Idag är det min sista dagboksdag. En vecka av mitt liv dokumenterat. Fullt läsbart för vem som helst. Snacka om att synliggöra sig själv. Blev jag sedd? Ja. Var det spännande? Det kan inte jag avgöra. Men jag har bjudit på mig själv.
Nu till dagboken. Igår fick jag massage på nacke och axlar i evighet. Sedan sjöng vi igenom halva svenska sångboken, i improviserade stämmor till utmärkt gittar-ackompanjemang av M. Tänkte en stund att "nu ringer grannarna på dörren", men antingen var de inte hemma, eller också var vår musik att föredra framför högljutt lördagsfest-dunk.
I morse mosig i huvudet, för få sömntimmar, men dagen är strålande och vi vill ut. Skär varsin sallad av rester från igår, packar ryggsäcken, och kommer iväg på förmiddagen för utflykt på Kinnekulle. Jag visar M stenbrottet. Ett av de häftigaste ställena som finns. Han frågar; hur stort, hur högt, hur långt bort, hur gammalt? och jag kan inte svara, fast jag jobbat och turistat här sedan -97. Det säger nåt om oss båda...
Picniclunch i gammaldags mitt-emot-varandra-hammock på Hällekis säteri, sedan kaffe på toppen innan vi går till utkikstornet. NU lägger jag på minnet: 306 m ö h, 19 m högt torn, 117 trappsteg. På väg tillbaka från kullen hittar vi den kommande medeltidsvärlden, med Arn-kulisser och tornerspels-arena in spe. De är långt ifrån klara, öppning om 20 dagar...
Hinner med två stenkyrkor också (men kexchokladen ligger fortfarande i frysen, Martin) och handlar innan vi landar i soffan med solvärmda kinder och fyllda vinglas. Enormt trevlig dag, mycket skratt, mycket prat. Samtalet blir allvarligt, stora frågor om förälskelser, bedrägerier, uppbrott och längtan. Jag blir mycket ledsen. M försöker styra mina tankar i andra riktningar än de sorgsna. Han vill inte att jag ska "dissa" mig själv. Inte jag heller. Men vi är bara vänner, det räcker. Jag vill inget mer. Inte han heller.
Så slutar en vecka av jobb, möten, kollegor på besök, vän på besök och härliga utflykter. Imorgon åker M tillbaka till Halmstad. Jag jobbar vidare. En vecka till, så åter till Stockholm.
Jag längtar efter flickorna.
5 kommentarer:
Det är ett privilegium att få titta in i någon annans liv.
Och ja - det är spännande. Jag har verkligen uppskattat din dagbok!
Kram,
Kia
Tack Kia!
Egentligen skulle jag skriva ner mer vad jag gör, även om inte allt hamnar på blogg...
:-) nästan helt synkroniserat lade jag in bilderna till din skildring av Skaraborg...!
...sedan ser jag att du fått med lite fina stämningsbilder
Sent omsider vill jag bara tacka för dina dagboksinlägg, du skriver härligt, vackert, och alldeles precis lagom utlämnande.
(eftersom jag läser i RSS så går jag sällan in och kommenterar här direkt på bloggen)
Tack Antecknat!
Jag hade bestämt mig för en veckas dagbok, men nu när jag är tillbaka i "lite olika varje dag"-tema så saknar jag att skriva dagbok!
Det kanske blir en privat dagbok istället för blogg i framtiden. Någon gång måste man ju ta nya vägar, vet bara inte när ännu.
Lycka till med din lysande sida - jag läser den varje dag!
Skicka en kommentar