Lågtryck

Jag ska försöka beskriva det värsta med det här jobbet: dagen då man vaknar till ostadig väderlek.

Först drar jag en djup suck. Sen låter jag oket av regnmoln tungt lägga sig över mina axlar. Så bär jag mitt ansvar med stel nacke och ståndaktig rygg. Dagen fylls av diverse sysslor (igår rev och röjde vi repsalen på skolan) men ständigt, i bakhuvudet, ligger oron och gnager: hur gör vi ikväll? Kan vi genomföra föreställningen? Kommer publiken frysa för mycket? Kommer musikerna att sluta spela? Kommer sångarna bli sjuka? Kommer regntaket att blåsa sönder?

Sammansvärjningen av ökade vindar och passerande fronter hånskrattar åt mig, blåser iskallt mot mina trötta ögon. Det är som om de tänker att jag ska härdas, att jag minsann inte ska ha det lätt här i livet, att det ska testa mig och se hur mycket jag orkar.

Och jag orkar en hel del. Efter lunch ringer jag vädertjänsten. Sedan ringer jag jour-killarna med en första prognos. Tänker ut olika alternativ. Ibland ringer jag också dirigenten och föreslår en annan rutin för kvällen, beroende på väder och vind.

Åker mot slottet och ringer meteorologen igen. Blir oftast uppringd av nån som är stressad och har åsikter om takets vara eller icke vara. Ringer och rådgör med scenmästaren. Tänker. Känner efter i magen. Försöker luta mig mot tidigare erfarenheter. Litar på meteorologen, men inte fullt ut. (I förrgår sa de REGN, det regnade mycket riktigt fram till kl 19 sedan höll det uppe resten av kvällen. Men vi satte upp taket och det blåste kuling så det gick knappt att höra musiken, dessutom slets linorna nästan av. Igår sa de regn igen, men himlen var blå, om än med täta moln i fjärran. Stark sydvästvind. Kallt. Vi satte inte upp taket, men jag kände ett regnstänk på slutet av kvällen.)

Till sist tar jag beslutet. Ringer alla iblandade. Då är klockan fem, jag är på slottet och arbetet med att förbereda föreställningen börjar och jag är tillbaka i min rutin; se till att alla gör det de ska, att de mår bra, och att hjälpa dem, vid behov. Sen är det bara att hoppas att jag tagit rätt beslut.

Idag är det en föreställningsfri dag. N kommer med tåget på eftermiddagen - jubel i hjärtat! Ikväll ska jag bara umgås med henne, inte axla ansvar för 450 personer och en mängd pengar...