I bakgrunden orkesterrepetition. Kaffebryggaren puttrar hemtrevligt. Jag har en stund för mig själv vid min laptop, smälter dan som inte är slut än och känner mig gräsligt stolt: allt planerande, all tankeverksamhet, alla tidigare erfarenheter som utvärderats och alla idéer som blivit förverkligade har gett resultat: projektet löper smidigt fram, ibland i mer forsande takt, ibland lugnt och stilla, men aldrig i overksamhet, kris eller med alltför svåra hinder att komma förbi. Klappar mig själv stilla på kinden. Duktig flicka.
Nu ska jag gå ner och lyssna på repetitionen. Det är mäktig musik...
2 kommentarer:
* klappar dig stilla på kinden *
Duktig flicka.
Men - det visste jag ju redan. Det var så tydligt redan för trettio år sedan... ( jag har följt dig i smyg i många år, vet du)
Vila lite nu.
Kram.
Det är så gott det läget som kom till dig nu....stunden av insikt, erkännandets utandning.....det kan räcka med en kvart av lugn, i orkanens centrum, så hinner sanningen springa ikapp, att det man gjort, som man kämpat och svidit för så mycket, blivit, som man egentligen anat, bra.
(Extra poäng för alla bisatser här...)
Det är det som ibland blir märkligt....i alla fall i mitt liv....ALLA vet...att man fixar..löser....reder ut....ordnar.
Och egentligen vet ju även jag.
Ändå väljer något inom mig (inom dig?)....att leva som om allt är jääääääävligt osäkert. Mycket osäkrare än vad det, i beaktande av allt som skett i backspegeln, borde vara.
Vad är detta....är vi osäkerhets-narkomaner?
Har vi behov av att-vara-synd-om?
Mmm.....kanske.
Du...jag borde komma upp och delta i slutfasen.
Bjud in mig.....vetja.
Om du vill.
Skicka en kommentar