Åker från Grisslehamn, än en gång, varför vet jag inte. Kanske för att jag har en djupt rotad avsky mot Ålandsbåtar, Ekeröfärjan känns som den mest värdiga ändå. Eller för att jag njuter av att bila genom Roslagen. Lustigt, det är alltid sol när jag kommer farande, oavsett årstid. Det har varit så sen november, då jag första gången åkte till Musikinstitutet.
Repeterar med hela ensemblen. Härligt gäng. Jag har längtat efter dem. Och efter att få regissera, jag fylls av så mycket lust i mötet med musiken och människorna. Ställer scenen på flygplatsen. Får tårar i ögonen i slutet, när alla inser vad de har gjort. Tänker på Elisabeth Fritzl vars nya identitet avslöjats av paparazzis – jävla svin. I min läsning av operan är det media, inte häxor, som tvingar isär Dido och Aeneas på ett vidrigt, blodtörstigt sätt. Allt för att sälja lösnummer. Väntar med att jobba med ”When I’m laid” – den är sårbar och naken och F som gör Dido måste få med sig hela resan först, innan självmordsscenen.
Ser finalen av Let’s Dance ensam på mitt hotellrum. Där har det snaskats en del i kärleksaffärer – allt i underhållningens namn… (Men det skulle förstås kittla ännu mer om relationerna tog slut.) Vad jag önskar att skvallerpress och lösnummers-hets inte fanns. Att vi, publiken, skulle ignorera och se förbi sånt. Fokusera på våra egna liv, på goda tankar och handlingar och ett respektfullt och kärleksfullt förhållningssätt till omvärlden. (Jag låter som en präst.)
Heldagsrep imorgon. Alltså, nu: nyheter och sen god natt!
PS Måtte Laila vinna.
Sista dansen var så bra att jag grät.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar