Skrev arbetsgivarintyg i timmar. Sen spelade jag fotboll med ett gäng ur ensemblen. (= Alldeles för dålig, alldeles för tung och långsam, alldeles för dålig kondition - men jag hade vansinnigt roligt!)
När N kliver av tåget - strålande vacker, rakryggad och öppensinnad - fylls jag av stolthet och kärlek. Vi handlar på oss några kassar mat och åker hem. Hon installerar sig i vardagsrummet, vi gör sallad och myser. Lite senare kommer två kvinnor ur kören hem till oss, vi tar en drink och ger oss av till stans biograf där en tredje väntar. Filmen "Sex and the city" är lite av ett urholkat citat av sig själv, men när det stora sveket kommer och Carrie skedmatas av sin väninna, då gråter jag. Jag minns så väl hur det var. Och när Carrie uppriktigt förlåter fem månader senare är det för att han står där och väntar på henne.
Nu ser Nike "Saw" på TV. Jag vägrar bli rädd, av fri vilja. Så jag bloggar.
Men jag är så lycklig över att hon är här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar