Kvällen innan hade skottet ekat i skogen. Efter det hade den upphört att finnas; fienden som karvat fram kött ur Mymlans lena päls. Aldrig förr hade hon hatat så, kvinnan-modern som slöt alla till sitt bröst och blåste på alla sår.
Trots hatet ville hon inte vara med om begravningen. Hon satt i köket och spädde kaffet med sälta, medan kattan slickade sin blodiga mage, ensam i föräldrarnas garderob. Det blev pappan och barnen som fick utföra riten. Andäktigt stilla och med grytlock i händerna väntade pojken och flickan nu på stentrappan till det lilla huset.
Långt där nere på åkern såg de pappan lyfta upp en mjuk djurkropp med snöskyffeln. Han vinkade till dem att tiden var inne. De smög fram. Ordlösa. Blicklösa. Där låg döden och skrek dem rakt i magen, men allt de kunde göra var att slå. Ursinnigt slog de grytlocken mot varandra, och med snöskyffeln höjd i täten vandrade alla tre på rad in i skogen. Slag föll på slag. Solen föll bakom trädtopparna. Klang. Klang. "Bring out your dead."
Vid hålet i gläntan tystnade begravningståget. Liket rann motvilligt ut ur skyffeln och ner i jorden. Kanske sas det något. Kanske stod de bara stumma. Till sist började pappan ändå täcka gropen med jord från verkligheten, medan han sjöng:
- .... är joorden........ hiimmel, skön äär..... pilgrimssång... faagra..... joorden gå vi till Paradis Med SÅÅÅÅNG!
Den natten sov alla mycket djupt.
*
1 kommentar:
Å, vad jag tycker om dina noveller! Mer!
Skicka en kommentar