Idag har jag varit på ett seminarium om Narcissusmyten, skildrad i Stagnelius ord tonsatta av en nutida kompositör. Självbespegling - spegling. Ser du för djupt i dig själv riskerar du att falla ner i en avgrund. Men lite kär i sig själv måste man vara för att orka.
Och människan speglas i en annan människa. Ibland har jag känt mig som en drottning, just på grund av speglingen från en annan. När den reflektionen försvann fanns bara jag kvar. Nu glor jag mig i spegeln då och då, mest för att reda ut en och annan hårtest, markera ögonen med svart eller pricka rätt med tandborsten. Ytskiktet är långt ifrån perfekt, men jag inbillar mig att det finns mer under ytan.
Så om jag simmar omkring i min lilla vattenpöl ett tag till kanske någon tittar ner. Och upptäcker mig. Men om han bara ser sig själv förvandlas han snart till en narciss!
1 kommentar:
Alla har rätt til att känna sig som en drottning emellanåt (eller kung för den delen också). Är det inte det riktigt bra vänner är till för? De som känner dig och speglar det vackra i din person som du inte ser själv. Som bonus glädjen över att du också kan göra samma sak för dem, visa dem att de också är värdefulla.
Man snackar ju om energitjuvar, riktiga vänner är precis raka motsatsen
Skicka en kommentar