På lördagen var vi på Vänerns riviera, jag, N+M, en kvinna i kören och hennes barn. Tjuvtjockt med folk. Jag är förundrad - i hela mitt liv har jag dykt naken från klippor och brygga, eller möjligen burit en bikinibyxa på Yttre Gårdens sandstränder. Nu ser jag en Mallorca-liknande playa med stolar, parasoll, leksaker och varje kvadratmeter täckt av människokropp. Jag vet, jag är bortskämd. Och i vattnet finns gott om plats för det privata utrymmet.
Kebab innan snabb dusch och så avfärd mot slottet. Vi laddar inför direktsändningen, och min största uppgift är att se till att vi håller tidsschemat under kvällen. Det går galant. Alla är taggade till tusen. Orkestern spelar bättre än nånsin. Sångarna tar sig ett steg till. Publiken vågar skratta. Det är helt klart vår bästa föreställning hittills. Efteråt tar jag mig till radio-bussen och svarar på frågor, sen åker vi till stan och är lyckligt uppspelta och stolta. Alltså vill vi gå ut! Tolvåring, sextonåring och fyrtiofyraåring ger sig av i varm sommarnatt för att skåla med ensemble och tacka - men vi nekas inträde. Det är bara att lomma hem igen... Snopet. Och lite knäppt. Jag minns när N, tre år, lekte på baren i Skagen medan hennes pappa och jag tog oss några öl.
Söndag: vi gör såsom man gör i den lilla staden; vi går på Gahrströms konditori och smäller i oss sötsaker. Men idag är alla på stranden, alla utom vi och E + familj som gör oss sällskap. På eftermiddagen åker vi till Läckö. Jag tittar till min barnpjäs och barn-guidetur innan vi picnicar på gräsmattan utanför muren. Slottet stänger. Kravallstaket öppnas. Det strömmar in människor. Den gigantiska scenen ockuperar hela utsikten och lastbilarna förstör varje grässtrå. Det är en folkfest vi bevittnar.
Jag smyger runt muren och hoppar i vattnet, snabbt, innan det är dags att bänka oss intill scenen. (Min schyssta chef har gett oss specialplatser.) Fyra timmar senare slutar "Diggiloo 2008" - en alldeles för lång och seg show, med säkra musiker och en rolig komiker på scen. Det är intressant att se artisterna jobba live, att iaktta hela produktionsapparaten, men jag är långt ifrån lika förtjust som resten av publiken. Leker istället med tanken på hur ett musikdramatiskt verk skulle kunna dra lika stor publik.
Måste det vara en utopi?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar