Fler huvuden på spikar (typ!)

Livet är knepigt.
Livet kan vara rent jävligt.
Så, för att muntra upp mig själv och alla er som läser mina ord, kommer här dagens citat. Inspirerande, motiverande och ack så sanna!

Upp med hakan! Det värsta återstår.
Mark Twain

Jag har hittat den felande länken mellan djuret och den civiliserade människan. Det är vi.
Konrad Lorenz

Sen jag gav upp hoppet, mår jag mycket bättre.
John Osborne

Livet är svårt nog utan alla filmer med Meryl Streep.
Truman Capote

(Nu ska jag vara flitig resten av dagen med annat skrivande än bloggtext. Har en deadline. Det är bara att sätta igång. Strå för strå.)

Stora konstnärsegon (=mer citat)

En gång i tiden var jag vissångerska och rörde mig i utkanten av kretsen kring Evert Taubes donerade luta. Där fanns Bellmantolkare, övervintrare från Mosebacke & Vispråmen och en och annan stjärna från förr.

En kväll var det middagsmingel. Bredvid mig stod en äldre man med respektingivande kroppshydda och överlägset leende. En gammal dam tassade försiktigt fram till mannen i fråga, böjde ödmjukt på nacken och såg blygt ner i golvet.

- Ursäkta, men jag skulle bara vilja säga tack för konserten i lördags.

Mannen andades in, blåste upp bröstkorgen till dubbel storlek och sa med kraftigt eftertryck:

- VISST VAR JAG BRA!

**

Stora konstnärer har ofta stora egon. Till exempel:

Min adress? Jag tror ”Italien” torde räcka.
Guiseppe Verdi

Jag antar att jag skulle kunna göra vissa ändringar i min pjäs, men vem är väl jag att tampas med ett mästerverk?
Oscar Wilde

Hur underbar vore inte operan om man slapp sångarna.
Gioacchino Rossini (han skrev operor)

Själv föredrar jag Människan framför Artisten. Men visst är det fascinerande med Storhetsvansinne – speciellt om det kombineras med en glimt i ögat.

Dagens bästa citat kommer från min barndoms store idol Tjajkovskij:

Min kära fru, ni undrar hur jag komponerar.
Jag komponerar sittande.

Och nu: Groucho

Jag pratar gärna och mycket. Och jag har absolut inget emot att bli emotsagd eller avbruten – tvärtom; munhuggning är en av mina favoritsporter!

Men idag ska jag citera Groucho Marx. Så här tycker han om just den saken:

Om du har hört det här tidigare, avbryt mig inte för jag vill höra det igen.

Och vad sägs om följande frieri:

Vill du gifta dig med mig?
Hur mycket pengar har du?
Svara på den andra frågan först.

Eller hans förslag på inskription på sin egen gravsten:

Här ligger Groucho Marx, och ligger och ligger och ligger.
PS. Han kysste aldrig en ful flicka.

Men det citat jag ska bära med mig från och med nu, för att kunna ta fram om någon sviker mig igen, är:

Gå din väg och smutsa aldrig ner mina handdukar igen.

Ny vecka - nytt tema. Kanske t o m en serie?

Vi får se. Men det är alltid roligt att hålla kvar en linje ett tag. Jag har haft "Veckan som varit", "Tema kvinna-man" och så video-serien "The Strike". Nu blir det citat!

Först ut är Mae West. Varsågod:

Gör inte om samma misstag två gånger, såvida det inte lönar sig.

Är det en pistol du har i fickan, eller är du bara glad att se mig?

Jag är ingen ängel, men jag har särat lite på mina vingar.

Lady, lady. Tack. Om nån har banat väg för kvinnligt självförtroende, så är det du. Jag ska tänka på dina ord när jag drabbas av jante, 'ingen-vill-ha-mig' och min egen påstådda fulhet. Och jag ska mejsla in följande självklarhet i min hjärnbalk:

Låt Shakespeare göra det på sitt sätt, jag gör det på mitt.
Så får vi se vem som kommer mest till sin rätt.

Små och stora tankar i bilen

Det slår mig att av alla möjliga kaffekoppar man kan köpa längs vägarna, hos bensinmackar och snabbrestauranger, är MacDonalds den bästa (och då är det ändå inte gott).

Sedan tänker jag att livet inte går att gå igenom utan smärta, och att såren och minnena finns kvar i systemet alltid alltid, hur mycket man än tror att man kommit förbi kriser och smala passager. Jag ser mig själv ligga på dödsbädden och säga sanningen till de jag älskar och har älskat, att jag ångrar att jag svek, att jag önskade att jag kunnat göra annorlunda och att jag skulle vilja få börja om från början i vissa fall.

Och så inser jag samtidigt att det inte finns någon väg tillbaka, det är bara att lägga i femmans växel, fästa blicken lagom långt framför vindrutan och fortsätta gasa. Ibland kör jag om någon. Ibland blir jag omkörd.

Tankarna vandrar tillbaka till det mest konkreta och jag funderar på var jag kan göra mitt nästa kiss-stopp och om jag ska handla på vägen eller vänta tills jag kommit fram.

35 mil i bil och jag hinner gråta högljutt, sjunga med för full hals i Diana Kralls låtar, testa bensinåtgång i acceleration respektive mjukkörning, fundera över den uteblivna vintern, planera nästa vecka i grova drag och i huvudet författa denna bloggkrönika.

Jag antar att detta ändå är en bra dag. Det är ju så här det är att leva.

I'm going nuts!

Pinjenötter i salladen.
Rostade kikärtor på soffbordet. Cashewnötter och pistagenötter i påse, redo att bli mitt fredagsmys.

Jag frossar!

Vilse i porslinsfabriken

Byggdammet ligger som ett lätt puder i korridorerna. (Jag låtsas att det är kvarglömt damm från porslinstillverkningen.) Våning efter våning renoveras till luftiga kontor. Efter åratal av anrikt hantverk lades fabriken i den lilla staden ner, och stämningen var för ett ögonblick dyster.

Men nu sjuder här av verksamhet! Det är som om kreativiteten sitter kvar i väggarna. Små företag i varje vrå. En Formakademi. Ett museum. Och ett café med universums godaste bröd.

I ett av hörnkontoren arbetar jag numera (det längst ner i bilden). Problemet är att jag går vilse hela tiden.... Har aldrig haft något vidare lokalsinne, och alla våningar ser ju likadana ut. Så, om jag inte bloggar på ett par dagar, skulle du vilja vara vänlig att ta dig till Rörstrandsområdet i Lidköping och börja ropa. Jag lovar att svara!

C-moll

Igår kväll, på tåget hem, var jag ohyggligt trött. Hålögd, blek och med värkande rygg efter att ha kånkat runt en tung väska i ett dygn.

Snett emot mig satt en man. Han tittade på mig lite då och då. Plötsligt log han så varmt och innerligt att jag var tvungen att vända mig bort för att dölja det som började bränna bakom ögonen. Men sen fick jag en sån vansinnig lust att byta plats och krypa upp bredvid honom istället.

Lilla jag.
Snälla du.

Det går att köpa i stort sett allt. Slätare ansikte, större bröst. Rafflande äventyr, designade bostäder. Sexuell njutning, berusning och extas. Men var köper man 30 minuters axel att luta sig emot?

Jag vågade aldrig besvara hans leende. Istället gick jag hem, kurade ihop mig i soffan och lyssnade på Sophie Zelmani. Ensam.

Sovrumsfönster kl 8.02

Hårfin humor

Heja heja mänsklig fantasi och skaparkraft! Och kreativiteten tycks vara extra hög bland landets frisörer. Eller vad sägs om dessa namn på hårsalonger:

Endorfin
Glada Saxen
Hufvudsaken
Lady & Kalufsen
Atmosphair
Det Hänger På Håret
Magica de Sax
Rätt Vågat
Ahead
Clipp-er
Grease
Hair hos Malin
Gossip
Slemmiga Snoken

Men min absoluta favorit är rätt och slätt:
KLIPP-ULLA.

(PS. Tar tacksamt emot namn ni stöter på i framtiden! Tror jag ska börja samla på frisörsalongs-titlar. Jag är ju lite till åren numera, så det är nog dags att börja med något slags samlande. Har varit dåligt på det hittills...)

Utmaning antagen

Två bloggare öga mot öga över varsitt mycket högt ölglas. Vi träffades för första gången norr om polcirkeln för snart ett år sedan. En med brustet hjärta, en nyförälskad. Av naturliga skäl pratade vi aldrig med varandra då.

Nu är det Göteborg, och vi babblar för fullt. Datorer, restaurangtips, stadsplanering, moccabryggare och livet som bloggare. Trots tilltagande kvällströtthet och vetskapen om morgondagens arbetspass är det otroligt trevliga timmar som rinner iväg alldeles för fort.

Så jag hasar mig hem till hotellrummet och slår upp locket på min stiliga silverask (jag förstår inte hur jag någonsin kunnat leva utan laptop och mobilt bredband förut) och författar mitt bidrag till "vi skriver varsin blogg om ikväll"-utmaningen.

Tack för ikväll Lisa! Det var bra det där du sa om att låta det viktigaste vara som det är, och lägga energin på utsmyckningen runt om istället.

Och så blev det!

Jag fick tag på den absolut sista biljetten. Folkets Hus i den lilla staden (stor salong) var fullständigt knökfullt av en andäktigt popcorn-ätande publik. Ingen reklam. Och när filmen var slut drogs ridån för omedelbart; här fanns inte en chans att läsa namnen på fotograf, kompositör eller ens skådespelare (vem bryr sig om sådant?). Bakom min rygg sa männen "för mycket kärlek, för lite action" och damerna suckade och sa "ja, det hände ju aldrig nåt".

Själv tycker jag att själva filmen faktiskt var bättre än sitt rykte. Det var roligt att se att teamet vågade både motljus och ultrarapid, att masscener fungerar även i svensk film (hur många filmer har vi inte sett med 2-5 personer pratandes i en inomhusmiljö?) och att det fläskades på med bakgrundsmusik. Jag säger inte att "Arn" är värd en Oscar, men den här satsningen tror jag kommer dra upp nya vägar för nya filmskapare. (Om man bara kunde skriva lite mindre överpedagogiska manus i framtiden! Varför fanns det med en berättare i början? Och vi fattar vem pojken är, utan att hans namn måste ropas 5 gånger.)

Att sedan själva hjälten Arn blev en ganska normal, lite smådeppig yngling, inte den intelligente, vidsynte, starke och kärleksfulle man som beskrivs i boken, gör inte så mycket. Rida kunde han! Och där var den stora behållningen: hästarna! Hästarna och Saladins ögon.

Lördag i Skaraborg

Vaknar av att det viner och tjuter och knakar och knäpper. Stormen från Norge har dragit in över västsverige med hårda vindar och starka energier. Och jag blir helt stilla. Det är lustigt; ju mer dramatik utanför mig själv, desto mer balans kan jag känna inuti. (Jag har alltid funnit ett lugn och en trygghet i att naturens krafter är större än människans. Kanske för att jag litar på att jorden skulle skaka av sig oss, som en hund skakar av sig loppor, om vi till sist inte längre klarar av att bo på den här planeten och ta hand om miljön och varandra.)

Idag ska jag försöka se filmen "Arn". Det vore naturligt, jag är ju i Arn-land! Då kan jag sedan göra en söndagsutflykt till Varnhems kloster och Husaby kyrka.

Stainless Steel

All mat jag lagar just nu blir så rasande god! Varför?

Jag funderar en stund.
Nej, ingen kysser mig i nacken där jag står vid spisen (öm och kärleksfull tvåsamhet är alltså inte orsaken). Det finns ingen jag vill förföra (alltså inte heller ”vägen till mannens underliv”-principen). TV-kockar ser jag bara på dansgolvet och någon ny kokbok har inte heller fyllt mig med goda råd. Spisen är inspirerande, medges, men den är ännu snyggare utan lysande lampor och skvätt från stekpannan.

Ah! Där har vi det! Den nya olivoljan! Så enkelt: Ju högre kvalitet på innehållet desto mer njutbart resultat.

Det slår mig att det gäller människor också.

Kära dagbok

Nu bor jag i en vindslägenhet med sluttande trätak, parkettgolv, flygel och kärleksfullt valda detaljer. Det är ett korttids-hem (i maj måste jag byta bostad) men trivseln är större än jag kunnat föreställa mig.

Jag har nu lämnat tio års frilansverksamhet för gott. Och jag har flera gånger kommit på mig själv med att tänka "nästa år ska jag...". Det är ett bra tecken. Lusten har blivit vän med lugnet.

Det är på landets absolut mest förtrollande och säregna slott jag arbetar. Läckö Slott, rest på en klippa vid Ekens skärgård i södra Vänern. En gång var det en mäktig biskopsborg, sedan omvandlat till en vit barockpärla av greve Magnus Gabriel De la Gardie. Idag, under sommarsäsongen, strömmar besökare från hela världen till Läckö Slott.

Så hjärtligt välkomna i sommar! Jag kommer att vara där.

Debatt pågår

Och jag tänkte komma med ett personligt inlägg. Inleda med filosoferande tankar om vad ett äktenskap egentligen betyder.
Typ så här:

En rit? I så fall måste väl riten vara tillgänglig för alla som väljer att tro på dess magi. En kärleksmanifestation? Ja, men är då inte all kärlek värd att hyllas? Två människors löfte att vara rädda om varandra? Snälla, låt mig tro att den möjligheten ändå finns. Något gudomligt? Då är det större än vad vi förmår begripa, alltså kan vi inte reglera det gudomliga med inskränkta lagar. En enhet för att skapa familjer och föda barn? Men hallå, får då ingen steril man eller kvinna gifta sig? Skall man alltså vägra en kvinna som passerat klimakteriet att stå brud?

På så sätt skulle jag detroniserat varenda argument mot könsneutrala äktenskap.

Men snorig och febrig får jag inte fatt i några kloka tankar. Det blir en DVD-film istället. John Turturros udda och mycket charmiga "Romance & Cigarettes".

Story: En man bedrar sin fru men väljer bort den unga läckra älskarinnan och kämpar för att få tillbaka hustrun.
Suck. "Take another little piece of my heart now baby..."

Jag, en soffpotatis

Här häckar jag, iklädd pyjamas och raggsockor, i soffan framför teven. Idrottsgalan är enormt seg och utdragen. Stående ovationer och tårdrypande tal blandas med leende sportkändisar som äntligen får visa upp sig utan svett, nummerlapp på bröstet och kroppsnära trikåtyger. Men inget biter på mig. Jag ser på utan en min, bara Babben når en liten bit in i mitt hjärta.

Jo, sport är kul. Men jag vill se Anja i backen, inte i Jennifer Aniston frisyr. Och visst är det gulligt att tränare tackas och handikappidrott uppmärksammas, men måste det vara så eländigt långt? Sport är aktivitet! Riv av prisutdelningen och uppmana alla tittare att istället ge sig ut och lira lite boll på gatan med grannarna resten av kvällen.

Nej, jag ids inte se vem som får Jerringpriset. Ni får berätta för mig imorgon. Jag går och lägger mig istället!

Kreativt snabbtåg!

Tre nära vänner, tillika sammansvetsade kollegor sedan många år. En brunch. En bibbe noter.

-Den här är bra. Eller den här, men den är lite lik förra årets. Sen har vi dom ryska, dom tycker jag om, och så den här, den är helt galen.

Två minuter senare har vi enats om den galna. Sveriges äldsta student- spex. En operapastisch. Alla dör i slutet (under 26 takter). Texten är ljuvligt löjlig.

Och vad är då mer givet än att låta prinsessan Rotunda spelas av en man? En kvart senare står hon där, i solig Stockholmsförort, och poserar mot dörren till sophuset. Bilder till förhandsreportage tas. (Notera mustaschen!)

Här är det snabba puckar som gäller. Men så är det också en mycket liten fri operagrupp vi pratar om, ingen tungrodd institution med långa beslutsprocesser och var man på sin plats.

Så: Välkomna till Opera Vildmarks föreställning "Mohrens sista suck" i Lainio under påskhelgen. Det är inte bara skotrar och skällande draghundar som ljuder över lapplandsfjällen, det är en och annan operaröst också!

Konserverad gröt...

Eftersom jag har levt med barn har jag oundvikligt utsatts för Disneys tecknade 90-talsfilmer. Och jag tycker om många av dem; såväl "Lejonkungen" som "Ringaren i Notre Dame" har något viktigt att berätta. (Sedan önskar jag att slakten av "Mumintrollen" eller "Nalle Puh" aldrig hade fått ske! Vilken idiot gav Disney rättigheterna att göra platta, intetsägande filmer av dessa brillianta, underfundiga och djupt mänskliga historier?)

I alla fall. Filmerna ja, glädjeämnen för en barnfamilj under en gemensam bioeftermiddag. Men det runt om var riktigt påfrestande. Jag vet inte hur många Happy Meal-leksaker som åkt i ner soptunnan. Vi har haft Belle-lakan & Ariel-schampo, Herkules-sudd & Barbie-ryggsäck, Tarzan-block & Alladin-stickers. Varje december har varuhusen öppnat en hel avdelning för produkter med bilder från årets Disneyfilm.

Men så är det då presidentvalskampanj i USA. Och vad gör de? Åker runt och talar och besöker och skriver skrivelser och pratar i radio och TV? Ja, självklart. Det är viktigt att visa sig och förmedla sitt budskap. Räcker det? Litar man på att individen nu tänker själv och fattar ett aktivt beslut?

Naturligtvis inte. Något saknas. Merchandising!

Så varsågod: vad sägs om en Hillary-isskrapa till bilen eller en rosa Hillary-spargris? En Barack-julgranskula? Ett Giuliani-basebollträ? Eller varför inte skydda din bebis från matkladd med en Mitt Romney-haklapp?

God Bless America!

Jag är en ombytlig en (eller också förmår jag leva här och nu?)

Nej, det är inte ett dugg mysigt att plugga in kontakten till julgransbelysningen längre. Skräp, det är vad det är! Ett fånigt litet träd som borde levt i frihet i skogen, INTE i mitt vardagsrum, hysteriskt dekorerad med ytligt tingeltangel och trams. Polkagrisstänger, vidrigt. Flaggspel, patetiskt. Och så den där avskyvärda guldstjärnan med fuskrubiner och plastsmaragder.

Okej att den ännu inte barrar. Okej att jag för drygt två veckor sedan kröp upp i soffan bredvid, med ett saligt leende på läpparna, Ave Maria i CD’n och en lagom rykande konjaksglögg. Jag tindrade med ögonen, söp in dofterna och kände i djupet av min själ hur jag trivdes i min alldeles egna oas. Du granna, glittrande julgran; välkommen att lysa upp mitt hem i den mörkaste decemberafton.

Nu ska den i alla fall ut. Snarast. Och vad ser jag där ute?
Är det inte en – en – - en liten talgoxe! Det är VÅR!

Jubla mitt hjärta – snart får jag plocka en bukett vitsippor till mitt köksbord!

Omdefinition, per definition!

Jag tror att man med jämna mellanrum måste omdefiniera sig själv. Det är så lätt att ånga vidare; "jag är sån och sån, min uppväxt gjorde mig si och så". Ja visst, mina inre förutsättningar må vara desamma, men situationerna jag befinner mig i skiftar.

När jag studerade pedagogik läste jag Piagets teorier om att barnet utvecklas kognitivt med hjälp av sina två grundreflexer, suga och greppa, i oavbrutet samspel med världen det fötts till. Kanske är det så även för oss vuxna? Fast det är hela själen (vår personlighet, vårt genetiska arv, våra minnen, sår, rädslor & lustar, vårt abstrakta tänkande, vårt känsloliv och våra instinkter) som möter omgivningen, inte bara reflexerna.

Rollerna i livet varierar. Resurser växlar. De yttre kraven och förväntningarna förändras. Jag utvecklas inte i samspelet med livet om jag inte också håller kontakt med mitt jag och vågar omdefiniera mig själv. Tänk: jag till och med förvånar mig själv ibland!

Sedan var det det här med försoning... Men det får vi ta en annan dag.

Det gäller att hänga med

- Nu har jag laddat in låtar i din mobil!
- Vad kul. Tack!
- Så här gör du... Här är låtlistan.
- Okej.
- Den här är asbra.
- Vad är det för låt?
- Du vet, "it's too late t'apologiiize"
- Ah. Ja, den är bra. Och vilken är det här?
- Åååh, vet du inte?! Justin Timberlake. Som jag alltid går och sjunger på.
- Du, jag skulle vilja ha lite klassiskt också.
- Men mamma. Klassisk musik är UTE!

Spiderwoman?

- Mamma, kan vi åka förbi Ridshopen på hemvägen? Dom öppnar klockan tolv idag.
- Ja visst. Men är du säker på att det är öppet?
- Jada. Jag var inne på deras hemsida imorse. Och där stod det att dom öppnar tolv.

Elva år. Ärvd laptop. Bredband. Och hela världen i sitt rum!
Jag vet inte om jag vill gå så långt som att säga att vi haft WW1, WW2 och nu fått WWW, men nog är det en hisnande utveckling för mänskligheten, det här med nätet. Nästan att jämställa med hjulets uppfinning.

Vilken aldrig sinande kunskapskälla som flyttat in i våra hem. Vilken effektiv informationscentral. Vilken makalös möjlighet till kommunikation och samband.

Och jag som alltid trott på individens fria tanke ser kraften med detta verktyg. (Antons Abeles vän misshandlades till döds; strax efter samlade han ihop 100 000 medlemmar på nätet till sin stödgrupp mot gatuvåldet och genomförde en demonstration i centrala Stockholm. Som ett exempel, bara.) Här finns möjlighet till yttrandefrihet, kritiskt tänkande, kunskapssökande. Nätverk. Blixtsnabb kommunikation. Så länge människan kan uttrycka sig ocensurerat och samtidigt få kontakt med andra människor kan hon inte manipuleras att bli en bonde på schackbrädet.

Men visst finns det baksidor med detta spindelnät. Människor fastnar. Om allt är tillåtet vill även mörkret bli synligt. Och framför allt är vi en liten exklusiv skara på jorden som har tillgång till cyberspace. Resten sliter med det mest basala: mat, hälsa och husrum.

Dansande dårar

Om man inte kan sova av olika anledningar, så kan man alltid slå på datorn och skriva lite. (Det är som att öppna ventilen på ångmaskinen och släppa ut en del av övertrycket. Det visslande ljudet uteblir dock. Istället hörs ett svagt svagt surrande och det diskreta klapprandet från oregelbundna tangenttryckningar.)

Igår var vi ett gäng och såg "Gökboet" med streetdancegruppen Bounce. Häftigt. Ballt. Bitvist genialt. Klipska lösningar. Roligt!

Till hög rytmisk musik och med fokuserad fysisk energi tolkades Ken Keseys berättelse om normalitet/makt versus frihet/galenskap. McMurphy vägrar balettrutin, revolterar med utmanande moves och möter Nurse Ratched i en mustig battle. Chief Bromden (som här sitter i rullstol i stället för att vara dövstum) gör en sanslös rutin med kryckor, elchocks-koreografin utförs mot en vertikal vägg och slutuppgörelsen ackompanjeras av Grieg. Men höjdpunkterna var ändå nattscenen (sömnlöshet & ångest) och den charmiga stumfilmen "Tramptown".

Föreställningen hade premiär redan april 2006. Nu är den tillbaka på Dansens Hus i Stockholm för en sista spelperiod (4-26 januari).
Gå dit!

Skrivtips

"Catarina skriver så pennan den glöder
resultatet kanske en diktare föder."

Så rimmade min lärare i mellanstadiet på en skolavslutning. Nu blev jag aldrig diktare (har en påbörjad roman i byrålådan, eller rättare sagt i en uråldrig version av Word...) men jag skriver varje dag. För jobbet. För mig själv. För er.

Och det finns en nättjänst som jag använder flera gånger i veckan:
www.synonymer.se

Den är oumbärlig!

(PS - Observera att jag plötsligt hittat funktionen för att skapa länk.)

Vitlökspress

Jag har levt ihop med två män. Båda har klagat på mig (med all rätt) för att jag aldrig diskar vitlökspressen efter mig.

Ibland undrar jag om de saknar mig en aning. Eller tycker de att det är skönt att äntligen slippa äcklig gammal vitlök fasttorkad i små hopplösa, rostfria hål?

Själv kommer jag vara mycket varsam om kärleken om jag en dag flyttar ihop med en man igen. Det viktiga är inte var tvätten slängs, i vilken låda vispen placeras eller om tidningen har fått fötter som vanligt. (Jag har faktiskt aldrig haft något emot en uppfälld toalettring. Tvärtom. Jag har tyckt om att veta att det finns en man i min närhet.)

Det finns så mycket mer värdefullt och betydelsebärande i en relation än det där småsinta städandet och millimeterrättvisan. UPPRIKTIGHETEN. Den kompromissar jag aldrig med. Jag må vara krånglig och tanklös och nervig och galen och förnuftig och spontan och barnslig och intensiv och långsint och kärleksfull och löjlig och omtänksam – men jag är allt det där på ett fullständigt ärligt och uppriktigt sätt.

Enklare kan det inte bli. Ändå är det så svårt att mötas.
Betydligt lättare då att lära sig diska en vitlökspress.

Som du bäddar får du ligga

"Nej det är bra." "Inte ska väl jag." "Tack, jag klarar mig." "Tänk inte på mig." "Jag reder mig nog."
Känns tongångarna igen?

Att det ska vara så jäkla svårt att vara lite så där naturligt egoistisk. Att på ett rakt och enkelt sätt lyssna till sina behov, pyssla om sig själv och på så sätt mota minsta lilla självömkan redan vid grindstolpen.

Det är dessutom mycket ont om tankeläsare nuförtiden. Tror att de möjligen fanns för drygt hundra år sedan, i samband med siamesiska tvillingar, utbrytarkungar & skäggiga damer. Numera är det säkrast att tala om för människor vad man längtar efter. Våra kommunikationsmöjligheter är ju enorma, så varför tiga och lida?

Själv biter jag ihop tills jag får kramp i käkarna. Jag ska inte ligga någon till last, inte! Stolt och styvnackad klarar jag mig själv. Det vill säga: låtsas vara fullständigt omänsklig och tjänar sedan av straffet i tyst ensamhet. (Fast lite martyr är jag allt, jag måste ju ge mina närmaste chansen att begripa hur jag egentligen har det...)

Nu har jag t ex konsekvent vägrat få hjälp för ond rygg, och burit min smärta - igen! - så länge att jag måste krypa på alla fyra första timmen varje morgon. (Ja, jag skyller mig själv.) Till sist står jag inte ut längre, utan ringer med sprucken röst till chiropraktorn. (Det är synd om mig.)

Vem tackar mig? Var är diplomet? Medaljen i guld där en åsna med slokande öron är stansad i relief? "För uthålligt självplågeri och okuvlig förmåga att aldrig-vara-till-besvär".

Om jag ska ge något nyårslöfte så måste det bli: jag ska bli lättare att tas omhand. Och framför allt: jag ska bli bättre på att ta hand om mig själv.

Det motsätter inte kärlek till andra.