Bloggen goes comic strip

Rollsen och jag har nu umgåtts intensivt.
Två veckor. Nästintill symbiotiskt.


AJ som FAN!
(Nacke och skuldror. Inte så originellt, jag vet.)


Jag provade med gymnastik...


Försökte verkligen allt.
Men inget hjälpte.

DÅ KOM DET PLÖTSLIGT EN FARKOST FRÅN YTTRE RYMDEN.


Blå som en gång hans ögon.
Hård och fylld av energi som hans lem.
Jag behövde bara trycka på en knapp så började den vibrera.


Yes!


"Houston, we have landed."

Panik!

Tvättar bil. Kollar lufttryck i hjul. Fyller på olja och spolarvätska. Skakar ut sten och granbarr från mattorna. Plockar skräp.

Sen tar det slut. Fyra fingrar på höger hand är fullständigt kritvita. Döda. Ingen känsel. De ser ut att kunna brytas av hur lätt som helst, som istappar. Det är faktiskt lite läskigt. Jag försöker värma handen mot min egen mage, med det hjälper inte.

Det är då jag springer in på Ica och hittar fleecevantar för tio spänn. Drar på mig dem direkt. Känner hur blodet äntligen rinner ut i fingertopparna. Tar bara av mig vantarna den korta stund det tar för kassörskan att läsa av streckkoden.

Och jag inser hur otroligt tacksam jag är över att bo i ett land där det finns varor att köpa i butikerna och där jag är en människa med pengar i plånboken.

Tags Raynauds sjukdom, Morbus Raynaud, Raynauds fenomen

Nån gång

Nån gång ska jag berätta om vad som hände, berätta om mig.
Om hur jag skrek mot de tysta väggarna, ensam i huset jag tvingades lämna, om det allra grymmaste, barnen som slets itu, jordbävningen i mitt inre, avgrund och avsmak på samma gång. Jag ska uttala skam och ånger, kräkas ut hemligheterna, visa mig i all min ynklighet.
För ni tror att ni känner mig.

Nån gång ska jag berätta om allt som skrämmer mig, hur jävla rädd jag egentligen är, beskriva det fladdrande hjärtat som jag lägger min hand på och försöker lugna - kan själv, alltid själv, jag hade omsorgen men trampade på den, förstörde det finaste jag hade.

Och jag ska berätta att jag aldrig skadat mig själv fysiskt, för jag har aldrig vågat. Önskar nästan att jag hade det, för då skulle det vara synligt; även hon är liten och svag. Men jag ristar inte i min hud, jag ristar i min själ. Jag ska, när jag förmår, berätta om hur sjuk jag var, av lust och längtan, av skuld och tvivel, hur jag skakade av känslor större än min kropp orkade hantera, hur jag var tvungen att göra de val jag gjorde.

Nån gång ska jag berätta.
Men inte idag.
Idag skiner solen och jag går ut i ljuset.
Stark och glad.
Fri och lycklig.

Kanske inte alla historier behöver berättas?

Mer fantasi (på riktigt!)

Är den vanliga människan verkligen så intressant?

Ögnar igenom TV-tablån och konstaterar att jag ikväll kan få se vanliga människor lära sig laga rätt mat, undvika fel mat, sköta sin ekonomi eller ratta sin bil. En annan kväll kan jag ta del av hur vanliga människor gör om sina hem, får plats i brudklänningen, nattar sina barn eller hur en vanlig medelmåtta (som hamnat i strålkastarljuset genom ett för mig obegripligt fenomen) skaffar sig en pojkvän.

Och jag längtar efter RIKTIGA skådespelare som LÅTSAS vara någon annan. Som säger genomtänkta och nedskrivna ord på ett låtsas-riktigt sätt, som har klätt ut sig så att de ska se ut som riktiga människor och som LÅTSAS PÅ RIKTIGT att de drabbas av kärlek, smärta, missförstånd, komiska situationer eller svårforcerade hinder.

För dyrt? Ok, ge mig då lite bra repriser.
Hellre "Jag, Claudius" än "Du är vad du äter", hellre "Herrskap och tjänstefolk" än "Sveriges värsta bilförare" och mycket hellre "Glappet" än Linda Rosing.



Tags Dokusåpa, Linda Rosing, TV, BBC, Glappet, teater, ankdamm

Ecce Homo

Ibland önskar jag att jag var man.

Som när jag inte orkar ta på mascara och alla säger: ”Hur är det, du ser så trött ut?” Eller när jag går i träningsbyxor, kängor och stor kofta för att handla - allt annat än chic, representativ, kvinnlig. När jag tänker tanken att jag måste raka benen innan jag åker till simhallen.

Och när någon säger ”kärringen ska ändå alltid bestämma”.

Jag är fullständigt medveten om att min roll är att vara vacker som en dag, lätt tillbakalutad och inte alltför dominant. Men om jag var man skulle jag vara en riktig HIT, för jag är varken ful, har knäppa åsikter eller tar dåliga beslut.

Jag har en trafikrusning mellan öronen

Susningar, brus och en skärande ton följer mig ständigt sedan två år tillbaka; minnet av det trauma som slog sönder allt jag trodde på, inklusive mig själv.

Jag antar att jag får leva med det, för jag tror faktiskt inte att tiden läker alla sår. Det viktiga är vad man fyller sin tid med efter den punkt då såret uppstod.

Tags tinnitus

Till förstapristagarna

Där var några läsare rappa
Som på tävlingskrok lyckades nappa
Jag vet ej vem det e’
Men vann gjorde ”e”
Och så bloggarens egen herr Pappa!

And the winner is -

Tack, ni som lekte "Finn fem fel" med mig denna lite sömniga februarihelg! Här är de rätta svaren:

Sanna: Nr 2, 5, 6, 8, 10

2) Två gånger Nobelfest, javisst. Mycket roligare i verkligheten än det ser ut på TV!

5) 1984, St Peterplatsen, Rom: uppträdde för påven tillsammans med gruppen ”Up with people” (se bildbevis, även om inte jag syns på bilden, jag tillhörde inte de som trängde mig fram när han kom för att tacka oss).


6) Gift i luftballong (borgerligt). Båda iklädda jeans och gympaskor. Solnedgång. Magiskt.

8) 1987, New York, stipendieresa, jazzklubb, band spelade. Jag började prata med dem, fick sjunga, och vi hade så kul att jag kom tillbaka nästa kväll och giggade lite till.

10) Jag har skrivit ett libretto om den sista dödsavrättningen i Sverige. Kompositör engagerades och operan uruppfördes i Stockholm 2006. Det var ett projekt jag burit inom mig i tio år.

Och fem fel, dvs falska: 1, 3, 4, 7, 9

1) Gotland Runt-haveriet var faktiskt min kusin som var med om. Gudskelov inte jag. Älskar hav, men seglar hellre långt och utforskande, än snabbt och tävlande.

3) Jag har aldrig varit i Australien. Tyvärr. Men historien är sann, läste den i min dotters engelskbok.

4) Jag är inte allergisk mot nåt! Utom möjligen enfald.

7) Thåström har inte nypit mig i ändan. Däremot har jag en kompis som har fått sin blöja bytt av Thåström. (Sant är att jag har nobbat Thorsten Flinck.)

9) Inga hemlösa katter alls. Hade en abessinier men fick lämna bort den. Numera heter fd ”Lillebror” istället ”Ramses”. Värdigare namn, medges.

Och så resultatlistan
Utanvärlden: 2 rätt
jmfhansson: 3 rätt
Fabror Sid: 4 rätt
Kia : 4 rätt
Store Dam: 4 rätt
Anonym: 4 rätt

På delad första plats, med ALLA rätt finner vi
'e' och 'Anonym/Pappa': 5 rätt

Hurra-hurra-hurra-hurra!
Imorgon kväll får ni hämta ert pris här på bloggen.

'Finn fem fel' fortsätter

300 har läst. 4 har tävlat. Hittills har INGEN haft alla rätt!
Du har till söndagkväll på dig...

Finn fem fel

Vill du leka med mig?
Fem påståenden är sanna, fem är fel.
Du gissar i kommentatorsfältet.
Rätt lösning avsöjas här söndag kväll.

Vinnaren måste få pris förstås! Till förstapristagaren skriver jag en helt egen liten krönika, en hyllning, som publiceras nästa vecka. (Du får vara anonym, helt ok!)

Svårt med reglerna? Läs mer här.

1. Jag har seglat Gotland Runt, varit med om båthaveri och blivit räddad efter 3 timmar hängandes vid en flytboj
2. Jag har varit på nobelfesten (två gånger)
3. Jag har blivit biten av en tigerorm i Australien och varit nära att dö
4. Jag är allergisk mot nötter, pälsdjur, mjölkprodukter, citrusfrukter, damm och gräs
5. Jag har sjungit för påven Johannes Paulus II på St Petersplatsen i Rom
6. Jag har gift mig i en luftballong, nånstans över Hagaparken i Stockholm
7. Jag har blivit nypt i ändan av Joakim Thåström
8. Jag har sjungit med ett band på en klubb i Greenwich Village i New York
   
9. Jag har mitt hem fyllt av övergivna katter. Nu är de 14 stycken, och alla vill de sova i min säng
10. Jag har skrivit librettot till en opera

Vilka fem är fel?
Vilka fem är rätt?

LYCKA TILL!

Tags utmaning, lek, finn fem fel

Finns det en drömtydare där ute?

I natt drömde jag att en svartklädd karl stal en jukebox från en bensinmack och rullade iväg den med busig blick, smygande steg och ett litet flin i mungipan.

Nån som kan hjälpa mig med en vettig analys av detta mitt undermedvetna?

Haha!

Som minotaur krossar jag alla tunnor och vaser jag ser – tjakloff! - samtidigt som min vän kentuaren jagar iväg odjuren. Faunen drar i spakar, samlar nycklar och öppnar kistor. Och titta där: en liten öppning. Minotauren är för stor, jag hoppar in i dvärgen istället. Springer snabbt som en vessla, kastar repet, klättrar obehindrat upp till bröstvärnet. Heja! heja! - men akta, det kommer fler.

Nu viner pilar genom luften! Skutt över på den stores rygg: trygg och säker ser jag på när jätten sparkar, stampar och förintar katapulterna. Hopp ner, fort fram, samla silver och guldskärvor, där – en örn! Jag lyfts och flyger över slottet och jag är räddad.

Puh!
Så försvann två timmar snabbt som blixten tillsammans med dotter och dotters födelsedagspresent…

Ommöblerad

Inte för att jag nånsin riktigt hört till gänget, men nu har jag varit mer fel än vanligt. Lång tid dessutom: mitt ena ben har varit kortare än det andra, höften sned, axeln inte i sin riktiga position, nacken fastnad och ryggen stel som en järnbalk.

Men allt går att fixa. Jag lägger mig på bänken och den starke indianen vänder och vrider på mig med våld. Knak, brak, knök, stök. Han möblerar tillbaka allt på sina rätta platser och sist välsignar han mig. (Jag borde förstås välsigna tillbaka, men har liksom inte den kraften. Han får min allra innerligaste tacksamhet istället. Och 400 spänn.)

Synd bara att han inte med några enkla handgrepp kunde fixa fettlagren och mustaschväxten också…

"Schlagerfest"

- är väl egentligen helt fel ord?
"Schlagersoffa" tycker jag är en mer relevant beskrivning.
(Fest = dans/kaloriförbränning. Soffa = chips/kaloriintag)

Satt oändligt trött i Ingenmansland och höll på att somna till nästan varenda bidrag. Bara Caroline af Ugglas fick mig att vakna till ett ögonblick. Dels för att jag inte kunde bestämma mig för om jag tyckte att hon var genial eller en löjlig Joplin-kopia, dels för att det där med "Snälla, snälla" berör mig forfarande (jävla skit).

Men Alcazar? Förlåt, men jag är inte säker på att ni finns. Jag misstänker starkt att ni är en perfekt placerad Disney-produkt. Nu väntar jag med spänning på filmen; "Finding Alcazars dagbok - en trio i New York"...

Tags melodifestival, schlager, Alcazar, Caroline af Ugglas

Nånting har hänt

Jag förstår inte hur det gick till. Tycker att jag har bevakat mig själv, varit noggrann, hållit koll. Det som nu inträffat var inte meningen alls. Fasiken också. Hur ska jag klara av det här?

Nätdejting (på högsta nivå)

Sitter ensam i ett alldeles för varmt hotellrum med en alldeles för hård säng, nånstans på andra sidan havet från dig som läser just nu. Har köpt 2 timmar internetuppkoppling för 6 euro. Och slösurfat = bra hjärnrensning efter intensivt repeterande.

Då hittade jag den här.
Hysteriskt rolig!

Tyckte du om den? Titta då på den här.
(Men se hela, tro inte att du vet hur det ska gå...)
Och den h -

äsch, jag kanske helt enkelt lägger en länk till HELA magnusskoglunds i min högerkolumn.
Senare, nu är min internet-tid slut...

Tags nätdejting, kontaktannons

Sex och återigen sex

"Publicera din sjätte bild i din sjätte bildmapp" skrev Tony och jag blev förvirrad men hittade till sist det jag kunde bedöma vara någon slags "rot". Räknade till sjätte mappen och tog fram sjätte bilden.

Fotot är taget 2007 med min förra mobiltelefon, överförd till datorn för att bevaras i minne när jag skulle byta upp mig i mobilvärlden. Alltså: Hemsk kvalitet! Inte för publicering! Jag förintar mitt rykte som en någorlunda begåvad bildmänniska!

Men korrekt utförd utmaning.
Och framför allt ett soligt minne - jag och N vid Bohus fästning i Kungälv. M tar bilden. Vi tre var på väg mot Göteborg och kunde inte undgå frestelsen: fästningen är ett kultställe. Måste besökas!



Nu drar jag ut på havet och är tillbaka måndag.
God helg!

Jag, en status-kommentator

På Facebook kan man offentligt uppdatera sin personliga "status".
Det gör jag.
Varje dag, även om jag vet att en ståupp-komiker har raljerat rejält kring detta. (Jag läser också andras och är en ivrig kommentator.)

Via Facebook har man alltså möjlighet att aktivt marknadsföra sig själv. Göra sig synlig på det sätt man vill framstå.

Det finns deppiga status-formuleringar som får tröstande svar, det finns den politiskt aktiva status-apellen, lustifikationerna och så berättelser om fest och bakfylla (med kompletterande bilder av glada ansikten rätt in i kameran, dålig skärpa, drink i handen och lätt berusad blick).

Det roar mig att tänka ut egna "statusar" som är sanna och personliga, utan att blotta och vara pinsamma. Men det är lätt för mig - pennan är min andra tunga, och jag har ofta ett tiotal "statusar" i skallen som jag måste välja mellan. (Tanken på att formulera något om sig själv kan säkert leda till både prestationsångest och skrivkramp i vissa fall. Några tycker säkert att det är helt onödigt, dessutom.)

Om jag skulle ha en statusrad på bloggen - hur skulle den se ut? Antagligen inte mindre sann, men troligen inte lika privat. Du som läser kan ju vara en person som aldrig någonsin har träffat mig, och aldrig någonsin kommer att träffa mig...

Dagens status skulle t ex kunna vara en som jag ratade imorse:
Catarina kan inte sova när hon är kall om fötterna.

Etikett: Facebook

Att bevara sig själv

Förväntansfulla blickar:
Ge mig något, kom med en idé, skriv en text, titta på mig och få mig att blomma.
Din tid blir min tid. Du får ansvara för mig en stund. Å så roligt vi har.

Jag körde i sex timmar för att göra ett arbete jag egentligen inte hade tid med. Jag avsatte en ledig helg för ett projekt som jag klämmer in med våld. Nej, ingenting är fel, jag har ett otroligt rikt och roligt liv, men om jag inte får något tillbaka måste jag själv ta ansvar för att inte hyvlas ner helt och hållet.

Så nu får det bli skyddsutrustning som gäller.
Integritet, på gräns till avstånd.
Om sen någon vill ta sig innanför skalet någongång, då gäller det att knacka ordentligt.

Schwisch sa det

Jag gasade. Dom stod där. Jag såg dom på långt håll.
Noterade lite vid sidan om.
Bilen rullade för fullt. Jag passerade. Röd blixt!
"Jaha" tänkte jag, nånstans långt inne.
Där framme 90-skyltarna.
"Oj då" tänkte jag.

Helt klart tappar man fokus och uppmärksamhet när man kör och samtidigt pratar i mobiltelefon.
Det kanske skulle förbjudas ändå.
Fast då skulle jag antagligen bara bryta mot två regler:
Hastighetsbegränsning och Pratförbud....

Lizardelicious

Min talang för modebloggande står oemotsagd.
Bloggdrottningens nederlag i TV4-showen är ett sandkorn i jämförelse med den jordskreds-förödelse som mina blogginlägg har åstadkommit.
Och jag sviker inte mina fans.
Idag presenterar jag det allra senaste inom Facial Fiction.

Börja med Foundation Out of Space.
Arbeta med highlights i form av bokstaven ”V” över kindben och panna.
Ögonmakeup görs in Reptile Style, till läppar används nyansen Alive Foods. Slutligen formas håret med den skummande moussen The Oceans of the Planet Earth.


Det sägs att en makeup skall vara tidlös, mjuk och naturlig. Glöm det. Jag gräver upp 1986, och skapar min egen trend "Lizardelicious".

TAGS Blondinbella, Kenza, Let's dance, mode, makeup, utomjording, ödlor, bloggdrottning

Söndagsutflykt

Låst dörr. Hitta skåpet. Tidsfrist. Slå rätt siffror.
Upp för gången. Port. Finna stolpen. Nummerkombination.
Hemlig öppning. Låda i låda. Öppna, hitta nyckeln.
Ta sig förbi nästa hinder, nyckeln behövs.
Fler låsta dörrar.
Sedan rätt knapp. Snabbt ryck.
Ute.

Det var som när vi spelade "Riven" och "Myst"...

TAGS dataspel, problemlösning, Riven, Myst, Exile

Modebloggen goes filmtime

Champagnegalopp

En betjänt springer. Alltid. Runt runt, i cirkel, samma håll, lätta steg.
Prinsessor slängs i fängelse, och ett fängelse har svarta strutar på huvudet.
En greve som är ett barn är en Barngreve.
Spöken säger bu och vill man ha roligt, ja då snurrar man i paljettkjol.
Pigan är två meter lång och fullständigt gravallvarlig under glädjedansen med dammvippan.
Men prinsen, han kör moonwalk.

Allt detta lärde jag mig torsdag kväll - med tårar i ögonen och ett leende i hela kroppen.

Jag såg den lokala teatergruppen spela sin pjäs ”Älvaslottet”.
Och när jag satt där tyckte jag plötsligt att det var jag som var förståndshandikappad istället, jag som går runt och ska vara så skärpt och duktig och vuxen och förnuftig hela tiden.
För den generositet, den glädjen, den ogrumlade lyckan – den, den…

(nu gråter jag lite igen)

TAGS mode, - nej, mod, !!!

Jag + dunjacka = liten svart boll

Killen som jag hyr min arbetslägenhet av gillar designade prylar.

Kaffebryggaren är snygg som f-n men jag har ännu inte lyckats lista ut hur den fungerar. Osthyveln är inte vilken standardhyvel som helst. Likväl, efter otaligt karvande, får jag fortfarande bara små vågiga slattar till min frukostmacka. Stor-teven tronar i vardagsrummet framför trendigt-grå-soffan, men om jag trycker på off-knappen försvinner all kanalinställning. Det 45 fyrkantiga hyllorna gapar tomma, jag har inte – trots att jag har bott här ett år – begripit vad jag ska använda dem till. Prydnadssaker kanske? Jag tycker inte om prydnadssaker.

Han påminner mig en aning om min charmiga svägerska. Hon vill vara snyggt klädd. Oavsett väder. Alltså tar hon sin finkappa när hon går ut. Temperatur = oväsentligt.

Själv är jag hellre varm än snygg.
Och jag föredrar en osthyvel som fungerar.

Tags modeblogg, vintermode, top model

Modebloggen blev en hit!

155 besökare. Jo, det saknas tre nollor, men man ska inte hänga upp sig på småsaker.

Idag introducerar jag ännu ett modeknep. Något jag hittat på alldeles själv. Jag kallar det "Let the sun shine in":

Raggsockor med hål på hälen.

Tags modeblogg, listetta, topplacering

Bäva, ni bloggdrottningar!

Modebloggar regerar.
Inte för att jag är missnöjd med min trogna läsarkrets, men jag tänkte ta upp kampen med Kenza och Blondinbella. Och jag känner redan nu hur de skälver av skräck…

Alltså. Hur trendig är jag inte?
Måndagkväll efter gympapasset och jag är bara SÅ RÄTT.

Glider in i bilen (anar jag inte en paparazzi bakom soptunnan?) och känner hur allas blickar dras till mig. Förlåt om jag får er känna er som trista grå möss, jag menar inget illa. Kan bara inte rå för min hipp-faktor. Fett snygg. Grymt värt. Da!

Vill ni veta mina mode-hemligheter?

1. Cross-over

Märkesstövlar från Salamander, uppkavlade fladdriga överdragsbyxor.
(Nej, det är inte alls jag som är för kort. Uppkavlade saker kommer stort.)

2. Vintage (finare ord för bättre begagnat)

Grön träningsjacka över svettigt linne. Duffeln, något nopprig, trendigt dekorerad med ett och annat hårstrå. Och så stora lurviga halsduken som jag snott av min dotter därhemma.

Nu förväntar jag mig minst 100 000 läsare av dagens blogg.

TAGS Blondinbella, Kenza, mode

Sortering

Två skrivbord. Ett litet soffbord. Ett större mötesbord. Två låga fotöljer. 4 karmstolar. 2 skrivbordsstolar. Ett skrivarbord på hjul.

7 högar på det ena, 8 på det andra plus två almanackor, en pärm och diverse prylar såsom kaffekopp, vattenglas, pennor, brännbara CDs och otaliga post-itlappar. Reklamhögen på det lilla. 6 högar på det stora plus den inplastade ritningen och en rejält vissen blomsteruppsats. Gymväskan i den ena fotöljen, teaterkostymer till förrådet i den andra. Konferensstolarna är tomma, liksom den ena skrivbordsstolen. På den andra min bak.

På golvet en symaskin, ett notställ, en pappersskärare, 5 kartonger med material från 2008, Willys-kasse med plastmuggar, en klädhängare, en dammsugare och ett antal papperskorgar.

I bokhyllan bakom mig står det vackraste: N's skrin (MVG i träslöjden) och M's lilla box för visitkort mm.

Jag är alldeles ensam i 45 kvm kontor.

Heja barnen!

Matt efter fyra timmars körning i mörker, dimma, regn och plötsligt snöfall - så något riktigt välformulerat blir det inte ikväll...

Men jag hörde något fint på radion, P1's program "Barnen":
En pojke i förskolan fick frågan hur det kändes att lära sig läsa och skriva.

- Det är roligast att skriva. För då kan man skriva snälla grejer till varandra.

Händer

Min handflata mot flickans rygg och hon släpper taget, somnar.
Mina fingrar som fjäderlätt nuddar den andras hud, samtidigt som vi pratar stilla.

Hans händer för länge sedan runt mina vrister och allt blev självklart.
Vännen på västkusten vars hand passade min i ett perfekt sax-grepp.
Kvinnan som med sina händer över min kropp lät muskler andas och knutar lösas.

Händer som gräver i snön på vintern och varsamt plockar den första tussilagon. Som lyckligt smeker solvarm sand eller sluter sig runt en kastanjenöt om hösten.

Jag vore ingenting utan mina händer.
Eller dina.

Händer är något av det vackraste jag vet.

"Du attraherar mig inte längre"

Vännen och jag var på badet för kropp och själ.

Där står vi alla, i damernas omklädningsrum, och smörjer armar och blåser hår. Ingen av oss är någon Top Model direkt. Det hänger och det böljar, det är valkar och gropar, det är kvisslor och blemmor. Min vän är fräsch som en vårblomma, själv är jag betydligt lösare i konturerna.

Men ni tycker väl om oss ändå? Vi som har fött era barn. Vi som har vandrat vid era sidor, korta eller långa stunder. Tvättat kalsonger och dukat fram kvällsfika. Vi som skrattat med er i lek och bus, gråtit när vi tyckt att ni varit dumma, och grälat tillbaka av trötthet, stolthet, missnöje eller helt enkelt olika ståndpunkt.

Med lite puder på näsan och svart på ögonfransarna ger vi oss ut för att möta omvärlden igen.

Vi är strålande vackra.

"...while you're busy making other plans."

Igår kom jag på mig själv med något hemskt. Jag stod och diskade och plötsligt märkte jag att jag tänkte på mitt liv som om det var på väg att ta slut. ”Jaha, vad är det nu jag skulle vilja ha gjort mer av...” osv.
Ni vet, den gamla kvinnan som skulle hoppa i fler vattenpölar om hon fick leva om sitt liv.

Hjälp! Jag är ju bara 45….
Vi säger att jag lever tills jag blir 90 - då har jag alltså hälften kvar. (Dessutom är första halvlek ofta bara ett upplägg - det är andra akten som är bäst. Det är då det händer saker.)

Men ok. Funderingar är aldrig fel. Vad kommer jag att sakna om jag inte gör mer av, under The Life of Catarina Part II?

• Jag vill dansa flamenco igen
• Jag vill åka slalom då och då (var rätt skicklig skidåkare som ung)
• Jag vill bo i Skagen en månad och bara måla och skriva
• Jag vill sjunga jazz med en pianist i ett dunkelt hörn på en bar, eller vara bakgrundskör i ett rockband
• Jag vill segla mellan naturhamnar och äta middag på klipporna
• Jag vill bygga lite på Bedaröhuset; en trappa, en sjöbod, ett nytt dass, ett soldäck
• Jag vill få älska och bli älskad en gång till i mitt liv
  (och ligga sked - mycket viktigt)

Vattenpussarna behöver jag inte bekymra mig om.
Jag skuttar så fort jag får chansen.

"Den som söker han letar" (eller?)

Gick och tänkte på olika ordspråk under min lunchpromenad idag.

Man har så roligt som man gör sig.
Absolut. Jag spelade Yatzy med mig själv igår kväll och vann varenda gång. Jättekul.

Ju fler kockar desto sämre soppa.
Inte! Ju fler i köket desto trevligare.
Gärna med matlagnings-öl. Och rockmusik i bakgrunden.

Som man bäddar får man ligga.
Så sant. Inbegriper det även knäckebrödssmulor?

Tala är silver, men tiga är guld.
Det är guld att kunna tiga ibland.
Att tala med varandra är livsviktigt.

Ensam är stark.
Hur vet man det när man inte har en motståndare att mäta sig med?

Som man sår får man skörda.
Det tror jag på. Gissa vad jag planterar i vår?

Men min absoluta favorit är ett arabiskt ordspråk:

Om din kvinna är liten, så böj dig ner för att höra vad hon har att säga.
(Jag är 156 cm)

Man lär sig!

Internet är en underbart smakrik buffé för kunskapshungriga.
Nu har jag hittat en man på nätet som säger sig kunna förklara för oss kvinnor hur män VERKLIGEN fungerar.

Gissa om jag skrattade när jag läste:

”So... when a man doesn't call, it's often NOT an indication of something else going on for him that he might want to talk to you about.

Often it's simply an indication that he doesn't actually FEEL like spending more time around you.

So he simply doesn't call.”

Så klart!
Och här har vi hållit på och analyserat i alla år…

Och här

finner du en länk till Röda Korset med tips om hur du kan hjälpa människor i Gaza.
SvD idag: 904 civila palestinier döda i kriget. 292 av dessa var barn.

VAD HAR BARNEN MED DETTA ATT GÖRA?

Logisk slutföring (skulle kunna bli en daglig rutin för oss alla)

A Vi i väst har pengar, persondatorer, internetuppkoppling och i de flesta fall stor medvetenhet om världens orättvisa resursfördelning. Men vi är lätt stressade och tidspressade, vilket genererar dåligt samvete nånstans i bakhuvudet; ”jag borde göra mycket mer, jag har ju egentligen möjligheten…”

B Människor i andra delar av världen saknar vatten, mat, medicin och behöver snabb hjälp - samtidigt som en egen hållbar infrastruktur byggs upp långsiktigt.

C Företag vill nå ut med sin reklam.

DETTA ÄR MIN LOGIK:
Låt A ta 60 sekunder av sin dyrbara tid till några enkla klick (strunta i reklambilder, det flimrar ändå så mycket förbi på våra skärmar hela tiden).

Låt C betala för mat, vatten och medicin istället för dyr reklamplats i
t ex TV, och samtidigt nå ut till miljontals mottagare med sin web-reklam.

Och framför allt: låt B få leva, få en del av vårt överflöd.

DET HÄR BLIR DÅ DEN KONKRETA HANDLING SOM FÖLJER MIN LOGIK:
Gå HIT och klicka på blå box, så har du hjälpt ett barn med mat och medicin
HÄR hjälper du ett annat, om du klickar i den gula boxen
Klicka HÄR och sedan på den gröna knappen för att ge ett mål mat till ett barn i Indien
Klickar du HÄR har stödjer du en hjälporganisation som arbetar i 29 olika länder
HIT kan du gå, för att sedan klicka på den lilla röda bollen
HÄR kan du också klicka, och ge ett barn i Argentina mat genom att klicka på blå knapp
För komma till Hungerfighters, klicka först HÄR, sedan i grön box i mitten
Poverty fighters finns HÄR, så blå box
HÄR för att komma till The Hunger Site, där du trycker på gul knapp

Jag ska göra detta till min dagliga rutin.
Jag utmanar dig att göra detsamma.

Varje dag dör ca 18 000 barn av svält.

Jag är en bra person (åtminstone enligt ICA)

Big Brother is watching me och registrerar allt jag gillar att handla. Igår fick jag ett brev med 20% rabatt på varor som de har noterat att jag oftast plockar ner i korgen. Dessa är:

• Olivolja från Bengt Frithiofsson (den ekologiska är absolut godast)
• Turkisk youghurt (har jag på allt: med salt+vitlök, med ringlad honung över eller alla varianter däremellan)
• Vicks Blå halstabletter (never leave home without it)
• Smörgåsskinka (gör sig bäst på knäckebröd)
• C-vitamin brustablett (gör oss friskare, inbillar jag mig i alla fall)
• Wasa sandwich, ni vet det där knäckebrödet med kladd emellan (bilgodis för allt evigt åkande hit och dit)

Jag tittade på listan och kände mig stolt. Och lättad.
För tänk om det hade stått:

• Folköl, 6-pack
  
• Estrella grillchips
  
• Frödinge prinsesstårta
• Kondomer
• Jordnötssmör
• Coca Cola, 1,5 l
  

Byt perspektiv!

Man ska inte fokusera på det man INTE HAR, utan det man HAR.

Jag la mig och blundade en kort stund när flickorna gått iväg.
Tio minuter senare vaknade jag - leende.
Jag har ingen aning om vad jag egentligen hade drömt om, jag vet bara att det handlade om det jag saknar. Varje millimeter av min kropp var uppfylld av att det fanns där: runt mig, vid mig, i mig. Självklart blir det så. Jag behöver inte ägna mer tid och tankar åt det.

Resten av dagen har jag varit strålande glad. Sjungit med Janis Joplin, dansat med stekpannan, trallat till matkassarna, stolt summerat veckans avklarade uppdrag och haft ett riktigt kreativt flow.

Känner du dig aningen låg och missnöjd?
Tänk på allt du har som är BRA.
Det andra kommer av sig själv.

Byt perspektiv!

Man ska inte fokusera på det man INTE HAR, utan det man HAR.

Jag la mig en kort stund när flickorna gått iväg och blundade.
Tio minuter senare vaknade jag - leende.
Jag har ingen aning om vad jag egentligen hade drömt om, jag vet bara att det handlade om det jag saknar. Varje millimeter av min kropp var uppfylld av att det fanns där: runt mig, vid mig, i mig. Självklart blir det så. Jag behöver inte ägna mer tid och tankar åt det.

Resten av dagen har jag varit strålande glad. Sjungit med Janis Joplin, dansat med stekpannan, trallat till matkassarna, stolt summerat veckans avklarade uppdrag och haft ett riktigt kreativt flow.

Känner du dig aningen låg och missnöjd? Tänk på allt du har som är BRA. Det andra kommer av sig själv.

Lyx utan like (billig dessutom, om man jämför)

Servetter.
Servetter förgyller mitt liv. Inte bara har jag svårt att äta snyggt utan en servett i knät, jag är också vansinnigt förtjust i servettvikningar. Jag kan välja att återvända till en restaurang bara för att de hade en schysst servett framsatt (-lagd) på ett kreativt sätt. Och då menar jag allt ifrån barockliljor till grova handdukar med hampasnöre löst knutet omkring sig.

Mest glad är jag i själva trycket. Idag köpte jag:

• ett paket servetter med vackra blommor till min mamma
• ett paket servetter med fyllda champagneglas till min svägerska
• ett paket servetter med giraffer till mig själv
  

Men det motiv som jag jublat allra mest över fann jag i en butik i Stockholm strax före jul:



Och så, på baksidan:



Jag ångrar att jag inte köpte hela lagret...

Som till Kamratposten

Om man är nyfiken på en människa och knackar på lite försiktigt, och personen ifråga ibland öppnar dörren på vid gavel med stor famn, och ibland sneglar genom en springa och sedan stänger igen snabbt, vad gör man då?

Fortsätter att knacka, går iväg en stund och kommer tillbaka lite senare, eller struntar i det helt och hållet?

Robban, han visste han

Vinden och plusgraderna har sopat bort varenda snökristall som tjusade min blick så. Två dagar fick jag i alla fall i solen på Säbysjön, - full fart framåt i konståkningsskridskorna! Jag får hålla det minnet levande tills flyget lyfter mot Lappland i april.

Idag gjorde jag en god samhällsgärning. Jag tog en plastpåse och gav mig ut runt mitt förortshus och började plocka. Cigarettpaket, snusdosor, godispapper, gammal tidning, en skurtrasa och till och med omslaget till en kondom (jag hoppas att de hade det fint). Och så ner i sopcontainern.

Det som inte syns finns inte. Eller?

Ja. Jajamensan. Absolut. Javisst. OK. Självklart. Japp!

Jag vet inte om jag vill se filmen "Yes man!" men som ung teaterstudent föll jag pladask för den kanadensiske teatermannens lära om Acceptera-Blockera. Jag förstod direkt att varje gång jag sa NEJ stoppade jag flödet i både mig själv och allt som skedde runt omkring. Men om jag däremot bejakade skulle något hända och ta mig vidare.

Så blev det. Jag sa alltid JA. Ibland med lätt ödesdigra följder (bada naken i en fontän mitt i natten i Paris är inte en bra idé...)
Jag blev förstås också lurad: "Spela in en singel? - ja, tack, vad roligt att du tycker att jag är så pass bra! - - - Eh, men.... skulle vi inte till studion...?"
Men det där var undantag. Hur mycket roligt, spännande och utvecklande har jag inte fått vara med om - bara för att jag accepterat istället för att blockera.

Nu sitter jag här och tänker att jag måste lära mig att säga Nej. Jag klarar inte allt. Hinner inte allt. Orkar inte allt. Håller jag på att bli instängd, tråkig, feg, avskärmad, stagnerad?
Säg att det inte är så. Säg att jag bara är lite klokare numera.

För i djupet av min själ kommer jag alltid att vara en Bejakare.

Z

Nu har jag i tre dagar slirat runt på Åländska vägar utan salt eller sand, tagit sats i backar och lärt mig att bromsa in i god tid innan en rondell. Jag har ätit Rysk Oxe och fått veta att Ålänningar är riktiga hejare på att svära. Jag har bott ensam på ett hotell som rymmer hundra personer och tröttnat rejält på julvisan som loopades i frukostrummet. Jag har - bitvis med lätt boat-lag* - lagt musikalisk och mental grund till en barockopera tillsammans med en grupp unga sångare. Men taxfree-butiken fick vara. Liksom bloggandet.

Och i varje stund genomsyras jag av glädje och tacksamhet över hur rikt mitt liv är. Att jag får leka, fundera, fantisera på arbetstid, att jag har möjlighet att i mötet med riktiga människor berätta historier om låtsas-människor och på så sätt behandla både mig själv och omvärlden. Att det står i min makt att framkalla skratt, tårar och nya tankegångar.

Om en månad ska jag tillbaka. Just nu känns det alldeles för långt bort.

* (Repetitionsstart kl 9.00 är tidigt redan från början. I min kropp var hon dessutom åtta…)

Y

Motsatsen till kärlek är inte hat.
Det är rädsla.

Be brave.

X

Det är lustigt med korsord.

Man tittar på det. Skriver i. Kommer inte på nåt mer. Lägger ifrån sig det.
Tiden går.
Sen tittar man igen. Fyller i. Kommer absolut inte på nåt mer. Lägger ifrån sig det.
Tiden går lite till.
Så tar man fram det på nytt. Kommer på nya lösningar där det förut var helt tomt. Sen blir det stopp.
osv osv...

När jag tänker efter tror jag att det här sättet att upptäcka kunskap och förmåga i sig själv gäller hela livet. Faktiskt.

På väg

Ögon som ser utan att döma.
Som kan fyllas av tårar utan skam.
Och som inte sneglar på sig själv i varje reflektion.

Mun som är bra på att
prata
skratta
kyssas

Starka, känsliga händer som både kan nudda lätt och hålla stadigt.

Ett öppet och fritt hjärta som slår ett extra slag för de utsatta, de behövande.

Med all respekt, Kaspar & Co

Nej nu räcker det. Nu står jag inte ut med mer helger.
Jag vill börja jobba!

Visst kan jag visa vördnad för kloka män, men kunde vi inte fått behålla pingsten istället? Trettondagen är på sin höjd en högtid då man småskrattar för sig själv av associationer till Shakespeares brillianta förväxlingar och äter en sista middag med vänner innan vardagen börjar.

Men pingsten! Den helg då man gjorde allt det som inte hanns med under Kristi Himmelfärds-dagarna! Båtar ska målas och sjösättas, trädgårdar ska krattas, sommarhus ska öppnas upp, cykeldäck ska pumpas.

Förberedelserna inför jul får en hel månad.
Varför får vi inte mer tid att mobilisera inför sommaren som är så viktig för oss? En maj-juni-advent?

St Göran och Draken

"Jag har ett uppdämt behov av att tas omhand" sa hon, och jag förstod så väl.
Där finns mannen med den lätt uppgivna blicken och det lakoniska suckandet, och vips bäddas han omedelbart in i bomull av kvinnorna runt om honom. Han förstås och förlåts, och hur skulle han klara sig utan oss?
Eller kvinnan med fladdrande ögonfransar, hon som tittar storögt på världen, rycker lätt på axlarna som om hon inte var riktigt säker på nånting, och bums står där en hop riddare runt om, beredda att dräpa drakar och styvmödrar.

Men hur många vandrar inte runt med självständiga steg och målinriktade blickar och utstrålar allt annat än snälla-du-kan-du-inte-sköta-om-mig-
en-aning? Betyder inre och yttre styrka ett avsägande av tas-om-hand-
möjligheten? Hur ska jag till exempel nånsin få bli killad i håret igen? Eller bjudas en kopp kaffe på sängen?

Jag kan torka en tår, reda ut en tova, massera en fot eller dräpa en drake.
Men jag kan också behöva skydd ibland.
Så jag undrar: finns den tredje vägen? Att både få vara prinsessan i tornet och riddaren på den vita springaren?

En vän är borta

Vi samtalade tyst och stilla.
Han gav mig tröst när jag var som mest trasig.
Hans värme lugnade min ensamhet.
Vi samspelade i ordlös kontakt och ogrumlad jämlikhet.

Nu väntar han mig aldrig mer.
Jag saknar honom.

Alltings början

Nu har det vänt.
Nu blir det ljusare.
Nu har det oskrivna året gett oss förhoppning, beslutsamhet och mod.

Nu ska nyårslöften infrias.

Jag gav inga, för jag har redan ställt in min kompass mot det som bygger upp och stärker, mot kärlek och ljus. Jag har uppdaterat min garderob, bytt hårfärg, gått på gym, ätit nyttigt och hittat balans och ro i sinnet. Det här året kommer att bli ett strålande år.

Vilka beslut har du tagit och vilka vägar tänker du gå 2009?

Inför 2009

"Fantasi är allt.
Det är en förhandsvisning av livets kommande attraktioner."

Albert Einstein

Jo, det finns något litet vi kan göra

Petition to the UN Security Council, the European Union, the Arab League and the USA:

We urge you to act immediately to ensure a comprehensive ceasefire in the Gaza Strip, to protect civilians on all sides, and to address the growing humanitarian crisis. Only through robust international action and oversight can the bloodshed be stopped, the Gaza crossings safely re-opened and real progress made toward a wider peace in 2009.

Klicka på länken och skriv under HÄR.

Ännu en -

Nu skrivs det årskrönikor så det ryker om det.
Så även hos "Catarina - rakt upp och ner".

2008 var året då jag:

• åkte skoter till en stuga mitt ute i Lapplands öde vildmark för att övernatta i bras-skenet tillsammans med goda vänner
• hade mitt livs första årskort på ett gym - och använde det flitigt!
• gick barfota på Saharaöknens förtrollade sand
• dansade tills solen gick upp flera ljusa sommarnätter
• arbetade och arbetade och arbetade - ibland långt över 60 timmar i veckan, men på en fast tjänst för första gången någonsin, med ekonomisk trygghet och kreativa utvecklingsmöjligheter
• mötte människor som berikar och inspirerar mig och som jag vill ha kvar i min närhet
• strosade på gator och torg i London, Mariehamn, Lidköping, Arboga, Kiruna, Trosa, Göteborg, Stockholm, Iggesund, Hammamet, Halmstad och Jakobsberg
• planterade idéfrön som skall skördas kommande år och sjösatte hela projekt som tidigare bara guppat runt i min fantasi
• såg mina döttrar växa till än mer generösa, kloka, vackra, varma, lekfulla, ansvarstagande och livsbejakande personer
• varje dag tänkte med tacksamhet på vad som kommit till mig (och att jag uppnått det mesta av egen kraft, kapacitet och uthållighet)

Jag ser fram emot 2009 med stor tillförsikt.
Det känns i luften att det kommer att bli ett strålande år.

Och jag önskar dig
Allt gott inför det nya året.

Om man ser jorden från rymden existerar inga landsgränser

Jag ville så gärna skriva något av värde idag, något stort och klokt om skiten i Gaza, men jag är liksom bedövad.

När jag var 19 reste jag runt och sjöng "Tear down the walls bit by bit, pull up the fences stick by stick" för tusentals människor och drog så mitt strå till stacken för en bättre värld. Men vad gör jag idag?

Konflikten Israel - Palestina har funnits i hela mitt liv. I alla fall så länge jag kan minnas. Alltid har jag också fått höra hur komplicerad frågan är.
Men vad i helvete! Nu kan vi byta organ mellan döda och levande, vi kan klona och klyva och se längst in i en mänsklig cell eller långt, långt ut i rymden. Varför kan inte frågan om en bit stenig mark lösas, oavsett historisk bakgrund? Finns inte den intelligensen än hos nutidsmänniskan? Eller är det så enkelt att parterna egentligen inte vill ha fred?

Jag ville så gärna skriva ett banbrytande inlägg i debatten.
Istället sätter jag mig vid pianot en stund och sjunger tyst för mig själv:

"Will the fighting ever cease if we sing a song of peace?"

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestina, Gaza, Intifada

Efterdyning

Julhelgen känns mycket avlägsen. Om det inte vore för barnbacillerna som härjar i min kropp skulle det vara som om den nästan aldrig funnits.
Granen, som var så innerligt välkommen för bara en vecka sen, står där och påminner om mörka hemmakvällar, men mitt intresse riktas numera framför allt mot dagsljuset.

Fast jag fick oerhört fina julklappar.
Jag fick ett barn bredvid mig i sängen en tidig morgon, ett annat en sömnlös natt. Jag fick en flickas kärleksfulla leende och en ung kvinnas intelligenta iakttagelser. Jag fick döttrarnas lekfullhet under framförandet av Shakespeares tragedier i lövteatern, jag fick allas otvungna skratt över elvisp-scharaden eller smällkaramells-gestaltningen. Jag fick en fyraåring i knät, en tvååring i famnen och stoltheten över mina egna barns värme, omtanke och osvikligt goda humör.

Vad fick du i julklapp?

Vid världens ände

Skvallerspeglar och punchverandor. Kullersten och snickarglädje.
200 år gamla hus som lutar charmigt åt olika håll.
Stilla flyter ån där kloka änder simmar medströms.

Jag vandrar runt i staden som tycks hämtad ur en barnbok från förr. Idyllen är slående, men inte tillrättalagd, om man bortser från den smaklösa belysningen på torget - resten är äkta vara.
Det är en vänlig liten stad, fullständigt förtjusande pittoresk.

Då ikläder jag mig fågeldräkt och ger mig av upp och iväg. Jag behöver inte flyga långt för att finna uteliggare eller gömda flyktingar. En liten bit till och jag möter än mer orättvisa. När jag till sist ser hela jorden utifrån blandas ordlös förtvivlan med den malande frågan. Världen sargas och slits, människor blöder och hungrar, smärta och kamp för överlevnad är naturliga delar av så mångas vardag. Trots mänsklighetens hisnande framsteg och samlade kunskap har den inte kunnat utrota något så primitivt som krig eller låta alla äta sig mätta.
VARFÖR INTE?

Staden vid världens ände är inte representativ för verkligheten.
Men den är en alldeles underbar plats att vila en stund i.

Triss i tomtar

Lätt snöfall. Lång promenad i skog och på berg med utsikt över havet.
Sen dansade vi. Åt och skålade och sjöng och skrattade.
Så plötsligt knackar det på rutan och in tittar -
ja, du gissar rätt:
TOMTEN

Han har kommit! Jubel i hjärtat - det var 20 år sen sist, men jag kände genast igen hans varma, glada ögon. Tomten stannade på både snaps och svampstuvning, innan han var tvungen att dra vidare till nästa trähus med spröjsade fönster.

Sen kom det en till. En med stor säck. Barnbarnet skrattade högt åt skägget som växt några decimeter sen efterrätten.
Och sist av allt, den sötaste av dom alla:



Det var en riktigt fin julafton.

Till er som är två

Så här när året-som-varit-tröttheten kryper längre in under skinnet än kylan, hör (och ser) jag många par som hela tiden gnisslar mellan sig. Vardagsirritation, undertryckt missnöje, gnäll och gnabb, klagomål på varandra i största allmänhet och på något specifikt i synnerhet.

Jag förstår på sätt och vis, det kanske har funnits för lite tid, för lite pengar, för lite utmaning och/eller för få realiserade drömmar det senaste året. Osäkerheten inuti sig själv - den lilla gnagande känslan att man kanske inte är där man vill vara, eller den person man skulle vilja vara – den går lätt ut över någon annan. Närmaste vännen, partnern eller (gud förbjude) barnen.

Men du som har en livskamrat, en älskad, en följeslagare: stanna till ett ögonblick. Andas djupa andetag och tänk på vad du har (och vad alternativet är).

Det kan vara så enkelt att nån annan sätter på kaffet ibland. Att lamporna är tända när du kommer hem. Att du har nån att berätta nåt för som du nyss har upplevt. Att det finns en hand att sträcka sig efter om det är halt på vägen. Att ni är två om ni ska flytta en soffa eller skruva upp en bokhylla. Att ni delar på hyran, elen, försäkringar, tv-licens och bredbandsavgift. Att du har sällskap när du äter. Att nån kan klia dig på ryggen där du aldrig når, eller till och med massera en öm punkt.

Om jag nånsin får ynnesten att älska igen lovar jag att stanna upp en stund – varje dag. Respektera, stå över småsaker, lyfta mig ur slentrianträsket, vårda, vara rädd om. Och tacksam.

Snälla ni som är två: tänk er för.
Lägg ner gnisslet.
Det är faktiskt riktigt trist för oss ensamstående att höra.

Vintage Reading

Jag behöver inte önska mig nya böcker till jul. Min bokhylla är full av berättelser som jag längtar efter att - än en gång - få drunkna i.
Har du inte läst någon av dessa? Se det som boktips från mig.
Har du? Då har vi något att diskutera om vi stöter på varandra under mellandagarna!

Den vidunderliga kärlekens historia
Carl-Johan Vallgren
Jag älskar skrönor. Berättelser som inte stannar vid det logiska. Här är hjälten inte bara en dövstum dvärg, han saknar helt öron och armar, han har päls och utväxter på ryggen och ett stort hål i ansiktet istället för näsa och mun. Och han är vidunderlig, liksom hela historien.

Rövarna i Skuleskogen
Kerstin Ekman
Mer skröna. Troll lever i 500 år men blir mer och mer människa under tiden. När jag ändå är inne på Ekman kan jag läsa om Vargskinns-trilogin också.

Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna, Sista brevet till Sverige
Wilhelm Moberg
Bättre än så här blir det inte.

Gösta Berlings saga
Selma Lagerlöf
Det skulle väl vara den här i så fall…

Bröderna Karamasov
Fjodor Dostojevskij
En tegelsten om det onda och goda i människan. Om religiösa grubblerier och köttets lustar. Ett mästerverk.

Mästaren och Margarita
Michail Bulgakov
Mer ryss. Mer mustig historia. Mer hisnande berättarkonst.

Röde Orm
Frans G Bengtsson
Jag ler hela tiden när jag läser den här boken!

Berättelsen om Pi
Yann Martel
Pojke och tiger ensamma i en överlevnadsflotte på havet. Smärtsamt suggestivt.

Grå är hoppets färg
Irina Ratusjinskaja
Sann historia om en kvinnas tid i Sibiriskt fångläger. Makalös.

Samlaren
John Fowles
Min ungdoms stora läsupplevelse. Frihet och fångenskap, i två olika perspektiv. Made me what I am.

Calvinols resa genom världen
P C Jersild
Burlesk novellsamling. Helt absurd. Utmärkt högläsning!

Livläkarens besök
P O Enquist
Stark historia. Läste den när den berörde mig som mest. Kanske skulle jag uppfatta den helt annorlunda idag?

Drömfakulteten
Sara Stridsberg
Det var inte länge sen jag trollades bort av fantasin om Valerie Solanas, hon som skrev SKUM-manifestet och sköt Andy Warhol. Men jag längtar redan efter att få vistas i texten på nytt.

Ett mycket litet krig
Rune Pär Olofsson
Parafras på det kalla kriget, placerad i svensk landsbygd. Minns att jag tyckte den var suverän, men det var nog 30 år sedan jag läste den.

Trollvinter
Tove Jansson
Mumintrollet vaknar och allt är färglöst, kallt och dött. Solen har övergett dem. Först blir han förvånad, sedan sorgsen, så rasande och till sist försonas han med vintern. Då kommer solen tillbaka.

Står nedanför min bokhylla och känner mig likt en utsvulten som precis bjudits in till ett dignande smörgåsbord. Jag har redan börjat med Vallgren. Nu är det jul igen!

Tags boktips, litteratur, klassiker

Det blev ingen blogg idag

Istället blev det

• chokladkola snyggt inslagen i smörpapper
• vit tryffel med lime
• nybakade pepparkaksgranar dekorerade med kristyr-snö
• marsinpankulor
• krokantbollar
• samt en repetition av hallonmoussen som behöver justeras lite inför onsdag

Dagen avslutas med en knäckemacka.
Aldrig har väl Wasa Sport Extra Fibrer smakat så gott som just ikväll!

God Jul Catarina (från Catarina)

Idag går jag lite långsammare än igår.

När alla andra springer runt mellan möten, avslutningar, presentaffärer och sin egen arbetsplats - där en hel lista måste bockas av innan helgen, då tar jag en heldag på Stockholms Brunnsbad med en vän. Med lätt saligt leende på läpparna vandrar jag sedan genom stan: ångad och knådad, gymmad, simmad och bubblad.

Ikväll äter vi våfflor.

Och du, stressa inte. Andas bort din julångest.
Här nere får du en länk till ett alldeles underbart julkort.
Ingen spam, inget chockerande.
Bara ett leende.

Det är för mörkt där ute för att vi inte ska tända våra inre ljus.

Klicka HÄR!


Läs även andra bloggar om jul, julstress, julångest, julrush, julkort, julklappar

Bara mellan oss två

Vill du veta en hemlighet? Säg det inte till nån, det är bara för dig jag berättar.

Igår låg jag kvar i sängen till halv ett. Sen masade jag mig upp, jag tror knappt jag klädde på mig; träningsbyxor och en halvlång bomullsklänning. Ingen hårborstning, inget smink. Fick i mig lite mat, sen hamnade jag på soffan med min bok ända tills det blev mörkt.

Så förflöt min gårdag, samtidigt som alla andra arbetade, studerade, kanske städade eller gjorde något annat av vikt.

Jag gjorde ingenting.

På mitt mjölkpaket står:

"Ny forskning visar att den som är generös och bryr sig om andra lever ett friskare och lyckligare liv. När vi hjälper någon minskar nämligen våra flykt- och attackreaktioner, och det dämpar desutom negativa känslor som ilska och avund."

Heja forskningen! Tänk om det blev vetenskapligt bevisat att det lönar sig att vara en bra medmänniska. Då kan ingen längre prata om flummig humbug och illusorisk andlighet eller påstå att den enda religionen har mer rätt än den andra. Att göra goda handlingar är väl kärnan i de flesta trosläror, oavsett om du pratar om karma, nirvana eller paradis?

Jag tror stenhårt på mitt mjölkpaket. Men just idag ska jag ta paus, för jag har inte gjort annat än hjälpt till den sista veckan. Nu är jag helt slut.

"Att hjälpa andra är att hjälpa sig själv."
Det är en god spiral.
Idag ska jag hjälpa mig själv - och eftersom det går runt, så borde jag också på detta sätt hjälpa andra - eller hur?

Övergivna platser

Ramlade på den här sidan häromdagen. Fascinerande.

Och eftersom jag inte hinner varken tänka, känna eller skriva idag skickar jag dig dit. (Idag ska jag bara göra. Ånga på. Vara verksam. Hålla i trådarna.)

Värtans tomma gasklockor, det glömda 60-tals hotellet i Tänninge, ett öde semesterpalats i Marstrand. Tag time-out från julstress, luta dig tillbaka och sätt på Jornmarks bildspel.

Du kommer inte att ångra dig.

Öga mot öga

Sen eftermiddag. Kylslagen december. En hinna av vitt över landskapet, det underskönt vackra, det uråldrigt äkta. Jag lämnar slottet för sista gången i år och kör ut på landsvägen.

Då ser vi varandra. Hans blick som en laser rakt in i min. På mindre än ett ögonblick förstår vi exakt samma sak. Möts i insikten.

Han sprang så fort han kunde.
Jag bromsade så fort jag kunde.
Öga mot öga under en evighetslång sekund hjälptes vi åt att rädda varandras liv.
Rådjuret och jag.

Dagens present

En som rider, en som sjunger och deras mamma ensam hemma en sömnig söndag. Hon fastnar framför datorn som vilken hösäck som helst, onödigt surfande.

Men plötsligt - som om någon sagt det till henne - far en mening igenom hennes huvud: Det gäller att skapa balans mellan det du vill och det som är bra för dig.

Pang i solar plexus! Upp, joggingkläder på, ut, spring, andas!
Och allt blir glasklart.

En timme senare har hon löst ett kreativt problem. Känner sig glad och stark. Mörkret faller men inte energin.

Tänk att det kan vara så enkelt.

Gossar i strut

Jag avskyr skönhetstävlingar. Det är för mig fullständigt obegripligt att en sån företeelse som Fröken Sverige ännu finns kvar i vårt upplysta, emanciperade, medvetna samhälle. I en modelltävling ska deltagarna åtminstone prestera något (alla vet hur svårt det är att bli bra på bild...) - men tänk Miss Universum: vem är bäst i hela världen på att ha på sig baddräkt? Vilken kvinna med självrespekt vill knalla runt med vetskapen om att man är något att ha för att man har snyggast ben, hals, midja? Och för att man kan le ständigt utan att fråga varför?

Lucia är också en skönhetstävling. Jag tillhör dem som jublade över den nya dagis-given: alla som vill får vara lucia. Även pojkar. I flera år har jag suttit och njutit av ett dussin lucior med plastljus i håret som förvånat tittat ut över en enormt stor publik med kameror i högsta hugg, och förgäves försökt sjunga sånger i alltför låga tonarter.

Igår reste jag runt med en musikklass som sålt luciatåg till olika företag. Tjejerna turades om att bära kronan, stämningen var hög och glädjen stor. Sången klar och ren, och när stämmorna inte ville kugga ihop sig bestämde vi tillsammans andra lösningar. (Det gör fortfarande ont i huvudet där jag slog stämgaffeln för att hitta ton.)

Men än en gång ömmar mitt hjärta allra mest för killarna. Tänk att stå där i vitt nattlinne med pappstrut på huvudet. Vilket mod! Gårdagens stjärngossar var rakryggade och stolta, inte en sekund tvekade de inför Staffansverserna eller det fåniga pinnbärandet. Om det var morgondagens ledare jag reste runt med, manliga som kvinnliga, då tror jag på framtiden. Här fanns varken skam, konkurrens, revanschlust eller pyrande missnöje.

Förra årets luciablogg läser du här.


Etiketter luciatåg, lucia, stjärngosse, könsroller

Kvällstanke

Tar du tillfället i flykten när det står framför dig?
Vågar du?

Det är lätt att sluta sig, som skydd. Jag vet, jag har haft visiret nedfällt i ett par års tid nu. Nödvändigt, men tråkigt i längden. Nu räcker det.

Nu vill jag vara vidöppen. Låta saker ske.
Törs jag?

Nej, jag menar inget religiöst. Jag menar naturkrafterna. Och mina krafter.

Det blir lite dimmigt ibland, men det gör inget.
För det finns ett ljus som till sist alltid bränner igenom.

Eller?

Kom, ta min hand
Leende ögon mot din sårbarhet
Inget ska få skrämma dig
Jag är inte främmande, eller hur?

Dansa med mig
Du får föra, om du vill
Men vi kan också bara lyssna
Vi har samma puls, eller hur?

Sitt en stund hos mig
Innan du ger dig av
Det finns så mycket där ute
Men vi träffas igen, eller hur?

The dark side of the moon

Låt oss nämna saker vid sina rätta namn. Svartsjuka är en sjukdom, otrohet är ett svek, misstänksamhet är bristande tillit.

Erkänn ditt missbrukarbeteende och du kan ändra dig.
Stå för dina misstag och du kan bli förlåten.
Inse att din sanning inte är allas sanning.

En ros är en ros är en ros.

Tack

Vi drack öl och snaps och pratade om att bära fram det svåra till ljuset, att vara öppen och mottaglig för de goda krafterna, att vara en magnet till vilken det vi ber om dras, och att tacka.

Nästa dag lång promenad i skogen. De tama kråkorna skuttade efter min vän som matade dem med hundgodis. Samtalet fortsatte. Kosmos pinnade på framför oss.

Sen åkte jag hem med Robbie Robertson i bilstereon och tänkte på hennes ord:
Överös dig själv med godhet så kommer det som fortfarande gnager i ditt inre helt enkelt smälta bort.

Det var en vanlig helg i december. Men den gav mig ett fullständigt nytt perspektiv. Igår var jag nära att ge upp. Idag är mina ögon rena och klara.

Lördag i konditoristaden

Specialagent Dale Cooper, FBI, säger att man ska ge sig själv en present varje dag.

Jag vaknade och kände att idag var behovet akut. Det kanske var idag som jag till sist skulle köpa mig ett par vettiga vinterstövlar? Eller gå på den där massagen som min rygg önskat i ett halvår? Fast allra troligast var det här dagen då jag skulle skaffa mig ett skrivbord till arbetslägenheten för att minska det eviga golvsittandet. Två loppisar öppna - kunde inte bli bättre.

Tre timmar senare och bilen är lika tom som magen. Tröttheten slående, inget har jag orkat handla, inget kafé har blivit besökt.

Eller jo förresten; jag köpte mig ändå två presenter idag. En diskpropp och en vitlökspress. I'm worth it!

Eleanor Rigby

Det blir mörkt så fort nu. Och jag fryser. Om händer, fötter, näsa. Kör hem ensam från kompisen på Kinnekulle som har hus och man och katt. Men det finns inga svårigheter i mitt liv. Jag handlar färsk kycklingfilé, tar en varm dusch, hettar upp olja i wokpannan och tänder stearinljus omkring mig.

Det är värre för de där ute. De utan hem. De utan resurser. De ensamma.

Hur kan jag hjälpa? Jag ger pengar, jag lämnar kläder. Sedan sitter jag förmodligen med allt för mycket mat i magen på julaftonskvällen, omgiven av de jag älskar, omsluten av trygghet.

I mitt kvarter ligger en frikyrkoförsamling.
På anslagstavlan sitter ett stort anslag: FIRA JULEN MED OSS.
När jag läste det första gången grät jag.
För att mänsklig godhet finns.

Tags: advent, jul, hemlös, uteliggare, stadsmissionen, pingstkyrkan

Popart

Jag är född 1963. Jag läser Farbror Sids retro blogg med nöje, allt mer fascinerad. Var får han alla bilder och artiklar från? Tar de nånsin slut? Antagligen inte. Och vilken kunskap han besitter!

Vaga minnen av min barndoms bilar, mammas klänningar, av cigarettmärken eller spritsorter och av (vad man tyckte då) extremt vågade tidskrifter klarnar allt mer. Jag - som har fullt upp med att hinna leva här och nu - tycker om att stanna till några minuter om dan och se tillbaka.

Nostalgi? Icke. (Mitt 60-tal var ödsligt och mitt 70-tal gräsligt, innan teatern kom in i mitt liv i alla fall.) Men roligt! Och lärorikt.

Så tack Farbror Sid! Du får mig som popart som tecken på min uppskattning. Motivet är autentiskt 60-tal även om tekniken andas 2008...

Onsdag...

Först sov jag riktigt illa. Sen fanns det ingen parkeringsplats vid mitt jobb. Och till sist, när jag tar bakvägen upp i hissen får jag syn på en riktig skräckbild:

Hjälp! Halshuggen i hissen!
Jäkla tur att min datorväska inte är så stor...

I väntan på -

Vitlöksånga i hela lägenheten. Stearinljus tända. Haricot verts med pinjenötter i stekpannan och spenatpaj i ugnen. Håret blött och köksgolvet torkat.

Ikväll bjuder jag min höger och vänster hand från sommaren på middag. Jag fick en receptbok i present av dem. Nu är det upp till bevis...

Håll tummarna.

Önskelista

Du kanske söker spänning, passion, njutning?
Lever för att ständigt lära dig något nytt, träffa nya människor, upptäcka nya platser?
Eller strävar du efter bättre lön, bekvämare bostad, tystare bil och en och annan semesterresa?
Vill du helt enkelt bli berömd?
Du kanske vill ha mer utmanande arbetsuppgifter, mer tid med dina närmaste, eller ett par timmar för dig själv?

Just nu längtar jag bara efter ett knä att lägga mitt huvud i. Och ett gott samtal.