Söndagnovell, ännu en gång

Flickan satt i rummet med snedtak och sminkade sin Barbie med penolpennor. Sextiotalets skönhetsdrottning var nyklippt: ett hårt nylonsnagg stod åt alla håll. Ena benet var avvridet, och bredvid det kyskt obefintliga könsorganet gapade endast ett hudfärgat hål.

Dockan var hennes bästa vän. Det fanns ingen annan, varken i plast eller med hud. Ensamheten lyste likt ett irrbloss runt flickan, men ingen hann stanna upp och göra någonting åt det. Flickan själv märkte inget. Barbien fanns ju där, stilig med turkosblå ögonlock. Hon räckte. Trodde de alla.

En stor lockig hund slumrade vid flickans fötter. För en vecka sedan hade han ätit upp barnens kanin. Slitit sig in genom hönsgallret och tagit en luddig munsbit. Men det var glömt nu, glömt och begravet.

Utanför hördes ett längtansfullt råmande. Flickan satte dit en sista mouche innan hon la ifrån sig dockan, klättrade upp till fönstret och började vinka till korna. Majestätiskt ruskade de lätt på sina tunga huvuden och blinkade några gånger, tydligt så att hon skulle förstå att de hade sett henne.

Hon hade ännu inte rört vid något djur. Bara stått vid staketet. Hon hade stått där och andats in deras närvaro, deras tunga lukt, deras stadiga kroppar. Och hon hade sjungit för dem. Hojtat ut rader från "Singin' in the rain" på sin barnengelska. Ibland hade hon gjort en piruett också.

"När jag blir stor ska jag bli cow-entertäjner", tänkte hon.