Som du bäddar får du ligga

"Nej det är bra." "Inte ska väl jag." "Tack, jag klarar mig." "Tänk inte på mig." "Jag reder mig nog."
Känns tongångarna igen?

Att det ska vara så jäkla svårt att vara lite så där naturligt egoistisk. Att på ett rakt och enkelt sätt lyssna till sina behov, pyssla om sig själv och på så sätt mota minsta lilla självömkan redan vid grindstolpen.

Det är dessutom mycket ont om tankeläsare nuförtiden. Tror att de möjligen fanns för drygt hundra år sedan, i samband med siamesiska tvillingar, utbrytarkungar & skäggiga damer. Numera är det säkrast att tala om för människor vad man längtar efter. Våra kommunikationsmöjligheter är ju enorma, så varför tiga och lida?

Själv biter jag ihop tills jag får kramp i käkarna. Jag ska inte ligga någon till last, inte! Stolt och styvnackad klarar jag mig själv. Det vill säga: låtsas vara fullständigt omänsklig och tjänar sedan av straffet i tyst ensamhet. (Fast lite martyr är jag allt, jag måste ju ge mina närmaste chansen att begripa hur jag egentligen har det...)

Nu har jag t ex konsekvent vägrat få hjälp för ond rygg, och burit min smärta - igen! - så länge att jag måste krypa på alla fyra första timmen varje morgon. (Ja, jag skyller mig själv.) Till sist står jag inte ut längre, utan ringer med sprucken röst till chiropraktorn. (Det är synd om mig.)

Vem tackar mig? Var är diplomet? Medaljen i guld där en åsna med slokande öron är stansad i relief? "För uthålligt självplågeri och okuvlig förmåga att aldrig-vara-till-besvär".

Om jag ska ge något nyårslöfte så måste det bli: jag ska bli lättare att tas omhand. Och framför allt: jag ska bli bättre på att ta hand om mig själv.

Det motsätter inte kärlek till andra.