spåret på CD'n "Visor från vinden".

Blott havet det vida kan läka de kvalfyllda bröst.

Överfall i vardagen

Jag ser honom i ögonvrån. Det är något med hans kroppsvikt, någon slags lutning ovanför jeanslinningen - till min fördel. Jag förstår vad som kommer att hända, och bestämmer mig omedelbart för en lätt huvudvridning bort från honom, blicken snett ner och ett intensivt upprepande av min affirmation "jag är inte intresserad, jag är inte intresserad, jag är inte intresserad".
Det hjälper inte. Mannen ifråga är tondöv. Förstår inte kroppsspråk. Har ingen magkänsla. Istället dras han sakta mot mig, som om jag var en magnet.
Då skyndar jag på mina steg. Byter undertext: nu tänker jag mig att jag är en mycket upptagen kvinna på väg mot ett utstakat mål. Dribblar mig fram i tillvaron, rakt upp i krysset bara, ingen hindrar mig på vägen, ingen tacklar mig åt sidan, ingen fäller mig på det vältrimmade gräset.
Förgäves. Nu ser jag i utkanten av mitt synfält att han faktiskt rör sig. Långa steg (det är en lång man), en, två, tre och han är framme.
Då gör jag det. Jag är beredd, för det här har hänt mig tidigare, flera gånger, och jag har lärt mig vad som kommer; den smeksamma rösten, det lilla försäljarleendet, huvudet på sned och fingertopparna beredda till attack.
Ja, jag gör det. Blixtsnabbt! Inte en sekund att förlora.
Med stadig röst säger jag:
- Nej tack. Jag vill inte ha en gratis mobiltelefon.

Puh! Jag klarade det! Återstår zick-zack färd mellan gratistidningsutdelare (en morgon räknade jag till nio attacker), duckande för marknadsundersökningar, långa omvägar runt människor med svarta pärmar mot vänster underarm och merchandice-pennor i andra handen. Det är tufft där ute...

Men när killen kom fram med sin Situation Stockholm kunde jag se honom rakt i ögonen.
- Du, jag har den. Tack i alla fall!

Också ett påsklov

Jag har varit i Lappland. Snövidder; blicken vandrar långt bort och ögonen slätas ut av alla mjuka linjer och ljusa färger. Det läker. Ett slags lugn fyller mig, säkert också för att jag är borta från allt som händer i det "verkliga" livet, där nere i södra halvan av det långa landet. Hundarna står ute dygnet runt och hundägarna sitter inne vid köksbordet med kokkaffe och hembakta bullar. Det är hemtrevligt. Renar vandrar över skrapade grusvägar och snösparvar flyger upp i flock så fort någon närmar sig. Skotrar och skällande hundspann bryter brutalt tystnad och stillhet. Det är coolt.

Men häftigast av allt är att jag får vara med och göra operaföreställningar för de som aldrig annars självmant skulle ta på sig kavajen och glida in i något av de stora städernas operahus. Här finns inget bladguld i foajén, istället brinner det i öppna spisen. De röda sammetsstolarna är här trästolar, varav några har sittkudde, men de flesta inte. Orkester saknas (...definitivt! - opera ÄR också orkestermusik!) men ett elpiano kan ju låta som både det ena och det andra. Åtta strålkastare utgör den magiska ljussättningen och rekvisitan har vi hittat i Henrikssons lada. Publiktillströmning? Ja, byns innevånare fördubblades till antalet. Hade vi gjort detta i Stockholm skulle publiksiffran vara två miljoner. Bara det!

Och så 16 timmar i bil senare: vitsippor. Mitt hjärta tar ett litet skutt, som alltid på våren. Kära, kära Lappland: jag är så glad att få vara där ibland, men den där lilla vårblomman håller mig kvar här nere. Trots allt.