Sov 4,5 timmar, sen upp och börja dagen. Märkligt, jag befinner mig på en platå av energi, som om jag gick på nån slags drog. Kanske suger jag ut det sista ur den här perioden, medveten om att höst, mörker och ensamt arbete väntar?
Kontoret är helt tomt, jag hör mig själv tänka. Hinner det mesta och lite till innan jag åker hem och byter om. En kollega till mig har arrangerat utflykt till ett ölbryggeri, men den ställs in (för få anmälningar). Istället är vi tre + en hund som åker till Svalnäs för kvällsbad.
Solen går ner.
Allt lägger sig till ro.
Jag går längs stranden med Kosmos skuttande vid mina vader (han kissar på varenda sandslott) och sjunger för mig själv.
Jag tror faktiskt att jag är lycklig i just den stunden.
Så här ska man säkert inte göra, egentligen; blogga med vin i kroppen och trötta ögon. Summera dagen som var svettig och lite stressig och inleddes med ett avsked av de mina, och fortsatte med jobb, jobb, jobb, tankar, fix, pyssel, struktur, organisation, fläng och alldeles för lite harmoni.
Under kvällen på slottet är jag trött och ägnar mig åt annat i tanken än själva föreställningen inför mina ögon. Mina praktikanter genomför en publikundersökning och jag försöker föreställa mig vad besökarna upplever, de som inte är inne i själva projektet.
När vi efteråt umgås på vårt "after work" ställe känner jag mig avslappnad och glad (sömn är inte lika viktigt när man mår bra..). Och när stället stänger åker ett gäng till mig och fortsätter kvällen. Piaf i bakgrunden, stanken av snäckorna som öppnat sig i hinken på balkongen, gemenskapen som bara ett sånt här projekt kan ge.
Nu är klockan snart fyra mitt i natten. Jag har en svag förnimmelse av att det är massor jag behöver göra imorgon, men just nu vet jag inte riktigt vad. Jag vet bara att jag inte kommer att ställa väckarklockan.
- Jag gillar musiken när hon dikterar brevet.
- Och så hans kärlekssång, när han höll hennes sjal tryckt mot sig.
- Det är så roligt med de där två svarta, först gör han såhär, och då gör den andre liksom såhär...
- (sjunget) "...med drottningens vapen" nåt sånt där, det är en sån fin liten melodi.
- Scenen med maskerna, när de var helt vansinniga. Wow.
- Fast jag fattar inte det där med "hurra hurra" när dom vänder sig?
- Han ser så läskig ut när han sjunger det där med kolan som klibbar fast.
- Ekot är kul!
- Och bordet.
- Och jag tycker om när han sjunger så här (sjunger): "idag ska man måla som..."
- Men den vackraste körsatsen är i scenen med stegen och guldramarna. Jag ryser varje gång.
- Å vad jag tyckte om dom sex violonisterna!
- Och så slutet såklart. Jag grät.
Avlyssnat sent tisdag kväll på ett blått hotell i den lilla staden med det vita slottet och den spännande operan...
N+M sover, så jag drar till kontoret och coachar mina praktikanter som ska producera varsin konsert på slottet i augusti. Vid lunch hämtar jag flickorna och åker till stranden i den lilla orten en mil bort. Där är mer långgrunt än någon annanstans vid Vänern som jag känner till, och när vi lägger oss ner på sandbotten och låter vatten precis täcka våra kroppar, ja, då är det som i en spabassäng med 37 grader.
Plötsligt dyker min pappa upp! Lika glad, lika pojkaktig som alltid. Tillsammans kör vi till hotellet och hämtar upp Titti, tar en drink hemma hos mig, får presenter (av fina lilla mamma) och ger oss sen av till stans biograf. För andra gången ser jag Mamma Mia, och nu gråter jag mest (förra gången bara skrattade jag). Beror det på vinet eller att jag delvis känner igen mig?!?
I varm sommarkväll äter vi sallad och dricker vin på min innergård, pratar och umgås. Flickorna jagar varandra vilt omkring. Som lejonungar. Eller uttrar? Kroppen är varm och själen lugn.
Men det finns saker jag måste ta itu med.
Imorgon.
Med dagboken alltså. Får gå tillbaka i egna spår och rekapitulera. Vad har hänt? Det känns som en evighet jag skrev sist.
På lördagen var vi på Vänerns riviera, jag, N+M, en kvinna i kören och hennes barn. Tjuvtjockt med folk. Jag är förundrad - i hela mitt liv har jag dykt naken från klippor och brygga, eller möjligen burit en bikinibyxa på Yttre Gårdens sandstränder. Nu ser jag en Mallorca-liknande playa med stolar, parasoll, leksaker och varje kvadratmeter täckt av människokropp. Jag vet, jag är bortskämd. Och i vattnet finns gott om plats för det privata utrymmet.
Kebab innan snabb dusch och så avfärd mot slottet. Vi laddar inför direktsändningen, och min största uppgift är att se till att vi håller tidsschemat under kvällen. Det går galant. Alla är taggade till tusen. Orkestern spelar bättre än nånsin. Sångarna tar sig ett steg till. Publiken vågar skratta. Det är helt klart vår bästa föreställning hittills. Efteråt tar jag mig till radio-bussen och svarar på frågor, sen åker vi till stan och är lyckligt uppspelta och stolta. Alltså vill vi gå ut! Tolvåring, sextonåring och fyrtiofyraåring ger sig av i varm sommarnatt för att skåla med ensemble och tacka - men vi nekas inträde. Det är bara att lomma hem igen... Snopet. Och lite knäppt. Jag minns när N, tre år, lekte på baren i Skagen medan hennes pappa och jag tog oss några öl.
Söndag: vi gör såsom man gör i den lilla staden; vi går på Gahrströms konditori och smäller i oss sötsaker. Men idag är alla på stranden, alla utom vi och E + familj som gör oss sällskap. På eftermiddagen åker vi till Läckö. Jag tittar till min barnpjäs och barn-guidetur innan vi picnicar på gräsmattan utanför muren. Slottet stänger. Kravallstaket öppnas. Det strömmar in människor. Den gigantiska scenen ockuperar hela utsikten och lastbilarna förstör varje grässtrå. Det är en folkfest vi bevittnar.
Jag smyger runt muren och hoppar i vattnet, snabbt, innan det är dags att bänka oss intill scenen. (Min schyssta chef har gett oss specialplatser.) Fyra timmar senare slutar "Diggiloo 2008" - en alldeles för lång och seg show, med säkra musiker och en rolig komiker på scen. Det är intressant att se artisterna jobba live, att iaktta hela produktionsapparaten, men jag är långt ifrån lika förtjust som resten av publiken. Leker istället med tanken på hur ett musikdramatiskt verk skulle kunna dra lika stor publik.
Måste det vara en utopi?
Nåt blir tokigt när jag bloggar efter midnatt om dagen som varit - och blogger publicerar automatisk datumrubrik. Nu t ex kommer det stå LÖRDAG 26 JULI, men det är ju fredagen jag skildrar. Om lördag vet jag absolut inget. Men jag hoppas...
I alla fall; idag åkte vi till stranden. Jag hann både sola och simma lite mellan telefonsamtalen. Lunch hemma (sen, och ja, jag måste snart diska) och så ett kontorspass. Kände mig rörig i skallen, antagligen p g a värmen, men också för att jag ligger efter med vissa saker. (Nästa år ska jag planera avslutet redan i februari!)
Varm kväll på borggården, bra föreställning - möjligen lite loj efter solbad och festande? Imorgon (lördag alltså - obs!) direktsänds showen i radions P2. Jag är ombedd att komma till bussen och bli intervjuad efteråt. Håll tummarna för att jag då kan hålla huvudet kallt.
Flickorna sover. Igår, efter föreställningen, var vi på "after work" - härligt att vi kan umgås på det sättet, jag och mina döttrar, och en viktig stund eftersom jag hinner prata med musiker och sångare på ett sätt som jag aldrig har chans till ute på slottet.
Nu surrar tankar om avslut och summering i mitt huvud. Projektet är snart över. Stan kommer att bli tom och tyst. Jag vill till ön, men alla vänner där börjar jobba i augusti, så det kommer att bli ensligt. Sen, i slutet av sommarlovet, ska jag ta tag i skolprojektet.
Idag är det ledigt. Storebror med familj är i stan, de kom igår och vi hyrde trampbåt och kajkade runt lite i viken. Just nu plockar de jordgubbar. När flickorna har vaknat ska vi ansluta oss till dem och bada lite. Ikväll drar de till västkusten. Då ska vi på "orkesterfest". Jag är rörd och glad och lite förundrad över att jag bjudits in!
N sa igår att hon slutat läsa min blogg, för hon blir bara deprimerad. Men jag menar inte alls att förmedla såna känslor! Skrivandet är en ventil i den egna stunden - det är klart att det kommer en och annan suck över tvivel, slitage och ensamsegling, men i botten är jag en glad skit med osvikligt positiv livssyn.
Igår blev en lång arbetsdag och flickorna var guld. Vi har inte setts på länge, vi har inte haft sommarlov ihop, vi skulle ha kunnat åkt och badat, gått på konditori, spelat minigolf - ja, sånt som familjer gör på somrarna. Istället arbetade vi på kontoret, storhandlade personalfika, åkte ut efter lunch, repeterade in sångerskan som lär sig solistrollen, förberedde kvällen, flängde fram och tillbaka.
Kvällens föreställning gick lysande. Den sjuka sångerskan har nu fått en ersättare och lugnet bredde ut sig, rutiner höll, fokus fanns, inhopparen var strålande och modig och underbar.
I natt sov jag gott. Ännu en svag länk är förstärkt - nu vill jag att det ska vara fritt från dramatik några dagar så att jag får njuta av flickorna, solen och det verkliga livet. Inte bara det på Läckö Slotts borggård.
N och jag bilar till Varberg. Där, i ett hus på Getterön med hela havet nedanför verandan har M tillbringat en vecka med sin kompis och dennas familj.
En kopp kaffe, sedan promenad utmed klipporna. Vind i sinnet, sol på huden. Ögon som slätas ut av horisonten. Lukten av salt hav. Jag inser att jag inte upplevt sommaren än. Att jag befinner mig i en värld av verksamhet och ansträngning som ger stimulans och utmaning, men inte frid. Konstaterar detta utan smärta, utan grämelse. Jag är där jag vill vara. Samtidigt flyger mina tankar till alla de som inte är nöjda med sin situation. Som läcker otillfredsställelse, ja till och med bitterhet. Jag ser så tydligt. Jag har varit där själv.
Barnen fångar krabbor. Det är makalöst vackert. En dag ska jag hyra ett hus på västkusten och bara vara. Kanske skriva?
Sen tar vi med oss M tillbaka till Lidköping. Bilresan är kaotisk. Jag blir arg. Å andra sidan: det är med varandra vi kan visa våra sanna känslor.
"Inte mycket att berätta".
N sover så jag ger mig av för att titta till de som repeterar. När hon vaknar äter vi varsin pizza (dagen-efter-mat; vi gick ju och la oss klockan fyra imorse...) och åker till slottet. Går på "min" barnteater och letar borttappade glasögon och personalbricka. Efter mycket letande hittar jag glasögonen i bilen (professionellt organiserad, privat förvirrad) men brickan är spårlöst försvunnen.
Tillbaka i stan. Handlar. Affären har självscanning men jag kommer aldrig att använda mig av den, hur mycket "kan själv" jag än är i grund och botten. Tycker om att se en människa i ögonen när jag betalar. Sen kraschar vi i soffan med haloumi-sallad och film. Vi har båda lite svårt att hålla oss vakna.
I morgon hämtar vi hit M. Då är vår trio komplett!
Ett antal telefonsamtal senare är planen klar: en av kvinnorna i kören studerar in partiet och finns till hands om solisten skulle bli sjuk. Men till kvällen hinner hon inte. Det är bara att hålla tummarna. När ensemblen kommer till loger respektive orkesterdike har redan såväl sceniska som musikaliska repetitioner pågått i flera timmar - omärkligt. Jag försöker skapa lugn i en kaotisk situation, och min önskan är att ingen ska märka hur snurrigt det varit det senaste dygnet.
Föreställningen tillbringar jag backstage. Ifall solisten inte klarar av att gå ut på scenen. Jag sitter med klaverutdrag och funderar ut möjliga alternativ, fullt medveten om att om inte hon gör entré, då måste jag.
Under kvällen blir hon starkare och friskare. Min oro släpper och jag passar istället på att fotografera livet bakom kulisserna. Regnet har blött ner ett antal sittkuddar och skapat glapp i dimrarna. Men föreställningen är riktigt bra och stämningen hög.
Efteråt "after work" på Milano - mycket mycket trevligt. Och när krogen stänger går ett gäng hem till mig. I en blandning av lek och allvar lär vi känna varandra en aning bättre, ändå tills solen går upp. Att jag sedan lyckades trolla fram nåt att bjuda på är ett mirakel...
Kan inte sova. Från mitt köksfönster ser jag det svagt upplysta kyrktornet torna upp sig mot en dramatisk varulvs-himmel. Månen var blekt orange när jag körde hem den sjuka sångerskan direkt efter föreställningen. Nu är den kritvit. Hur hon lyckades ta sig igenom kvällen är ofattbart.
N arbetade med mig på kontoret på förmiddagen. Sen handlade vi varma skor och tjocktröja till henne. Lunch hemma, så iväg till slottet. Hon fick jobb-uppdrag direkt, själv var jag mest upptagen av att planera för alla eventualiteter med sjuk solist. (I botten är jag allt för trött för att orka det extra-tryck frågan innebär, dessutom har jag en lång lista på saker som måste göras, och ett stort avslut att styra upp. Teknikerna vill komma iväg från stan så snart det går efter sista föreställningen. Jag inser att jag måste hitta ultimata lösningar på transporter, returer och städning.)
Nu är jag ensam mitt i natten. Blundar jag fylls mitt huvud av alltför farliga och fåniga fantasier. Försöker jag läsa Noréns dagbok - gubbsjuk, självgod och platt - faller ögonlocken ner. Dricker "Kvällsro" och försöker att inte bli stressad för att jag inte somnar. Jag har varit med om värre saker.
Men det är klart; skulle nån komma förbi och vilja hugga mig i halsen skulle jag nog låta det ske...
Skrev arbetsgivarintyg i timmar. Sen spelade jag fotboll med ett gäng ur ensemblen. (= Alldeles för dålig, alldeles för tung och långsam, alldeles för dålig kondition - men jag hade vansinnigt roligt!)
När N kliver av tåget - strålande vacker, rakryggad och öppensinnad - fylls jag av stolthet och kärlek. Vi handlar på oss några kassar mat och åker hem. Hon installerar sig i vardagsrummet, vi gör sallad och myser. Lite senare kommer två kvinnor ur kören hem till oss, vi tar en drink och ger oss av till stans biograf där en tredje väntar. Filmen "Sex and the city" är lite av ett urholkat citat av sig själv, men när det stora sveket kommer och Carrie skedmatas av sin väninna, då gråter jag. Jag minns så väl hur det var. Och när Carrie uppriktigt förlåter fem månader senare är det för att han står där och väntar på henne.
Nu ser Nike "Saw" på TV. Jag vägrar bli rädd, av fri vilja. Så jag bloggar.
Men jag är så lycklig över att hon är här!
Jag ska försöka beskriva det värsta med det här jobbet: dagen då man vaknar till ostadig väderlek.
Först drar jag en djup suck. Sen låter jag oket av regnmoln tungt lägga sig över mina axlar. Så bär jag mitt ansvar med stel nacke och ståndaktig rygg. Dagen fylls av diverse sysslor (igår rev och röjde vi repsalen på skolan) men ständigt, i bakhuvudet, ligger oron och gnager: hur gör vi ikväll? Kan vi genomföra föreställningen? Kommer publiken frysa för mycket? Kommer musikerna att sluta spela? Kommer sångarna bli sjuka? Kommer regntaket att blåsa sönder?
Sammansvärjningen av ökade vindar och passerande fronter hånskrattar åt mig, blåser iskallt mot mina trötta ögon. Det är som om de tänker att jag ska härdas, att jag minsann inte ska ha det lätt här i livet, att det ska testa mig och se hur mycket jag orkar.
Och jag orkar en hel del. Efter lunch ringer jag vädertjänsten. Sedan ringer jag jour-killarna med en första prognos. Tänker ut olika alternativ. Ibland ringer jag också dirigenten och föreslår en annan rutin för kvällen, beroende på väder och vind.
Åker mot slottet och ringer meteorologen igen. Blir oftast uppringd av nån som är stressad och har åsikter om takets vara eller icke vara. Ringer och rådgör med scenmästaren. Tänker. Känner efter i magen. Försöker luta mig mot tidigare erfarenheter. Litar på meteorologen, men inte fullt ut. (I förrgår sa de REGN, det regnade mycket riktigt fram till kl 19 sedan höll det uppe resten av kvällen. Men vi satte upp taket och det blåste kuling så det gick knappt att höra musiken, dessutom slets linorna nästan av. Igår sa de regn igen, men himlen var blå, om än med täta moln i fjärran. Stark sydvästvind. Kallt. Vi satte inte upp taket, men jag kände ett regnstänk på slutet av kvällen.)
Till sist tar jag beslutet. Ringer alla iblandade. Då är klockan fem, jag är på slottet och arbetet med att förbereda föreställningen börjar och jag är tillbaka i min rutin; se till att alla gör det de ska, att de mår bra, och att hjälpa dem, vid behov. Sen är det bara att hoppas att jag tagit rätt beslut.
Idag är det en föreställningsfri dag. N kommer med tåget på eftermiddagen - jubel i hjärtat! Ikväll ska jag bara umgås med henne, inte axla ansvar för 450 personer och en mängd pengar...
Under mina år som regissör blev jag alltid låg, utblåst och tom efter en premiär. "Post Premiere Depression" heter det i branschen. Trodde inte att en producent skulle känna samma sak; jag är ju kvar, jag har tolv föreställningar till att ansvara för.
Men idag är jag trött. Olustig. Sov dåligt; vaknade klockan sex, sju, åtta, nio. Skulle behöva massage - axeln värker värre än nånsin. Har två repetitionssalar att avsluta; rivning, städning. (Teknikerna kommer tillbaka idag, vi får ta tag i det imorgon).
Funderar också på hur mitt liv här i Lidköping ska se ut i framtiden. Jag måste hitta nån mening och tyngd, nåt som inte bara är jobb, jobb, jobb. Annars är jag bara en halv människa.
Men just idag är det kanske dumt att tänka för mycket på de stora frågorna. Bättre att beta av listan inför kvällens andra föreställning. På'n igen bara!
Läser recensioner. Väljer citat till annonskampanjer. Går igenom budget. Hanterar biljettförfrågningar. Pustar ut. Tänker på kommande föreställningar. Pratar i telefon med fiolateljén i Göteborg. Längtar efter N som kommer på torsdag. Dammsuger kontoret. Är nyfiken.
Så lång blev inte arbetsdagen. Nu ska jag åka på födelsedagskalas hos en korist som bor i en stuga vid vattnet. Vill så gärna doppa åtminstone fötterna i Vänern. Om jag lyssnar inåt, riktigt noga, vrålar min längtan efter det östra havet, ön och klipporna högre än all världens nyskrivna musik.
Så jag väljer att låta bli.
Lördag. Blomfylld bil ut till Läckö, mindre fylld bil till festlokalen i stan. Några återbud genererar ett antal telefonsamtal; dumt att låta platser stå tomma på premiären. Stänger av telefonen en timme för att vila och göra mig i ordning. Sen iväg.
Regntak eller inte regntak? Beslutet är mitt. Men andras viljor drar i mig åt olika håll. Dirigent och regissör vill absolut inte. Jag drar på beslutet in i det sista. Men scenmästare säger: ta upp taket. Bra. Vi gör det. Just då börjar det regna. Det regnar en halvtimme.
Sedan blir det sol och klarblå himmel. Regissör och dirigent säger: ta bort taket. Jag och scenmästaren säger Nej. Han är osäker på vädret, jag vill inte ha teknisk stress innan en viktig premiär. De tycker att vi är fega.
Så blir det premiär. Knökfullt på borggården. Bett i sångarnas uttryck, hetta och export. Halvvägs in i akt ett bryter det lös. Dunder, blixtar, dån - och så plötsligt hällande åskregn. Trots regntak måste vi ta paus, det droppar in och inte ens 27 manna-orkestern med fyra pukor kan överrösta orkestern där ovanför oss.
Tjugo minuter senare kommer vi igång igen. Alla ger järnet. Andra akten är magisk. Publiken jublar. Det gick!
Sen dansar och leker jag fram till klockan sju på morgonen i stan. Glad. Stolt. Avslappnad. Men inte berusad. När jag vaknar efter tre timmar sömn väntar ett mail från min chef:
"Morgontidningarna rapporterar om blixtar och dunder i årets värsta oväder. Fantastiskt att vi klarade kvällen. Och på vilket sätt! Enastående!"
Genrepet gick bra. Publiken tycker om föreställningen. Jag fick ett varmt ögonkast. Kringaktiviteter, teknisk samordning, tidschema och biljettkassa faller där de ska. Efteråt tar jag en öl på Stadt, men när Björnligan kommer har baren stängt, så vi går till Peters balkong. Jag stannar inte länge, men tycker om att sitta där en stund.
Nu är jag hemma och pysslar, så här kvällen före den stora urpremiären. Jag har arbetat sen klockan tio; förberett för gäster, press och betalande publik, handlat det sista, redovisat en mängd kvitton, gått igenom de mängder av papper som spritts ut över hela kontoret, rensat, slängt och sorterat om vartannat.
Sen har jag blivit bjuden på middag hos några musiker, grillning på gräsmattan och rasande trevligt umgänge. När de drar iväg till Uggla-konserten promenerar jag till konditoriet, träffar två av sångarna och tillsammans går vi på "Mamma Mia" - biopremiär idag. Som jag skrattade! Tårarna rann. Livsbejakande, innerlig, glädjefylld film, med en fullständigt lysande Meryl Streep i huvudrollen.
När vi kommer ut är det en vacker och ljum sommarkväll. Måtte det bli så här imorgon! Då ringer min chef. Han har pratat 16 gånger med metrologen idag: prognosen för imorgon är dålig. Jag inser att det antagligen blir regntak på borggården, kallt, kämpigt och oroligt. Vill ha sol och värme!
Snälla ni som läser: vissla, dansa, gör tecken och riter; hjälp oss att mana fram en vacker, stabil sommardag. Vi är värda det, nu när vi ska gå i mål med detta gigantiska projekt som uppslukat mig dygnet runt den sista månaden.
Nästa gång jag skriver är det över...
Harmonin var kort. Onsdagen var hemsk.
Jag hade inte kontroll över nånting, blev utskälld, kände mig fullständigt rutten och storgrät när jag kopplat ner telefonen. Trött, låg, förvirrad, utan direkt tro på mig själv och mina förmågor tar jag mig igenom dan, biter ihop, jobbar, jobbar, jobbar, det är för mycket på mina axlar just nu, ytterligare ett moment har tillkommit föreställlningen som hamnat på mitt bord så att inte en sekund finns kvar att pusta på, åttio människor är mitt personalansvar, många behöver mig, vill mig nåt, kräver nåt, och så alla dessa frågor och frågor och osäkerheter och all organisation som jag försöker ha grundat, vill ligga steget före varje lite klagomål, varje problem, varje stötesten, miljoner kvitton, listor, summor, budgetansvar som ger mig ont i magen då en dyr hyrd stuga stått tom i snart två veckor för att en person inte kommit hit som överenskommet, andra poster som bara rinner iväg, oron för om jag tagit felaktigt beslut vad gäller premiärfest, det är ju så ofantligt många det handlar om, projektet är som ett förestag med 80 anställda, mitt inne i en intensiv arbetsfas med deadline lördag och så denna telefon som ständigt ringer.
Nu är det i alla fall torsdag. Genrep ikväll. Jag luktar svett och är sunkig, men hinner inte hem för att göra mig i ordning. Det får bli en raggardusch.
Jag tycker om att komma hem på kvällen, hälla upp ett glas kall mangojuice och sätta mig vid datorn för att berätta om dagen som varit. Om det är intressant att läsa vet jag inte, men för mig är det värdefullt att smälta och summera.
Lång morgon, ingen stress, svarar inte ens i telefon. Så går jag till massösen som riggat upp sin bänk i skolan där vi repeterat. Mycket skönt - men drabbas av huvudvärk, frigjord av avslappningen... Efteråt letar jag svarta mössor åt orkestern (affärerna skyltar med bikinis, jag frågar efter vinterkläder) och träffar "mina" tjejer på kontoret klockan ett. Vi fixar skyltar till stolsraderna, hämtar programbladet och skriver checklista för resten av dagen.
Så åker vi ut till slottet där allt börjar fungera i ett smidigt maskineri. Jag möter vår kassa-ansvarig som ansluter sig till oss ikväll. Vi går igenom rutinerna. Första genrepspubliken börjar droppa in. Fotografen kommer. Föreställningsrutinerna fungerar. Genomdraget går riktigt bra, det känns stabilt och tryggt och akterna är i stort sett exakt lika långa varje gång jag klockar dem: det betyder att det är välrepeterat.
Lämnar min bil till regissören som stannar för ljussättning i nattmörker och åker hem med Emma och Karolina. Vi pladdrar oavbrutet hela vägen. Vädrar, ventilerar, utvärderar, jämför iakttagelser och synpunkter, skrattar. Mina praktikanter är nu helt jämnställda arbetskamrater, vi jobbar i ett samspelt och effektivt team och jag vet att jag aldrig hade klarat detta enormt stora projekt utan dessa två.
Började med tidigt möte på festvåningen vi hyr på lördag, tillsammans med Claes som fixar maten. Sen började telefonen ringa - oavbrutet. Samtidigt lyckades jag färdas mellan olika punkter, ta tag i saker som inte var alldeles behagliga (det finns det man måste göra, annars är man bara en liten lort...) och med mina assistenters hjälp få klart två stora punkter inför premiären.
Åkte hem och la mig raklång på sängen. Telefonen på ljudlöst: tre missade samtal tio minuter senare. Så till slottet där allt börjar falla på plats, och där det som nu återstår bara känns rätt och riktigt och helt utan panik. Men i vindseglet ovanför oss - vårt regntak - slår det så att det ekar mellan stenväggarna.
Det går ändå bra. Vi är klara strax efter tio. Tillbaka i stan går jag ut med ett gäng ur ensemblen. Härliga människor! Mycket trevlig kväll. Bra stämning, bra arbetsklimat, bra folk. Jag tror på oss. Vi har en yellow brick road framför oss.
Om bara vädret ville bli lite bättre...
Sov gott och vaknade nästan frisk. Lugn morgon. Tar mig till kontoret vid 12-tiden för att ordna lite smått och gott, med intentionen att åka hem, vila, byta om och åka ut till slottet kl 16.
Men det ösregnar. Och blåser. Metreolog Direkt säger att det inte blir bättre under kvällen. Alltså: strax efter 13 tas beslutet att repetitionen flyttas till vår repsal inne i stan.
Det är bara att vända skutan och styra åt andra hållet. Alla 47 medverkande måste få besked. Hela orkester-riggen behöver flyttas tillbaka från slottet. (I fredags hade vi hyrt en stor lastbil...). Jag gör en blixsnabb planering, ringer runt och ger var och en uppdrag, åker till "vår" skola och hittar stolar, bär, möblerar, får sällskap av medhjälpare efter ett tag. Sedan kommer lasset; in med allt som bars ut i fredags. Notställ monteras, scenkanter tejpas, rekvisita läggs fram. När sångarna och musikerna börjar droppa in vid sex-tiden är vi klara.
Sen har vi en flamsig och busig och vettig repetition av akt 2 - under tak, i ett varmt rum. Ute fortsätter regnet att välla ner. Hela kvällen. När vi är klara är vi många som snabbt river och lastar in i minibussen igen (underbara människor!). Salen står åter tom, såsom i fredags eftermiddag.
Vi klarade det.
Nu sitter jag här med en Dry Martini. "Because I'm worth it."
man ska stå framför spegeln och göra sig fin för en fest, med hög musik i bakgrunden och fördrink i handen. Lördag kväll. Party kväll.
Men jag längtar bara efter att få gå till sängs. (Här är det inget Saturday Night - bara Fever.) Vila rygg och ben, låta förkylningen värka ut, inte prata med nån, inte prestera nåt. Jag har jobbat nio timmar. Varit på slottet. I lugn och ro hunnit tänka igenom sista veckans planering. Tagit kontroll över biljetthanteringen.
Idag om en vecka är det premiär. Då hoppas jag vara pigg och stark och frisk och glad, för då vill jag absolut stå framför en spegel och göra mig så fin som det går!
- 7.00 Vaknar
- 8.00 På kontoret: planerar klart musikers övningsmöjligheter
- 9.00 Ankomst slottet: utbildning i regntakshantering för mig och "mina" tekniker
- 10.30 Går igenom jourschemat för regntak tillsammans med tillsynsmannen
- 11.00 Fixar diverse rekvisita som jag lovat (syr fast tyg på tomma rullar t ex)
- 12.00 Kopplar upp datorn på slottet, svarar på diverse mail, f a om biljetter
- 12.45 Lunch med kollegor i Café Stallet
- 13.30 På kansliet: kopierar, attesterar mm
- 14.00 Grabbarna Grus kommer. Provdukning av borggården; 390 stolar ställs upp (det tar otroligt lång tid, är rörigt, krångligt och kaosartat, men styrs upp till sist)
- 16.30 Tar emot musikerna, visar dem Kungssalen där de ska genomgå obligatorisk säkerhetsundervisning
- 16.40 Tillbaka på borggården: fortsätter försöken att få stolsraderna så att de stämmer med vilka sittplatser vi sålt
- 17.00 Visar orkestern restaurangen där middag är serverad. (Tänkte äta med dem, men salongen är klarbyggd, så jag dokumenterar istället; ritningar, fotografier, tydliga markeringar)
- 18.00 Äter middag, Hanna och Markus håller mig sällskap
- 18.30 Repetition startar; sitter på sämsta platsen för att se hur illa det egentligen är
- 20.00 Kaffepaus; Karolina har fixat allt.
- 20.20 Min tur bakom scen: städar undan fikat, kopplar upp datorn och svarar på mail. (Fortfarande kommer ja-svar på inbjudan vars sista anmälningsdatum var 1/7.)
- 21.30 Går ut på borggården, ser genomdrag av akt 1, för första gången med orkester. Wow.
- 22.30 Ensemblen åker hem. Teknikerna kvar. Vi städar, river, plockar undan.
- 23.00 Jag lämnar. Teknikerna forfarande kvar och jobbar. Alla stolar ska bort, regntak ner osv.
- 23.30 Ankommer Lidköping. Har glömt ta bort ljudlös funktion i telefonen och ser: 6 missade samtal. Lyssnar av svararen: larmet har gått i musikskolan då en musiker försökte gå in med sitt instrument. Sitter i telefon med diverse personer.
- 00.00 In i lägenheten. Kopplar upp mig: bloggar.
Det är det här med att ha någon att berätta om sin dag för....
Vaknar fullständigt genomtäppt i näsan, ont i huvud och hals och troligen feber. Ringer scenmästaren och ställer in min medverkan i dagens målning - tyvärr! Jag hade sett fram emot att måla scen i sol på borggård, umgås med teknikerna, arbeta med händerna.
Det blir några timmar på kontoret istället, med mycket snytpapper och tämligen långsamt tempo. Men det är bara bra; att sakta men säkert ha tid till viktiga detaljer i den stora helheten, såsom utrymningslogistik och -ansvarsområden, beställning av blombuketter, premiärfest och utplacering i salongen av olika recensenter under uruppförandet.
Nu är jag hemma. Näsan full av snor. Rinnande ögon. Tittar ut och märker att det är sommar, vilket jag missat totalt. (Fick ett sms från en vän på ön, om stranden och havet och paradiset och gemenskapen. Det stack till. Jag kan inte hålla på så här varje sommar. Det är inte livskvalitet. Eller också hittar jag en teknik att balansera livet på - längre fram.)
Måsungen som vandrar runt på gräsmattan utanför mig med ett ynkligt gny är kvar. Lille vän! Jag kanske ska bjuda in dig till ynk-mys i soffan med glass och filmrulle?
Det första jag märker när jag kommer innanför min dörr är en unken stank från soppåsen. Sen ser jag den vissna blomman i köket och alla smutsiga strumpor på golvet.
Imorgon kväll är jag ledig. Då backar mina strålande, underbara, fina, skickliga och oumbärliga assistenter Emma och Karolina upp mig. Då ska jag gå ut med soporna, laga mat (minns inte när jag lagade en middag senast), titta på TV och vara vardaglig.
Jag kommer säkert att få abstinens. Borggårdsabstinens. Operamänniskorabstinens. Musikabstinens. Hålla lite ledigt i en mapp full av papper-svara i telefon i headset-glatt kunna lösa allas individuella små/stora problem direkt-abstinens. Men jag är faktiskt inte ett dugg märkvärdig. (Och nej Martin, jag har absolut inget behov av att bli tyckt-synd-om.)
Däremot är jag fullständigt igentäppt i näsan. Och saknar nässpray. Hjääääälp!
I bakgrunden orkesterrepetition. Kaffebryggaren puttrar hemtrevligt. Jag har en stund för mig själv vid min laptop, smälter dan som inte är slut än och känner mig gräsligt stolt: allt planerande, all tankeverksamhet, alla tidigare erfarenheter som utvärderats och alla idéer som blivit förverkligade har gett resultat: projektet löper smidigt fram, ibland i mer forsande takt, ibland lugnt och stilla, men aldrig i overksamhet, kris eller med alltför svåra hinder att komma förbi. Klappar mig själv stilla på kinden. Duktig flicka.
Nu ska jag gå ner och lyssna på repetitionen. Det är mäktig musik...
