Harmonin var kort. Onsdagen var hemsk.
Jag hade inte kontroll över nånting, blev utskälld, kände mig fullständigt rutten och storgrät när jag kopplat ner telefonen. Trött, låg, förvirrad, utan direkt tro på mig själv och mina förmågor tar jag mig igenom dan, biter ihop, jobbar, jobbar, jobbar, det är för mycket på mina axlar just nu, ytterligare ett moment har tillkommit föreställlningen som hamnat på mitt bord så att inte en sekund finns kvar att pusta på, åttio människor är mitt personalansvar, många behöver mig, vill mig nåt, kräver nåt, och så alla dessa frågor och frågor och osäkerheter och all organisation som jag försöker ha grundat, vill ligga steget före varje lite klagomål, varje problem, varje stötesten, miljoner kvitton, listor, summor, budgetansvar som ger mig ont i magen då en dyr hyrd stuga stått tom i snart två veckor för att en person inte kommit hit som överenskommet, andra poster som bara rinner iväg, oron för om jag tagit felaktigt beslut vad gäller premiärfest, det är ju så ofantligt många det handlar om, projektet är som ett förestag med 80 anställda, mitt inne i en intensiv arbetsfas med deadline lördag och så denna telefon som ständigt ringer.
Nu är det i alla fall torsdag. Genrep ikväll. Jag luktar svett och är sunkig, men hinner inte hem för att göra mig i ordning. Det får bli en raggardusch.
5 kommentarer:
Så där kan det kännas när man är på upploppet och det bara är för mycket på en gång. Dra på din tjockaste hud, vägra låta dig nedslås, du klarar upp läget, ingen annan kan det. Resultatet kommer bli bra!
Heja på, heja heja!
Älskade lilla vän.....jag känner att jag skulle vilja vara dig behjälplig.Du är så himla bra,jag vet din kapacitet men när stortröskan tas fram av vissa personer så tänk på att dom är belastade av det där som kallas premiärnerver och tunnelseende och att gå på närmast ansvarig är enklast att ta till.Sov så mycket du kan nu fram till premiären.....jag vet att detta kommer att bli bra.Jag försöker inte ringa dig för då blockerar jag telefonen men du vet var jag finns......
Kramar och jag säger också heja heja
Jag säger också "Heja Heja!"
Man brukar ju alltid säga att man har dåliga dagar för att känna igen de bra...
Jag tycker att man har bra dagar för att ha ett minne att plocka fram när man har en dålig.
Spara på Tack-mejl/kort.
Skriv ner beröm.
Gör en positiv scrap-book innehållandes alla gånger någon sagt att du är bra.
Plocka fram när du får oförtjänta utskällningar, svidande kritik eller blir orättvist behandlad. Ibland får man aktivt skaffa sig tjock hud och stora hörselkåpor med bra musik i. Så det blir lättare att låta bli att lyssna på sådant som drar ner en.
Kram!
Kommer och tittar/lyssnar/upplever om någon vecka.
/yrsa
Kära vän! Du är väl aldrig värd en utskällning...
Personligen tycker jag aldrig att man är det om man gjort sitt bästa, och du har verkligen varit övermänsklig i detta projekt.
Du har liksom förenklat arbetet och livet för oss hela tiden.
Är det något jag kan hjälpa till med så hojta, jag gillar att hjälpa till förstår du.
Snyggt programblad! Det hälsar även den tredjedelen av familjen som har "proffsögon" på den punkten.
Styrkekramar i tusental till dig!
/Filippa
Jag bara vräkte ur mig på bloggen, och så fick jag stöd och uppmuntran - TACK alla ni!
Jag vet ju allt det ni skriver, men ibland skulle jag bara vilja krypa upp i nåns famn och bli struken över håret. Inte vara så j- DUKTIG hela tiden...
Skicka en kommentar