Det slår mig att av alla möjliga kaffekoppar man kan köpa längs vägarna, hos bensinmackar och snabbrestauranger, är MacDonalds den bästa (och då är det ändå inte gott).
Sedan tänker jag att livet inte går att gå igenom utan smärta, och att såren och minnena finns kvar i systemet alltid alltid, hur mycket man än tror att man kommit förbi kriser och smala passager. Jag ser mig själv ligga på dödsbädden och säga sanningen till de jag älskar och har älskat, att jag ångrar att jag svek, att jag önskade att jag kunnat göra annorlunda och att jag skulle vilja få börja om från början i vissa fall.
Och så inser jag samtidigt att det inte finns någon väg tillbaka, det är bara att lägga i femmans växel, fästa blicken lagom långt framför vindrutan och fortsätta gasa. Ibland kör jag om någon. Ibland blir jag omkörd.
Tankarna vandrar tillbaka till det mest konkreta och jag funderar på var jag kan göra mitt nästa kiss-stopp och om jag ska handla på vägen eller vänta tills jag kommit fram.
35 mil i bil och jag hinner gråta högljutt, sjunga med för full hals i Diana Kralls låtar, testa bensinåtgång i acceleration respektive mjukkörning, fundera över den uteblivna vintern, planera nästa vecka i grova drag och i huvudet författa denna bloggkrönika.
Jag antar att detta ändå är en bra dag. Det är ju så här det är att leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar