Vårdagjämning

Idag kl 12.53 står jordaxeln exakt vinkelrätt mot solen, dvs dagen är lika lång som natten.

Och jag längtar efter att få dansa solen till mötes, öppna alla fönster och dörrar och säga till ljuset: välkommen in, det var på tiden. Jag vill smycka mitt hem med tulpaner och liljor, jag vill bära ner vinterjackan i källaren och byta däck på bilen. Jag är beredd; varenda cell i min kropp står i givakt inför den tid som komma skall.

Halloween avskyr jag, Valentin bryr jag mig inte om, jul är time-out, påsk=skoter och midsommar är älskad skärgård - men de olika solstånden är moment under året som jag egentligen skulle vilja fira allra mest.

Tänk om jag kunde återskapa någon slags solkult? Typ såhär:

Sommarsolståndet firas på Ramklövs topp där vi ser solen gå upp efter att ha dansat hela natten (den riten har vi ju redan), höstsolståndet får bli en slags vemodig avskedsfest där vi en sista gång klättrar i träd, spelar fotboll eller brännboll i Hagaparken och sen äter varm äppelpaj i Koppartälten. Midvintersolståndet är självklart en Mumintrolls-rit med en enorm brasa runt vilken vi dansar och vrålar ut vår frustration över att solen har övergett oss (vi har förstås druckit en stor mängd varmt rödvin) och vårdagjämningen... ja, den ska vi fira imorgon med korvgrillning utomhus vid vattnet och lek i indianbyn.

Så ser du några galna barn och vuxna på lördag som springer omkring likt nyss utsläppta kalvar, och tjuter glädjevrål för att våren har kommit, ja då är det bara jag och mina solkultsanhängare...