- Nu vill jag faktiskt vädra.
Mammans röst hördes på väg upp i trappan.
- Nej, du får inte!
Flickan satt vid fönstret. Minst tjugo flugor surrade i kör mot glasrutan. De hade bott där så länge flickan kunde minnas. Hela sommaren. Och de hade lovat varandra evig trohet. Nu virvlade de runt i ett organiserat kaos, flämtande fram sina flugviskningar: "döda oss inte", "döda oss inte".
Flickan hörde. Hon förstod. Flugorna förstod hon, de var lika små som hon själv. Lika utelämnade åt en stor, slukande och skrämmande värld. Likt flugorna som sökt skydd vid hennes fönsterlist ville också hon finna tryggheten i ett hörn. Flickan trodde sällan på Gud, men hade gärna haft en jätte att anförtro sitt liv åt, för hon orkade aldrig leva det fullt ut själv.
Mamman var uppe.
Nu sträcktes en hand mot hyskan. Fingrar slöt sig runt öglan.
Flickan satt orörlig med ryggen mot väggen. Hon skrek, skrek, skrek och sparkade. Förbannade och försvarade. Slogs för liv och respekt. Hon satt orörlig och stum med ryggen mot väggen. Inte ett ljud nådde yttervärlden. Inget som fick mamman att skjuta upp höstvädringen ännu en gång.
"Jag har dödat dem" tänkte flickan när den friska vinden nådde hennes hud.
2 kommentarer:
Min blogg återuppstår.. eller inte. Men jag lägger ut foton med smygfyndiga texter under den här adressen rätt ofta, kika gärna in!
http://www.flickr.com/photos/yourcoffee/
(följer din blogg via rss-feed nuförtiden, väldigt smidigt! Gillar breden med både det lätta, alldagliga och lite svartare, naknare..)
'bredden' ska det givetvos stå. Ursäkta typofelet!
Skicka en kommentar