Är det verkligen sant att jag en gång varit älskad och famnad? Jag minns det knappt. Som en avlägsen förnimmelse kan jag ana två män, han som grät när min ögonfrans nuddade vid hans kind och den andre, mannen som utgjorde själva luften jag andades.
Det är oändligt länge sen. Min hud har glömt känslan av beröring, min mun smaken av främmande saliv. I 17 år hörde jag en annan människas andetag intill mitt öra, varje natt. Nu sover jag ensam och förundras över hur snabbt jag har vant mig vid tomheten och tystnaden. Hur jag anpassat mig. Och hur jag trivs.
"Man ska inte vara så girig", sa vännen när jag uttryckte min önskan att få uppleva kärleken igen. Det är sant: jag har fått min beskärda del - inte bara en gång, utan två. Jag är tacksam.
5 kommentarer:
Tredje gången gillt!
Rätt som det är händer det....
Föregående talare sade vad jag tänkt säga. JAg är övertygad om att Du kommer att uppleva förälskelse och närhet igen :)
Underligt vore väl annat! Dessa små inlägg rör mig!
Ni är snälla, men jag menar verkligen att jag är nöjd med vad jag har fått uppleva. Hur mycket mer ska man kräva av livet?
Inte kräva ... Nej, det kan man inte. Men jag håller med de andra - jag skulle bli förvånad om du inte fick uppleva det igen. Jag är förvånad över att det inte har hänt redan. Absolut inte kräva, inte ta för givet - men kanske bara öppna hjärtat på glänt ... Hur vet man om man signalerar öppet eller stängt? Även om du vet; hur vet han? Vem han nu är.
Skicka en kommentar