Förortskarantän

Jag gör som Anders Hansen, begränsar min tid på sociala medier och tillåter mig att ta in nyheter enbart två gånger om dagen. Morgon och kväll. Däremellan skriver jag på ett spökmanus, fördjupar mig i historia och andas frisk luft från min balkong.

Mitt introverta jag har helt tagit över. Man kan lägga upp konstnärliga klipp på facebook, göra livesändningar, chatta i digitala vardagsrum, applådera från balkonger, debattera i olika kommentarsfält, framkalla skratt och väva uppmuntrande trådar. Men jag gör inget av det. Bara läser, tiger och tänker.

Forskaren i mig – eller kanske det är detektiven? – sammanställer dagligen WHO:s dygnsrapporter i en egen fil. Utfallet är hisnande. You ain't seen nothin' yet, som det heter på film.

Håll avstånd. Sprita händerna.
Och känn att det är helt ok att vara introvert ...

Virusvardag

Jag vet inte vad det är med toapapper och virusspridning.

Trygghetsbehov analyserar några. Kopieringseffekten säger andra.

Själv har jag växt upp med bidé och kan absolut tänka mig att spola mig där bak, vid behov. Förutsatt att det finns vatten förstås. Men det gör det nog. Jag är omgiven av Sveriges tredje största sjö.

Kanske är det ett storstadsfenomen, det där med toarulle-bunkring. I Norrland gapar inga hyllor tomma, säger min kärlek.

Däremot är saltet slut. Såklart! Skjut din middag, dra upp lunchen ur älven. Men salta in så att du har till framtiden. När ryssen kommer. Eller kinesen. Eller de där från rymden. Det är skarpt läge nu; nollåttor kommer inte klara sig länge ...

Men i mitt förråd står minsann ett survival kit.
Det känns bra.
Även jag vill kunna överleva i vildmarken om det skulle behövas.

Fast mark

Vi reste genom ett turbulent Europa.
Också rent bokstavligt.
Hela planet skakade.
Gång på gång.
Långa stunder.

Innan hade vi köat i evigheter, suttit på kallt golv och väntat, varit lyckliga över egen medhavd matsäck, och hållit oss lugna då oroliga, ombokade resenärer runt om oss slogs om bagagehylle-utrymme och sittplatser.

Ännu en kväll innan dess satt vi ensamma på en stenmur och såg en överjordiskt vacker solnedgång i Atlanten. Stillheten var påtaglig. Bara havet pratade med oss. Naturen andades i mitt öra ett ord jag länge burit inom mig. Jag lyssnade. Och förstod.

Tillbaka på hemmamarken vändes ett blad. Inte oväntat, men likväl sorgligt. Och vackert – blek sol, hög luft och kvittrande fåglar vittnade om liv i självklar kompanjonskap med död.

Nu hukar vi under ett mikroskopiskt virus som på alla sätt och vis berättar för oss hur små vi är. Sårbara. Planer och strukturer som byggts upp under åratal rasar omkull, och vi får syn på exakt vad som är byggt med strå, plank eller tegel.

Mina fötter borrar ner sig i vår-geggig mark.
Jag står kvar.

Sista dagen i paradiset

Jo, vi är nakna. Sprillandes.

Dinglandes och guppandes, svallandes och svällandes.
Runt oss vitkalkade murar och snidade balkongräcken.
Vitt vitt vitt.
Ljusgröna palmblad gungar lätt i brisen.
En badboll i poolen, sakta smekandes kanten av mosaik.
Stark sol.

Fågelkvitter.
En duva som följer mina simtag.
Lilla gransångaren återvänder till aloe vera stängeln.

Jag har druckit två glas cava.
Kanske slinter jag lite på tangenterna.
Kanske somnar jag ovanpå sarongen som täcker stolsdynan.

I morgon drar jag norrut, till den del av planeten som tilldelades mig, men som jag aldrig riktigt känt mig hemma på. Fasar för kylan, mörkret och småsintheten.

Där finns flocken nu.

Och där flocken finns, där vill jag vara.
Bara Adam följer med.

Rädslor

Masshysteri skrämmer mig mer än virus.
Likgiltighet skrämmer mer än sandstorm.
Missförstånd mer än ensamhet.

Kör hellre branta än hala vägar.
Väljer mina strider.
Håller i hatten.

Så flyter dagarna – de varma, omhändertagande –  bland inre och yttre turbulens.

Och ändå: vi är energi.
Allt är energi.

Park i Örby

Jag andas in och andas ut.
Sträcker, tänjer, vrider.
Lyfter, fäller, rullar.
Balanserar.

En hund och en kobra och en happy baby.
Pulsslag och stillhet.
Fokus utåt, inåt, hitåt, ditåt - hela min kropp öppnar sig, värmer sig, njuter. Och jag blir säkert två centimeter längre.

Sen lyssnar jag. Ton för ton. Vibrationer rakt in i mellangärdet, underlivet, själslivet. Hela rummet darrar, lugnet är påtagligt, nära på magiskt.

Och så får jag en hostattack.


Ändå; att det tog mig fem år att upptäcka att det fanns yoga runt hörnet ...
:-)

Lördag i Kiruna

Den kom sista september. Rejält.
Från himlen; mjukt singlande, påfallande, nedbäddandes.

Efter det låg den kvar.
Täckte vägar, trottoarer, hustak och bilar.
(Om inte den skyfflades åt sidan, det vill säga.)

Och nu fylls det på. Utan avbrott, små eller stora flagor.

Så imorse, efter lång frukost och lång stund med musik sa han:
"Här går vi inte på gym. Här skottar vi snö!"

Tapp tapp tapp tapp

Min vardag tillbringas i något slags väntrum. Eller limbo. Jag kastar ut boll efter boll, men ingen studsar tillbaka. Möjligen kommer någon rullande efter ett tag, när jag visslat, hojtat, vinkat.

Avvaktar beslut.
Behöver input innan nästa steg.
Sitter still i hopp om svar.
Bidar min tid.
Ger mig till tåls.
Andas vakuum.

Väntar på möjligheten att göra det där stora lappkastet, det som ska ge energi, lust, inspiration.

Och längtar efter ljuset.
Men det kommer i alla fall ...

Saved by the bell

Jag är, som de flesta kvinnor i min ålder, extremt missnöjd med min kropp. Jo visst, den smälter mat som den ska. Den ger mig njutning. Den tar mig dit jag behöver gå.

Men den är plufsig, och lite stel, och lite värkande, och blek ... Och jag, estet som jag är, älskar skönhet. Alltså får jag intala mig, gång på gång, att det INRE är det vackraste vi har.

I alla fall. I morse snubblade jag på en annons som slog an precis allt det där. Likt en glittrande metallbit guppade den runt, och jag nosade och nosade, simmade runt, ja nafsade till och med i kanten. Tänk om ...?

Och så kom dagen, uppdragen och tron att allt var under kontroll.
Men icke!

Så en hammock och en massagekudde rikare får jag glatt glömma annonsen, för nu har jag inga resurser kvar att bli grundlurad för.

Tji fick du, du som spelade på mitt låga själv-kropps-förtroende!

Fusklapp

Jag dansar runt i den lilla röda på vita vägar, utan att veta vad som är körfil och vad som möjligen är trottoar. (Det spelar ingen roll, ingen är ändå ute och går. Eventuella hundar bor i inhägnader med små kojor. Barn spelar dataspel.)

Sen skuttar jag runt till jojk-pop med 28 kvinnor och två män. Badar bastu 2-3 gånger i veckan, tränar mig i att skotta snö och hör mig själv dra in ett "hjo" som svar på en fråga.

Solen speglar sig i höghusets översta fönster. Kaamos-ljus och en stänk av norrsken. Luftfuktare inomhus och motorvärmare ute. Mörker.

Med en man sovandes i soffan och en låda popcorn på köksbordet känns det som en riktig fredag i Narnia-land!

Påsklämma

Slitage ...

Ja, du vet säkert.
Måsten och borden, viljor och känslor, en glad och effektiv riktning utåt och en annan liten röst där inne som stretar emot.

Helgerna med sina förväntningar, sitt marknadsförda skimmer och tindrande, sammanhang som ska fungera både logistiskt och mänskligt. Egentligen är vi alla trötta och dränerade av året som gått. Egentligen vill vi bara finna ro med en bok och en knastrande brasa. Egentligen behöver vi inget mer än luft, sömn och fruktsallad.

Och där kommunikationen upphör tar distansen vid.
Men en socka och en påsklämma kan göra underverk!

(Fråga inte.)

Att tycka om

Jag har upptäckt hur mycket jag tycker om att representera något. Eller någon.

Diplomatin, den som gjorde sig ett namn i slutet av förrförra seklet, har gått i arv. Värdskapet, det som löper i en ännu äldre väv, kommer helt naturligt. Jag är gjord för det här, det ser jag på min stämpel där bak.

Värme i bröstet. Lugn andning. Ett leende som leker i mungipan.
Det är så lätt. Så självklart.

Stolthet.
Och ödmjuk tacksamhet; jag är inget, ingen utan mitt sammanhang.

Så går jag vidare in på en ny led.
Kanske precis dit jag varit på ganska länge ...?

Dagens sanning

Kanske det är ett tecken på att man är rejält trött, urkramad och redo för time-out när man börjar gråta till "Paddington 2" på Netflix?

Högmod och fall, ni vet

Intelligens är tilldragande.

Intelligenta människor är ofta väldigt attraktiva. Hållningen är stolt, blicken klar, pannan öppen. Deras skämt blir aldrig plumpa eller lättköpta, samtal får fart genom associationer och spontana sidospår. På långt håll kan man känna igen en intelligent människa genom de riktade stegen och den nyfikna utstrålningen.

Det som inte är det minsta attraktivt är när intelligenta människor ser ner på andra, som om de var lite sämre, lite löjligare, lite mindre att räkna med.

Det gör aldrig en klok människa.
Och kloka människor är vackrast av dem alla.

"Kan själv"

En femåring ammas, en nioåring blir matad.
Jag står bredvid och känner mig alldeles matt.

Och tänker att jag är den jag är idag, för att bland det första jag sa som barn var "kan själv". För att jag så fort jag tjänade pengar flyttade till en egen lägenhet. För att jag - genom livets stormar och svackor - alltid har litat på min förmåga, min upptäckarlust och min balans utan stödhjul.

När alla andra runt om oss är upptagna, eller försvunnit, då har vi oss själva. Vilken lycka att veta att man klarar av att både lugna och peppa sig själv.

Att jag sen har extremt svårt att be om hjälp, det är väl baksidan.

Eller, förresten; skulle du ha lust att göra en kaffe till mig?
Jag känner mig lite slö idag.

Belöningsprincipen

Mellan piroger, förälskelsedrog och Nattens Drottning kämpar jag med den värsta arbetsuppgift jag vet: att säga nej. Blockera. Göra besviken. Punktera drömbubbla.

Eller gör jag kanske något bra?
Motstånd stärker, varför sitter jag annars med ett brett gummiband och bygger lårmuskler?

Drar ett djupt andetag.
Om jag klarar tre till, får jag sluta för idag.
Och sätta på en film.

Kulen november

Jag kan egentligen inte begripa varför jag fryser.

Bor i världens vip-hörn, omsluts av välståndshull, lagar min mat med en enkel handledsvridning åt höger.

Bortskämda är vi, vi nordbor.
Det vi inte äger, har vi råd att köpa.
Det vi inte förmår, låter vi nån annan fixa åt oss.

Maskinerna är våra bästisar; vi bär runt Gud i handflatan och kan när som helst sväva ut i icke-kroppsbundet kontemplerande, bedjande eller utforskande.

Likväl sitter jag insvept i sjal med hett te intill mig.
Och har det rätt bra.

Natt-kraft

Först var jag fullkomligt slut. Hamnade i ett sömnliknande tillstånd i badet - svävandes i universum nånstans. Eller i jordens innersta.

Sen var jag trött, mitt i kalasyra och lekland.

Sen var jag avslappnad, i hans famn. Liggandes sked som vi brukar.

Så kom natten.
Då blev jag pigg.
Och kreativ.

Vaknade gång på gång med nya idéer. Skrev in i telefonen som låg intill. (Praktiskt med ljus från skärmen, så slipper jag leta lampa där i mörkret.) Ett manus klart. Sen ett till. Och så de sista justeringarna innan allt föll på plats.

Klockan halv tio kom han och väckte mig. Resten av dagen har gått åt att skriva rent manusen, säkra alla texter, tonarter, övergångar. Formulera mig tydligt. Göra en layout som är lättläst och omedelbart begriplig. Maila ut till samtliga inblandade.

Det var en bra arbetsdag. Eller natt. Eller vad vi nu ska kalla det.

Flyga fram

Ibland går allt så lätt.

Maskiner fungerar.
Människor är friska och hela.
Däck är bytta, hår är klippta, flaskor pantade.

Frågor får svar JA.
Formler som summeras visar plus.
Kalendrar koordineras utan krångel.

Men lättast är ändå magen, under tio dagars fastekur.

City life

Nu är jag en av dem.
De som sitter där.
Ensamma. Oberörda. Inneslutna.

Ett glas bredvid.
En väska intill.
En stillhet och en aktivitet på samma gång.

Jag är en som sitter på ett café och skriver på min dator.

Att kasta ut barnet med badvattnet

Tänk att det är så enkelt att tro att gräset är saftigare nån annanstans. Att den rätt bordsgrannen beställde på krogen är godare än min. Att vi ställt oss i fel kö, och nu måste byta till den som går snabbare.

Bryt upp. Byt ut. Gå vidare.
Skit i det gamla, trygga, invanda.
Livet blir bättre, gräset grönare, framtiden friare.

Eller?

*

Idag ångrar  djupt att jag bytte däckhotell ...

En riddarsaga

Kiropraktorer är mina riddare på vita hästar i skymningen.
Speciellt de som hänger sina 100 kilo över min kropp och vrider till.
Eller sticker in fingrarna intill Atlaskotan och drar så det smäller i huvudet.

Jag djupandas när låsta revben släpper.
Skriker till när bäckenben hoppar rätt.
Blir yr av smärta när en krampande muskel hanteras av hårdhänt, skicklig hand.

Så befrias prinsessan, tidigare inlåst i kotpelartornet.
Och riddaren får betalt med swish.

Diamonds are a girls best friend - NOT

Jag tar saxen och ställer mig framför spegeln.
Även det långa längst bak får sitt.
Det går rätt lätt.

Sen hittar jag en svart byxdress från 80-talet och en ärvd kofta i garderoben.
Det blir snyggt.

Sist lagar jag lunch av det lilla som går att finna i kyl och skafferi.
Nån slags äggröra-potpurri. Vatten till.
Det är gott.

Tystnad.
En bok jag älskar, och vill tumma på igen.

Varma läppar mot mina.

*

Har jag sagt att jag är billig i drift?

Alla dessa djur ...

Ja så kan det vara.

Att du har satsat på fel häst.
Eller att du kommer att upptäcka att du saknar kon först när båset är tomt.

Är du en fårskalle då?
Känner du dig dum som en gås?

Jag drar ett djupt andetag och känner att vi kommit långt ifrån det jordnära. Enkla. Självklara.

En idisslande ko i ladan, älskad och vårdad.

Ingen vadslagning, inga dolda agendor, inget ska-du-så-ska-jag-race. Det vi satsar är värme och kärlek.

Vi är kloka som ugglor, modiga som lejon och starka som oxar.

Hur ska vi kunna hitta tillbaka till den stund vi stod stadigt på marken? Med härligt geggig jord under skolsulorna.

Är det kört nu?

Hörde ett kåseri på radion.
Att medelåldern är LIVETS HÖST.
Då ska man luta sig tillbaka, smutta på sitt rödvin och slappna av.

Vadå luta sig tillbaka?
Jag som fortfarande inte är säker på att jag duger.
Jag som ångar på i maxfart för att visa att jag inte finns i onödan.
Pressar mig hårt för att få stämpeln "värdefull".

Och det där med höst?
Ja, det är rasande vackert i lövskogen. Ja, luften är ljuvlig att dra in. Men efter höst kommer vinter, och jag hatar att frysa.

Och sen är det alltså slut?
Ingen ny pirrande vår?
Ingen underskön sommar?

Ser mig i spegeln.
Lägger öm rygg på spikmattan.
Sorterar ut ungdomens jeanskjol och glider istället in i mjukisar.
Ok. Jag begriper. Så är det.
Going on 56.
Äter magnesium för onda leder.
Hänger på Friskis o Svettis med resten av livets-höst-gänget.
Letar läsglasögon 4-5 gånger om dan.

Ändå.
Häromdagen lekte jag kull med nio vuxna till.
Som vi skrattade!

Vardag

Det är kärleksfullheten som betyder något.

Den lätta handen i ryggen i en uppförsbacke.
Fingret som lyfter bort hår från ansiktet.
Smekningen på armen där i soffan.
En snabb puss i köket.

Finns det är du fri att flyga, vart du vill.

TGIF

Kan man vara fredagstrött fast man har ett fritt och rörligt arbetsschema?

Nej, jag går inte upp 6:45, klär mig någorlunda prydligt och ger mig av till ett externt kontor. Jag har inte avtalsenliga kafferaster eller 45 minuters lunch med platslåda i mikron eller dagens på standardkrog. Jag upplever inte fredagsfika, AW eller köksluckor lappade med "din mamma jobbar inte här".

Jag går upp när jag sovit klart. Sätter mig vid datorn, och börjar. När jag blir hungrig äter jag något. Kaffekoppen står bredvid laptopen. Paus vet jag inte riktigt om jag har, men det händer att jag sätter igång en tvättmaskin. Tider är oviktiga, om jag inte har ett avtalat telefonmöte.

Ofta sitter jag i mjukisbyxor och kofta. Rufsig i håret. Ensam. Inga ljud, bara öronens ständiga sus och toner, och smattret från ett tangentbord.

Ändå, fredag dag, och jag gäspar stort.
Längtar till soffan.
En bok.
Ett bad.
En film.
Och kan inte riktigt komma på hur jag ska orka ta mig ut för att handla middag till kvällen ...

Min sommar

Höstvindar, höstdoft, höstljud.
Arbetsåret har börjat, efter intensiv sommar som först fylldes av arbete.
Sen återhämtning.
Eller ...?

Sommaren 2019 innehöll:

Två bröllop (båda i Norrland)

En släkt-träff

Ett midsommarfirande 

Ett knytkalas 

En premiärfest

En avtackningsmiddag

Ett nytt inrett rum på slottet 

En ny barnaktivitet

Nypremiär på tre redan skapade barnäventyr

Nypremiär på dramatiserad visning

13 slutsålda utomhus-föreställningar

Ett avbrutet genrep 

67 anställda att ansvara för 

5 500 i publiken att möta 

En manus-läsningsträff

En helhelg med teatergrupp (fullt flöde!)

En ljudinspelning på Röda linjen

Ett gästabudsmanus 

En budgetskiss

Ett frö till iscensättning av kantat

10 blogginlägg

En nyvunnen kusin 

En reunion med vandrar-vän

Två kära på akuten 

22 dagar med femårig pojke (med mycket spring i benen)

2 dagar med utflyttad vuxen dotter

En roadtrip till västkusten 

Tre stallutflykter

En naturvandring på rev

En dag på Tom Tits Experiment 

Sju strandutflykter

Ett antal flaskor bubbel

En mängd glass (även hemgjord)

Ett stort antal linschips-påsar

Två P-böter

Hej höst! 

Från en lapp-trapp

Nyduschad med hjälp av campingdusch. Naken i solen, hett vatten från spisen och en liten liten stråle som blöter ner min kropp. Barntvål. Idogt strilande. Till sist ren. Och snart torr.

En trollslända på mitt bara ben. En hjort nere vid linden. En kall dryck bredvid mig på trappan. Trädens sus, inget annat. Eller jo, mitt tangentknattrande och ett svagt likadant från ovanvåningen.

Sista hela dagen på ön innan allt drar igång.

Jag tänkte baka fröknäcke, men påsen - den noggrant upphängda - har visat sig vara Mössens Michelinrestaurang. Vad de har njutit av fiberhusk, linfrö och solroskärnor!

Det gör mig inget.
Skönt att slippa röra och kavla och passa ugnen.

Istället skriver jag.
Glädje.
Och den mest naturliga sak i världen.

Apokalyps

Vi dövar oss med socker och beroendeframkallande skärmar. Stänger av lyssnandet. Suddar blicken. Jaget blir det enda perspektivet; jag och det jag håller i min hand, guden som talar till mig, roar mig, utmanar mig, belönar mig och bedövar mig.

Ändå är det som om jag hör suckarna.
Hela planeten darrar lite i sin utandning.

Och om jag ställer in min skärpa rätt ser jag tecknen. Inte bara den hotande värmen och vinden med sin desperation. Utan i vattnet; växterna som tagit över. På marken; alla mindre varelser som börjar visa sig. I mitt hem; de som flyttar in.

Kanske har människan gjort sitt.
Kanske är det dags för planeten att skaka av sig henne som en hund skakar bort sina loppor.

Eller också börjar vi, med omedelbar verkan, att leva som Greta.

Närkontakt

Nej, det här har jag inte berättat för den jag lever med. Så nu kommer jag märka om han läser min blogg ... ;-)

Men en morgon kände jag närvaron.
En skugga i ögonvrån.
Ett fjäderlätt rasp.

Snabb flykt.
Den var rädd. Inte jag.

Vi fortsatte som vanligt. Fil och flingor, kaffe, småsömnigt prat. Radion på.

Då såg jag den.
Liten.
Rörande.
Där, i ett hörn.
Fast.
Rakt in i ögonen.
Två stora knappar, blänkande, bedjande, undrande.

En lång stund såg vi på varandra.
Den rörde sig inte.
Inte jag heller.

Men jag förstod att den behövde hjälp.
Och jag kände mig alldeles lugn.
Jag hade förstått.
Inga ord behövdes.

Så jag sa: "Kom, vi går ut i solen".
Och vi flyttade ut våra kroppar och koppar.

Försiktigt öppnade jag flyktvägen och satte mig strax utanför dörren.



Strax därefter var den försvunnen.
Musen.

Island living part two

Lämnade ön för att möta helt nya människor från en annan ö. Längre bort. Över ett hav. Annat språk.

Det sa klick.
Omedelbart.
Skratt, lek, allvar, delaktighet.

Och jag funderade för mig själv; är det för att vi är släkt? Om än avlägset och på ett spännande, lite gammaldags roman-artat. Eller för att vi alla är öbor? Även om deras ö är betydligt större och indelad i klaner, regioner, ja till och med länder?

Havet formar klippan mjuk.

Island living part one

Jag vet inte om det är tröttheten, åldern som kryper in under skinnet eller bara ett uppstannande. Men jag tittar bakåt.

Fastnar på bilder från det som passerat.
Läser gamla texter om det som var.
Ägnar mig åt facebook-minnen, påminnelser; publicerat för 2 år sen, för 4 år sen, 6 år sen, 10 år sen, 11 ...

En människa jag mötte sa en gång; det är nödvändigt att med jämna mellanrum i livet stå alldeles still på en "ö av tvivel". Minns att jag tyckte om bilden.

Ett stopp. Ett 360 graders synfält.
Var är jag? Vad vill jag? Vart är jag på väg?

Där är jag nu.
På min ö.

O captain, my captain!

Det är som att hantera ett stort kryssningsfartyg.

Jag tar emot när de kliver ombord.
Ser till att alla har det bra.
Sovplatser, säkerhet, information om resan.
Förväntningar i luften. Lite nerver.

Sen lägger vi ut.
Jag är kapten, navigatör och styrman.
Har utmärkt besättning.

Ändå: huvudansvaret är mitt.
Vi får inte gå på grund.
Vi får inte hamna fel.

Vi kryssar på öppet hav.
Gästerna ska underhållas, omhändertas, aktiveras.
Blir någon sjösjuk behöver hjälp finnas.
Liksom om hemlängtan eller klaustrofobi uppstår.
Konflikter måste lösas omedelbart.
Ingen kan lämna skeppet; vi är utlämnade till varandra.

Ansvaret är mitt.
Det spelar ingen roll att jag ibland är ledig och kan gå till min hytt. Det spelar ingen roll att mina närmaste är med på båten. Min kropp och min hjärna befinner sig i jourläge, dygnet runt.

Sex veckor senare angör vi hamn.
Gästerna lämnar.
Besättningen tackas.

Jag slappnar av och känner den stora tröttheten äntligen ta plats.

Och kanske, kanske har mina relationer överlevt ännu en kryssning.
Det är mitt hopp.
Och min innersta önskan.

Om ett år ger vi oss ut igen.

Natt-dans

Jag provar att vrida mig lite.
Fortfarande trångt.

Sen vänder jag helt om.
Något bättre. Men höften får inte riktigt plats.

Övergår till den hårda extramadrassen på golvet.
Då värker ryggen.

Tar kudde och täcke och går ut. Soffan är skön. I teorin. I verkligheten skaver den mot min nakna hud.

Tassar tillbaka in.
Männen har fullkomligt belägrat sängen.
Som vilka erövrare som helst.

Jag inser att jag aldrig kommer att ges den plats jag är värd. Så jag knuffar undan de två kropparna helt enkelt. Och lägger mig.

Om jag somnar vet jag däremot inte. För syret är nästan slut ...

Luft

Åkte långt.
Tog kort paus.

Vinden smekte.
Handen smekte.
Ögat blev mjukt och sinnet lugnt.
Bandet över huvudet lättade.
Lusten återvände.

Sen tillbaka, och genast drar nervtrådarna ihop sig till en liten armé. Kurandes bakom min glada värdinne-min. Djupa diplomatiska andetag döljer gnagande funderingar.

Jag tänker; när det är dags, då vänder vinden.

Lugnet före stormen

Vi äter sesamkryddad kyckling och underbart saftig ananas. Sitter ute.

Sommarkväll, blek himmel, lätt vind.
Höga stammar kantar stigen ner mot vattnet.
I min hand ett glas champagne.

Vi pratar om möjliga vägar att gå.
Riktningar som kan ändras.
Ny leder som kan upptäckas.

Jag blir glad. Och pigg. Vill vidare, vill utmanas, vill få ny stimulans. Mod finns. Nu får vi utreda möjligheterna.

Imorgon är allt enligt plan. Då kör vi det race vi förberett i tio månader. Fokus, koncentration, energi, export, vaken blick. Och vården; en kram, ett ord, ett leende, en hand på en rygg.

Men sen?

Hey - vart tog hon vägen?

Ja men, jag är ju här. I allra högsta grad levande. I full fart. Rörlig (aj i ryggen på morgonen), fokuserad (en sak i taget, i rätt ordning), nöjd (allt fungerar! jag kan till och med åka bort en sväng).

Jag äter popcorn till lunch, tejpar kvitton och målar blomlådor. Leder möten och köper tårta. Dricker vätskeersättning och skriver ut listor.

Har kul.
Är trött.
Stolt.

Och stöttad.

För bäst av allt är medarbetarna.
Utan dem är jag ingen.

Inför ett möte

Hur förändras en människa?





Så lätt att lägga sin utveckling i nån annans kundvagn. Hjälp mig, se mig, fixa mig, fyll i mina tomma rutor så att pusslet äntligen blir löst.

Eller att Florence Nightingale-fröjdas vid andemeningen 'att sen han träffade mig ...'. Eller 'bara lite till vid min sida'. Duktiga är vi. Viktiga dessutom. Vi har en roll.

Lika lätt att tänka; sån är jag, sån har jag alltid varit, så kommer jag förbli. Som om ingen eller inget i omgivningen leder till ändring. (Jag undrar lite stillsamt hur vi människor lär oss prata eller gå, om inte dem vi möter är lärare och inspiratörer av högsta rang.)

I min närhet; rörelse.
En älskad människa som förbluffar mig oavbrutet med sin inre resa.

Men den är dold för vissa.
För dem som en gång var.

Jag är nu.

Vila vatten värme

Jag vältrar mig i vitlök och hän-ger mig åt honung.

Tröstar mig med te. Vårdar mig med vatten. Intar ingefära.

Ikväll blir det förkylningsmys med filt och film.

Men om man ska tro Micael Dalén (min favoritprofessor) så kommer jag att vara lite lyckligare än förut när det här till sist går över ...

:-)

Född snäll

Jag tycker om att använda min konsumentmakt.

Sen jag kunde skriva, eller ja i alla fall sen pennan blev min andra tunga, har jag då och då skrivit recensioner, omdömen, klagobrev och reflektioner.

En gång fick min (då ganska fattiga) familj ett halvårs förbrukning av fiskpinnar, efter att jag skrivit ett briljant brev till Findus om hungriga barns blanka ögon uppgivet stirrandes på brända fiskpinnar. "Tillagas utan fett" - tjo pytt.

Jag har fått tillbaka taxikvitton av diverse transportföretag. Och SJ har återbetalat en hel sovvagnsbiljett till både mig och två – inget anande – japanskor efter en natt med insjö i kupén p.g.a läckande tvättställ.

Idag är Tripadvisor min skrivarstuga och lekplats.
Och jag ger mest beröm. Jag är född snäll och bejakande.

Men när det är riktigt illa, då kan jag inte låta bli. Så nu har jag lite ont i magen efter att ha sågat ett matställe till fotknölarna.

Fast å andra sidan: om man betalar för mat som är slut, och alltså inget serveras (inte det vi betalat för och inget annat istället) och man lämnar restaurangen vrålhungrig efter 1,5 timme, är det kanske ett giltigt skäl att vara lite vrång?

Utsätter

Så gjorde vi en roadtrip down the memory lane. Tillbaka till rötterna, kanske också tillbaka till framtiden.

Och jag minns:

Kornas stora ögon när jag sjöng högt och dansade Fred Astaire-dans med en träpinne som käpp.
Flugorna i fönstret.
Katten vid min sida när vi gick till snusboden för att köpa ett-öres godis.
Stupet.
Grönklädda män i skogsbrynet.
Tant Evas godisburk.
Begravningen av vildkatten.
Klippdockorna.
Helga Lindqvist i garderoben, hon som ledde ett rymdskepp.
Wagner på högsta volym bakom stäng dörr.
Klippdockorna med Tudor-kostym.
Stora älskade hunden.
Katterna.
Kaninerna, en kort fröjd. (De åts upp.)
Blommorna som plockades.
Blygheten.
Ensamheten.
Fantasilekarna.

Långa vägen till skolbussen.
Tystnaden i klassrummet.
Och orgeln, psalmerna, bönerna.
Pojkarna som gav sig på min storebror - dem jagade jag med skolväskan högt i luften. De kallade mig "skolans skräck". Men när rektorn jagade min bror, då vågade jag inget.
Saft och bulla i frökens lärarbostad intill.

Tanja fanns inte då - hon som var tuff och stark och vacker. Mört hår. Då benämnde jag henne som zigenerska, idag skulle jag säga romsk. Låtsas-jaget. Hon kom till mig när att blev tufft i småstaden. Där naturen begränsades till skogen bakom villan, och tystnaden i klassrummet byttes till totalt kaos.

Det var en bra tid.
Min ljusa barndom.

Och jag vet: i själ och hjärta är jag en lantis.

Du kanske undrar vad jag gör på mitt jobb?

Just idag har jag:

• Försäkrat ett instrument
• Scannat in recitativ
• Uppdaterat ett manus
• Hämtat på tryckeri
• Mailat en ensemble alla slutgiltiga justeringar
• Köpt rekvisita på nätet
• Betalt och bokfört tågbiljett
• Bollat scenframträdande med två artister
• Bollat instudering med skådespelare
• Skrivit på ett avtal
• Börjat skissa på ett annat avtal
• Listat arbetstid för teknikass
• Beviljat en ledighet
• Påbörjat en inbjudan
• Bokat pressbiljetter
• Lämnat in två stora paket och nio mindre på posten
• Tejpat och bokfört kvitton
• Förmedlat två bostadskontakter
• Pratat i telefon med nyckelperson om känsligt ärende
• Läst en recension som berör mitt fält
• Skrivit en reseräkning

Det var småärendena.

Det stora jag har gjort idag är att sudda.
Sudda.
Sudda.
Sudda.
Sudda.

15 nothäften med massa klotter från tyska musiker. "Kurz" "Ertz 24!" "Vervalle" "in 2". Glasögon och pilar. Kortade noter, förlängda pauser ...

Kramp i handen, armen, axeln.
Tre kvar.

Nästa år beställer jag ett helt oanvänt material från förlaget!

"Vego för alla"

Så står det med stora bokstäver på en skylt där jag svänger in för att tanka.

En gång var bensinstationer ett ställe för bensin. That's it. Eller jo, där fanns spolarvätska också. Men framför allt bensin: man åkte dit för att fylla på sin bil. Så att man kunde köra vidare. Till affären till exempel.

Men nu när Sverige håller på att bli ett land fyllt av icke-köttätare är det de vegetariska mackorna som ska locka in oss från vägen. Smart tänkt. Till och med Coca Cola tecknar nu avtal för att sälja dryck med kombucha.

Är det en trend, det här med veg och hälsokost?
Eller en bestående livsstil, baserad på kunskap och nödvändighet?

Eller är den enorma skylten helt enkelt bara ett försök att få oss att se nåt annat än det höga bensinpriset ...

Ren matematik

Jag tänker på livet resurser.
Vi har 24 timmar per dygn att fylla.

Arbetad tid av dessa ska vara åtta. (Ok att jag räknar upp till 15 per dag ibland, men det är bara de där mest intensiva veckorna varje sommar.)

Sen bör vi sova åtta. Räknar åtta inklusive tandborstning, insomning och uppvaknande. (Godnattsamtalen med the special one tar ofta en timme, men visst räcker sju timmars sömn också.)

Återstår åtta.
Och jag tänker att de skulle kunna fördelas så här:

• Äta (från ax till limpa, dvs även handling, tillagning, disk) 3 timmar
• Motion 1 timme
• Läsa, förkovra sig, intellektuell stimulans (böcker, artiklar, nyheter, dokumentärer osv) 1 timme
• Egentid, egenvård (meditation, badkar, bastu ... because you're worth it) 1 timme
• Leka, älska (mycket kroppskontakt, skratt, njutning) 1 timme
• Transportsträckor som fylls med tankar, reflektion, avslut efter dagens arbete och planering inför kommande 1 timme

Totalt 8 timmar alltså.

Jag tittar på min uträkning.
Och inser, rent logiskt, att det inte finns tid för:

• Sociala medier 3 timmar
• Ältande 2 timmar
• Tvivel 1 timme
• Bråk 1 timme
• Pedant-städning 2 timmar
• Meningslöst slötittande på TV 3 timmar
• Dåligt skrivna böcker 1 timme
• Negativa tankar 1 timme
• Stå i kö 30 minuter 
• Bevaka vad andra (t ex grannar eller kändisar) gör 30 min

Eftertankens kranka blekhet

Vad är det som gör att man förstår först när man ser i backspegeln?

Är det tiden?
Det omvända perspektivet?
Eller för att även mentala muskler tenderar att byggas under återhämtning?

Nuet.
Så värdefullt.
Men så svårt.

Det är som om det alltid är lättare att fokusera på det som känns fel, här och nu, än det som utmanar, pressar, kräver. Det som gör att vi växer. Att nu-uppfattningen är en upplevelse av krångel, medan de svårigheter som pågår förstås är den livsplattform som vävs allt starkare inför framtiden.

Och där framtiden är, känns nuet som var fullkomligt nödvändigt. Då.
Men nu-jaget inser att hon skulle ha uppskattat nuet som var mer.
Fokuserat tvärtom.
Varit tacksam, inte tyngd.

Och medan tankarna far på detta sätt, pågår ett nu som också tynger ...

MItt hem är där jag lägger min hatt

Fast kanske mer keps. Eller basker. Eller stickade mössa. Men ändå ... ni fattar.

För ett tag sen skulle vi presentera oss i en grupp, och bland annat säga varifrån vi kom. Jag sa:

Jag bor i Stockholm, i Kiruna, på Teneriffa och på en ö utanför Nynäshamn. Och så bor jag i en stuga med utsikt över kullen, helt utan grannar runt om.

Det var då.
Idag kan jag lägga till:  
Plus i ett uthyrningsrum i en källare.

Nomaden i mig frodas, logistiskt utmanad att ha ordning på lakan, tepåsar och toapapper.

-

Och så hörs den där lilla rösten djupt där inne.
Väldigt svag. Väldigt skör.

Stanna upp!
Slå rot!

Plantera en hallonbuske och sätt dig på trappan.

Under ytan

Jag dyker.
Drar in all luft jag kan och ger mig av.

Det hade förstås varit tryggare att guppa runt där uppe på ytan. Låta solglittret leka mot min hud. Ryckas med. Plaska till. Simma in mot land när jag blev trött. Eller bara less.

Istället tar jag mig djupare ner.
Mörkret och trycket tätnar.

Men magin är fullkomlig.

Och när jag återvänder är jag rikare än jag nånsin varit.

Going IRL

Jag river pussel.
Bit efter bit.
Ner i kartong efter kartong.
Tusen och åter tusen.

Så har en ung människa pusslat sig frisk.

Hon skulle inte försvinna från oss.
Hon skulle återhämta sig.
Pusselbit för pusselbit.
Över sanddynor, genom blåa himlar och gröna skogar.
Guidad av Jan van Haastereen och impressionister.

Nu packar jag ihop.
Nu börjar ett pusselfritt liv.

Far from the shallow now

Kärlek när den är enkel och självklar.
Hans huvud mot mitt bröst.
Värmen.
Respekten.
Viljan att alltid komma vidare.

Ett par år - eller ett liv.
Vi vägrar följa minsta motståndets lag, och blir starkare för varje dag.

Och så kom den tillbaka igen ...

Längtan.
När ivern att uttrycka sig, springer förbi önskan att ta in.

Kanske också hungern ...

Bekräftelsebehovet skuttar fram ur 'tänk-inte-på-mig-vrån' och hoppar lite upp och ner. Det är som att ha gjort hela sig själv i slöjden.

Jo, jag vet att det är en slags bacill som fått fäste. Kanske för att applåderna inte varit tillräckligt starka, avslag bitit i yrkesfåfängan eller för att spegelbilden saknar förskönings-filter.

Ja, då börjar hungern.
Bara en liten tummen upp ...
Eller ett hjärta ....

Se mig!
Säg att jag är bra, intressant, värd att lägga tid på!

*

Hej bloggen.
Hej läsare.
Jag skriver igen.

Men jag tror inte att det är 'likes' jag jagar.

Nu får det bli så här ett tag ...

Att skriva, berätta, filosofera, välja ord, måla uttryck - det är min glädje, min mentala träning och mitt sätt att vara människa bland människor.

Men ibland tar den slut. Orken. Lusten. Motivationen.
När allt det återvänder, då skriver jag här igen. Tills dess:

Bill och Bull

Jag har en på-knapp som vissa människor har omedelbar access till.

En kram.
Ett ord.
Ett leende.
En fråga.
Eller en berättelse.

Och jag är igång.

Känner ljuset, klarheten, lusten. Homo ludens vaknar, och allt som tyngt mina axlar, min nacke, mina mungipor är borta.

"Jag vill omge mig med människor som får mig att glittra" har jag skrivit här en gång.

Det gäller än.

Little things mean a lot

De där korta stunderna.

Tiden i bilen på väg till brevlådan som ännu inte är tömd. Minuten det tar att gå in i affären. Det korta ögonblick när jag lutar mig mot ryggstödet innan jag startar motorn.

De är otroligt värdefulla.

Ett snabbt möte med mig själv;

Hej Catarina. 
Du finns också. 
Du är inte bara din verksamhet och dina göromål

Missförstå mig inte; jag deltar, stöttar, ansvarar med glädje.
Men jag älskar också ensamheten.

Eftersom den numera är guldkanten i tillvaron.

Livet i norr

I huset där jag bor ibland finns det lampor som rör sig; olika färger som virvlar i taket. Det finns ett antal riggade musikinstrument och mikrofoner, om lusten faller in. Plus en bastu, en crock pot och en miljon värmeljus.

Utanför fanns idag 30 sekundmeters vind, snödrivor som rörde sig och en skyffel vilken blev mitt lördagsgym-redskap.

Torr luft ger stripigt hår.
Sömnbrist ger huvudvärk.
Men det rosa ljuset och allt det vita är vackert.

Om precis en vecka är jag i ett annat hus, där jag också bor ibland. Och utanför det huset finns blommor, ljum havsbris och duvor som ropar.

Fly in, fly out

I ständig rörelse.
Vill gymnastisera mina muskler, mina tankar, min blick.

"Riktning och kraft" fick jag höra, efter en lunch. Glad; riktning har jag alltid uppskattat, i mig själv, i andra. Kraft vet jag inte, men kanske ...? Om det är kraft att också gråta, tvivla, leva sig in.

Fram och tillbaka.
Hit och dit.
Nya människor, nya möten.
Kända människor, fördjupande möten.

Jag packar, på nytt.
För en resa dit, en annan åt andra hållet, en tredje åt norr och en mycket längre. Snusmumriken i mig spelar lätt rusig på munharmonikan. Beduinen känner vinden fläkta. Nomaden bär inte mer än nödvändigt.

Puls och flöde.
Kraft och riktning.

Men mina blommor sloknar, allt mer ...

O ljuvliga synd!

Jag har ett segt, på ytan torrt och knastrande stenugnsbakat bröd hemma. Det ligger där, doftande. Skruvat, lite mjöligt, brungräddat och lockande. (Jag ska inte äta bröd, jag ska inte äta bröd, jag ska inte äta bröd ...)

Jag ser framför mig en gryta mitt på bordet, fylld av rinnande, krämig ostfondue. Det vattnas i min mun - jösses vad länge sen det var! (jag ska inte äta bröd, jag ska inte äta bröd ...)

Jag tänker mig hur jag doppar brödet i osten, hur det ångar, hur jag snurrar på fonduegaffeln. Strängen av ost som sakta lindas upp, och sen hur jag öppnar munnen (jag ska inte äta bröd!) och blundar av vällust medan emmentaler och kirsch smeker min tunga ...

Sen går jag till bänken.
Bryter en bit bröd och bred smör på.

Suckar.


Satan vad gott.

Vit vinter

Det är så vansinnigt vackert, när snön smeker trädgrenarna till ödmjukhet. När lätta flingor leker över mjuka former. När vithet lyser upp hela synfältet.

Narnia i norr, minus 28. Torrt knaster. Torrt hår. Trasmattan på bilrutan skakas lätt, och sikten är klar.

Elsa Beskow i söder, minus 4. Snöbollar far genom luften. Skorna blir genomvåta, för här plogas ingen gångväg.

Gräver fram bilen.
Fastnar i en uppförsbacke.
Slirar som på Gröna Lund varenda gång jag rullar igång vid ett trafikljus.

Men skönheten ...
Den skönheten.
Allt är förlåtet.

-
-
-

Det gäller dock inte människor.

Lite mer magi

Anknytning.
Knyta an.
Knyta.
Knut.

Det låter så låst. Begränsande. Och gammeldags.

Men nej, vi låser inte. Inte mellan oss, inte runt om oss, inte i oss. Vi väver små knutar, anknytnings-knutar, i den stora väven som heter 'må bra'. Garanterat stretch. Och ett mycket fint motiv, mycket vackrare än vad jag hade klarat av egen kraft. Med egna resurser.

Så vandrar jag fri. I sammanhang. Dammar av och sopar bort allt det gammaldags. Jag är en modern kvinna.

Det glittrar till ögonvrån när jag rör på handen.

Utmana mig!

Vaken.
Vaksam.
Nåt kan hända.
Måste hålla vakt.
I rörelse.
Beredd. Faror finns, outforskad mark finns.

Vill vidare, framåt.
Vill utvecklas.
Lära mig, uppleva, upptäcka.
Öppnar mig på vid gavel.
Stannar aldrig.
Klagar inte.
Ger inte upp.

På språng.
På alerten.


*

Du som får mig somna i ditt knä, du når min djupaste längtan ...

Lite som Sisyfos ...

Ibland bara måste man börja om från början.
Gå tillbaka till Gå ...

Besvikelse gör inget bättre, det är bara att bita i det sura äpplet, stå kvar i den kalla duschen och göra en omstart. Reload.

Och så behöver man intala sig själv att allt arbete – den stora satsningen och den krävande ansträngningen – inte alls varit förgäves. Trots att allt är som bortblåst. Nej, säkert har en lärdom gjorts. Säkert är det så här livet ska vara.

Eller också inte?
Varför är det så j-a svårt att inte halka tillbaka i gamla hjulspår?!

Yasuragi

Ligger ensam på hårt underlag.
Filt över mig.
Sus i öronen.

Andningen vill inte landa, trots klanger och vibrationer runt om mig. En röst säger; gå upp på ditt eget berg och se ut.

Jo, jag vet.
Problemfri höjd.

Jag älskar att klättra, halka till och skrapa mina knän. Smutsa ner händerna när jag grabbar tag i naturens fästen. Stanna upp och lugna ner min andning. Piggna till och tänka: på'n igen.

Känna stolthet över strävan. Känna lycka över svårigheterna jag lägger bakom mig. Känna mig totalt sann, ljus och närvarande när jag står på toppen. Framme.

Nu fann jag inget berg.
Bara tung lera som höll mig kvar. Där nere.
Jag försökte aldrig lista ut varför.
Bara sörjde.

Och bestämde mig i samma stund för att ta tillbaka det jag förlorat.

Som i Trollflöjten

Han somnar intill mig varje natt. Bakom ryggen likt en pusselbit. Jag hör på hans andning om han är lugn eller orolig.

Ibland pratar jag med honom när han sover, upprepar det där jag sagt ända sen första natten tillsammans. Orden tränger förbi sömnen och når längst in. Jag känner att spänningarna släpper.

Det har varit tufft. Ibland på gränsen för vad man klarar av. Nu verkar ljuset ha återvänt och livslågan fått fart.

Nu andas vi ut. Nu blåser vi varm andedräkt på varandras kinder. Nu smeker vi lätt med fingrarna över varandras ryggar.

Jag tror vi tagit oss igenom prövningarnas tempel ...

Gott slut

Årskrönikor intresserar mig inte nämnvärt, men reflektion är nödvändigt. Så jag ger mig ut på vandring, steg för steg, tanke för tanke.

2018.
Du knådade mig mör, varm och utmattad.
Du utmanade mig till det yttersta.
Du gav mig kärlek.
Du porlade av skratt.
Du dränkte mig i din tsunami.
Du gav mig ovärderliga lärdomar.

Så 2019: välkommen.
Allt jag önskar av dig är lugn.

Det svarta landet

Luft, skog, knarr, hund, koja, lugn, samtal, farbror, tystnad, ljus, vän. Axel mot axel.

Det var nödvändigt.

I morgon är det årets mörkaste dag.
Den längsta natt.
Den djupaste botten.

Mordor är nått, och snart vänder vi tillbaka mot The Shire.

Spotlight

Ett livsspel med publik.
Selfies och smooth-filter.
Offentlig dagbok, snuttefilt och hemligvrå.
Själslig graffiti på digitala väggar.
Sociala torg, scrollande av ett aldrig sinande mingel.

Bilden av mig själv, redigerad exakt som jag vill ha den.
Mitt sanna jag.
Eller i alla fall den mask jag väljer ur den stora godispåsen.
En logga för den som är jag.

Och så tvärtom: undanhållandet.
Ihopkurandet.
Avståndstagandet.
Ensamhet och tomhet.
Saknaden av en relation som går djupare än swipe, klick och kick.

Jag tror vårt moderna high-tech liv gör det ganska krångligt för oss ...

Min inre kompass

Det finns några riktigt vilsna varelser där ute.

Irrande själar som inte hittar sin hållplats, övergivna barn vars mamma dragit vidare, stolta tonåringar som slagit igen dörren med full kraft. Självbevarelsedrift, försvar, strategi - men också sorg och rädsla.

Jag kurar ihop mig under mängder av dun, insvept i len plysch, omhuldad av mjuka stearinljuslågor. Vill värme, kärlek, närhet och sanning.

Vill ljus.
Vill knyta stadiga knopar som löper - inte låser.
Vill förstå utan att älta.
Vill vidare.

Visa mig en väg som inte är dunkel ...

Ta mig som jag är

Jag fick ett brev.

Inledningen fick mig att skratta högt:
" I 55-års åldern har de flesta utvecklat ålderssynthet ..."
Tänk att det fanns ett namn på det!

Jag bär min ålder och min erfarenhet med samma högburna huvud som läsglasögonen i pannan. Men att jag numera har en diagnos, det hade jag ingen aning om.

Sen fortsatte brevet med ett erbjudande om undersökning och operation, men aldrig att de får stråla eller sticka i mig i onödan. Min farkost är den jag tilldelats, och den ska få åldras naturligt, utan fix och trix.

Jag har inget emot att konstant leta efter Circle K-köpta brillor, alltid kladdiga och ganska ofta med bara en skalm. Så ser mitt liv ut idag. Precis som jag har en mängd andra krångligheter och slitage och tilltufsning.

Men det roligaste av allt, i detta brev, var att de inte ens brytt sig om att förstora fonten till läsbart skick.
Kanske deras bästa försäljningstrick?

Polarnatt

En timmes 'nästandagsljus' mitt på dan, sen faller mörkret.
Och ögonlocken.
Och liksom hela livskraften.

Den makten har mörkret.

Tänk då när den är inuti. När hålet gapar tomt, ödsligt, iskallt. När det svarta, likt tjära, långsamt rinner genom dina sinnen. Kletande, klibbigt. Och hämmande. När leran gör dina steg tunga och vingliga.

Jag tänder ett ljus.
Tänker på det som är bra.
Väljer att se det som gör mig glad.

Sen tar jag på mig kängor och ger mig ut i minusgraderna. Om jag inte kan få ljus, ska jag åtminstone få lite rörelse ...

w.w.marketplace

Det går att tjäna väldigt mycket pengar på människors oro. Eller smärta. Eller stress. Eller kroppsångest. Eller allt på samma gång.

Internet är som en stor jäkla julmarknad:
- Kom och köp lite mindfulness!
- Här var det prima anti-utmattnings-knep!
- Extra, extra! Specialrabatt på kostråd och måbra-recept!

Öppna din börs, inte ditt hjärta.
Köp ett tillskott, en självhjälpsbok eller varför inte en betallänk till quickfix-site?

Jag häpnar.
Jo, så klart är det bra med kunskapsinhämtning och erfarenhetsutbyte.
Men det är också stora summor som en människa i lågvatten riskerar att bli av med ...

Tid i naturen är gratis.
Livskraftig luft likaså.
En hand på ryggen kostar inget.

Och jag önskar inget hellre än att vi får vara friska.

To be or not to?

På tåget ner luktade det brandrök. På rummet avlopp.

Men på museet, bakom kulisserna, luktade pepparkornen som legat på havets botten i 340 år lika starkt som om de var nyköpta på affären. Och spriten, den som fanns kvar i flaskorna av tenn, doftade starkt av muskot och tjära.

Sen tog han ner en kartong från hyllan och sa; här ska ni få se nåt. Han öppnade locket och vek försiktigt upp ett tunt papper.

Där låg det.
Kraniet.
Från en sjöman som följde regalskeppet till botten, den där dagen 1676, då danskar och holländare sköt med kanoner på svenska flottan, ledd av en amiral som inte visste ett dugg om havet, segling eller militär taktik.

Wow-faktorn var total.
Liksom vissheten att allt tar slut.

Det bästa vi kan göra är att fylla den tid vi tilldelas med så mycket närhet, känsla, djup, skönhet, glädje, njutning och närvaro vi kan ...

Att fånga ett ögonblick

Ett pling i telefonen, ett misstag, och jag blir påmind om en vision som jag glömt. Med fladdrig rörelse i bröstet tar jag chansen. Kanske är det sant, att allt som sker har en mening.

Sen väntar jag i tystnad, fullt medveten om att rädslan är vår största begränsning, och att jag har förlorat nåt på vägen till allt det andra som jag vunnit.

I botten en trötthet; är det inte dags att lägga av snart? På andra vågskålen en viskning; utmana dig själv, och din energi kommer tillbaka!

Det är november och mörkret suger musten ur mig. Det är då jag behöver söka mig vidare, mot nya äventyr. Hur otäckt det än må vara ...

Genom vidderna

Lång tågresa med barnet.
Stora ögon, lätt smutsig ruta.
Titta ett flygplan!
Och titta, en pojke där uppe i molnet!

Solen smeker över landskapet. Snö, rimfrost, dimma mellan trädstammar, dansande älvor och smygande småfolk.

Tågbyte.
Väntan.
Vi trampar sönder is på pölar.

Sen kö till luckan där vi ska köpa lunch. Vänliga medresenärer säger: gå före ni.

Barnet äter polarklämma och delar av min korvrätt.
Solen dalar. Släpljus över skog och skog och återigen skog.

Går solen ner nu? Snart, svarar jag.

Vi är på väg till det stora sjukhuset. Han och jag, hand i hand. Fast just nu har han somnat på sätet, vaggad av tågets rörelser.

Jag ser ut genom fönstret.
Förundrad över skönheten.
Glad över det lilla ljus som finns.

Om bara några timmar ska vi åka hela vägen hem igen.

Söndag

Det finns en katt i min närhet just nu. Vit som snö.
Det finns snö i min närhet också.

Sen finns det bastu, magnesium, ekologiska grönsaker och Mozart. Boots, skivrelease och badkar. Torr näsa, tomflaskor, tomflaskor och åter tomflaskor.

Och mörkret faller; inbäddande och tärande på samma gång. Ögonlocken vill falla ner, benen stillna. Små flämtande ljuslågor. En lågmäld maskin i bakgrunden. Båda sofforna upptagna.

Det är söndag och jag känner att energierna tagit höstlov, samtidigt som det stora tunga faktiskt verkar ha vänt.

... och en liten hoppfull öppning syns där borta, lekande i ljuset.

“Oh, he knows how to play, little bitty baby Potter.”

Jag har alltid haft en genuin ovilja inför Halloween. Tycker det är hemskt med alla dessa köp-upprop, trist med plast-häxhattar och onödigt att skrämmas med blod och benrangel.

Men just idag fick jag en sån enorm lust att vara Bellatrix Lestrange.  Fråga mig inte varför.

Hittade klänning, brett bälte och en peruk med mörkt, i alla högsta grad risigt, hår. Svärtade ögon och lät kinder sjunka in. Till sist blekrött läppstift. (Märket sitter ännu kvar på dotter M's kind.)

Till detta mitt trollspö – tänker att hon tog det från Sirius Black när hon fällde honom. Och speldosan med ledmusiken.

Förvandlad och förtjust.

Sen blev jag mig själv igen.
Snäll, inkännande, empatisk.
Nu kurar jag i en stor tröja, avsminkad och med eget rufs.

Men det var skönt att vara illvillig, om så bara för ett ögonblick.

Jag, en lodis

Det säger nog lite om i vilket skick jag befinner mig i just nu ...

T-bana fredag.
Söders höjder.
Och där en uteliggare, med tidningen som han säljer högt hållen i luften. Stolt och uppmanande på samma gång.

Så ser han mig. Jag är på väg rakt dit.

Då sänker han handen. Ser han rakt in i mina ögon, ler varmt och säger 'hej'. Som om vi var kompisar.  Vi slitna, värkande, smutsiga och lite hemlösa.

Jag borde ha stannat och köpt en tidning, förstås. Men hejade bara snabbt tillbaka och gick förbi. Kände ett stygn av skuld; jag har råd, han behöver sälja sina tidningar, men han trodde nog att jag var en lodis, jag med.

Och så mindes jag den stolhet jag kände den gången när en hippie la en hand om mina axlar och började presentera mig för bohemerna runt Piazza Navone. "Det där är Philippe, han är från Frankrike, och där är José ..."

Jag var 20 år och glad att jag välkomnades av människorna, inte av kapitalet.

En holistisk regissör kanske?

Vi satt och pratade om våra 'låtsaskompisar', de där karaktärerna som blivit till genom bläck på papper och som ska blåsas liv i av oss konstnärer, och plötsligt sa nån:

"Det är det som gör honom så tragisk; han blir bara till i mötet med andra."

Och jag funderar; hur många definierar sig inte i relation till nån annan?

Jag är en sån som har en pojkvän. 
Min roll i livet: förälder. 
Den jag är, och det jag gör, utgör en viktig kugge på min arbetsplats.

Blir vi uteslutande till i sammanhang?
Och tvärtom; kan vi göra oss själva helt oberoende av andra?
Jag vet inte.

Men jag vet att jag mår bäst inuti när jag inte speglar mig själv utifrån. När jag färdas i min farkost med fullt fokus på det jag ser och det som händer här och nu. Mötande människor ger energi, men jag står stadigt utan stödben.

Och nåde den som sätter en etikett på min panna.

Känn ingen sorg för mig ...

Byggen och enkelriktat, vägar över och under varandra. Konstiga korsningar och korsande spår. Obegripliga pilar, plötsliga refuger och så det där begränsade utrymmet ...

Brunt, gult, smutsigt och grått.

Till detta fukt och vind från Nordsjön. Kylan som kryper in under jackan, och så en sista dödsstöt: snö. Stora blöta snöflingor som bara skapar mer otrivsel, inte den ljusa, mjukt dämpande värld som blir till där uppe.

Jag suckar. Än en gång visar den här stan sitt sämsta sida för mig. Jag har verkligen försökt tycka om den. Alla säger ju att den är så go och gla'.

Men där inne, i huset som sjunger, repeteras det i varenda vrå. T-t-t-t, stråkdrag, illvilliga planer och kärlek som offras.

Där är det varmt och tillmötesgående.

Vid midnatt

Alla sover och jag är vaken.
För jag är pigg.

Det är nu jag vill umgås. Prata i telefon eller bredvid varandra i soffan. Låta några ljuslågor fladdra stilla, hålla om en kopp varmt te, och lägga fötterna i nåns knä.

Jag vill berätta om det goda skrattet som gavs mig ikväll, samtala om hur viktigt det är att vi skrattar. Inte dissekera eller genomanalysera, inte låta missöde och svartsyn få utrymme i mitt sinne. Jag vill prata lätt och ljust. Eller bara vara lite tyst.

Det är nu jag vill kramas.
Min hud vill bli smekt och mitt hår rufsat i.
Jag vill känna hjärtslag och andetag tätt intill.

Men alla sover.
Imorgon däremot, då är alla pigga och på väg.

Nästan alla i alla fall;
Mig är det ingen idé att prata med innan klockan 10 ...

Funderingar i dimma och mörker

Drömde lite oroligt, glömde bort allt i dagsljusets virr-varr men insåg plötsligt med klar skärpa vad det var jag hade mått så dåligt av: Nonchalansen.

Lite senare körde jag mil efter mil i mörkret och funderade över livets hinderbana - både den utmattande och den utmanande, och gjorde en grundlig analys över taktiker och förhållningssätt.

Oavsett vilka banor jag än följde kom jag fram till samma slutsats:
Allt annat än just .... nonchalans.
Smärta, glädje, ilska, kättja. Rena känslor. Hela paletten full.

Och att det enda jag själv kan göra är att äga mitt eget liv.
Styra min egen farkost.
Göra aktiva val - där jag väljer goda energier.

Fylla mig med strömmande ljus.
Innerlig tacksamhet.
Kravlös kärlek.

Att slåss med väderkvarnar

Det var en historia om äkta, sann godhet, mitt i galenskap och fantasi. Att vara utanför normen. Jo, temat berörde. Kanske inte framförandet.

Men på gatan vid teatern gick en smutsig man med dåliga tänder och skrek.
- Don Quijote! jublade han.
- Don Quijote!

Folk undvek honom. Tittade på avstånd.
Själv gick jag emot honom. Leendes.
Han såg mig rakt i ögonen. Log tillbaka.
Och när han gick förbi viskade han ett tyst, tydligt '... tack'.

Senare, på väg hem, ramlar en man ihop intill mig i ett epileptiskt anfall. Jag satte mig hos honom, pratade lugnt. La handen på hans rygg. Väktare kom. Bara att vänta ut.

Så åkte jag hem och tänkte att värmen mellan människor är det enda vi har att hålla oss i när det blåser.

På riktigt.

Nät-värk

Nej, du kan inte äga en annan människa.
Inte ha ensamrätt.

Du delar den du älskar.
Med minnen och människor från det som varit.
Och med det och dem som är idag.

Det är som trådar i en stor väv; bakom oss, igenom oss, och på väg vidare. Du själv är där – en av många tåtar – och löper fram och tillbaka i sammanhanget. Sida vid sida med vissa, i kors med andra.

Och aldrig kan du säga;
din tråd är min, och den går dit jag vill.

Krångel och krumbukter

Jo visst är det krångligt med människor ibland.

Små ska skjutsas, matas, tvättas.
Lite större ska stöttas, pratas, peppas.
Sjuka ska vårdas och ledsna tröstas.
Håglösa ska uppmuntras och överaktiva behöver lugnas.

Och så alla behov: se mig, förstå mig, älska mig!
Klura ut vad jag menar när jag är otydlig, och stå ut med min distans när jag är trött. Låt mig vara i fred och behöv mig i perfekt balans. Ta inte åt dig om jag är lite grinig, och inse att du sårar mig om du själv låter irriterad.

Lyssna på mig, ge mig råd – men kontrollera mig aldrig.

Ge mig frihet. Dela min tillvaro.
Få mig att känna tillit och trygghet. Och tillåtande.
Stimulera min utveckling och tillfredsställ min åtrå.
Finns för mig.
Och se till att stå på egna ben.

Ja jösses ...
Vore det inte enklare att bara vara själv?
Ingen som har andra åsikter om vilken film som ska ses, vad vi ska äta till middag eller om vart semestern ska gå?

Mitt svar är NEJ.
Människan blir människa bland andra människor.
Och jag vill inte vara utan en enda av mina människor.

Krångel och krumbukter går hand i hand med kärlek.

They're coming to take me away ha ha

Jag leker.
Och går utanför ramar.
Inget mainstream utan zigzag, snurrar och volter.

Ibland är jag upp och ner.
Ibland är världen upp och ner och jag själv rak som ett spjutspett.

Jag tillåter mig att vara precis den jag är.
Knäpp, ja visst. Också.
Lite skruvad.
Samtidigt rejält förankrad.

Jag är jag.
Den jag är.

C'est tout!

Tak över huvudet

Nu menar jag inte att vara en sån som hurtfriskt säger att det finns men mening med allt som sker, men jag lever ändå efter devisen att alla situationer som uppstår, och alla du möter, de är där som en slags lärare.

Så när jag först - då jag åkte DIT - hamnade utanför en låst dörr mitt i natten, ensam i mörkret och kylan, och sen - när jag återvänt tillbaka HIT - inte kom in i porten på grund av en nyckel som inte fungerade, och det var närmare midnatt, ja då undrade jag:
Vad ska jag lära mig av detta?

Nä, jag blev aldrig låg eller stressad. Jag är en hejare på att lösa problem. Inget hinder får mig ur spår.

Men ändå tänkte jag att; jo ... det kan ju vara så att efter en lång och intensiv arbetsdag ska man helst inte sätta sig i bilen och köra närmare fem timmar. Eller?

Väl inne (båda gångerna) kröp jag upp i sängen med en trygg kopp te i handen. Livet är allt bra intressant ändå.

Shit happens

Maskiner ska fungera. Såsom bilar, dammsugare och espressoapparater.
Människor ska vara hela. Ha fungerande magar och rediga tankar.
Snön ska vara torr, och gräset grönt.
Glaciärer ska ligga där de ligger och solstrålarna ska inte ge cancer till nån.

Fast nu är det inte riktigt så.
Då får vi acceptera, möta och låta ske.
Laga, lösa, lyssna.
Det går.
Allt går.

Utom en sak.
Att du är där och jag är här.

Loop

Man kan stoppa nåt i munnen och sen ångra att man åt. Man kan behöva sova men samtidigt kämpa för att hålla sig vaken. Man kan längta efter förnyelse och stanna där man är.

Man kan skrika efter uppmärksamhet och sen vända på klacken och gå. Man kan kräva fullständig frihet och kärleksfull bekräftelse på samma gång. Man kan vilja äta kakan och ha den kvar.

Eller också släpper man taget. Går ur spår.

Fritt fall.
Okänd mark.

Och en sju-helvetes utveckling.

En varg sörjer sin flock

Att vistas i ett sammanhang.
Att höra till.
Att vara förankrad likt ett träd i dunge – inte stå ensam och oskyddad mitt på savannen.

Det tror jag är grejen.

Och även om vi väljer bort individer då och då under vår resa, så väljer vi inte att hamna utanför sammanhanget. Eller, om vi blir bortvalda, sörjer vi inte bara den förlorade relationen, utan alla de som hör till.

Så tänkte jag när en viktig händelse visade sig generera en mängd olika reaktioner.

Trollflöjten

Skottkärra efter skottkärra lastad.

Rullar till bryggan.

Allt ner i båten.

Inte många centimetrar kvar ...

Då börjar regnet.

Och snålblåsten.

Och kylan.

Fort, fort iväg.

Motorn startar, gasen i botten, teckenspråk mellan akter och för:

”Du hämtar bilen, jag lastar ur båten så länge.”

Över vattnet, teamwork startar, måtte inte packningen bli allt för blöt!

Men så kommer han tillbaka. Utan bil.

Startmotor paj.

Jaha.

Efter en dryg timme på parkeringsplats i regnet kommer bärgar'n och skapar nedförsbacke med sitt flak så att bilen går igång. Sen vet vi båda, utan att ens prata om det, att vi inte får stanna bilen innan den parkerats på verkstad som med omedelbar verkan kan lösa alla våra problem. Så här framåt kvällskvisten. Hela framtiden vilar nu i någon annans händer ...

Ett dygn senare promenerar vi hand i hand på Söder. 

Allt är köpt, ordnat, hämtat. 

Bilen snart klar. Listan avbetad.

Det var som i prövningarnas tempel.

Motstånd.

Vi klarade det.

Nu, starkare än någonsin.

Sleepless in Suburble ...

Det är på natten som min hjärna vill vara mest kreativ.

Då skriver den tal. Krönikor. Noveller.
Då belyser den det som varit och visualiserar det som komma skall.

Då fantiserar den ...
(Under de år jag inte kände mig trygg, ja då spelades de mest thrillerartade situationer upp i mitt inre universum. Nu, när tillit och fördjupning råder, är fantasierna ljusa och jordnära.)

Jag provar djupandning.
Örtte.
Mörker och frisk luft.

Men inget hjälper.
Hjärnan är så glad och uppspelt!

Hej världen - vad sägs om en blogg så här kvart i tre på morgonkvisten?

Adjö, farväl, för denna gång

"Det är då som det stora vemodet rullar in ..."

Texten ringer i mina öron.
Kanske kommer jag ihåg den fel?
Nå, i alla fall. Jag förstår precis.

Rullar, det är just vad det gör. Vemodet.
Som en molnbank, som en flodvåg, som ett godståg.
Rullar mot mig, in över mig, genom mig.

Efteråt är mina ben mjuka och lite skakiga. De vill inte riktigt hålla sig uppe. Eller ta sig framåt. Ögonen bränner en aning, bröstet darrar till, och jag vänder mig mot tryggheten och säger med ynklig röst: du, jag mår piss. Och han förstår.

Sen enas vi om att vi delar känslan. Vemodet över att stänga stugan, lämna ön. Hösten är här på alla sätt och vis, och allt ska snart snurra som om sommaren aldrig hänt.

Och så går vi till en pub, äter gott, skrattar i kapp och landar stadigt på fastlandet. Tillsammans.

Varm choklad

Onda magar och underproducerande körtel.

Viktiga uppdrag, väsentliga beslut. Mail, en masse.

Sinad brunn. Uppgrävd baksida.

Valdag och nycirkus. Eller varför inte valcirkus.
Valvaka med vänner på vacker gård i Sörmlands förtrollande skogskulle-landskap.

Regn. Båtfärd

Strömavbrott.

Och en väldigt lååååååååååång lista inför helgen.

Det är då en kopp O'boy blir till en varm och innerlig kram.
Och inte bara på grund av 35 procentig Mintuu ...

Nödutryckning. Gånger två.

Det blev så, att vi fick hämta med oss den drivna, ljuvliga fyraåringen på vägen till landet. Hopp och skutt i benen, skratt och underfundiga samtal, köpa tandborste och låna Blixten-kläder.
Allt går. Vi har det bra.

Sen är det läggdags.

"Jag önskar att jag hade mitt gosedjur ..."

Liten röst, liten flicka.
Stor flicka, lätt panik.
Ett barn utan gosedjur ... och vi är på en ö och det är mörkt och mamma och pappa är långt bort.

Hjärnan på högvarv. Har vi nåt i stugan? En leksak från förr?

Gräv, gräv i korgen. Hårt, plastigt, kantigt.
Ett flygplan.
En vattenpistol.
Slingrigt hopprep.
En boll.

En boll?!!
Hoppet stiger.

"Du, kan man ha en gose-boll?"

Flickan tar bollen resolut i handen. Väger den under tystnad. Sen provar hon att kasta den beslutsamt mot golvet.

"Nej. Den studsar."

*

Lite senare ligger vi tillsammans under enhörnings-lakandet. Stor flicka läser Bertil och råttan Rutger. Liten flicka kramar Bamse-gosekudde.

Det fanns ett relevant örngott.
Båda är nöjda.

You say goodbye, I say hello

Sommaren drar sina sista andetag och jag stryker sakta över sanden. Kraftfulla vågor, kyliga vindar.  En häger som låtsas vara en torrfura och en trollslända som vilar sina vingar på mitt knä.

Se havet.

Jag är ensam och förundrad över livet.

Lite senare sitter jag på min trappa i solen och knyter strandråg i buketter. Tänker på september 2016, långt upp i norr. Ett samtal i bastun med hon som knöt en annan bukett. Just där och då; tankarna om det enkla, självklara. Torneälvens friska vatten när vi kastade oss i. Den höga luften. Det bleka ljuset.

Då visste jag inte det jag vet idag.

Att jag hade mött mitt öde.

Under två täcken

Stugan är kylig och tyst; mitt livs infravärme har åkt iväg en stund. Kvar är spindlar och en envis fluga, tretton hjortar på gräsmattan, hägrarna och de krafsande fladdermössen i stockarna.

Jag tänker att jag vill skriva nåt klokt om det kommande valet. Skrika ut till alla att skärpa sig, inte vara så egotrippade och bortskämda, lägga av med revirbevakande och kortsiktigt tunnelseende.

Lägg ner nationer och kollektivt styrande religioner! Bygg upp samhällsstrukturer där människor utvecklas intellektuellt och tränas emotionellt: insikt i orsak-verkan-samband och vanlig hederlig empati räcker långt. Älska och vårda planeten på samma sätt som du tar hand om dina barn.

Men jag fryser om tårna.
Och den där flugan är vansinnigt irriterande ...

Att vara ute i god tid

Jag packar gärna fler dagar innan en resa.
På mitt arbete planerar jag ett år i förväg.

Jag gör allt jag kan för att undvika att springa efter bussar, hasta nedför rulltrappor eller rusa rakt till gaten - nej, mycket hellre står jag där och väntar jag en stund, lugnt och stilla.

Och marginaler har jag lärt mig är livsviktiga. Ibland The Hard Way.

Men nu ...

Ibland ska man kanske vänta lite.

Vissa ansökningar behöver möjligen inte skickas in ett halvår innan det smäller, för tänk om bäst-före-datumet, eller ja, tillståndet, helt enkelt hinner passeras innan det är dags för den stora dagen?

Vi tittade på pappret som legat i lådan sen i maj och skrattade gott.
Bara att börja om från början!

Ketos

Först rann 14 kilo av mig. Utifrån och in på något sätt. Jag flög fram.

Sen kom sambokilona. Tänk att krypa upp tillsammans framför en film med lite mandlar och wasabinötter ... Vill du ha en drink? Ja tack; solen gassar, vi vandrar bland fikonlöv i paradiset och tanken på morgondagen försvinner bland kyssar och lek.

Nu vänder jag min blick inåt och låter mage och tarmar vara i fred en stund.

Redan efter några timmar känner jag lättnaden.

Frihet.
Frid.

I valstakt

Gamla spöken, nya spöken, fraser från förr och ord som ligger kvar i munnen. Andar och demoner och allsköns oknytt, likt moln.

Luft som bär något unket, viskningar i fel tonart och oförrätter som aldrig blivit förlåtna.

Världen darrar till och kommer ur balans, kompassen snurrar runt i sin vilsenhet och hjulen glider utanför spåret.

Jag tänker att blicken måste fästas långt fram.

Och inom mig hör jag ljudet av vågorna, lugnt och rytmiskt smekandes stranden ...

Tristessdöden

När man lyckas göra en morotskaka utan varken socker, smör, färskost eller florsocker - och den ändå blir god. När man låtsas vara en hund och slickar sin man på ögonlocken. Eller när mannen bygger bowlingbana med petflaskor som ramlar bara man tittar på dem.

Då är det en regning, kylig augustidag i stugan på ön. Och vi skrattar vilt mitt i tristessdöden, återupplivade efter veckor av arbete och allmänt slitage.

Ge mig en soffa, tystnad och en god bok

Urlakad och urkramad.

Likväl kramad.

Men när det som är fantastiskt bara upplevs med likgiltighet, då är det dags att tänka om. 

Jag ska bara vila hjärnan lite först.