Och så blev det!

Jag fick tag på den absolut sista biljetten. Folkets Hus i den lilla staden (stor salong) var fullständigt knökfullt av en andäktigt popcorn-ätande publik. Ingen reklam. Och när filmen var slut drogs ridån för omedelbart; här fanns inte en chans att läsa namnen på fotograf, kompositör eller ens skådespelare (vem bryr sig om sådant?). Bakom min rygg sa männen "för mycket kärlek, för lite action" och damerna suckade och sa "ja, det hände ju aldrig nåt".

Själv tycker jag att själva filmen faktiskt var bättre än sitt rykte. Det var roligt att se att teamet vågade både motljus och ultrarapid, att masscener fungerar även i svensk film (hur många filmer har vi inte sett med 2-5 personer pratandes i en inomhusmiljö?) och att det fläskades på med bakgrundsmusik. Jag säger inte att "Arn" är värd en Oscar, men den här satsningen tror jag kommer dra upp nya vägar för nya filmskapare. (Om man bara kunde skriva lite mindre överpedagogiska manus i framtiden! Varför fanns det med en berättare i början? Och vi fattar vem pojken är, utan att hans namn måste ropas 5 gånger.)

Att sedan själva hjälten Arn blev en ganska normal, lite smådeppig yngling, inte den intelligente, vidsynte, starke och kärleksfulle man som beskrivs i boken, gör inte så mycket. Rida kunde han! Och där var den stora behållningen: hästarna! Hästarna och Saladins ögon.