Jag har levt ihop med två män. Båda har klagat på mig (med all rätt) för att jag aldrig diskar vitlökspressen efter mig.
Ibland undrar jag om de saknar mig en aning. Eller tycker de att det är skönt att äntligen slippa äcklig gammal vitlök fasttorkad i små hopplösa, rostfria hål?
Själv kommer jag vara mycket varsam om kärleken om jag en dag flyttar ihop med en man igen. Det viktiga är inte var tvätten slängs, i vilken låda vispen placeras eller om tidningen har fått fötter som vanligt. (Jag har faktiskt aldrig haft något emot en uppfälld toalettring. Tvärtom. Jag har tyckt om att veta att det finns en man i min närhet.)
Det finns så mycket mer värdefullt och betydelsebärande i en relation än det där småsinta städandet och millimeterrättvisan. UPPRIKTIGHETEN. Den kompromissar jag aldrig med. Jag må vara krånglig och tanklös och nervig och galen och förnuftig och spontan och barnslig och intensiv och långsint och kärleksfull och löjlig och omtänksam – men jag är allt det där på ett fullständigt ärligt och uppriktigt sätt.
Enklare kan det inte bli. Ändå är det så svårt att mötas.
Betydligt lättare då att lära sig diska en vitlökspress.
10 kommentarer:
Kanske är problemen med vitlökspressen en ny variant av tandkrämstubsproblemet som försvann när tuben blev av plast.
Hade det nu varit tuben eller vitlökspressen det handlade om så kunde man skaffa varsin om det var det som det hängde på.
Jag upplever att jag har stor nytta av att ha växt upp med en lillebror. Det fanns en period då vi körde med millimeterrättvisa men man orkar inte med det i längden.
Oftast var väl problemen med tandkrämstuben något annat som låg och gnagde och då var det som du skriver Uppriktigheten som var viktig för att lösa problemet.
Min fru och jag träffades för 3,5 år sedan så vi har det mesta i ubbel uppsättning men har kunnat plocka bort en av varje efterhand. Kanske i samma takt som vi känt mer tillit till varandra.
Jag brukar sällan diska thekulan. De ska ju ändå bara vara the där igen, nästa gång jag använder den. Men å andra sidan så är de ju ingen som drabbas än jag själv. Än så länge...
lång/T
Enklare ändå är att pressa vitlöken med skalet på. När man sedan tar bort det - skalet - ur pressen är den lixom färdigdiskad på en gång. Men vad vet jag, jag är bara lat man.
Det är viktigt att båda får vara de personligheter de är. Det betyder inte att man inte kan ändra sig. Ibland gör man saker på sätt som lika väl kunde göras på ett annat, det blir bara så. Uppriktighet, öppenhet då kanske uppoffringen är liten eller ingen alls för att ändra sig. Det är lätt hänt att ramla in i gamla vanor, goda och dåliga. En puff, ett skratt en pik, det behövs ofta inte mycket för att störa gamlamönster och lätt anpassa sig efter nya förutsättningar. Att sura eller reta sig på något och samtidigt tiga som en mussla vad uppnår man då?
Det är klart att det krävs mod att möta en annan människa. Att våga vara så usel och sårbar som man faktiskt (också) är.
Mina tankegångar hade inte så mycket med själva vitlöks-problematiken att göra som frågan: var det så viktigt?
Sedan är jag övertygad om att man måste lyssna, kompromissa, överse och acceptera i en relation. Att det är ett arbete att mötas och nötas.
(Till saken hör att jag faktiskt alltid diskade vitlökspressen efter det sista klagomålet, eftersom jag ville att vår kärlek skulle leva vidare och klara sig förbi vardagsfällorna. Det sket sig i alla fall...)
Jag fullkomligt älskar dina ord när du beskriver vad som är viktigt.. du uttrycker precis det jag själv tänker. Vill du gifta dig med mig??? :-)))
Oj, tack - ett frieri!
Nu vet jag ju inte ens om du är man eller kvinna, men å andra sidan är det en människa man älskar, inte ett kön.
Men visst är det viktigt att se saker i rätt perspektiv. Människor är inte utbytbara engångsartiklar. Väljer jag en följeslagare igen i livet, då kommer jag sträva efter att vara som Sam Gamgi:
"Jag kan inte bära ringen åt dig, men jag kan bära dig..."
Ja ett riktigt frieri. Jag är en kvinna och har bara varit gift med en man. MEN jag brukar fria till alla som verkar ha goda egenskaper ELLER mycket pengar. Dock har ingen tackat ja till mig.. *suck*.. men du är den första som erbjudit dig att bära mig. Det tackar jag allra ödmjukast för - även om Sam står för orden bakom. Har förresten friat åt honom också.. men fick bara ja av Gollum.. :-(((
Jag blev friad till i höstas också.
En irländsk man, som jag aldrig har träffat i hela mitt liv, hade fått syn på mig på nätet, framförde sitt frieri, och bad om min vanliga mailadress så att han kunde skicka bilder på huset där vi skulle bo (på Irland, märk väl...)
Det är helt sanslöst, det här med internet! :-P
Har diskat min egen äckliga vitlökspress i tolv år nu och låter den fortfarande torka in innan det känns akut med vattensvepning. Söker man på nätet för att hitta likasinnad(e) och tror att jag kommer att lyckas till slut.
Kram M-L
Skicka en kommentar