Våreld

Utan blommor och bin ingen pollinering.
Utan pollinering inga äpplen.
Och utan äpplen ingen Calvados...
Ropar Bengt Frithiofsson ut i sitt vårtal innan elden tänds.


På toppen av brasan - en båt.
Så gör man i skärgården.


Ryggen är fortfarande kall.
Blicken vilar i elden.

Eld och hav och jord och luft.
Det är en mäktig jord vi lever på.

En resa bak i tiden

Det låg en lätt rök i luften.
Servitörerna bar in stekar med brinnande facklor i.
Kanderade syrener i snäckskal. Kardoner, äppelpyramider.
Vi knäppte med fingrarna för att få mer vin framburet till oss.
Jag var en vit prinsessa omgiven av två vackra män med varma ögon.

Idag känns det som om jag drömt alltsammans. Men jag har 50 kostymer att bära in, sortera och hänga upp. Grevinnan har blivit slottspiga och har absolut inget emot det.

Jag är bara innerligt tacksam för allt jag får uppleva hela tiden.

Till dig

Du, låter du mig vila min panna i din hand, bara ett ögonblick?
Får jag sitta alldeles stilla bredvid dig, utan att säga ett ord?
Luta mig mot ditt bröst, lägga min tyngd i ditt knä?

Du, får jag rulla ihop mig vid din sida, som ett knytt som kryper in i ett gömsle, lite ensam, lite behövande och lite längtande på samma gång?

Kan jag släppa allt ansvar, all mognad, för en stund, även när du ser på? Kommer din blick fortfarande vara ljus, när jag stolt och stark reser mig igen?

*

Dagboksanteckningar från Åland

Det finns ett lugn och en avkoppling i Igenkännande.
Men i morse när jag skulle äta min hotellfrukost var där ett vimmel av gäster i matsalen. Här har jag suttit ensam så många gånger, numera med Enya i bakgrunden (julskivan har väl lagts i malpåse), och mumsat Åländskt svartbröd. Och på kvällen satt ett stort gäng Finska bikers och drack öl i solen utanför den förut så ensliga entrén. Säsongen håller på att dra igång.

Mariehamn är ingen stor stad. Det är svårt att hitta något att äta efter kl 18. (Gå på restaurang, ensam, är uteslutet.) Igår, sent, köpte jag med mig en hemsk hamburgare från en sunkig pub. Affären där jag konstant köpt pastasallad var stängd idag, lördag, när jag lämnade teatern. Men pizzerian var öppen och pizzan faktiskt god.

På Stadshuset har vi nu repeterat så att röster och ork börjat sina. Sen har jag, med en riddares hjälp, fått hela föreställningen ljussatt. Ett tag under fredagen blev jag riktigt förbannad och var på väg att ringa ett samtal, men eftersom jag inte visste exakt var felet låg avstod jag. (Det gäller att skälla på rätt person.) Kände mig makalöst mogen, och hittade tillbaka till lugnet på samma gång. Sen kom hjälten i sin brandbil och klättrade runt i tross och på balkonger, och vips var strålkastarna uppe och riktade.

Imorgon är min sista repetitionsdag innan genrepet. Tokigt med två veckors uppehåll, men den tidsplan vi står på idag är inte den som jag tackade ja till i höstas. Det måste bli så här. Det kommer att fungera. Sångarna och musikerna är strålande. Föreställningen blir bra. Rolig, vacker, gripande. Otippad kanske, i sin nutidsskrud?
Och stark.

Dammkorn

Gör gott och du får gott.

Min avsikt var egentligen att skriva något helt annat, men när jag tittade på skärmen hade fingrarna skrivit detta av sig själv. Vet inte hur det gick till.

Idag började vi repetera i Mariehamns Stadshus. Eller snarare; vi började städa. För scenen var överfull av dekor, rekvisita, kostymer slängda här och där, och en jäkla massa skräp. Nu ser den ut som på Drottningholmsteatern ungefär.

Men så har jag också ett oslagbart gäng i ensemblen.
Och själv ska jag hoppa in i duschen efter ett antal timmars "Ålandsgym".

I huvudet på Catarina

Ett träd? Måste vara symboliskt. Vad står trädet för? Vill använda människorna; på hur många sätt kan man berätta med en kropp? Vilka rörelser är episka när de görs av en stor grupp? Om solisten kommer in längst bakifrån, eller kanske bara står där hela tiden. Ryggen emot?

Hungrig. Korv på en mack? Fem meddelande lämnade på svarare, bara en har hört av sig tillbaka. Hatar att behöva tjata. Biljett bokad, check, hotell meddelat, check, listan på det som saknas - glömde skriva ut, tar det i kväll. Tankat, check. Har jag frukost hemma? Minns inte. Får hitta på nåt.

Espressobryggaren måste till service. När? År tvåtusenaldrig som A säger.... Maj. Kaffe på båten alltså. Just det, måste förbi en uttagsautomat. Inte glömma ringa musikern och fråga om bankkonto. Annons blocket! E är tillbaka, äntligen, släpper kick-offen helt, vet att hon håller i alla tyglar. En kostym saknas till gästabudet. 50 statister, inte 51. Min favvis kan tyvärr inte, hur göra om bordsplacering?

Långt kvar? Säkert 30 minuter längre resa pga stopp i Strängnäs. Men det var bra att prata i bilen. Är inte rollen blå, mer än gul? Rustning = jägare. Bra. Visst har jag bokat ett hotellrum för mycket? Släpp det - Emma fixar! Hur f-n ska jag hitta fler lägenheter. Ringa P om scenteknisk ritning. Säkerhetsmanualen, till den 3:e.

Och det där om 3-4 månaders handläggningstid. Går ju inte. Varför har inte den andra stiftelsen hört av sig? Tycker de ska lyfta barnet. Alla. Som ett offerlamm. Nej, inte tänka för mycket på "Rebecka". Dido först. Sen gästabudet. Måste packa pärlorna. N's tågbiljett, check. Sen operan, håller jag min tidsplan? Produktionsmöte saknas. När?

Jag är alldeles för lite utomhus. Är det vår nu?

Förlåt mig!

Oj, ja, javisst, bloggen. Hej bloggen, hej hej du som läser. Lite rush på tangenterna, så här in-between. Smatter på silverytan. Rollsen i knät i soffan. Pastasallad uppäten. Mjuk kropp efter svettigt pass. Låååång arbetsdag, 8-21 med bara avbrott för nostalgi aerobicsen.

Skriva varje dag, så var min tanke, men nu är det tomt, nada, niente, huvudet vill vila, annars riskerar det System Overload. Förlåt, men varken du eller jag blir särskilt mycket klokare av det här misch-maschet.

Jag sätter på ett avsnitt Twin Peaks och slappar framför teven istället.

Fräs in memorian

Jag vet att saker och ting måste ta slut.
Men jag tycker inte om det.

Grät igår när jag hörde att det var bestämt att segelbåten skulle säljas. Där var min ungdom. Eskaderseglingarna. Långturerna. Upptäcktsresorna. Lugnet. Gemenskapen med mor och far. Vi tre var ett team: kapten, gast och kocka. Minns inte att vi nånsin bråkade, trots att jag var tonåring och de skulle kunnat vara helknäppa och oförstående trista föräldrar. Tvärtom. Vi lekte och samarbetade och busade och filosoferade. Diktade sånger och skrev födelsedagsepos till våra seglarvänner.

Den vuxna Catarina seglade aldrig särskilt mycket. Annat tog plats. Barnens pappa var inte så sjövan men med den andra kärleken hade det kunnat bli mycket seglat i framtiden, om inte allt hade gått sönder.

Den drömmande Catarina tänkte omedelbart att hon själv skulle köpa Vegan, men den ensamma Catarina har ingen möjlighet. Så det är bara att andas djupt nere i magen, och acceptera att allt har ett slut.

Och när något har slutat kan alltid något nytt komma in istället.

Insikt

Det blåser på Åland. Det kanske blåser på månen också?

Jag håller på att regissera världens bästa ”Dido och Aeneas” med världens bästa unga sångare. Och jag läser världens bästa bok:

”Skord hade nu levat så länge i världen att han börjat förstå att människolivet var en ledsam och utdragen historia. Man fick snuva, man fick liktornar och ridsår och det mesta som människor tänkt ut gick inte alls eller gick illa.
Annat var det med berättelserna om deras liv. De var nästan alltid muntrare och var de inte lustiga utan fasansfulla så gick de i alla fall fortare än det sura och sega levandet.”

(Ur ”Rövarna i Skuleskogen” av Kerstin Ekman)

Det är kanske därför jag håller på att levandegöra berättelser?

Fredagssvammel

Kvitter kvitter i trädtopparna.
Täppas (definitivt inte en av mina favoriter) inleder sin radiosändning med en fånig rad om att ugglorna vill ha ugglesex. Han har visserligen rätt. Den vackra fågelsången i den tidiga morgonen är ren kättja. Men jag färdas över havet utan tid för lockrop, checkar in i det rum som blivit bekant, och repeterar fem timmar med sångarna. På slutet är de lysande.

Dunk dunk i huvudet.
Discovery visar ett kul program där de till varje pris vill knäcka myten om att ett papper aldrig kan vikas mer än 7 gånger. Det går inte. Inte förrän de tillverkar ett papper lika stort som en fotbollsplan. (Man ska inte ge sig.)

Knatter knatter på tangenterna.
Jag borde förstås ha en åsikt om Pirat Bay-domen, men jag vet inte vad jag tycker. Att det råder fullständig anarki på nätet, det vet jag. Hur ska de kunna hindra spridning av andra människors skapelser? Det kanske t o m snurrar runt nån av mina formuleringar där ute? Tänk - jag kanske kan få trettionio spänn i skadestånd?

Men nej. Jag nöjer mig med de tio som jag vann i den enarmade banditen.

Läs även andra bloggares åsikter om Pirat Bay

Just cruising...

Många i min närhet är deppiga, ledsna eller sjuka just nu. Själv känner jag viss oro inför de kommande monster-veckor som ligger framför mig. Två repetitionshelger kvar på Åland, de viktigaste. Sen kick-off helg på slottet med sommarens ensemble. Sist premiärhelg på Åland. Däremellan högtryck på jobbet, fem dagar i veckan (och kvällar), med filminspelningen som ett stort extra evenemang.

Men jag vet att det bara är att bita ihop och ta sig igenom. Vara så rak och ärlig som det går under tiden. Fokuserad. Lugn. Det skulle vara lätt att låta stressen ta överhanden. Och bli otrevlig.

Jag försöker tänka på goda saker. Som att jag bytt bil med storebror en månad framåt, och numera glider fram i en automatväxlad lyxig BMW. Som att jag ska åka till Paris med M i maj, - hennes 13-års present från mig. Att jag har underbara vänner, som vet att jag finns även om jag inte är världens bästa stöd just nu. N och M såklart, älskade döttrar, de viktigaste människorna i mitt liv (de flyttade till sin pappa ikväll).
Och att det finns ett hus på en ö som väntar på oss.



Snart...

Omställningsperiod

Min hjärna är inte riktigt som den ska. Inte lika skarp eller snabb.
Kanske behöver den bara vänja sig vid vardagen igen. Det ständiga innesittandet. Datorstrålningen. Ansvaret för tio gånger så många människor i ett projekt med 100 gånger så stor budget.

Ändå får jag en hel del gjort. Tråkiga saker. Ekonomisk återrapport. Tandläkarbesök. Nej, jag klagar inte. Jag längtar bara tillbaks en aning...




Gänget är kvar här uppe, åker skoter och badar bastu.
Kanske tänker de på mig nån gång ibland?

Ice Hotel

Föreställningen söndag kväll gick ännu bättre än fredagen. Efteråt blev det glada skratt, jojk, öl och påsktårta, sånger om norrsken, runor eller känslan av frihet när man far fram på sin spark genom livet, och till sist flyttas festen tillbaka till byn där O blåser eld samtidigt som krigardrottningen utmanar sångarkungen på snöbrottning.

I säng halv fyra, upp igen halv åtta, inte helt fräsch...
C kör oss till Ishotellet där vi hänger en timme medan hon fortsätter med tjeckiska turister till flygplatsen.



Ishotellet, det naturligt undersköna och sinnligt säregna, smälter. Där ligger plank över vattenpussar. Både baren och kyrkan är stängda p g a ras. En vecka till har hotellet öppet, sen rinner skulpturer och strukturer tillbaka ner i Torneälven. Kretsloppsturism. Återvinningskultur. (Brilliant helt enkelt.)



Men det är fortfarande vackert. Tyst, stilla.



Fruset liv.



Och nästan alldeles tomt.

När C kommer tillbaka åker vi till hembygdsgården och äter våfflor innan hon vinkar av oss vid flyget. Vilken strålande människa hon är. Och så mycket vi får vara med om, genom henne, hon vår port till Lappland.

I Stockholmsförorten cyklar ungdomar runt i jeansjackor. Inte en enda snökristall i sikte. Fullt av skräp på gatorna. Jag tvättar och handlar och ser på bilder och skriver ner den långa lista av arbetsuppgifter jag måste hinna med imorgon.

Här och nu.
Samtidigt bevara minnen med glädje och tacksamhet.
Det finns inget annat sätt att förhålla sig till livet.

Andra bloggares om Ishotellet, Ice Hotel, Lappland

Sista bloggen från Lappland

Kvällen igår blev sen - igen. Först spelade vi Rappakalja, sen bjöd O på eldshow när de kommit tillbaka från prinsen, och sist bastade vi. Därför vaknade jag först kvart i elva...



Mulet, fuktigt i luften, vind, snödimma. Bra. Det vore värre om det var strålande sol. Vi promenerar till loppisen en bit bort och fyndar lite. Sen packar jag, städar bastu, dusch, stuga, får tvätta i stora gula huset. Flickorna skidar med hund en sista gång.

Om en timme är det lunch. Sen ner till Utmaningen. Föreställning kl 19 ikväll. Så tack och adjö till sångare, dockor, vänner, bybor, lapplänningar. Kanske festar vi hela natten igen - kanske inte. Det är inte lika mycket yra i luften idag. Mer känsla av avslut. Bra: saker måste ta slut för att nytt ska kunna gro.

Nästa gång jag bloggar är jag hemma.

Förresten: Jag har ju glömt att säga GLAD PÅSK till er alla!

Påskafton norr om polcirkeln

Vaknar kl 10 efter en härligt vild natt (som för mig och flickorna slutade klockan 03.00 imorse, för andra betydligt senare....). Premiären gick strålande. Publikrekord i byahuset. Alla fascineras av blandningen av opera och dockteater. Norrbottenskuriren var där. Bandet som spelade efter paus kanonbra.

Jag och A (som är de enda som har vaknat) tar oss till Utmaningen för att försöka laga ljusbordet som ramlade i golvet igår under minglet efteråt. Det har fortfarande hängt sig, men vi hittar ett annat sätt att få ljus på söndag.

Sen kör jag ett hundspann en runda, med N och M på. Himlen klarnar och solen letar sig fram. Mina kollegor i operaensemblen ska alla iväg till Ice Hotel och uppträda för en saudiarabisk prins, men vi andra bjuds med på en skoterfärd söder ut, till Romosjäärvi. Där har jag aldrig varit förut.

Härlig körning i slingrig skog, snön är mjuk (kan det vara plusgrader? det droppar rejält från taken i alla fall) och sen stoppar vi mitt på isen. Gör upp en eld. Lägger ut renfällar. Borrar hål i isen och börjar pimpla. (N jobbade hårt med handborren och morfar i huset bara log i mjugg. När hon till sist var kvar sa han, men sin vackra brytning: "Va' duktig du var, men nu ska du få se hur jag gör". Så tog han upp motorborren och satte igång den.)

Jag gör en snögubbe. Fast det blev en gumma. Kanske t o m en grevinna?


Middag, sedan ägg-knäckar leken och godisäggletning för de fyra barnen.

Imorgon är det vår sista dag här.
Jag suckar redan av saknad.

Skidor och operaföreställning

På förmiddagen är det "Kycklingloppet" utanför Marttigården. 23 barn från byn, från tre år, kämpar sig runt ängen på skidor. Några ramlar. Några tappar skidorna. Nån gråter lite. Alla får medalj, diplom och godispåse. Det är mitt uppdrag att hänga medaljerna runt halsen.

Sen gör jag ett programblad och trycker ut på kontoret. Lunch. Kort vila. Över 120 biljetter är förbokade till kvällen, och vi inser att de som kommer "på dörren" riskerar ståplats.

Snart är det premiär.
Rapport imorgon.
För jag lär nog inte skriva mer idag.



Nu kör vi!

Genrepsdag i snöyra

Sover till 9, och när jag till sist tittar ut ligger ett tjockt lager snö över allting. Dåså. Ingen hets ut på skidor, eller promenad, eller pressa fram fräknar på en renfäll i en snödriva. Tillbaka i sängen med bok. Tittar igenom manus. Tänker igenom allt en sista gång. Dricker ett antal koppar kaffe med olika människor i olika stugor. Lagar lite mat.

Först på eftermiddagen har vi ett repetitions-pass innan vi mörklägger bygdegården med vårt vanliga sopsäckstrick. Och så, på kvällen, kör vi genrep för en glad publik på tre vuxna och två barn. Femåringen sitter blixt stilla och koncentrerad. Jo, visst är det hans mamma som sjunger, men jag tror framför allt att dockorna förtrollar. Det är något magiskt med att se en människa i "frusen form" röra sig och leva. Stiliserat uttryck. Inget onödigt krafs. Öppet för våra egna fantasier.

Jag är nöjd. Ok, ett genomdrag till hade varit på sin plats innan premiär, men jag litar på artisterna. Vet att de lägger in en extra växel imorgon.

Eldar bastun.
Inget groll, ingen oro kvar.

Utflykt

Ledig dag. Lite råare kyla. Mulet.
Men vi har ingen pianist alltså repeterar vi inte, utan drar iväg:
Fyra skotrar, fyra vuxna, två ungdomar, ett barn, två ryggsäckar med mat och reservsockar.

Först hela vägen upp till Vikosjärvi för att hälsa på i Juhas stuga. Fyra bröder bor i byn, en av dessa har hittat en "fjälla". Alltså fem bofasta, totalt. Samer. På kullen ett enormt rengärde, med kanske 200 djur. Måste vara enormt ödsligt, framför allt på vintern.



Sen drar vi vidare. Kör lite lös-snö då och då, solen tittar fram, och vi landar i Markaasari, i familjens stuga. Tänder i kaminen, värmer souvas över elden och provar sen att doppa marshmallows i whisky innan de grillas. Rekommenderas!



Efter en stund tystnar bullret i stugan. Jag gör som de andra och lägger mig på en säng. N läser sagor för femåringen. C + O somnar. Värmen sprider sig. Lugnet lägger sig. Och tiden bara går, stilla och utan prövningar.

Flera timmar senare återvänder vi till stugorna i Lainio, och möter vänner från Kiruna som kommit på påsksemester. Köttsoppa, lite mer lek med barnen och så i säng.

Det är ett paradis här uppe. Idag var det fullständig vila.
Imorgon repetition igen. Och kanske måste jag då ta tag i något som jag tänkt på de sista dagarna. Återigen ansvar.
Det nöter på mig.

Utan ljus vore det bra mörkt

Idag sätter vi ihop allt. Två genomdrag hinner vi innan vår pianist måste återvända till Kiruna. Det är lite svajigt på några ställen, men inget som inte vila, eget arbete och mer repetitioner kan fixa. Det här blir bra. Riktigt bra. Udda. Dockorna är superhäftiga, och nu lever de i varenda fras. De sjunger verkligen. Och Grevinnan och Susanna har blivit bästistar.

Ledig eftermiddag.
Lite soldis, barnen leker i snön.
Syateljé i köket. C bjuder på champagne, ooops.
A lagar pasta, mmmmm!

Sen två timmars ljusrigg, när mörkret lagt sig. Ingen märkvärdig ljusdesign med åtta lampor. Men ändå.




Klara, färdiga, gå - spring på tå
Klara, färdiga, gå - UPP på tå!

Ännu en vacker dag

Utanför vår "teater" är det sol och snö.
Vi repeterar, hela dagen, allt, med pianisten som anlänt från Kiruna.
Ont i magen. Glömmer det när jag jobbar. Middag kl 21 (lång dag).

Nej, så mycket mer finns inte att berätta, inte idag, inte nu.
Men kvar i kroppen finns minnet av nattens dröm.
Längtan tar tag i mig.
Och frågan.

Repetition pågår

Vadå "mörka Norrbotten"?
Ljuset letar sig in i vår stuga. Utanför är allt vitt vitt vitt.
Solen ler mot oss även idag, men vi måste jobba, annars blir det ingen premiär på fredag.

N och M kör först hundspann med sin kompis och värdinna här uppe. Sen spänner de varsin draghund runt magen och ger sig ut på skidor. Det hade gått bra i början, tills de tre hundarna varit så trötta att de bara lagt sig ner i spåret, gång på gång. Till sist hade tjejerna bestämt sig för att låta hundarna vila, och spänt loss dem.

Vips! Inte ett spår av trötthet! Tre smarta siberian huskys hade omedelbart gett sig av i full fart hem. De tre skidåkarna fick vackert ta sig hem av egen kraft: 3 km tillbaka till huset.


Ännu med hund fast runt magen...

Samtidigt: I byahuset där vi repeterar är det kallt, men vi håller ändå på två omgångar. Jag har kortat ner Mozarts "Figaros Bröllop" till sin absoluta kärna: två kärlekspar i olika faser av en relation. Figaro och Susanna (de två sångarna) ska gifta sig och är fyllda av både lycka och oro inför detta. Greven och grevinnan (dockor, med sångarnas röster) har slutat nå varandra i kärlek och attraktion. Greven löser detta genom att söka sig till annan kvinna (Susanna) och grevinnan genom ett självpåtaget martyrskap. Som en iakttagare till dessa (och ibland deras verktyg) finns Cherubin - ynglingen, ännu inte i en relation men fullt övertygad om att kärlek är alltings mening. N kommer och repar sin roll sista timmen.

Mötet dockor - människor är spännande. När greven (docka) ska förföra Susanna (människa) sätter han helt enkelt sig på henne, och när greven blir förbannad på sin tjänare (en människa) växer han sig högre och högre och till sist gör han sig bokstavligen av med sin egen dockskötare.

Imorgon ska vi lägga slutet. Publiken kommer aldrig att tvivla på vilka som hör ihop, trots att karaktärerna själva i historien är tämligen förvirrade av alla känslor. Docka möter docka i poetisk slutvirvel och människan Susanna får sin mänskliga Figaro i en slutduett.


Oskars makalösa dockor: Grevinnan och Greve Almaviva

4 april - får fräknar på näsan

Ljust idag men inte sol - vi börjar lugnt, gör ordningen scenen i byahuset såsom vi vill ha den och bestämmer att första repetition blir efter lunch. Flickorna är ute och kör hundspann med husets dotterdotter.

Plötsligt: klarbå himmel och strålande sol, och det känns tufft att gå inomhus. Så när en i gänget inte mår bra, utan behöver åka tillbaka till stugan för att vila, bestämmer vi andra oss blixtsnabbt för att strunta i repetitionen och dra iväg på utflykt.

Tar varsin skoter upp till Markasaari, där flickorna redan är, och kokar kaffe på elden som brinner på sluttningen mot älven. Sitter där och bara njuter. Sol. Snö. Vidsträckt vy. Blånande skuggor. Tystnad. Ro. Ändå pratar vi igenom stora delar av operan, som en liten minnesrepetition.

Tillbaka hemma på kvällen blir det mat och sångrepetition av slutkören (fyrstämmig). Kinderna hettar en aning. Bastun håller på att bli varm. Ölen är redan kall.

Kan man ha det bättre än så här?


Så speglas vi i varandras liv...
(klicka på hundens öga och jag syns)

Lappland!

2004-2005 på Ice Globe Theatre vid Ishotellet, 2006-2007-2008 i Lainio, och nu tillbaka för en sjätte uppsättning. En veckas reptid, men vi har träffats två helger tidigare under våren, så vi börjar inte från noll.

Flyger till Kiruna. Allt känns så bekant, var det verkligen ett år sen sist?
Vännerna möter. Luch på Safari, sedan musikalisk repetition i träkyrkan. N som ska vara med står vid flygeln med oss.
M fotar...






...och skriver om det hon upplever på sin blogg.
(Ni anar ett visst arv?)

Och så: gammal bil fylld av människor och packning rullar österut, mot Vittangi. Tittar till den fd Filadelfia-kyrkan som vännen har köpt - vilket projekt! Handlar, fyller bilen till bredden med matkassar och ger oss av mot målet och slutstationen: Lainio.

12 timmar efter det vi lämnat hemmet i Stockholm möts vi av värmen och gästvänligheten i det stora gula huset. Gungstolen står på sin vanliga plats. Kokkaffet på spisen. Byn är tyst och stilla, bara lite renar som sakta rör sig över vägarna.

Jag är tillbaka.

Byter slott mot kåta

Kramar ur det sista ur den disktrasan som är jag och avslutar punkt efter punkt.

Lunchar med en vän, utvecklingssamtal för M (hon är så sprallig och öppen numera!), mer jobb - och gör en sak bara för att jag vill, nåt som jag inte tänker berätta om här, nåt för bara mig, samtidigt ett pirrigt trampolinhopp - på kvällen en sväng till Operahögskolan för att lyssna på en sångare (fin) och när jag kommer hem är flickorna där.


Utanför Operahögskolan i Stockholm. Tro't eller ej.

Då börjar vi packa. Väskor fylls med underställ, täckbyxor och påskgodis. Imorgon drar vi norrut, till Lapplands vida vyer. Det blir min fjärde påsk med operavännerna i den lilla byn. I år gör vi en mycket säregen variant av Mozarts "Figaros Bröllop".

Men det berättar jag mer om en annan dag.

PS Godnattsaga här om du vill. Från förra årets Lapplands-tripp.

April föds

Det år vår. Det är ljust.
Allt spricker upp, även människan på gatan.
Fimpar kommer fram när snödrivor upplöses.
Fönsters akuta behov av tvätt går inte längre att förbise.
Och jag vistas i en bubbla av svårmod och förundran på samma gång.

Är i stan för ett möte, och när jag vandrar i solen längs Odengatan kommer plötsligt såpbubblor flygande emot mig i luften. Oförklarligt. De passerar i strid ström, virvlar runt i vinden, färdas förbi mig och jag kan inte se var de blir till, var källan till deras uppkomst är.
Märkligt.
Och underbart.
De bara finns.

Och jag känner mig som kvinnan i Benignis "Tigern och snön", jag går där, mycket långsamt och tänker att enda skillnaden mellan mig och hon som såg snö falla över en vit tiger, i strålande sol på en gata i Rom, är att hon hade en man som älskade henne, som kämpade för att nå henne, som stred för att rädda henne. Känner ingen sorg, bara vissheten att den älskade slutade att älska helt enkelt.



På eftermiddagen till frisören, blir korthårig igen. Skönt. Sen jobb hemma, tills N och hennes pojkvän kommer, de ska sova hos mig i natt, men de försvinner snart igen till N's barndansgrupp.

Och jag avslutar min arbetsdag innan kl 18 för första gången på länge. Ikväll kanske jag t o m tvättar ett fönster?