Persefone och Hades

Så har då domen fallit.

Jag märker att jag håller detta fasansfulla ifrån mig med näbbar och klor. Kan inte ta in det, det är för ondskefullt. Att helvetet inte är något som eventuellt dyker upp efter döden är helt uppenbart. Värre än så här kan det aldrig bli.

Men mitt i detta allra vidrigaste läser jag att han har ändrat sin bild av det som hänt, efter att ha hört dotterns inspelade vittnesmål. Hans sanning och hennes sanning var skilda, nu erkänner han hennes upplevelse som sann: ja, hon var hans slav. Och han säger sig skyldig till samtliga brott för att hjälpa henne och barnen bygga upp ett fungerande liv, från och med idag.

Tror jag honom?
Antagligen inte.
Men det finns någon slags försoning i detta erkännande.
Ett spirande hopp om att godheten alltid segrar till sist.

Brott och Straff. Det största straff denne man nu kan ges är att tvingas leva med sig själv och vissheten om vad han har gjort resten av sitt liv. Må han leva länge länge till.