Vore jag bara Edith Södergran ...

stillhet
allt rämnade
ljuset fladdrade till och slocknade
dörren stängdes
det blev kallt

undran
som ett chocktillstånd
nu en sorgesång
till måsskri
och lördagsskratt

jag ristade ditt namn i min bröstkorg
nu pulserar saknaden
men en hinna ska lägga sig till skydd
och kvar bär jag dig
som inget annat
än
ett
ärr

Dåså!

Jag kan se mig segla med fladdrande lockat mot ett öppet hav. Eller följa med i mjuka kurvor längs en okänd landsväg. Vandraren i mig väcks på nytt, nu finns bara framåt. Lätta, fjädrande steg.

Jag tittar inte bakåt.

Att dressera demoner

Tekniken är förstås att inte vara för mjuk. God ska man vara, men inte så snäll att man är undergiven. Öppensinnad är bra, men inte möjlig att såra.

Säkra sömmarna runt lappen som skyddar det skadade området. Håll en aning distans. Värna om dig själv. Lyft blicken och ställ in siktet längre bort. Gå din egen väg, utan beroende och behagsjuka.

Så hälsar jag dagen med stadig blick, reser mig ur svettiga lakan och ger mig ut för att fortsätta min resa. Allt är bra.

Junikväll

Satt en stund i parken utanför det gamla trähuset. Var lite omtumlad efter ett samtal, behövde sluta mig mot omvärlden, så där som en organism som skyddar sig genom att dra ihop, dra in, vända sig bort. Dessutom var det en ljummen kväll, mättad av gräs- och blomdoft.

En man kom emot mig. Han såg sliten ut. Hej kompis, tänkte jag.

Men så började han prata med mig:

- Du ... har du några droger eller så?

- Va? Ähm ... nej.

- Ingenting?

- Nej, jag tycker inte om droger. Håller inte på med sånt.

- Då får jag gå till sjukhuset då ...

Han gick. Jag önskade verkligen att han skulle få hjälp, men kanske inte på det sätt som han själv tänkte sig.

Sen gick jag in, hamnade i soffan och slängde i mig en påse kola i någon slags tröst alternativ belönings-princip.

Och då slog det med att jag hade ljugit; jag höll visst på med droger. Fast mina finns att köpa på Ica.

Från min salong

Jag flydde. Packade bok, banan och en flaska vatten och körde iväg. Åkte till Vänerns riviera, den där strandmattor och solstolar står lika tätt som stockholmare på en t-baneperrong en fredag eftermiddag. Men nu drog det mot kväll, och jag gick en bit bort från kiosken och toaletterna. Stranden var nästan helt tom.

Stilla sjönk solen mot vattenytan. Och sakta började min energi komma tillbaka. Älskade sol, vad du gör gott.

Dagen efter fyllde jag bilen med allt mitt och flyttade över till huset i parken. Rymd! Luft! Atmosfär! Äntligen får själen dansa utanför kroppen utan att krocka med väggar och snedtak, äntligen får ögat fri sikt, äntligen får energierna spelrum. Inspirerad av de olika möbelgrupperingarna skyndade jag till affären. Här behövdes karameller, nötter och frukt.

Och nu sitter jag här, i min salong. Ser ut över vidderna. Räknade 12 steg från den enorma dubbelsängen till köket, ytterligare 10 till det matsalsbord där jag nu sitter och skriver och så till sist 13 till den bortersta soffgruppen (den med nötskålen).

Förlåt, ni världens fattiga, utsatta, trångbodda eller bostadslösa. Jag tillåter mig att njuta av en stunds lyx. Jag behöver det just nu.

Regissör i arbete

Nej det blir inte så mycket skrivet här nu ... Jag berättar på annat sätt. I 3D. Med en så där 20-25 lagspelare runt om mig.

Jag berättar om svårigheter att mötas, retsamma pilar, improviserade rim och suckar i skymningen. Berättelsen pågår i mitt sinne; från det jag vaknar på morgonen med stela lemmar, tills dess jag somnar med värkande dito. Plus några stunder varje natt där hjärnans iver vinner över kroppen utmattning.

Det är vansinnigt roligt. Det är också tärande. Att ge och åter ge. Stå utanför. Hålla kursen rak trots vind och vågor. Balansera mellan prestigelöshet, lösa tyglar och att peka med hela handen. Iakttaga varje individs process. Försöka hitta rätt näring till rätt planta. Leta nycklar som låser upp. I något fall mötas av tyst motstånd. Släppa in, lyssna och riskera att bli ifrågasatt. Inte förlora sikte på målet. Alltid vara förberedd, ha plan B i bakfickan och ett 360-graders synfält.

Men nu är det ledigt. Ikväll har jag krupit in i en stor rock och stängt in mig för omvärlden. Jag ska inte ta ett steg till. Inte kläcka en enda idé. Inte formulera ens den enklaste instruktion. Jag ska vila ben och ögon och rygg och känslor och tankegångar. Jag tar time-out.

Jag längtar redan till söndagens repetition ...

Småstad

Jo, här är så vackert, med de låga husen, närheten till allt och alla, med torg och bodar och cyklister och skuttande hundar.

Men det finns ett problem, som jag plötsligt upptäcker den korta stund jag kan lägga mig raklång i sängen för en minuts tyst vila mellan intensiva arbetspass:
Folk har trädgårdar. Med gräsmattor. Som skall trimmas.

Så jag blundar och förs tillbaka hem, med hela Huddingeleden mellan mina öron.

Storfiskare

La ut mig själv som bete.
Agnade med min lust och längtan.
Tvekade, skälvde, avvaktade.

Såg stimmen lystet vända mot det som serverades, drog hastigt in och gömde mig för en stund i vassen.

Men sen ...
Nej, nappet gjorde inte alls ont.
Ingen käft som slöt sig, bara ett mjukt nafsande.
Som en omfamning.

Sakta halar vi nu in tillsammans.

Ännu mera du

Rufsig och skäggig och sandig och solvarm.
Skuttande över klippor, hoppandes jämfota på bryggor.
Lyssnande, berättande, inkännande, kommunicerande.
Leende ögon, skrattande mun.
Med huvudet i mitt knä, eller med mitt huvud på din mage.
Sovandes på soffan eller pysslandes vid spisen.

Så har jag fått se dig.
Och jag är så tacksam för allt du visar.

När bägaren rinner över

Vet inte varför, men jag grät en stund i morse.

Kanske var det trötthet, då dagarna och kvällarna är intensiva just nu.
Kanske var det glädje över ett fruktbart och kreativt arbetsklimat.
Kanske längtan efter hans famn. Kanske ett kryddmått nervositet, det där ständiga tvivlet att inte räcka till.

Eller också tanken på att den älskade dottern, hon som nyss borrade sitt huvud mot min hals, nu går ut i vuxenlivet. Rakryggad, god, vacker och stolt. Jag bar henne nära, den lilla, blundade, och vips ska hon nu stå på flak och vråla ut sin frihet över hela city.

Oavsett ... Gråt är bra.
Som Shakespeare skriver:

Inga ansikten är renare än de som blivit tvättade av tårar.

Teknisk störning

Kände irritationen komma, var på väg att skriva något bittert någonstans. En upprörd facebook-status kanske. Eller ett beklagande blogginlägg. Eventuellt få till en kort och slagkraftig tweet. Jag tänkte utgjuta lite frustration över ett tekniskt fel på internetbanken, som nu har pågått timme ut och timme in, – för här ligger ett par räkningar som bara måste betalas.

Men tanken varade bara någon sekund.
En fläkt som drog förbi, ett fladder i min ljuslåga.
Ett drivande mörkermoln som skuggade och skymde min sikt.

Sen tänkte jag:
Nej, jag vill inte utnyttja mitt skrivande till mentala spyor.
Jag vill inte använda sociala medier såsom slasktrattar.
Jag vill inte fylla mig själv med slagg - jag vill tänka på det som är gott.

Ska ett gäng ettor och nollor få rubba min balans? Nu, i denna tid som är min, denna min bästa tid som är nu?

Nej. Teknisk störning gör mig inget.
Mänsklig disharmoni däremot.

Men det har jag ingen.

Mobilisering pågår

Två kommer från Göteborg. En färdas med tåget från Malmö. En flyger från Norge. Och en bil är på väg norrut, fylld med Lidköpings- och Skövdebor.

I åtta månader har vi – en liten kärntrupp – tänkt, samtalat, planerat och skissat. Vi har druckit te i mängder, gjort en roadtrip tillsammans och skickat X antal mail fram och tillbaka.

Nu lämnar vi strategierna och går in i den operativa fasen. Jag har tio fulltecknade A-4 sidor som jag vill förmedla, en stor portion glädje och ett kryddmått nerv. Jag är beredd. Jag samlar styrkan runt om mig, inför vår gemensamma strid. Våra vapen? Ord. Lek. Fantasi.

Jag har verkligen världens bästa jobb.

Min vän och jag

Hon flög framför mig. Väntade på gren efter gren. Som om hon ville visa vägen. Kom! Kom och se vad fint det blev!

Väl framme vid huset gav hon sig av. Skogen lockade. Men hon hade rätt - det var verkligen fint. Nytt tak, nya hängrännor, ny panel runt kupan.

Älskade ö, älskade slitna gamla stuga! Jag ska vårda dig.

Fejade, skurade, dammade, sopade, röjde och bar.
Timme efter timme.

Skatan såg jag inte till.
Gissar att hon pysslade med sitt bo, hon med.

Stockholmsbrutta

Jodå, jag är cool.
Solbrillor på nosen, flat white i handen.
På Stureplan dessutom.
Misstänker att de vänder sig om bakom min rygg, alla med ett svagt, imponerat 'ooo'.

Men nu är det så att ett öga rinner när det blåser, och blåser gör det, och det är så trist att gå runt och grina hela tiden. Sen är jag lite sömnig. Kaffet är en ren drog.

Så coolheten är bluff.
Och dessutom föredrar jag när världen är ljus ...

Jag har kommit på det!

Länge har jag undrat vad det är du gör.
Hur går det till? Hur får du mig att må så bra?

Så kom jag på det:
Du GER.

Du ger inte för att få tillbaka.
Du ger utan krav, utan förbehåll, utan villkor.
Du ger inte för att det ska ställa dig själv i bättre dager.
Du ger inte för att öka din egen utdelning.

Du ger utan tvekan, utan martyrskap, utan självömkan.
Du ger utan tankar på rättvisa, jämvikt, återbetalning.

Du ger.
Rakt, ogrumlat, uppriktigt.

Och jag tar emot.

Så sant, agent Cooper

Just igår, med hjälp av en harmlös saga, väcktes ett minne. Och en känsla: rädsla.

Rädslan är kärlekens motsats.
Rädslan kränker, fjättrar och förlamar.
Rädsla tar oss så långt ifrån livsglädje som möjligt.

Vi har rätt att få vakna utan att vara rädda. (Och de som inte har möjlighet till detta, i sitt hemland, de ska tas emot av oss medmänniskor med värme och omsorg.)

Rädsla är skit - vår strävan måste vara att komma så långt ifrån rädslan som möjligt. Plocka bort den ur vårt system. Inte släppa in den, varken i kropp eller tanke.

Som agent Dale Cooper säger i Twin Peaks:

"All things considered, being shot is not as bad as I always thought it might be. As long as you can keep the fear from your mind. But I guess you can say that about almost anything in life. It's not so bad as long as you can keep the fear from your mind."

Aktivt mödraskap

Jag har inte lärt mina döttrar hur man reder en sås. (Om jag ska vara ärligt vet jag nog inte själv hur det går till.)

Men jag har uppmuntrat till eget tänkande, visat att man aldrig ska ursäkta sig eller tiga i en församling, manat till hederlighet, civilkurage och empati. Jag tror att jag kunna förmedla en visshet att deras handlingar betyder något, inte hur de plutar med läpparna eller svankar med ryggen.

Idag har dotter M rattat bil på krångliga småvägar, gasat på motorväg, startat kall motorbåt, kört mellan grynnor och sjömärken, angjort en brygga och röjt bygg-skrot. Sedan har vi krönt dagen med ett besök på återvinningscentralen.

Detta är vad jag bedömer som viktiga verktyg för att klara sig i livet.

Knäckt, bräckt och justerad

Stor man. Hårda händer. Bullrigt skratt.

Jag ligger halvnaken under hans hökblick och slappnar av. Så gott jag kan alltså.

Sen hör jag ljuden. Kulspruteknatter i nacken både hit och dit. Pang i ryggen, ett, två, tre. Upp på sidan och oof! Påpekar lite skojfriskt att där låter det inget, men det måste vara för att det är för långt ifrån öronen.

Då vänder han på mig, sätter knäet mot mitt bäcken, lutar sig över mig med hela sin kroppstyngd och rycker till. Brak! "Hörde du det där då?" ropar han glatt. Sen hugger han tag i min onda fot, rycker och drar och knäcker och jag vet inte vad han gör men plötsligt kan jag röra den.

Den kvällen ligger jag fullkomligt om-möblerad i soffan och känner blodet strömma i muskler och leder. Benen är lika långa, foten böjer sig och jag kan titta åt både höger och vänster.

Som William Faulkner sa: "I valet mellan smärta och ingenting, väljer jag smärta."

En iphoneaholics bekännelse

Jag skulle vilja gå på nån slags avgiftning.

Upphöra att ständigt böja nacken nedåt mot den där skärmen i handen. Låta ögonen slippa fokusera på pytte-bokstäver och miniatyrbilder. Skydda hjärnan från det ständiga informationsflödet. Jag behöver inte veta vad som händer hela tiden.

Men det är så roligt med alla världens fotografer på Instagram. Facebook är ett bra torg att mötas på, när tiden inte räcker till för verkliga träffar. På twitter kan jag få nyheter i första led, inte tolkade av någon annan. Och chattandet gör mig så glad. Hur ska vi annars säga god morgon och god natt till varandra?

Ändå. Jag känner att den är på väg. Time-outen.

En dag går jag där, barfota på en strand, klädd endast i sarong och med händerna fulla av snäckor. Då är telefonen långt borta. Och avstängd.

Livet är bäst i verkligheten.

Snällheten, den sällsamma

Vaknade gråtandes. Kände bröstet skaka, kroppen darra, magen krampa. Jag var så ledsen - men jag är inte säker på om jag grät på riktigt eller inte.

För jag drömde.

Jag drömde om en busschaufför som åkte ifrån mig när jag hade gått ut för att få en nypa luft. Som inte brydde sig när jag sprang efter, knackade på rutorna - ja till och med hoppade upp på kofångaren nedför hans framruta och försökte ropa till honom att jag behövde få komma in. Att alla mina saker var kvar i bussen - och att han kunde väl vara lite snäll mot mig?

Snäll.

Ja, jag tycker att man ska vara snäll. Varför inte? Vad finns att förlora? Prestige? Anseende? Eller är människor rädda för att bli utnyttjade om de är för snälla? Är snällhet ett misslyckande - en motsats till framgång? Är det lättare att vinna respekt via hot än snällhet?

Du är så snäll, säger nån, med en liten nedlåtande ton och en lätt överlägsen klapp på huvudet. Snäll är inte det första vi skriver i våra CV'n. Stresstålig och lösningsfokuserad kanske - men inte snäll.

"Får snälla pojkar kyssa vackra flickor?" frågades jag nyligen. Svar ja. Snälla pojkar är det bästa som finns. Näst efter snälla busschaufförer.

Längtan

Lång och slank, varm och välkomnande. Där vill jag vara.
Där vilar jag, fyller mig med energi, ljus och kraft.

Snurriga tankar får ro, suset i öronen blir mindre påträngande, trötta ögon får vila blicken på mjuka linjer. Kroppen, med alla dess celler i givakt och instinkter som vaket vaktar, den ger efter och blir en stilla, fri gestalt. Det bultande, darrande, molande, värkande, ömmande och fiskstjärts-sprittande bäddar ner sig under ett täcke av harmoni.

Så känner jag varje gång jag får komma dit.






Till min ö.

Ägg & Bacon

Det är en sån dag.

Alla dessa drömmar.
I natt handlade det om val, och dess konsekvenser.
Igår om att strida ensam.

Vaknar omtumlad. Kammar ut mina tankar.
Laddar kroppen med energi.

God morgon världen.
Idag ska jag ägna mig åt musik.
Då rullar vågorna sakta in mot strand.

Äktenskap

Vacker stad på Atlantkusten. Jag var 17 år.

Han tog två grässtrån och sa:  
Titta vad som händer om man knyter ihop dem, och sen drar åt olika håll.
Han knöt. Han drog. De gick av.
Så tog han upp två nya och tvinnade dem mjukt runt varandra.
Titta nu istället.
Han drog på nytt. De gled isär, men inget gick sönder. De båda grässtråna var fortfarande sammanlindade. När han sedan försiktigt sköt tillbaka dem in mot varandra följde de varsamt med, ännu tillsammans.

Han hade blå ögon, lockigt hår och slitna jeans.
Jag älskade så jag knappt kunde andas.
Länge bar jag hans syn på äktenskapet inom mig.

Långt senare flög jag luftballong. Lärde mig vänskap. Förtroende. Kommunikation. Försökte leva så sannfärdigt jag kunde, trots stora val, rejäla lappkast och djupa brännsår. Det var inte på knuten det hängde när det rämnade.

Nu ska jag stå på andra sidan. Vara den som viger.

Och jag vet idag att inget behöver brista bara för att man väljer att knyta ihop sitt strå med någon annans. Knuten kan vara öm, öppen, tillåtande. Och vacker, för två har blivit ett. Mer kraft. Mer kvalitet.

Philippe, förlåt, men jag håller inte med dig längre.
Jag ska utföra mitt ämbete med stolthet.

Världens bästa jobb

Ryktet går, tissel och tassel i palatset. Ett fönster öppnas. En dörr.
Den förälskade flickan kommer rusande - han är tillbaka!
Den andra är inte intresserad. Läser hon hellre en bok?

Männen kommer. Det är som värsta OS-lagets återkomst. Hurra!
Vilka ska bära de vita fanorna?
En av officerarna har ett problem. Sten i stöveln. Eller kanske problemet i själva verket är en kvinna?

Måste googla dirigentpinne. Antagligen beställa.

Grotesk hyllningssång till det kommande brudparet.
"Dö ni älskande två, ty lyckan er berusar. 
Ja dö, för varför leva korta stunder blott?
Men en död  full av sällhet,
bevarar er båda så ljuvt
som en natt mättad av drömmar."
Detta ska jag skriva 15 gånger på 15 handgjorda pappersark.

Klockan är 10, pärmen ligger uppslagen på sidan 107 och jag tar en kopp kaffe, på denna världens allra bästa arbetsplats.

Jag är en mycket lycklig lottad kulturarbetare.

Målet är ingenting, väget är allt (lalalalalalala)

Söndag förmiddag, kaffe och laptop i sängen.

Lördagen var ljuvlig.
Morgonen var ljuvlig. Stilla regn utanför fönstret, en kylig vårluft, värme i min närhet.

Ibland tänker jag att jag ska döpa om bloggen till "Andra halvlek". Nu spelar jag inte lika hetsigt. Ovisshet och förväntningar har övergått till erfarenhet och fördjupning. Att vinna är inte längre viktigt - bara att spela så bra som möjligt. Göra snygga passningar, kloka bedömningar, schyssta pareringar. Lämna planen svettig och lycklig, viss om att jag spelat ett hederligt spel.

Robert Broberg, du har så rätt.

Midnatt

Vandrar hem genom den lilla staden med de låga husen och breda gatorna. En gräsand går bredvid mig en stund. Ljud av måsar och doft av vår. Går lite vilse - har ännu inte lärt mig hitta till nya lyan. Men natten är mjuk och len. Luften mild, vinden har lagt sig och regnet upphört.

Jag bara är. Helt lugn. Fylld.
Tänker på allt som är bra. Inte det som är dåligt.
Är tacksam för det jag har. Inte missnöjd med det jag inte har.
Ser det som är gott i varje människa. Inte fel och brister.

Väl hemma, sittande i sängen med rufsiga lockar, benen i kors och datorn framför mig, ivrig knattrandes in dagens blogginlägg, skrattar jag till. Plötsligt ser jag mig själv som en tjockare och betydligt mindre välklädd Carrie Bradshaw.

SE MIG! (åtminstone på facebook)

Halva meningar. Dolda hintar. Budskap mellan rader. Offentligt vrål - men bara för de initierade.

Detta läser jag på sociala medier. Det är statusar som jag antagligen borde sätta en tumme upp på, eller knacka in ledsen gubbe under. Eller åtminstone skriva "stackars dig". Men jag gör ingenting. För jag förstår inte.

Det är citat-tecken, punkt punkt punkt och hum-hum, och det är alltid minst ett par kommentatorer som verkar förstå exakt vad som står ovan. Själv begriper jag ingenting. Varför är du på sjukhus? tänker jag. Vad var det som hände igår? Eller, i värsta fall: planerar hen att ta livet av sig?

Outtalade meningar är bland det värsta jag vet. Och facebook är en farlig fälla: här vräks inre smärtor och yttre olyckor ut som vore det vardagsmat. Omgivningen klickar vilt på gilla. Avsändarens tragik lindras en aning av X antal kommentarer inklusive rara hjärtsymboler - allt detta sedan nedskuffat i nästa dags logg-flöde. Quick-fixen är över, och jag antar att mörkret, ensamheten finns kvar.

Ingen facebook-status i världen kan läka dina sår.
Varken de yttre eller de inre.

Bygget sker inifrån och ut. Inte tvärtom.

Ordlös

Vill skriva om det goda.
Vill skriva om allt nytt, allt omvälvande, allt det ovana.
Vill skriva om närheten jag möter, njutningen jag upplever.
Vill skriva om tvivlen. Skuggorna som drar förbi.
Oron att inte räcka till.

Vill lägga ord efter ord i en enda lång yellow brick road.

Men jag är rädd att orden blir till hinder. Stötestenar. Missförstånd.
För dina ord kanske inte är mina ord.
Din innebörd kanske inte är min innebörd.
Som du och jag.
Olika.

Så jag blundar och lyssnar.
Hör puls, kroppars rörelser, gemensamma andetag.

Och för det finns inga ord som räcker.

Än en gång, till dig (du sa att du tyckte om det)

För 25 år sen låg vi där, han och jag, sida vid sida, och berättade allt för varandra. Om barnaår, ungdomslängtan och växtvärk. Vi kunde prata hela nätter, det tog aldrig slut.

Vi samtalade om framtiden. Allt vi skulle bygga tillsammans. Vi ville så mycket. Vi fyllde vår gemenskap med förväntningar och visioner.

Livet blev bra, men allt utvecklades förstås inte som vi trodde. Det gör sällan det, framför allt inte om man är ung och ännu inte tillräckligt knådad av verkligheten.

Så: idag.
Jag spelar min andra halvlek. Jag är tydligare, tyngre och mer tvivlande. På nytt, på ett märkligt magiskt sätt som jag inte trodde skulle kunna hända, ligger jag sida vid sida med en människa. Intill mig värme, lugn, erfarenhet. Det som har varit har format oss, men det har varit. Det var då.

Vi har ett nu.
Och ett nu.

Och nu.

På ett sätt blir stunderna av nu en slags framtid.

Och jag vet att om vi fortsätter våra 'nu' tillsammans har vi varsin rik källa av berättelser att ösa ur och delge varandra. Så väver vi vidare historierna om våra liv.

Oavsett vad som kommer att hända har nuets trådar letat sig in bland de gamla. Väven har fått en ny, skimrande lyster.

Tack.

Så lätt, men ändå så svårt

Att vara öppen.
Att acceptera.
Att utsätta sig för nya möten, miljöer, sammanhang.
Att prova nya smaker, upplevelser, tankegångar.

Att utmana sig själv. Aldrig sluta lära. Att vara uppmärksam.

Att välja sina strider.
Att lyfta sig ur snårigheterna och se helheten.
Att göra aktiva val.

Och att tycka att man duger som man är.

Våren och växandet

Vi människor är vanedjur.

Vi tar den väg vi känner till. Köper den apparat vi redan kan hantera. Väljer det som är oss bekant. Det finns en trygghet i detta. Och ett skyddsnät; känner jag vägen behöver jag aldrig undra om den håller för mina steg.

Men när någon ny möter oss, tar sig in i våra invanda mönster, utmanar våra livets lärdomar och förutfattade förväntningar, det är då det händer.

Det är då blodet pulserar lite snabbare. Det är då syret känns friskare och huden mer mottaglig för smekande vind. Det är då värmen lägger sig som en filt över mage och bröst och det är då huvudet fylls av klara, pigga tankegångar.

Så ruska om mig. Putta mig ur min trånga omloppsbana. Locka mig att sträcka mig lite längre, flyga aningen högre, dyka en droppe djupare.

Låt mig växa vid din sida och jag ska slå ut med mer prakt än nånsin förr.

... liksom varje möte

Och så finns den som lyssnar och läker.
Som accepterar vem jag varit, tillåter mig vara den jag är, och tror på den jag kommer att bli.

Varje dag är en ny chans

Vi brottas alla med våra demoner.

Jag sjunker. Känner tydligt hur allt bara faller. Ställningen som håller uppe brakar ihop, stöttorna singlar ner mot marken. Allt kött är hö; det som var människa blir till en pöl. Eller en hög. Något att kliva över, eller till och med gå rakt igenom. Sparka runt lite i, så att dammet yr.

Tänker förnuftigt. Biter ihop. Ler.
Säger att allt är bra.
Och lär mig.

Med Tjechov malandes i mitt inre

Jag vet ju. Jag har uppfostrats så. Jag har förmedlat det vidare till mina egna döttrar. Att det du bär i ditt inre är din skönhet. Vad du ger är viktigare än vad du får. Dina handlingar, reaktioner och riktningar är vad som gör dig vacker och värdefull. Inte din yta.

Ändå.

Bilden av mig själv sjunker ihop till en liten rishög. Förlåt mig, omvärld, för det ni tvingas se. De extra kilona, dallret, skrynklet, krumheten, löjligheten. Instinkten säger; göm dig, skyl dig. Du är inget värd. Bara vackra människor är. Smala. Tränade. De med karaktär. De smarta (för överviktiga är korkade, det vet vi ju). De som passar in. De som vi vill presenteras tillsammans med.

Sonjas monolog börjar åter ringa i öronen. "Jag vet att jag är ful, jag vet det." Ledarens ord "You don't look good on stage." Och käftsmällen ... "Du attraherar mig inte längre."

Sen läser jag Mia Skäringers artikel.

"Hälsostress är det nya ordet. Och andefattighet.
Vi är snart bara kroppar som förlorat sin medvetenhet.
Dumhuvuden, tomburkar och falska stora leenden."

Och känner mer än nånsin att jag längtar efter ett samhälle där vad vi gör betyder något. Inte hur vi ser ut i bikini.

Djur i bur?

Ett steg, och jag är framme vid sängen. Tre steg från sängen till soffan. Och så fyra till den lilla kokvrån. Om jag inte genar direkt från sängen, då är det fem fram till diskbänken (den i lekstuge-höjd).

Den här gången var jag beredd. Allt gick bra.

Och jag vet ju. Min inre rymd är ett universum.
Obegränsad.

(P.S. Måste läsa om John Fowles The Collector.)

Recept på en lyckad helg

Tag tre stänk saltvatten, ett skålpund aska, en droppe portvin och blanda med kalla tår och varma händer. Låt det växa i solen, näras av goda samtal och till sist avnjutas i värmen från en brasa.

Det behöver inte vara krångligare än så.

Med glansiga ögon

Det fanns en tid när jag inte visste. Inte förmådde. Inte förstod.

Idag blev jag påmind. Vi bläddrade i album – och där kom den, repliken, som fick mig att minnas hela scenen. Och ja, jag vet precis hur jag agerade den gången. Vad som var min del i del hela.

Vad jag inte visste var att taggen satt kvar. Men chansen gavs mig nu, en aprilkväll med blek sol som letade sig in genom alldeles för smutsiga fönster. Nu kunde jag ärligt be om ursäkt. För min del, en del med lika stor skuld som den andres. Vi skakade hand. Sa att nu var det borta.

Och jag vet idag att det jag brast i var tacksamhet.
Allt det jag hade; så stort, så viktigt, så värdefullt.
Jag glömde bort att vara tacksam.

Det misstaget vill jag aldrig göra igen.

I vårsolen

Jag blev så glad.

De stod tätt intill varandra.
De kunde inte låta bli att ta på varandra.
Händerna lekte tafatt, letade efter den andres närhet, efter en älskad människas kropp. Snabba kyssar mellan skratten och de självklara orden. Ögon som glittrar, blickar som möts mellan hastiga ögonkast för att se om bussen är på väg.

Och jag log och fylldes av våren, ljuset, klarheten i luften. Fylldes av deras förälskelse, där jag stod i en främmande stad och väntade vid samma hållplats.

När jag senare åkte iväg med en annan linje tänkte jag på hur fina de var.
Han och han.

För döva öron

Lyssnandet är så väldigt viktigt.

Att lyssna på en instruktion.
Att höra riktningen i ett tonfall.
Att följa tråden i en berättelse.
Ta in en annan människa.
Vara lyhörd för sammanhanget.

Lyssna, ta in och sedan omvandla till sitt eget.

Och så:
Att vara uppmärksam på viskningar i vinden, tecken ifrån världen utanför.
Lyssna inåt.
Förstå signalerna.
Låta magkänslan styra.

Det har aldrig varit tydligare än under veckan som gått.

Natt i norr

Det gula huset med de goda bullarna. Det röda med blå knutar där den nära vännen alltid håller dörren öppen. Det stora vid älven med obegränsade möjligheter till nytt skapande. Allt är som vanligt.

Utom att vi gör på fem dagar det som tar en månad att få till. Att vi sätter punkt, för mig efter elva år i rad. Att vi dessutom tampas med ett av världens mest kända verk, och jag är fullkomligt ointresserad av hur det brukar göras.

Det kanske inte är så konstigt att jag ligger sömnlös ...

Grand Finale

Kåta. Eld. Kaffepanna. Renhud. Kanske blir detta mitt sista vildmarksäventyr på ett tag. Saker måste ta slut för att något nytt ska kunna börja.

Nu vill jag gå vidare. Upptäcka nya marker. Njuta av nuet. Fördjupa det jag har. Släppa kraven på mig själv att alltid vara så duktig.

Vildmarken ligger kvar. Och jag är mycket tacksam för allt jag lärt mig om snö, is, kyla och kärvhet.

Sömnig morgon

Väcktes hastig ur en diffus dröm, en förvirrad värld där ett myller av arbetskamrater hanterade något slags problem jag nu glömt.

Gick upp. Morgonmosig. Men redo.

Som vanligt tänkte jag lyfta fram min laptop på köksbordet för att börja arbetsdagen. Jobbar alltid nån timme eller två innan frukost. Lutade mig ner, började lyfta fram apparaten ur ett skåp (fick flytta undan kaffekvarn och elvisp innan jag fick tag i kartongen), undrade plötsligt vad jag höll på med och insåg med ens - klarvaken - att jag var i full färd med att ta fram våffeljärnet. Inte datorn.

Skrattade högt. (Det är befriande att skratta åt sig själv.) Ville berätta och skrev ett sms till dotter M som en kvart tidigare sett mig vingla ut ur sovrummet.

Svaret kom blixtsnabbt:
"Tur att du inte hann stoppa in sladden och börjat skriva."

"Hej hej ..."

Liten, äldre, böjd och krumbent man på tunnelbanan:

"Hej hej. Har du möjligen en krona eller två till en kopp kaffe?"
"Hej hej. Har du någon liten peng till en kopp kaffe?"
"Hej hej. Inga droger eller sprit, jag vill bara ha lite kaffe."

Käre lille farbror! tänkte jag med ett hål i bröstet. I min plånbok ligger inte en enda peng. Inga sedlar. Ingenting i fickorna. Tomma sidofack i väskan. Jag vet ju det, det är ingen idé att leta. Men jag skulle så gärna ha gett.

"Hej hej ..." Den skorrande, vänliga rösten närmar sig platsen där jag sitter.

"Förlåt. Jag har inga kontakter. Ingenting. Det är sant. Jag kan inte hjälpa dig." sa jag och tryckte hans utsträckta hand mellan båda mina.

"Det gör inget. Men jag kanske kan få en kram? För att du är så snäll?"

Hans kind var skrovlig och orakad. Gammelmans-doft. Men inga spritångor.

När han stapplade vidare genom vagnen tänkte jag att det finns inget jag önskar mer i världen just nu än att han får ihop till sin kopp kaffe.

Löjliga familjen

Vi spelade kort i helgen.

Spelet hette som det brukar, men där fanns ingen "unge herr Fenkål" eller "fröken Kladd" längre. Inte heller män med titlar och bihang, såsom "Magister Plugg" med "Fru Plugg".

Nu var det Herr Doktor, Fru Doktor, Doktorns pojke och Doktorns flicka. Inte särskilt löjligt. Stråk av genustänk. Men lik förbannat kärnfamilj. "Hej alla barn. Det är så här det skulle ha sett ut egentligen. Sorry! Era föräldrar har inte klarat det."

Här är mitt förslag på karaktärer i den uppdaterade versionen av Löjliga Familjen:

• Herr Frisör, Herr Frisörs man
• Fru Bagare, Fru Bagares ex, Fru Bagares nye, Fru Bagares PT
• Kaptenens son, Kaptenens sons plastmamma, Kaptenens sons bonus-syskon
• Snickarens dotter-som-snart-är-snickarens-son
• Herr Bonde (söker fru) 
• Fru Doktor, Fru Doktors KK
• Herr Fotograf, Herr Fotografs sexkompis, Herr Fotografs MILF
• Fru Trädgårdsmästare, Fru Trädgårdsmästares åtta katter

Gör om, gör rätt!
:-)

Här och nu kommunikation

Jag har ärvt min mormors tummade brev från en beundrare, när hon som ung vistades på sanatorium. I en ask med omsorgfullt knutet band ligger brev jag själv fått en gång; från bästa vänner, den seende lärarinnan, min mamma och från honom, han min själsfrände.

I bokhyllan står Mozarts brev, Aimée & Jaguars brev och Maria Wines memoarer med Lundkvists brev. Plus en mängd nedtecknade skrönor, minnen, berättelser.

Samtal. Poesi. Bekännelser.
Frågor där jag själv får gissa svaret, eller svar på frågor jag inte har läst.
Människor vars röster aldrig klingat ut.

En spretig handstil tar mig tillbaka till den starka närvaron i mötet med pappan till mina barn. Den kärleken kommer alltid vara bevarad; varje brev bär vittnesbörd. Men sen? Min andra kärlek fick ord i sms - jag vet inte hur många telefoner som har passerat sedan dess.

Och nu?
Människor jag möter i verkligheten berikar och berör mig. Privat och professionellt. Men inget kommer att finnas kvar. Mail raderas, chat raderar sig själv, facebook lagras i skuggor.

Här och nu är bra. Det finns ingen anledning att vältra sig i det som varit. Nostalgi blir lätt som att köra bil med handbromsen i.

Men ändå.
Allt måste inte försvinna bort i cyperspace i samma stund som det är formulerat. Våra möten är så mycket större än bara ettor och nollor ...

Till dig

Du är så vacker.

Din höga panna, din rena profil.
Din mjuka mun och raka blick.
Du är god och intelligent. Busig och sann.
Och du är precis dig själv, inget spel.

Och jag ... jag är glad över att få gå bredvid ibland.

Life as a road movie

Vi kryssar fram utmed stenlagda leder, över fallfärdiga broar, mellan fladdrande snitslar och genom svårforcerade hinder. Ibland helt ovetande om väderstrecken, ibland precis på väg dit vi ska.

Liv är rörelse. Verklighet är förändring. Kärlek handling.

Själv cruisar jag fram; lugnt och stilla men intensivt glödande. Vet vart jag är på väg. Väjer för de hinder jag möter utan att ta blicken ifrån målet. Undviker stenskott och potthål. Väljer de bästa färdkamrater. Söker ingen genväg. Njuter av färden, att vara på väg. Trots tyngande ballast och onödig packning, det vi alla måste lära oss bära utan bitterhet.

Balans.
Och ansats.

Det är ännu några månader kvar tills jag måste gasa upp till högsta växeln.

Bokslut

Ibland, men inte för ofta, ska man titta i livets backspegel. Se vad som är passerat, avslutat, över.

Och ibland får man plötsligt syn på en mapp som ligger kvar öppen. Som glömdes. Eller förträngdes. En som aldrig hamnade på sin riktiga plats i arkivet.

Utan bitterhet och utan sorg lägger jag stilla ihop blad efter blad. Vissheten att det som var det vackraste av vackra, det skönaste av sköna och det sannaste av sanna blev täckt i tjock svart lava efter det stora utbrottet. Begravet under aska. Livlöst.

Jag blåser lite på minnet, och svagt därunder skimrar färgerna igen. Det var gott. Också.

Nu säger jag tack och hej då.
Inget gammalt ska hindra mig.

Utan retuschering

Verkligheten är så mycket bättre än dikten. Den är framför allt verkligare. Den är på riktigt.

Jag vänder mitt ansikte mot verkligheten och låter det andra falla i glömska. Drömmandet (som förstås ibland är bättre än det som pågår - där har ingen ont till exempel) slänger jag iväg i vårvinden. Det digitala klickandet tystnar av sig själv inför fåglarnas kvitter. Länkar lockar inte längre, bara ljus och luft.

I verkligheten är jag rufsig och mänsklig, begagnad och levande, ansatt och andandes, men jag är jag. Och jag är på riktigt.

Med rak blick möter jag dig.
Er.
Omvärlden.

Ni får ta mig som jag är.

De fyra årstiderna

Avstår från text just idag, trött i skrivmusklerna, dränerad på idéer ...
Bjuder på det vackraste vi har istället. Vi ses där ute i naturen!

Kontor (onsdag eftermiddag, sent)

Det är stökigt i ögonen. För mycket detaljer.

Fyllda kartonger och kassar runt om mig. Proppade bokhyllor bakom. Mängder av högar på det stora skrivbordet framför.

Papper. Muggar (två). Kartor. Skisser. Post-it lappar. Pärmar. Böcker. Pennor. Malldokument. CD-skivor. Visitkort. Avtal. Kuvert. Tre hålslag (varför tre?). Stenar. Mynt. Lypsyl. Tidtabeller. Kortlekar (man vet aldrig). Värmeljus. Batterier. Fotografier. Vattenglas (två). Klädnypor. Kollegieblock. En vattenpistol. Broschyrer.

I helgen ska jag vila blicken. Släta ut trassliga tanketrådar.
Lägga ner mitt huvud där det tycker om att vara.

Så varvas verksamhet och vila.

"Hade jag varit nykter" ...

Kollegan och jag satt i restaurangvagnen. Två främmande män vid bordet intill frågade om de fick flytta till oss istället. En äldre och en i min ålder. Båda var från norr. Vi började prata. Det var många timmar att fördriva, på väg söderut.

Den yngre hade druckit rätt kraftigt, blicken var simmig. Röstvolymen aningen för hög. Han hade arbetat i gruvan i 29 år. Och nu, här på tåget, började han sjunga. En klar, fin tenorröst.

- Vilken vacker röst du har, sa jag och hans ögon blev ännu simmigare.

- Vet du, jag drömde om att söka till musikhögskolan. Men det blev inte så. Och nu är det för sent.

- Inget är nånsin försent, sa jag. Du skulle kunna sjunga i ett band. Eller i en kör?

- Nej vet du, det vågar jag inte. Om jag hade varit nykter hade jag suttit kvar där borta och varit skraj och aldrig börjat prata med er ...

Ja. Jag vet ju. Så ofta jag mött de där männen, just uppe i norr, som måste berusa sig för att komma ut ur sitt skal. Som först när alkoholen flödar kan busa, sjunga, dansa, leka - och prata. Det är så sorgligt. All denna inlåsta längtan.

Dessutom.
Det finns inte många körer som inte skulle jubla över en bra tenor.

Att bada i ljuvlighet

Jag tycker om när världen är len.

När jag får stryka din mjuka hud, leka med fingertoppar över ditt mjuka skägg, lägga läpparna mot din mjuka mun.

Jag vill ha lena lakan mot min kropp.
Följsamma, sköna kläder.

Mjuka vänliga ord.
Milda blickar.
Varma leenden.

Får jag bara fylla mig med allt det ibland, då orkar jag det sträva också.

Nationell stolthet?

"Grattis Charlotte Kalla" står det i den rullande texten på Pajala kommunhus (strax efter klockslag och temperatur-angivelse).

Och jag slås av vissheten att jag själv aldrig skulle smälla upp en sådan text. Jag känner inte nationell stolthet. Har aldrig gjort, trots OS-vinster, tennispokaler och schlagersegrar. Jag kan känna djup respekt och högaktning för individer som gör något riktigt bra. Som spränger gränser och töjer rekord. Eldsjälar. Inspiratörer. Artister och atleter. Upptäcktsresanden och forskare.

Att däremot tycka att hela landet är lite lyckligare idag, på grund av Charlotte Kalla, eller att vara extra stolt över den nation jag fötts i, bara för att en skicklig skidåkare också råkar ha Sverige stämplat i sitt pass, nej ... det kan jag inte.

Vad jag däremot är stolt över är den pjäs som formas framför mina ögon. På scenen talas nu fem språk: ukrainska, arabiska, tigrinja, meänkieli och svenska. Åtta asylsökande vuxna har valt att lägga tid och energi på att berika vår föreställning. Fylla den med kroppar, med ljud och rörelse.

Allt hör samman. Människor, djur, stjärnor, skogar och hav - allt är del av samma gudomliga ström vi kallar liv.

På väg

Vaknar på ön där ljuset och värmen gett kraft. Färdas norrut med bil, sen flyg, sen bil igen till mörker och slask. Touchdown Basecamp. Några maskintvättar senare färdas jag vidare norrut med buss, tunnelbana, pendeltåg, flygplan och till sist en oändligt lång och skumpig taxiresa.

Nomaden i mig ler.
Men ändå. En förankring, en trygghet, en famn, ett hem - allt det är mig förärat idag.

Den inre resan är lika nödvändig som den yttre.

Att lära av en delfin

Är vi vad vi gör eller vad vi inte gör?
Lär jag känna en människa via hens handlingar eller genom vad hen avstår från att göra?

Igår lekte vilda delfiner intill den båt där vi befann oss. De hoppade i kölvattnet och virvlade alldeles under fören där jag lutade mig ut. Jag kände mig speciell. Och tacksam. De valde att visa sig för oss.

Och jag tänker att det vi väljer att göra för en annan varelse, det är det största.

Outdoor and alive

Mina fötter tycker om att gå i ojämn terräng. Mina ben vill klättra. Mina ögon vill lyftas upp på höjder och se långt. Mitt hår vill bli rufsigt i vinden. Min hud behöver bli kysst av sol. Hela mitt jag vill ge mig av, utforska och upptäcka.

Dessutom vill min kamera fyllas av vackra naturbilder.

Det var en riktigt bra idag.

Älskade frihet

Jag har nästan ingenting på mig.
Jag flyter runt i det blå, helt viktlös.
Hör mina egna, djupa andetag inne i mig själv.
Ser solen bryta igenom ytan i leksam dans. Bubblor som virvlar av mina egna smidiga rörelser.

Ingen kan låsa mig.
Ingen kan begränsa mig.
Ingen kan sänka mig.

Efteråt blir jag kysst av solen och smekt av vinden.

Det är så enkelt.
Jag vet precis hur jag vill leva mitt liv.

Söndag. Exteriör. Solstol. En fågel sjunger.

Betalning med kort kan ge upphov till många skratt. En prisvinnande bok slukas allt för fort. Huset är kritvitt och vattnet blått. Kläderna åker av vid första solstråle. Flocken har dragit söderut för kravlös samvaro.

Och myrboet i skallen vaggas till vintervila av ljus och ljumma vindar.

Tant Gröna Lund

Ibland hamnar man där. I sin egen nöjespark på något sätt.

Man förs upp och ner i karuseller som man inte kan kliva av, man kör igenom sin egen spöktunnel där mörka minnesbilder kastar sig ut från väggar och man står med klappande hjärta vid lyckohjulet, fullkomligt medveten om den minimala chansen till vinst.

Tafatt försöker man träffa prick på någon burk, men armen orkar knappt lyfta bollen. I radiobilen åker man på stöt efter stöt. Sockervaddet växer i munnen, popcornen fastnar i halsen. I de böjda speglarna ser man sig själv precis som man känner sig: en clown, ett miffo, en löjlig figur.

Utmattad går man till sist hem. Skinnad, mörbultad och tom.

Så märkligt det kan bli

Man tror att man vet. Alla signaler pekar åt samma håll. Men plötsligt vänder allt i luften. Ett lappkast, och inget som var sant förut gills längre. Som om man aldrig ens fick öppna den där presenten som räcktes fram, utan den drogs plötsligt bort med motiveringen att det var för ens eget bästa.

Och allt jag känner är en stor förvirring. Inget mer. Jag hade 180 grader fel. Hur kunde jag vara så lost in translation?

Götgatan, onsdag

Är lite tidig till ett möte och sitter på ett café mitt i stadens puls och skriver. Ser på människorna runt om mig. Undrar hur de mår.

Vem där ute är trasig? Vem har tårar som bränner? Vem bär hemligheter, vem ljuger, vem fantiserar om förbjudna lekar? Vem har en kropp som smärtar? Vem har en tilltufsad själ? Och vem är sann, lycklig och i balans? Finns någon?

Dricker mitt kaffe. Ser en diffus spegling av mig själv i glasrutan. Jag ser trött ut. Ledsen. Speglingen smälter ihop med alla de som passerar där utanför. Vi flyter alla i samma ström av mörker och ljus, av sorger och glädjerus. Livet serverar oss både slagg och sensation.

Så fastnar min blick på kvinnan som sitter på gatan, omsvept av en stor sjal. Hon gungar fram och tillbaka. Håller händerna framför sig, handlata mot handflata i en bedjande gest. Svarta, vädjande ögon.

Och jag blir påmind om vad verklig förtvivlan är.

Idag

Trådar vävs.
Trådar tvinnas.
Trådar blir till nät, ett skirt mönster kan urskiljas.
Nånstans finns drömmen om en väv. 

Trådar går av.
Trådar hänger lösa, trasiga.
Mönstret är ett minne blott som svävar vidare i luften.
Med tillräckligt många starka vindar kommer inget finnas kvar.

Och nya trådar kan börja spinnas.

Tag bort mig (en liten stund i alla fall)

Vissa dagar alltså ...

Arbetar i rapidfart, ingen paus, knappt någon mat. Ångar på vid skrivbordet, kastar mig sen iväg för arbetsmöte och först när jag kommer till busshållplatsen (alldeles för kallt klädd med kritvita fingrar och avdomnad nästipp) inser jag att jag dragit på mig byxor med en stor reva precis under ena skinkan. Osminkad, rufsigt hår och blottad alltså.

Intill mig en stor reklamskylt med två kända radiopratare. De ler brett med kritvita tänder. Hyn är jämn och lagom skär, kvinnans hår ligger perfekt, ögonen är stora och helt utan blodsprängd stress. De är så vackra och lyckade och allt är så bra så bra att jag bara vissnar en aning.

Kan man photoshoppa även i IRL 3-D?

Law of attraction

Hade ett samtal häromkvällen om aktiva och passiva val. Om att vi väljer det som sker, det vi låter hända oss. Det går inte att skylla ifrån sig, flytta skulden utanför oss själva och projicera sina eventuella tillkortakommanden på någon annan. Det vi fyller oss med, det drar vi till oss. Såsom magneter.

Jag blev berörd.

Nej, inget av detta är nytt för mig. Men det är nyttigt att reflektera över det med jämna mellanrum. Och det är så mycket större än bara en positiv eller negativ livssyn. Det är ett sätt att vara som människa.

Tar upp en liten bok en vän gav mig en gång. Slår på måfå upp en sida. Läser:

Your pain and misery does not help the world. But your joy and your life lived fully uplifts the world.

Och jag vet med glasklar säkerhet: vissa val kommer jag aldrig göra om. Om inte annat för omvärldens skull.

Skriv-liv

Vaknar utan väckarklocka (det är ett värdigt liv, jag vet). Börjar skriva. Efter en stund en kopp te, skriver och sippar på det varma under tiden. Oops vad tiden går, dags för lunch! Slänger på mig kläder (har suttit i morgonrock fram tills nu ...), vispar ihop en omelett och fortsätter att skriva. Lyfter blicken, sol ute. Vackert. Hej omvärlden. Skriver vidare. Tappar lite styrfart, hamnar i en svacka, gör en kopp kaffe och fortsätter att skriva. Tittar upp, solen är borta. Skriver vidare. Mörkret nalkas. Ryggen ömmar en aning. Skriver lite till.

Idag har jag gjort 4/28 sidor. Och med vilje inga stiliga radbrytningar eller luftig styckesindelning ovan. Bloggen behöver inte vara välformulerad, inte heller korrekt. Puh!

Jag – en pepparkaksform

Finns det ett ord för inre lugn? En visshet snarare än det vi kallar harmoni eller balans.

Eller är det självklara omöjligt att definiera, just för att benämningar behövs för att få syn på det som inte är självklart?

Så funderar jag en måndagkväll i ensam tystnad. Jag blundar. Känner något inta mitt väsen, sprida sig och fylla hela den kropp som är jag. Såsom en utkavlad deg fyller en pepparkaksform; och plötsligt syns där en gumma eller en gris, formen har lyckats i sin funktion och konturerna omringar nu ett innehåll istället för ett tomrum. Olé!

Ja, jag vet att jag kanske är knäpp som skriver det här. Man måste inte lyssna inåt, navelskåda, analysera. Men just den här känslan är stark. Jag behöver inte lyssna särskilt noga. Den har drabbat mig.

Och det är jag glad för.

Tandpetar-logik

Övningskör med dotter M. Kommer till den stora handelsplatsen som vi inte längre passerar eftersom vi satt ner våra bopålar på annan plats. Handelsplatsen har växt. Kanske till det dubbla?

Här kan nu shoppas bildelar, kläder, elektronik, sänglinne, möbler, leksaker, apparater, akvariefiskar, smycken, bensin, hamburgare, skor, pizza, cyklar, väskor, CD-skivor, verktyg, klockor, trisslotter, barnvagnar, böcker, vitvaror, krukväxter, golfklubbor, köksartiklar, Björn Borg-kalsonger och ta-med-latte. Med mera.

Och jag tänker på en rad ur den pjäs jag just nu arbetar med:

"Vi konsumerar och konsumerar
mat och kläder och prylar, 
ni har hundra gånger mer kläder
än de fattigaste på jorden 
– och mat och vatten och luft –
vem tänker ni dela mer er till, 
era goda jävla skitstövlar?!"

Själv skäller jag helst inte ut folk. Men jag citerar gärna en vettig man som jag pratade med i veckan:

"Här i Sverige har vi tandpetare med mintsmak. Vi har råd att ta emot flyktingar."

Finns det hjärterum så finns det stjärterum

Liten by i norr, nästan vid finska gränsen. Stor grupp asylsökande som vandrat till fots, liftat, trängts under båtdäck och till sist slussats hit upp. Livskraftig teater, med öppna dörrar och sinnen. Och så en pjäs om kärlek.

Så har min vecka fyllts av ett myller av människor som lyhört lyssnat på min regi, bjudit på sin kreativitet, sin lekfullhet och delat med sig av sina erfarenheter. Den pjäs som var skriven för tre roller framförs nu av femton skådespelare.

Fem språk viskar i luften. Kroppar blir vindar ackompanjerade av Björk. Dragspel jäktar på i rusningstrafiken och rockringar är numera gudomlig rekvisita.

När vi sedan skulle fika i det lilla köket fanns inte sittplats åt alla. Så vi delade stolar.

Och lärde ut ett mycket gammalt och mycket, mycket sant svenskt ordspråk.

Fruset liv

Jag vet inte om det berodde på gruvans nedläggning, allmän avfolkning eller bara snökaoset, men det fanns inget flyg till mig. Ingen ersättningstransport heller. Trots bokad och betald biljett.

Så jag hittade helt enkelt en buss som tog mig till den ganska stora stadens shoppinggata. Sen frågade jag mig fram till busstationen, pulsandes i snön med rullväskan under armen. Lunchrestaurangen hade måndagsstängt men på Pressbyrån fanns det varm choklad.

Till sist avgick bussen och jag skumpade norrut i tre och en halv timme. Utanför det spruckna fönstret syntes oändliga sträckor av granar och åter granar. Höga, smala, snötyngda. Ett blånande, iskallt och orörligt landskap.
Det ser dött ut, tänkte jag. Nästan apokalyptiskt.

Nån gång skymtade ett lågt trähus i fjärran. Släckt. Öde. Men bussen slingrade sig även in i by efter by med ett tiotal hus, en gul brevlåda och en Ica-affär. Ingen gick av. Ingen gick heller på. Men Ica-handlaren fick en lunta kvällstidningar av busschauffören att sälja.

Här bor människor, tänkte jag. På vårvintern pilkar de i sjöar och åker skoter på vidderna. På somrarna leker de under midnattssolen. Och på hösten skjuter de älg. Men nu? Vad gör de nu?

De står ut.
Ja, det är vad jag tror.
De sitter i sina stugor under januari och februari och står ut.

Och jag undrar stilla, utan att lägga någon värdering i min undran: vad gör kylan, mörkret och avståndet med dem som bor här?

Vi vet hur mycket liv som frodas i tropiska klimat. Vi känner hur värme eggar växande. Vi ser hur det hettar till mellan människor i sydliga länder. Att värme är ett grundläggande behov är säkert sant, men kan kyla vara det?

Bussen rullar. Jag finner inget svar.

Men jag tror mig veta att även här finns platser som någon kallar sitt Hem.
För ett hem är där det finns människor som lever i nåns hjärta.
Och hjärtat är varma.
Året om.

Great minds drink alike

After Work på härligt ställe med bra vän. Bra samtal.

Vi kom in på det här med bekräftelse. Viljan, drivet att bli bekräftad av andra. Att sträva efter att någon ska fylla hålet i själen. Det som ömmar. Isar. Och längtar.

Så föds rockstjärnor. Presidenter. Artister. Och värstingar. Så håller sig det kommersiella samhället flytande, när vi öser ut resurser för att göra oss tillräckliga. Själv bloggar jag; är det för att du, som just nu läser, ska bekräfta mig? Tycka att jag är en spännande person?

Allt handlar om att vilja bli älskade. För de vi är. Utan botox, utmärkelser och feta bankkonton.

Detta vill jag: omge mig med människor som får mig att glittra. Välja och värna de relationer – i yrket, bland vänner, i kärlek – som plockar fram det bästa ur mig.

Om det är ett bekräftelsebehov, då erkänner jag mig skyldig.

Tacka vet jag Newbody

Var på väg hem från ett lunchmöte i city när jag passerade den där affären. Den jag aldrig trott jag skulle gå in i, den jag föreställt mig var för en helt annan kvinna än jag nånsin skulle kunna bli. Jag har inget att skryta med vad gäller det yttre; skalet, förpackningen. Istället har jag arbetat för att förädla mitt innehåll.

Men jag liksom drogs in, som till en magnet. Det var rosa och rött och sött och glänsande, och där låg det ena raffigare objektet än det andra på en blank, svart disk.

Genast kom det fram en mycket lång blondin med onaturligt långa ögonfransar. Hon synade mig uppifrån och ner. Hon såg inte särskilt vänlig ut.

-Vad söker du för storlek? frågade hon.

Plötsligt kunde jag inte förmå mig att säga till henne att jag lekte med tanken att skaffa något till mig själv.

- Jo ... stammade jag fram lite vagt. Jag tänkte på min dotter ...

- Hur gammal?

- Arton, sa jag snabbt. Förundrad över hur liten jag kände mig.

Expediten såg lättad ut.

- Ja, då går det bra med spets! Har hon samma storlek som jag tror du?

Hon drog upp tröjan och visade en perfekt svarvad bak i tajta jeans.

- Jo, mumlade jag. Borta var vetskapen om att jag egentligen är en stark, självständig kvinna med högskolepoäng och rejäl yrkeserfarenhet. Just där och då var jag bara femtio fyllda, kort och rund med valkar och skrynkel.

- Då föreslår jag Small! Säg till om du vill ha hjälp.

Hon försvann bland krämer och burkar. Jag gick därifrån så fort jag kunde.

Utan spetstrosor från Victoria's Secret.

Bleu - Blanc - Rouge

Dotter M skriver om franska revolutionen mitt emot mig vid köksbordet. Själv minns jag sommaren -89 i Paris, där jubileumsfirande fransmän kastade smällare och sjöng Ah! Ça ira! så det dånade. Jag var fri, självständig och social på samma gång.

Idag tänker jag på orden ... Frihet, jämlikhet, broderskap. Självklara.

Frihet att tänka, att uttrycka sig, att utöva. Varje individs jämlika och rättvisa värde. Omtanke och solidaritet i samhällsgrupper. Bra ord. Bra innebörd. Varför fungerar de inte?

Sedan glider mina tankar över till Kieslowskis trilogi. Och då förstår jag svårigheten. Livets komplexitet är stort.

Så här:

I Frihet - den blå filmen skildras en kvinna helt utan bindande, känslomässiga relationer. Hennes frihet är fullkomlig. Smärtan likaså. Kan det vara så att friheten behöver förankring för att ens få form? Att total frihet är detsamma som vakuum och icke-liv?

Jämlikheten i Den vita filmen är att likna vid en slags revansch. Allt vad du gör mot andra skall också drabba dig själv, ungefär. Och jag tänker; är jämlikhet att spegla sig själv i en annan människa? Är vi för alltid bundna till samspel, vare sig vi vill eller inte, och att vi därför måste våga ta emot vad en motpart ger? Och är då vår strävan att finna den som ger oss mest balans?

Sista filmen, Den röda. Som jag först inte tyckte om. Idag vet jag bättre; ingen kärlek till någon annan är möjlig utan kärlek till sig själv. Snacka om broderskap. Eller ... ja, i mitt fall, systerskap.

Jag tar mig själv i handen, sätter mig i ena vågskålen och låter friheten få rot. Och längtar efter att se om Kieslowskis enastående filmer så snart som möjligt.

Lördag

Vad är trygghet?

Jo jag vet; skydd för stormen, värme, mättad hunger. Befrielse från hot. Autonomi och ekonomi. Också möjligheten att utvecklas, friheten att förändras. Vi är trygga i den här delen av världen.

Men en sak till.

Som bara är för mig:

Att somna en stund på din mage.

Ett litet citat så här i all enkelhet

Läste detta någonstans:

"A storyteller, like a travel agent, can help gather us up from wherever we are, and put us down in another setting."

Jag ser mig själv som en historieberättare. Professionellt och privat. För mina närmaste berättar jag gärna att som pågår; i huvudet, i fantasin, i vardagen och (lite försiktigare) i hjärtat. På arbetet berättar jag just nu om en trött gud, en irriterande planet, en kvinna som måste få fram ett meddelande och konsten att finna kärleken, påhejad av liten men mycket mäktig varelse i alldeles för stora snickarbyxor. Humor är mitt verktyg, mänsklighet mitt mål.

Jag kan också berätta att det är minus 23 grader ute. Att snön inte går att krama, så snöbollskrig är uteslutet. Att gungor inte växer på träd. Och att det finns många riktigt bra människor i min närhet.

Rapport från ett hotellrum

Vad kan det vara? Elva kvadrat?

Det finns ett litet skrivbord. Där ligger manuset som jag just nu arbetar med. Det finns en mini-fotölj, där mina kläder ligger lite huller om buller. Och där finns en säng. Där ligger jag.

Sen är det inte mycket mer. Från mitt fönster ser jag ljusreklamen som rullar fram datum, tid och temperatur. Som i värsta metropolen!

Det är tyst. Och tomt. Och mörkt. Och kallt. Polarnatten sätter sina spår i människorna här uppe, vi pratar trötthet, ensamhet, isolering. I vissa fall, depression.

Jag är mycket glad att jag får vara gäst här. Och glad att jag får åka hem efter en god arbetsvecka, till en värld som är kärv på ett för mig mer bekant sätt. Jag vet att jag kan få tillgång till enorma vidder här uppe. Men elva kvadrat räcker gott för mig.

Yttre, fysisk rymd är inte alltid detsamma som inre.

Tanke

Att kunna vara sig själv med någon annan.
Att tycka om den man blir tillsammans med någon annan.

Det är väldigt mycket värt.

Människor jag mött: Russ

Eller, om det inte låter för kaxigt, var det kanske Russ som mötte mig. Jag hade stött på honom tidigare; han pratade ständigt högre än alla andra och lyckades alltid på något vis lägga under sig de miljöer han kom till. Och jag höll mig undan.

Nu stod han där och väntade in mig.
- Hey Swede! ropade han så det ekade mellan stenhusen.

Vi slog följe. Han var gränspolis i Georgia, skild, en tonårsson. Och jag vet inte hur det gick till men vi kom in på temat dödsstraff. Han var för.

Min första impuls var att ge mig av. Men jag valde att dra ett djupt andetag och fortsätta samtalet. Lugn lyssnade jag på hans argument, sen förklarade jag mina. Att död aldrig kan kvitta död. Att ett demokratiskt samhälle inte kan skriva lagar - rättesnören som vi behöver när vi instinktivt vill agera i affekt - som omvandlar brott till rättighet. Att ingen statistik tyder på att dödstraff sänker kriminaliteten, tvärtom. Att det är oåterkalleligt; att man efteråt kunnat bevisa att oskyldiga avrättats. Att - om det nu är viktigt med bestraffning - flera dömda inte upplever det som ett straff, utan en befrielse. Att det alltid är en (oskyldig) människa som måste utföra handlingen. Och framför allt: ett samhälle som accepterar dödsstraff är ett samhälle som håller den humanistiska fanan mindre högt; det blir hårdare, strängare och mindre värdigt. När människovärdet sänks inom ett område dras fler med. Vilket samhälle vill vi erbjuda våra barn?

När vi skiljdes stod han länge stilla och såg mig i ögonen.
- Vet du, du har fått mig att ändra åsikt. Jag håller med dig, i allt du säger.

Russ skickar mig varje jul en mycket vacker och exklusiv julprydnad i stilig ask sedan dess. " The White House Collection".
Jag ser det som en fredsgåva.

Dagens I-landsproblem

Jag vet, det är kanske fånigt. I alla fall inte särskilt vuxet. Men jag vill att det ska vara lent under min kind.

Det är klart att det var trevligt att komma till ett rent hotellrum. Papperskorgen tömd. Det luktade gott och sängen var bäddad.

Men det var något som inte stämde ... Min kudde? Var hade de gjort av min kudde? Vände och vred på täcken och filtar och till sist förstod jag att den var där i alla fall. Men ombytt. Mitt sköna, mjuka, uråldriga örngott var avtaget och bortfört. Nu satt där ett strävt. Hotellstandard.

Ingen tar mitt örngott ifrån mig.

Så nu har jag varit i källaren.
Efter att ha tömt två stora tvättmaskiner fann jag det till sist.
I en svart sopsäck.

Minus 40

Jag sov med mössa och vantar i natt. Sov gott, så där som man gör när man fått upp lite värme till sist under täcket i ett kylslaget rum. Utomhus är hela världen svagt blå; den tjocka snön som bäddat in allting, flingorna som yr, himlen där det en kort stund ska visa sig en sol innan den gömmer sig bakom granarna igen.

Det är mycket kallt. Och makalöst vackert. Jag klär mig lager på lager, virar halsduken över näsa och mun och behöver inte gå många steg innan jag kommer till teatern med rykande kaffe och varma vänner.

Då tänker på vad jag hörde igår. Kommunens flyktingmottagande ... När som helst kan det komma en buss afrikaner i shorts och sandaler och lämnas vid den nedlagda gruvbyn. Inga vinterkläder, ingen briefing, ingenting. Helt absurt. Säg inte att det är flyktingarna som gör fel. Det är vi.

Så tänker jag medan två killar luftar elementet i mitt hotellrum och jag värmer själv mig med hett te i en varm och ombonad frukostmatsal.

Mammakonst

Lakanen är urrivna ur sängen. Allt kastat på golvet. Nya fräscha lakan ska ersätta de gamla. Just då bara måste jag bara spela piano. Se om jag kommer ihåg en gammal ungdomslåt.

Eller: på väg att laga middag. Sätter på stekpannan på spisen (som är lite kladdig. Liksom kaklet.). Då bara måste jag skriva ner något som plötsligt farit in i skallen. En formulering. En diktrad.

Så, en helgmorgon, ligger jag kvar länge i sängen och tänker att jag behöver skärpa mig. Bli lite mer som en mamma ska vara.

Dubbelcheckar med min dotter vid frukosten:

- Är jag en konstig mamma?
- Nej.
- Men är jag som en mamma ska vara?
- Jag tycker du är bra.
- Fast jag inte har sån ordning här hemma alltid?
- Det är det jag tycker om! Då kan du aldrig säga till mig att jag måste städa ...

Å vad jag älskar henne.

Från Gate 3, i väntan på ...

Grå morgon i Malmö. Tryck över bröstet efter rejält otäck dröm. På min chatt-skärm ord och smekningar från en speciell person som gör mig lugn och glad igen.

Regn och rusk. Möter tidigare kollega på flygbussen och hamnar direkt i samtal om hur vi bemöter hatet, intoleransen, dumheten. Han visar ett klipp där en före detta Ku Klux Klanledare berättar om mötet med en svart präst. Hur hjärta, förståelse och klokskap pulvriserar hela klanen.

På flygplatsens espresso-bar två kvittrande unga kvinnor som förklarar för mig att i Skåne betyder fika det man har till kaffet. Inte bara kaffe. Livets goda. Vi skrattar.

Och nu ska jag flyga hem. Det blir en bra dag idag.

Efter attacken i Paris

Du som hatar: lägg ditt huvud i en älskad väns knä och blunda. Låt hatet rinna av dig, som saltet smälter i det klara vattnet.

Du som förbannar: ta en gammal människa i handen, smek ådringar och veck. Låt vreden skingras som dimman i den friska vinden.

Du som förintar: lyft upp ett gråtande barn och blås på de blödande knäna. För varje tår, låt din destruktivitet rinna bort. Gråt människa, tills du inte längre behöver förinta.

Inget annat än kärlek kan läka.
Ingenting annat.

Que sera sera

Jag försöker lyssna så mycket jag kan på min intuition. Känslan i diafragman, andningens lätta skälvning, blodets puls.

Jag försöker också vara lyhörd för signaler utifrån. Viskande vindar som säger: vänd hem. Ett lutande träd som pekar: gå dit istället. Stenformationer som varnar. Djur som visar vägen.

Jag vill på alla sätt hålla mig öppen för livets magi. Det kan inte bara vara det vi ser, det måste vara större än så här. Hur skapas annars musik? Hur förklarar vi kärlek?

Jag har stängt några dörrar också. Av rädsla. Självbevarelsedrift. Ja, även av stolthet. (Det är min kamp och utmaning; att bända upp. Ställa på glänt. Och sakta skjuta upp helt.)

Men nu pågår något. Igen.
Jag förstår inte, men det är i rörelse.
Skuggor i periferin, ännu inte i mitt synfält.

I morse tänkte jag att en bok ville bli skriven. Eller att jag skulle ge mig av på en mycket lång resa. Möjligen att det handlar om ett mänskligt möte.

Jag ska inte tänka. Jag ska lyssna, inåt och utåt.
Och låta det ske, det som är på väg att ske.

Body and Soul

Kroppen är en sinnrik sak.
Tänk så mycket roligt man kan ha med den. Kyssar till exempel ... och det som följer. Kropp som leker med annan kropp – är inte det njutbart?

Och mat. Smaker, dofter, det som händer när något läggs på tungan, smälter. Bara det! Eller drycker; svalkande, rusande (som de där champagnebubblorna som spritter till i huvudet, mycket trevliga i lagom dos och rätt sammanhang ...).

Beröring. Att stryka med handen över mjuk sammet, en varm hästnos, ett barns mage. Eller när någon nuddar med sina fingertoppar på din rygg.

Hår som skyddar mot köld. Pincettgrepp som förmår plocka en knippe vårblommor. Tår som kan grävas ner i varm sand.

Kroppen är också sinnrikt konstruerad.
Tänk ett sår. Först blod som rinner, sen slutar det och en liten hinna dras över såret. En sårskorpa. Ett skydd. Och så börjar huden läka, byggs upp, sluter sig om skadan, och snart är kroppen hel igen. Tada!

Ibland tänker jag att själen kanske är konstruerad på samma sinnrika sätt.

Jag har gjort slut

Igen.
Med socker.

Första gången var i början av oktober. Jag hade vistats i frihet, i regn & sol om vartannat – varje dag utomhus från soluppgång till solnedgång. Hemma var det murrigt och grått och jag ville bevara känslan av rus i kroppen. Utan droger. Så blev ett principbeslut mot det vita sockret taget.

Det tog ett tag att ta sig förbi trötthet och huvudvärk, men sen hamnade hela världen i balans. Inga toppar, inga dalar, ingen gnagande hunger. Den där lätta irritationen, som jag försökte bespara min omgivning men som ändå fanns där när blodsockret var lågt, den var som bortblåst. (Anade hela tiden att den inte hörde till mitt verkliga jag.)

Så kom julen. En väldigt god gräddkola. Hemgjord tryffel. En och annan pepparkaka. Efterrätten med lingon i kolasås. Och det storslagna nyårskalaset med chokladfontän som kronan på verket. Å så pigg jag var!

Nu har jag brutit på nytt. Adjö socker. Du ska ingen makt över mig ha.

Långsam och orkeslös har jag tagit mig igenom en arbetsdag där tanken varit allt annat än skarp. Avgiftning pågår.

Varje tidsålder har sin drog ... Vem vet, kanske ser vi stora varningsskyltar på strösockerpaketen en dag? Svart text på vit botten: "Socker dödar".

Gott nytt år vänner och läsare!

Önskar er festyra & fridfullt lugn i perfekt balans. Er C.

Skuldra mot skuldra eller ansikte mot ansikte?

Minns en sex timmar lång vandring med mycket trevlig man från Irland. En gång varje år reser han iväg med sina två bästa vänner för att bara gå. Pausa från familjer, arbete och plikter. Nu satt dessa vänner med rejäla skoskav på en buss och istället slog han följe med mig. Vi pratade oavbrutet.

- Män samtalar skuldra mot skuldra, sa han. Kvinnor ansikte mot ansikte.

Jag bad honom utveckla.

- Sätt irländska män i en ring med varsitt glas öl, och de pratar bara sport och drar massa skämt. Kvinnor kan sitta mitt emot varandra, se varandra i ögonen och prata allvar. Öppna sig. Säga sanningar. Det gör inte vi män. Men när vi vandrar skuldra mot skuldra, Paddy, Pete och jag, då pratar vi om allt. Barnen. Svårigheter. Känslor. Det som trycker oss. Så håller vi vår vänskap levande.

Jag har ofta tänkt på det där samtalet sedan dess. Att män skulle 'på-riktigt-prata' skuldra mot skuldra, kvinnor öga mot öga. Om det är sant, då är jag nog mer manlig. För idag har jag vandrat nästan en mil med en vän, en kvinna, och pratat om livet. Livet som tar slut, livet som börjar. Livets utmaningar, svårigheter och glädjeämnen. Och jag föredrar absolut ett samtal skuldra mot skuldra.

"Tack för att du varit med och gjort det här året fantastiskt!" (Facebook gratitude)

Nej, jag vill inte se mitt år genom en Facebook-app. Vill inte att ett dataprogram slumpmässigt ska välja bilder och uppdateringar jag själv skrivit. Jag finns på riktigt. Det jag har upplevt fyller mig, påverkar mig, gör mig till den jag är idag. En levande, pulserande varelse, ständigt i utveckling. Människa.

Jag sammanfattar mitt eget år, tack. Så här kanske:
Lite fler rynkor och gråa hår, lite mer hopklämda kotor och fortsatt sjunkande fotvalv. Många skratt, fester, lekar och soliga dagar. Där finns också hårt arbete, fullständigt fokus och en rejäl portion jävlar-anamma.

Det finns minnen av stränder, fält, horisontlinjer och mjuk mossa. Det finns steg, tiotusentals, ja mer. I tjänst, oftast bärande något tungt. Och utanför, i ensamhet. Då med ryggsäck, mindre tung. Ansvar har axlats. Val har gjorts. Svårigheter har benats ut, hinder kryssats förbi. En konflikt blev löst.

Frihet, ljus och luft har fyllt mina sinnen. Också känslor, möten, samspel. Nya upptäckter, nya tankebanor. Färre rädslor. Pirr.

2014, du har varit mig till stor glädje. Jag har öppnat mig för alla dina erbjudanden. Jag har kommit vidare.

Nu inleds snart ett nytt år.
Jag vänder inte blad. Jag börjar inte om.
Jag kastar mig ut.

2015 - varsågod, drabba mig.

Knack knack knack på min axel ...

Juldagsmorgon. Varm säng, tung, avslappnad kropp. Igår lekte vi i skogen, tände tomtebloss under stjärnklar himmel, skrattade, åt, pratade och körde bilrace på soffbordet.

Nu känner jag ett finger på min axel. Lätt pickande.
- Ska vi gosa?

Så kryper en späd åttaåring ner i min säng, rullar ihop sig under min arm och jag tänker att livet kan inte bli bättre än så här.

Jag fick ett mail

Om jag kunde ge dig en sak här i livet
Skulle jag ge dig förmågan att
kunna se dig själv genom mina ögon
Då skulle du förstå hur speciell
och värdefull du är för mig

Så skrev hon, den människa som gett mig livet.
Tack, älskade mamma.

Att fånga dagen

Nuet.

Jag vet att det pågår Nu.
Och att det när som helst kan försvinna.
Jag vet att det kan bli fel. Eller göra ont.
Jag vet att jag tar en risk.

Men Nu.
Jag njuter oerhört av det som är Nu.
Och jag ska vara så rädd om det som jag bara kan.
För om jag aldrig riskerar något
kan jag aldrig heller komma vidare.

Monseigneur

Ta mig i handen och dansa med mig.
Låt våra röster blandas i skratt och allvar.
Vi har ett hav att utforska.
En jord att värma.

Så andas vi tillsammans.
Och mörkret är inte lika mörkt längre.

Outside the boX-mas

I vår julgran:
Sköldpadda, älg, uggla, jordglob, pilsnerflaska, Mary Queen of Scots, två tåg, klacksko, fotboll, trombon och en flygel i trä vars lock man kan öppna och stänga. Kamelen är dessvärre trasig.

På pepparkaks-bakbordet:
Dinosaurie, lilla My, tax, g-klav, cello, kryssningsfartyg, Musse Pigg, lejon, giraff och kamel (hel).

Det är kul med jul!

I selfiesens tid

Yta.
Fasad.
Omslag.
Var vacker, var vältränad, var välansad.
Lägg tid och pengar och engagemang på dig själv.
Etisk egoism kan det kanske kallas. Jag är viktigast. Allt mitt är heligt.

Kom dessutom inte hit och smutsa ner; tiggare, flyktingar, massinvandrare. Ni tar jobbet från mig. Ni hotar mina döttrar. Ni stjäl. Ni befolkar fängelserna. Ni har faktiskt inget här att göra, ni har ett eget land. Låt mig vara i fred. Låt min nation vara ren. Ni får väl klara er själva. Skylla er själva.

Mina pengar vill jag ha själv. Ingen stat ska få ta mina pengar. Ingen fattiglapp. Absolut ingen latmask som inte ids arbeta. Jag behöver köpa mig en ny telefon, den andra är ju ett år gammal. Min tillvaro kräver dessutom en nespressomaskin, större platt-TV, läsplatta och Playstation 4, hur ska jag annars palla vardagen? Gymkortet ska förnyas. Och då måste jag ha ny outfit. Och ett aktivitetsarmband. Vill ju inte heller vara allt för blek. Måste åka på solsemester. Måste dricka drinkar varje kväll. Det bara är så.

Dessutom måste jag ha en selfie-pinne. För selfies måste jag ta. Framför spegeln; titta jag har satt på läppstift (plutar så där charmigt). I hissen (kolla, jag är på väg till fest). På festen (suddigt, men man anar att jag dansar och har mycket skoj). Selfie med mitt barn, visst är vi söta tillsammans? Vi gör så mycket roligt hela tiden.

Jag. Mig. Mig själv.
Det är allt jag behöver.

Eller ...?

När allt läggs till ro

Vinden sjunger utanför mitt fönster. Fingrar och tår är kalla, men värme pulserar i min kropp. Är det höst? Vinter? Ska det bli jul nu? Jag är förvirrad och lite vilsen, men det gör inget. Allt är väl.

Jag har fyllt mig med ljusa röster som målat fram toner i en barockkyrka, med sugande vibrato från känslig violinstråke, med dotter M's klingande skratt. Jag har upplevt sinnlighet. Jag vilar i minnet av vandring i sol och regn. Jag har skapat, skrivit och knutit till mig de bästa av medarbetare.

Året håller på att ta slut, men jag är rikare än någonsin.

Om du fick en egen ...

Gick på Kungsgatan i Stockholm när tre barn kom fram till mig.

- Ursäkta, men vi håller på med ett arbete i skolan. Och vi undrar om du har lust att svara på en fråga?
- Javisst.
- Ok ... (smartphone fram, inspelning på - jag känner mig som värsta kändisen): Om du fick en egen enhörning, hur skulle den se ut och vad skulle den ha för superkrafter?

Se där ja. En tanke jag aldrig förut tänkt. En egen enhörning? Jag tänkte först skratta till det och säga att en liten hund duger gott åt mig, men så såg jag att de var mycket allvarliga.

- Jag tror att den skulle vara vit med ljusblå man och silverhorn. Och så skulle den ha kraft göra ledsna och ensamma människor glada.

Barnen tackade och skuttade iväg. Och jag tänkte att just nu behöver jag ingen enhörning, just nu är jag mycket glad. Men det är klart ... man vet aldrig.

Hur skulle din se ut, och vilka krafter skulle den ha?

Pärlfiskare

Djupt andetag.
Du dyker.
Viktlöshet, frihet, rymd.
Du kan ta dig precis dit du vill, inget hindrar dig.

Men du är jägare.
Och där på botten, där ser du den.
Den ska bli din. Bara din.
Du vet exakt hur du ska göra så ingen annan hinner före.

Tillbaka på stranden öppnar du skalet.
En pärla skälver i ljuset.
Höljet är skört, där innanför flämtar en låga.
Den lever.
Och viskar stilla i vinden; var rädd om mig.

Då tar du upp den, kysser den ömt med dina heta läppar och kastar den över axeln.

Sen går du vidare.

Skymningslandet

Sedan valet 2010 har jag inte känt mig besläktad med den svenska folksjälen. Efter valet 2014 har jag skämts över enfald, bortskämdhet, fördumning. Och idag 3/12 rann bägaren över.

Hur var det med att ta ansvar för Sverige och dess innevånare? Att lägga resurser på integrationsfrågor, jämställdhet, livskvalitetsfrågor (läs både arbete respektive vård för de som inte förmår arbeta av olika skäl, inte bara ålder), miljöfrågor, framtidsfrågor? Att slå sina kloka huvuden ihop? Att inte låta historien upprepa sig, den svarta historien, vårt europeiska trauma.

Varför block? Varför allianser? Samhället berör oss alla, och vi är rätt lika. Vi trampar på samma jord. Några barfota, några på flykt, andra övergödda.  En jord. Ett hav. En luft att andas. Barn är barn och framtid, vare sig deras föräldrar tigger eller tycker att de betalar för mycket skatt.

Vi är alla delaktiga.

(Bra krönika i DN.)

Människor jag mött: mig själv

Hur många steg? Minst en och en halv miljon tror jag. En och en halv miljon steg närmare mig själv.

- Hej jag.
- Hej! Så du är framme nu?
- Ja, nu är jag här. Det var på tiden, eller hur?
- Allt tar sin tid. Du kämpade på.
- Du vågade.
- Och nu?
- Nu kan allt hända.