31/3 (vart tog mars vägen?!?)

Kanslimöte på slottet; en högre växel läggs nu in på alla fronter. På eftermiddagen kör jag tillbaka hem - 4 timmar, hinner slänga in datorn i lägenheten och en pastasallad i magen, innan jag åker till skolan på Söder där N har konsert med ett gäng andra sångelever.



Hon är SÅ BRA! Levande och självklar på scen, proffsig och personlig, musikalisk och med en rasande snygg röstklang, långt ifrån ljus och luftig som är så vanligt bland unga sångerskor idag.
Jag är omåttligt stolt.

Och nu är jag omåttligt trött. Körde henne till hennes pappa, är ensam hemma. Tre nätter här, sen bär det av igen. Knaprar Fazer-choklad som jag inte kunde hålla mig från att öppna.
Dålig karaktär? Än sen då? Jag är värd lite belöning.

21.30, ännu kvar på jobbet.

Sov som om jag var drogad. (Sover allra bäst i min egen säng, trots att jag flänger hit och dit hela tiden.) Kommer i alla fall iväg relativt tidigt, men tycker bilen går dåligt. Försöker gasa upp mig på motorvägen, men motorn svarar inte. Som om den inte tände på alla cylindrar.

Den kanske är kall tänker jag, men åker ändå till verkstan som jag vet är bra och pratar med en farbror. Han vet inte vad det kan vara, men han kan titta på bilen. Imorgon. På onsdag säger jag, för jag måste ju ha den ner idag och upp i morgon.

Rullar vidare. Bilen går, men blir liksom tröttare och tröttare. Slår om färddatorn för att kontrollera bensinförbrukningen - och se på fan, den drar plötsligt 25 l/mil. Försöker på första bästa mack (Västerås) men får ingen hjälp. Fortsätter. På macken i Hallstahammar tipsar de mig att fråga bussverkstan intill. En superschysst kille hjälper mig (fast han inte har tid) och lokaliserar felet: trasig tändspole. Men han har inga reservdelar. Däremot surfar han på nätet och ser att en verkstad/skrot en bit bort har. Ger mig färdbeskrivning och telefonnummer.

På verkstan ska de egentligen gå på lunch, men när jag kommer väntar de på mig på gården och tjugo minuter senare har jag en bil som går som ett spett.

Förälskar mig tacksamt i hela bunten; rediga karlar i snickarbyxor (sexigt), hjältar med olja på starka händer (sexigt), riddare av min rossliga motor (romantiskt).

Kraftigt försenad till kontoret hoppar jag över lunch, kafferast, gympapass och hinna-handla-innan-det-stänger-tanke. Vår konsertmästare kommer förbi med bullar (livräddare, även han!), sen fler kostymprovningar, tittar på ännu en lägenhet, försöker avsluta trådar och få det gjort som måste göras här nere, som jag inte kan ta med mig hem.

Huvudet snurrar, vad har jag missat?
Jag vet: att gå hem.
Att stänga av datorn, både den framför mig på skrivbordet och den som surrar inne i hjärnan.

Inatt ska jag drömma om Hallstahammars bilmekaniker: ni har vunnit min stora respekt och tacksamhet. Jag glömmer er aldrig.

Sommartids-söndag

Solister första timmen, sen alla: vi provar rubbet, från början till slut. Ser historien fungera, med det finns kvar att finjustera. Såklart. Några "häng", men inte många. Nästa gång vi ses kommer inget att vara för första gången, vilket är en trygg plattform att stå på för att göra det här riktigt bra.

Eftermiddagsfärjan hem, genom ett totaldimmigt Ålands hav. Längtar tills det blir så varmt att jag kan stå på däck hela överfarten. Köper påskgodis och presenter till de där upp i Lappland (börjar ställa in skärpan på nästa projekt). Njuter av att vara resursstark, och kunna köpa det jag vill, inte det jag har råd med. Jag tror att jag aldrig kommer sluta vara tacksam för detta.

Skulle egentligen behöva sätta mig i bilen och köra till Lidköping redan i kväll, men jag orkar helt enkelt inte. Tröttheten är helt bedövande. I kropp. I själ. I tanke. I ögon.

I morgon.

Lördag: opera, opera, opera och teater

Lång dag. Bra dag. Bryter ner i delar. Efter lunch lite flamsigare (som alltid) men vi skrattar mycket. På slutet nosar vi på avskedsscenen för första gången. Det blir starkt när Dido och Aeneas håller om varandra krampaktigt, trots att hon gång på gång sjunger ”Away, away!” Ibland säger vi människor en sak, men önskar något helt annat.

Efter repetitionerna går jag med dirigenten och sånginstuderaren till Stadshuset, ser scenen än en gång. Blir nöjd när jag märker att alla tankar med dörrar och färdvägar kommer att fungera. Skulle vilja repetera där istället, men förstår att det är svårt. Vi flyttar dit i slutet av april.

Ser en mycket välspelad och välregisserad föreställning med Mariehamns teaterförening: ”Krymplingen från Inishmaan”. Satan vilken bra pjäs, varför har jag aldrig hört talas om den? Är oerhört trött men tappar inte koncentrationen en enda gång: texten har nerv, karaktärerna lever. Temat berörande; vem är egentligen krympling och vilka handikapp – och hemligheter - bär vi alla på?

Vandrar lite i ute mörkret, kommer till hotellet och fortsätter i mörker. Earth hour fick bli en timme enligt svensk tid för mig. Tänker på hur in i helvetes dumma vi är som håller på att förstöra miljön – även om jag tror, och alltid har trott, att jorden är större än människan. Till slut skakar hon av sig oss som en hund skakar av sig löss.

På lunchen idag pratade vi om rymdturism. Jag sa att den störta anledningen för mig att åka ut i tyngdlösheten skulle inte vara att se rymden, utan att se jorden. - Utifrån. Att faktiskt se att mitt i allt det mörka och livlösa svävar ett paradis med hav, skog, luft att andas och jord att bruka.

Tänker ofta på astronauten som skrev: jag åkte iväg som tekniker men kom tillbaka som poet.

Earth hour

- glömmer ni väl inte? 20.30-21.30 idag. Släck allt. Håll någons hand. Hitta stillhet. Tänk på att vi bara har en jord att bo på. Var rädd om den.

Fredag: till Åland

Åker från Grisslehamn, än en gång, varför vet jag inte. Kanske för att jag har en djupt rotad avsky mot Ålandsbåtar, Ekeröfärjan känns som den mest värdiga ändå. Eller för att jag njuter av att bila genom Roslagen. Lustigt, det är alltid sol när jag kommer farande, oavsett årstid. Det har varit så sen november, då jag första gången åkte till Musikinstitutet.

Repeterar med hela ensemblen. Härligt gäng. Jag har längtat efter dem. Och efter att få regissera, jag fylls av så mycket lust i mötet med musiken och människorna. Ställer scenen på flygplatsen. Får tårar i ögonen i slutet, när alla inser vad de har gjort. Tänker på Elisabeth Fritzl vars nya identitet avslöjats av paparazzis – jävla svin. I min läsning av operan är det media, inte häxor, som tvingar isär Dido och Aeneas på ett vidrigt, blodtörstigt sätt. Allt för att sälja lösnummer. Väntar med att jobba med ”When I’m laid” – den är sårbar och naken och F som gör Dido måste få med sig hela resan först, innan självmordsscenen.

Ser finalen av Let’s Dance ensam på mitt hotellrum. Där har det snaskats en del i kärleksaffärer – allt i underhållningens namn… (Men det skulle förstås kittla ännu mer om relationerna tog slut.) Vad jag önskar att skvallerpress och lösnummers-hets inte fanns. Att vi, publiken, skulle ignorera och se förbi sånt. Fokusera på våra egna liv, på goda tankar och handlingar och ett respektfullt och kärleksfullt förhållningssätt till omvärlden. (Jag låter som en präst.)

Heldagsrep imorgon. Alltså, nu: nyheter och sen god natt!

PS Måtte Laila vinna.
Sista dansen var så bra att jag grät.

Torsdag - hemfärd igen

Mantrat "kylen, blommorna, soporna" som jag alltid mumlar i skiftet från en ort till en annan är idag bara "blommorna, soporna". Köper en macka på macken när jag tankar (och upplever ffg denna veckan njutningen i att äta frukost. Måtte det stå en fungerande kyl i köket när jag kommer tillbaka på måndag.)

Betar av detalj efter detalj på kontoret. Sticker emellan med stöd till film-producenten som gör sin första tagning på slottet idag: förrådet rymmer allt från lösskägg till 1600-tals dräkter.

Bilar tillbaka hem på eftermiddagen; 4 timmar i bil, 3,5 timme i telefon - garanterat ostört pratande, inga inkommande mail med jämna mellanrum som nyfiken i en strut måste öppna.

Blir innerligt glad när jag öppnar dörren till min lägenhet - jag tycker så mycket om den. Här vilar ett lugn, här sitter värme i väggarna. Skilsmässohuset hade något dissontant över sig, som om det låg en mörk skugga över allt. (Jag lämnade det frivilligt i en ofrivillig separation. Saknaden efter hemmet läktes först av allt.) Där jag bor nu finns inte ett enda curry-kryss, jag har kollat med omgjord stålgalge. Häxa? Nej, uråldrig konst. Jag har gått med slagruta och funnit vatten på ön en gång.

Sophie Zelmani i bakgrunden, dämpad belysning, linfärgade väggar, mycket böcker, konst och keramik, möbler med själ... Ikväll njuter jag av stillheten i det hem jag älskar.

Imorgon mot Åland för repetioner med Händeloperan.
Tacksam för en stunds återhämtning innan.

Onsdag: i Italien (i fantasin)

Arbetsdag (lång). Same same but different (not). Inte alls spännande att läsa om vad jag gör på mitt jobb (dvs mycket).

Istället väljer jag att citera min fina mamma som är på äventyr i Italien, från vilken hon (och pappa) mailar målande reseskildringar. Och så här beskriver hon hur hon, på uppmaning av en mycket entusiastisk och spa-sugen äkta man, väljer mellan de olika behandlingar som finns på de Termiska Baden i Tabbiano Terme:

"Jag läser med stigande fasa och förvåning: nässköljning med ett otal hemska tillsatser, analsköljning med olika tillsatser, lavemang, ögontvätt, öronrengöring, heta bad så man blir som en skållad råtta, hurtigt kalla så man troligen stelnar till, eller varför inte de hälsosamma svavelbaden så man storknar och luktar torrdass efteråt. För att nämna endast ett fåtal av de läbbiga självplågarnöjen man kan unna sig.
Jag läser och läser och säger sedan stilla:
Calle. Nu åker vi till Cremona."

Visst önskar man att hon startar en egen blogg när hon kommer hem?!

Tisdagstankar

Sov dåligt. Kanske för att det blåste så mycket där ute. Eller för att jag sett en film som roat mig måttligt, men plötsligt, i slutscenen, helt oväntat drabbade mig som ett knytnävsslag i magen. Tema Förnuft - Känsla. Och att allting till sist får sin förklaring. Tänk om det är så.

Träffar två tjejer som söker "lära i arbetet"-praktik. 12 veckor - precis då jag som mest behöver arbetskraft. Bra möte! Nyttigt att själv försöka formulera vad jag gör, och hur. Jag har faktiskt inte en enda dags utbildning i projektledarskap, måste verkligen skapa teorier av praktiska erfarenheter...

Tre kostymprovningar inför tv-inspelningen, ut till slottet med en mängd ärenden, in igen till stan, tittar på ännu en lägenhet, jobbar lite till, huvudvärk, hungrig, rätt dåligt humör helt enkelt.

Men kvällspasset, kallat "Nostalgi Aerobics" gör mig glad. Bara titeln är ju hur kul som helst, det är som om man ser rosa trikåer, svettband och benvärmare framför sig! - och nu ska jag checka ut från kontoret och åka hem. Slarvar med måltiderna (ingen kyl = ingen frukost, inte tid för vettig lunch, sent hemma...).

Önskar jag hade nån som sa åt mig ibland.
Med kärlek i rösten.

Jag tror att bloggen kommer att bli mer av en dagbok ett tag framöver. Om ni ursäktar.

Dels måste jag vara fokuserad på det som händer (och det som jag ska se till att det händer), dels har jag själv haft stor glädje över den dagbok - dvs dokumentation - som hamnade på den här sidan förra året. Jag bokför mig inte på annat sätt – inte orkar jag skriva först allt jag gör professionellt, sedan blogga och till sist föra privata anteckningar!

För nu är det skarpt läge. Förra veckan gjorde jag en dag-för-dag planering och såg då, ur fågelperspektiv, att jag kommer att vara ledig en dag mellan må 23/3 – 1/5 =Påskafton. Tjoho! Alla andra dagar innebär arbete, resa, ansvar, skapande, administrerande, fysiska och/eller mentala prestationer. Ujuj. Det kommer att gå bra. Jag har valt det själv.

Dåså. Dagbok får det bli.

måndag 23/3
Kom fram sent igår kväll till min arbetsbostad (två timmar försenad från Stockholm pga trasig datorsladd). Upptäckte att kylen lagt av. (Tur att jag inte hunnit handla.) Frukost: en apelsin och några koppar kaffe på kontoret. Sen startade en riktig projektledar-dag: mail, telefonsamtal, kontrakt, besiktigande av bostad, biljetter, planering av kick-off. Färdigställer ansökan om stöd för att teckentolka en av föreställningarna i sommar (hur kan de undgå att bevilja - varför ska inte hörselskadade få ta del av en opera?). Pappersskäraren trasig – satan. Men min hyresvärd (bra kille) håller på att fixa en ny kyl.

Sist på dan: gymmet och mitt vanliga måndagspass, men blir knappt svettig. Var ledaren lite slö idag eller är det jag som kommit i trim?! Vacker solnedgång över stan.

Det har varit en bra dag. Kall och ensam. Men bra.

Söndagnovell, ännu en gång

Flickan satt i rummet med snedtak och sminkade sin Barbie med penolpennor. Sextiotalets skönhetsdrottning var nyklippt: ett hårt nylonsnagg stod åt alla håll. Ena benet var avvridet, och bredvid det kyskt obefintliga könsorganet gapade endast ett hudfärgat hål.

Dockan var hennes bästa vän. Det fanns ingen annan, varken i plast eller med hud. Ensamheten lyste likt ett irrbloss runt flickan, men ingen hann stanna upp och göra någonting åt det. Flickan själv märkte inget. Barbien fanns ju där, stilig med turkosblå ögonlock. Hon räckte. Trodde de alla.

En stor lockig hund slumrade vid flickans fötter. För en vecka sedan hade han ätit upp barnens kanin. Slitit sig in genom hönsgallret och tagit en luddig munsbit. Men det var glömt nu, glömt och begravet.

Utanför hördes ett längtansfullt råmande. Flickan satte dit en sista mouche innan hon la ifrån sig dockan, klättrade upp till fönstret och började vinka till korna. Majestätiskt ruskade de lätt på sina tunga huvuden och blinkade några gånger, tydligt så att hon skulle förstå att de hade sett henne.

Hon hade ännu inte rört vid något djur. Bara stått vid staketet. Hon hade stått där och andats in deras närvaro, deras tunga lukt, deras stadiga kroppar. Och hon hade sjungit för dem. Hojtat ut rader från "Singin' in the rain" på sin barnengelska. Ibland hade hon gjort en piruett också.

"När jag blir stor ska jag bli cow-entertäjner", tänkte hon.

Lördag

Vårdagjämning

Idag kl 12.53 står jordaxeln exakt vinkelrätt mot solen, dvs dagen är lika lång som natten.

Och jag längtar efter att få dansa solen till mötes, öppna alla fönster och dörrar och säga till ljuset: välkommen in, det var på tiden. Jag vill smycka mitt hem med tulpaner och liljor, jag vill bära ner vinterjackan i källaren och byta däck på bilen. Jag är beredd; varenda cell i min kropp står i givakt inför den tid som komma skall.

Halloween avskyr jag, Valentin bryr jag mig inte om, jul är time-out, påsk=skoter och midsommar är älskad skärgård - men de olika solstånden är moment under året som jag egentligen skulle vilja fira allra mest.

Tänk om jag kunde återskapa någon slags solkult? Typ såhär:

Sommarsolståndet firas på Ramklövs topp där vi ser solen gå upp efter att ha dansat hela natten (den riten har vi ju redan), höstsolståndet får bli en slags vemodig avskedsfest där vi en sista gång klättrar i träd, spelar fotboll eller brännboll i Hagaparken och sen äter varm äppelpaj i Koppartälten. Midvintersolståndet är självklart en Mumintrolls-rit med en enorm brasa runt vilken vi dansar och vrålar ut vår frustration över att solen har övergett oss (vi har förstås druckit en stor mängd varmt rödvin) och vårdagjämningen... ja, den ska vi fira imorgon med korvgrillning utomhus vid vattnet och lek i indianbyn.

Så ser du några galna barn och vuxna på lördag som springer omkring likt nyss utsläppta kalvar, och tjuter glädjevrål för att våren har kommit, ja då är det bara jag och mina solkultsanhängare...

Persefone och Hades

Så har då domen fallit.

Jag märker att jag håller detta fasansfulla ifrån mig med näbbar och klor. Kan inte ta in det, det är för ondskefullt. Att helvetet inte är något som eventuellt dyker upp efter döden är helt uppenbart. Värre än så här kan det aldrig bli.

Men mitt i detta allra vidrigaste läser jag att han har ändrat sin bild av det som hänt, efter att ha hört dotterns inspelade vittnesmål. Hans sanning och hennes sanning var skilda, nu erkänner han hennes upplevelse som sann: ja, hon var hans slav. Och han säger sig skyldig till samtliga brott för att hjälpa henne och barnen bygga upp ett fungerande liv, från och med idag.

Tror jag honom?
Antagligen inte.
Men det finns någon slags försoning i detta erkännande.
Ett spirande hopp om att godheten alltid segrar till sist.

Brott och Straff. Det största straff denne man nu kan ges är att tvingas leva med sig själv och vissheten om vad han har gjort resten av sitt liv. Må han leva länge länge till.

Människan bakom texten

”Du kanske är bäst på bloggen” skrev en läsare, och det är ju precis så det är!

Här får jag blomma i diverse formuleringar, och jag kan vara precis så vacker och själfull i dina ögon som jag känner mig inuti. Orden blir min foundation, meningarna min rouge och en och annan parentes är min highlight.

Du ser inte dubbelhakor, daller, trötta ögon och torra läppar.
Du känner inte doften av mina fisar.
Om du blir arg på mig så blir jag inte rädd, för jag märker inget.
Du kan säga fula saker om mig utan att jag såras.
Du blir aldrig utsatt för lågt-blodsocker-gnället, tänk-själv-så-lever-du-
längre-snäset eller jag-har-för-mycket-på-mina-axlar-utbrottet.

Å andra sidan...
Solen som strålar idag gör sig absolut inte bäst utanför mitt fönster.
Om en liten stund ska jag ta på mig jackan och gå ut för att ta del av den. På riktigt.

Konsten att köpa en tidning

M var sjuk och hemma från skolan, så jag gick upp till ICA för att köpa en tidning till tröst.

Hm.... Tidning?

Det första som hände när jag hittade rätt hylla var att alla tidningar var inslagna i plast. Kanske för att ingen ska tjuvläsa? tänkte jag och mindes min tid som Konsumkassörska när vi alltid lånade in blaskor till fikarummet. Men eftersom de med utvik var oinplastade och helt fritt fram att bläddra fram bilder av konstgjorda bröst i, förstod jag att jag hade dragit fel slutsats. När jag istället lyfte upp en tidning ur trådstället såg jag att det helt enkelt var för att det låg en SAK i påsen.

Och kan ni tänka er. Varenda tidning var en fiskdammspåse med gratis present! Så roligt! Men vad skulle jag välja? Ögonskuggan eller tränings-DVD, kameran eller klistermärkena, badgen, armbandet, gratisfilmen eller kajalpennan?!

Till sist valde jag läppglanset, för M har den vackraste rosenmun som finns, och hennes klasskompis - som råkade vara i samma affär just då - sa att den tidningen var bäst.

För det var väl ändå en tidning jag hade gått för att köpa?

"She works hard for the money"

Fråga mig inte vad jag jobbar med.
Fråga mig hellre hur jag lever mitt liv.

När jag efter halva verksamhetsåret 2008 hade mer än 200 timmars övertid bestämde jag mig för att sluta räkna och bara ’go with the flow’. Jag arbetar järnet när det behövs, släpper allt när jag kan. Jag är en duktig latmask.

Eftersom jag har möjlighet att sköta mitt uppdrag även från mitt hem, 35 mil ifrån arbetsplatsen, ser min lägenhet ut så här just nu: i köket temporär arbetsplats med laptop och diverse pärmar & papper. I vardagsrummet skrivbord med dator nr 2, och runt om (även på golvet) mappar, partitur, lösblad, plastfickor, fler pärmar och en vattenpipa (=rekvisita). Dessutom två stora kartonger med orkesternoter (de levererades en tidig morgon och jag öppnade i pyjamas. Budet måste tyckt att jag var en mycket underlig person…) Resten av rummet plus den inglasade balkongen är fyllt av 200 fleecefiltar (hela IKEAs lager helt enkelt). Och så ett antal kassar med teaterkostymer och lite annat.

Det drar ihop sig. Jag märker att jag går och småtrallar hela tiden. Dessutom har jag två regiuppdrag vid sidan om: innan slottet slukar mig helt spänner jag bågen först i Lapplands vildmark, sen på Ålands Musikinstitut.

Det finns inget normalt över mitt arbetsliv, det är mer en livsstil.
Ni anar inte hur roligt jag har.

Söndagsnovell - igen

De skulle begrava vildkatten.

Kvällen innan hade skottet ekat i skogen. Efter det hade den upphört att finnas; fienden som karvat fram kött ur Mymlans lena päls. Aldrig förr hade hon hatat så, kvinnan-modern som slöt alla till sitt bröst och blåste på alla sår.

Trots hatet ville hon inte vara med om begravningen. Hon satt i köket och spädde kaffet med sälta, medan kattan slickade sin blodiga mage, ensam i föräldrarnas garderob. Det blev pappan och barnen som fick utföra riten. Andäktigt stilla och med grytlock i händerna väntade pojken och flickan nu på stentrappan till det lilla huset.

Långt där nere på åkern såg de pappan lyfta upp en mjuk djurkropp med snöskyffeln. Han vinkade till dem att tiden var inne. De smög fram. Ordlösa. Blicklösa. Där låg döden och skrek dem rakt i magen, men allt de kunde göra var att slå. Ursinnigt slog de grytlocken mot varandra, och med snöskyffeln höjd i täten vandrade alla tre på rad in i skogen. Slag föll på slag. Solen föll bakom trädtopparna. Klang. Klang. "Bring out your dead."



Vid hålet i gläntan tystnade begravningståget. Liket rann motvilligt ut ur skyffeln och ner i jorden. Kanske sas det något. Kanske stod de bara stumma. Till sist började pappan ändå täcka gropen med jord från verkligheten, medan han sjöng:

- .... är joorden........ hiimmel, skön äär..... pilgrimssång... faagra..... joorden gå vi till Paradis Med SÅÅÅÅNG!

Den natten sov alla mycket djupt.

*

Så rätt det kan bli

Vi har suttit ett vilt gäng framför TV'n, med protokoll och godis och glada skratt - och jag måste bara få kommentera, precis som alla andra.

Ett fullfjädrat proffs, - magnifik, storslagen och med en jäkla glimt i ögat åker till Moskva. Vi ska vara stolta. Bort med duskaintetroattduärnåt. Lite Puccini-citat förhöjer bara.
Ingen skräll, bara ren knockout. Opera rules!

Och så den mest personliga artisten med det naknaste uttrycket som nummer två. Avskalat. Nerv och närvaro. Jo, det är min favorit men jag är så glad att hon slipper ESC, för snälla, försök aldrig göra om henne så att hon passar in i underhållningsmallen.

På tredje plats de tre grabbarna, helt ärliga i sitt uppsått. Ingen tillräckligt bra för sig, men tillsammans en fungerande trio: Blyger, Snäller och Snygger. Bra låt också. Vadå "låter lite musikal"? Låt killarna jobba sig rutinerade i diverse produktioner - gärna musikaler - och vi har artister att räkna med i framtiden.

Kanske är det inte bara jag som är mätt på det allt för perfekta. På yta utan innehåll. På Barbie & Ken, pappersdockor och skyltexemplar. Måns, Agnes och Alcazar saknar skavanker, tyvärr. De hade varit mycket mer intressanta om några penseldrag hamnat fel (men jag kommer glatt att dansa till deras låtar). Emelia är söt men borde lära sig sångteknik, Molly kan sångteknik men är alldeles för söt. Sarah är cool men satte aldrig sluttonen (den kanske inte finns i strupen helt enkelt.) Och H.E.A.T? Rare rockare har jag aldrig sett. Jag kan absolut se mig stå i publiken på nån konsert i framtiden.

Nu sovdags. Var bara tvungen att leka lite recensent.
För i mina ögon & öron kunde inte Melodifestivalen 2009 fått ett bättre slutresultat.

PS Glömde Sofia. Men det var mer som ett gästspel från Cypern. Tufft kompband dock!

Läs även andra bloggares åsikter om Melodifestivalen, ESC, Malena Ernman, Caroline of Ugglas, E.M.D

Ikväll hejar jag på Caroline af Ugglas

Han var svartsjuk på allt: hennes husdjur, hennes granne, boken hon läste, hästarna hon red och arbetskamraterna hon trivdes med. Men det var han som en dag såg sitt ofödda barn i en betydligt yngre och mycket vackrare kvinnas ögon.

”Ja, vad har jag gjort för fel som har fått dig att gå?
Ja, för det är väl så..?”

Läs även andra bloggares åsikter om Melodifestivalen, ESC, Caroline af Ugglas

Mitt liv som schweizerost

Uppifrån och ner:

Hål i mössan (det ska vara så, engelsk design)
Hål i kragfästet på svarta koftan
Hål på vantarnas 3/10 fingrar
Hål i duffelns vänsterficka
Hål i handväskans foder
Hål på samtliga raggsockshälar


En dag ska jag bli en lugn och harmonisk kvinna och sitta i soffan med stoppnål och sytråd. Laga laga laga. Kanelbullar i ugnen. Evert Taube på skivspelaren. Kamomillté och Året Runt på bordet framför mig, där min hemvirkade duk skapar trivsel under den välskötta pelargonen.

Men inte nu.
Ni får stå ut med mina hål, för jag hinner inte sy ihop dem. Eller rättare sagt: jag har inte lust. Idag ska jag fortsätta med engelska texter, träffa underbara artister och sen dansa mig lycklig på tropisk fest.

Svart torsdag. Finn ljuset.

Debatt pågår. Många tycker att vår nyhetsrapportering är för svart, att inga glada nyheter lyfts fram.

Jag håller inte med. Media ska förmedla stora händelser i omvärlden, vilket ofta är just konflikter och kriser. Att sedan kvällstidningar gör detta till vidrig gladiator-underhållning, det hatar jag. I den bästa av världar köper ingen nånsin mer Aftonbladet, GT eller Expressen, i en samlad fredlig aktion. Redaktionerna tynar bort och försvinner. Våld är inte längre lösnummersinkomst.

Och då tar vi nyheterna på allvar, med dess allvar, samtidigt som vi håller den mänskliga fanan högt. Det vi fått rapporterat för oss får inte hända igen, eller hända hos oss, eller hända överhuvudtaget.

Jag vet att det kanske låter naivt, men vi måste mer än nånsin arbeta tillsammans för det som bygger upp, använda kunskap, klokskap och kärlek för att få rätsida på människans problem - inte blunda och låtsas som om det fruktansvärda inte finns.

Ingen tonåring ska nånsin begå massmord igen, oavsett om det är ökat våld i media/dataspel/internet, droger, traumatisk uppväxt eller mobbing och kränkning som ligger bakom.

I faderns, sonens och den helige andens namn

Det vill säga: I mannens namn.

Kyrkoväsendet, historiskt sett, är skapat och kontrollerat av makthungriga män. Det har förstås varit ett problem att åtminstone en kvinna varit tvungen att få en central roll: sonens moder. Hon fick bli asexuell och tjänande; en endimensionalitet som fortfarande påverkar oss kvinnor, hur moderna vi än tycks vara. (Att det största miraklet av alla - skapandet av liv - sker mellan man och kvinna i jämlikt samspel låtsades man inte om.)

Idag har allt detta fått en viss nutida touch, åtminstone i vårt hörn av världen, det medger jag.

Ändå. Brasilien 2009:

En man våldtar sin 9-åriga styvdotter, och har gjort det i flera år.
En dag blir flickan gravid. Hon väntar tvillingar.
Modern ingriper och finner en läkare som utför abort.

Redan här är tragedin nästintill outhärdlig. En nioåring ska mima till poplåtar, prova mammans ögonskugga och tro alla vuxna män om gott.

Men vad händer?

Mamman bannlyses och utesluts ur den katolska kyrkan.
Läkaren bannlyses och utesluts ur den katolska kyrkan.
Pappan bannlyses inte.
Varför inte?
För han har inte begått något brott.

V e m ä r d u ?

Just nu läser du min blogg. Du kanske har gjort det förut.
Du kommer kanske göra det igen.

Men jag har ingen aning om vem du är, dig som jag berättar för. Jag låter dig ta del av mig; ibland naket och sårbart (som jag är), ibland lekfullt och fantasirikt (som jag också är).

Jo, visst känner jag några av er, och jag blir hjärtinnerligt glad varje gång vi ses på riktigt och bollar tankar och känslor mellan oss. Det är så enahanda det här med monologer…

Men många där ute vet jag inte vilka de är, och de flesta ger sig inte heller tillkänna. Det kan vara 100 läsare en dag, men inte en enda kommentar. Det gör mig inget. Och jag har absolut ingen strävan att höra till landets etablerade bloggare, att klättra i statistik eller räkneverk. Skrivandet är den ångvissla som släpper ut trycket, så att jag inte exploderar.

Fast ändå.
Lite nyfiken är jag allt.
Vem är du?

Bloggen goes MTV

Söndagsnovell (ett barndomsminne)

- Nu vill jag faktiskt vädra.
Mammans röst hördes på väg upp i trappan.

- Nej, du får inte!
Flickan satt vid fönstret. Minst tjugo flugor surrade i kör mot glasrutan. De hade bott där så länge flickan kunde minnas. Hela sommaren. Och de hade lovat varandra evig trohet. Nu virvlade de runt i ett organiserat kaos, flämtande fram sina flugviskningar: "döda oss inte", "döda oss inte".

Flickan hörde. Hon förstod. Flugorna förstod hon, de var lika små som hon själv. Lika utelämnade åt en stor, slukande och skrämmande värld. Likt flugorna som sökt skydd vid hennes fönsterlist ville också hon finna tryggheten i ett hörn. Flickan trodde sällan på Gud, men hade gärna haft en jätte att anförtro sitt liv åt, för hon orkade aldrig leva det fullt ut själv.

Mamman var uppe.
Nu sträcktes en hand mot hyskan. Fingrar slöt sig runt öglan.

Flickan satt orörlig med ryggen mot väggen. Hon skrek, skrek, skrek och sparkade. Förbannade och försvarade. Slogs för liv och respekt. Hon satt orörlig och stum med ryggen mot väggen. Inte ett ljud nådde yttervärlden. Inget som fick mamman att skjuta upp höstvädringen ännu en gång.

"Jag har dödat dem" tänkte flickan när den friska vinden nådde hennes hud.

<3

Är det verkligen sant att jag en gång varit älskad och famnad? Jag minns det knappt. Som en avlägsen förnimmelse kan jag ana två män, han som grät när min ögonfrans nuddade vid hans kind och den andre, mannen som utgjorde själva luften jag andades.

Det är oändligt länge sen. Min hud har glömt känslan av beröring, min mun smaken av främmande saliv. I 17 år hörde jag en annan människas andetag intill mitt öra, varje natt. Nu sover jag ensam och förundras över hur snabbt jag har vant mig vid tomheten och tystnaden. Hur jag anpassat mig. Och hur jag trivs.

"Man ska inte vara så girig", sa vännen när jag uttryckte min önskan att få uppleva kärleken igen. Det är sant: jag har fått min beskärda del - inte bara en gång, utan två. Jag är tacksam.

G.I. CATARINA

Ord har olika innebörd genom livet. T ex ordet:

PLANKAN

Först var det en rolig film med gubbar som slog varandra i huvudet med en träbit.
Sen en tjej i klassen vars bröst inte ville växa ut.
Numera är det en nätt liten kroppsposition som jag uppmanas till ett par gånger i veckan.

Och när jag står där och darrar i hela kroppen försöker jag tänka på nåt roligt, typ plankan variant ett. Samtidigt önskar jag innerligt att jag vore betydligt mer planklik enligt variant två. För plankan version 3.0 är brutal för en 40-plussare med livets tyngd i kropp och själ...

Nej. Nån Demi Moore lär jag aldrig bli.

En idealists bekännelse

Jag har aldrig brytt mig om pengar. Förut, när jag aldrig hade några, tänkte jag inte på dem. Allt löste sig alltid, och jag hade vansinnigt roligt; min tid var fri och den var min.

Nu när jag har dem finns de där i bakgrunden, men jag skänker gärna bort, kostar på och stormtrivs med att säga ett "jag bjuder" titt som tätt.

Så när min chef idag frågade hur jag såg på att det var ett nytt räkenskapsår, och berättade att det normala var att man räknade upp lönen 2-3 procent sa jag glatt - Nej! Jag vill hellre ha pengar till min verksamhet än till mig själv.

Ett drygt år har gått sen jag fick mitt livs första fasta anställning, men i själen är jag fortfarande frilans och eldsjäl.

Vaddå tio timmars arbetsdag? Vaddå löneförhöjning? Här ska skapas opera, teater, berättelser, äventyr och upplevelser!

Ha-begärets mekanism

Jag åt Thailändsk buffé till lunch idag. Man betalar, får en tallrik och sedan: varsågod och ta så mycket du vill ha av "7 varme rättar, inga kaffe ingår i lunch".

Jag vet att jag tycker mest om den där kycklinggrytan med röd chili och kokosmjölk. Jag har varit här förut. Lik förbannat tar jag av allt.

Hela tiden tänker jag: "jag vill egentligen bara ha ris och gryta" samtidigt som jag lassar på wokade nudlar, grönsaker i ostronsås, friterad fisk, ananasbitar, majskorn, ja till och med potatisgratängen som jag vet inte är särskilt god (och definitivt inte Thailändsk, men det är kanske det som är förklaringen).

Varför gör jag så? Varför nöjer jag mig inte med en rätt, bara för att det finns andra också? Och är det så här män och kvinnor fungerar när de inte kan hålla sig till en partner, utan måste smaka på fler, bara för att de har möjligheten....?

Jag är liksom halv

Nej nej, det har inget med kärleken att göra. Eller civilståndet. Jag pratar om min kropp.

Så här: jag har en Baksida. Och en Höger Halva. Resten är diffust, svajigt, luddigt och svårkontrollerat.

Att jag är fullständigt handikappad vad gäller vänsterhands- respektive vänsterfotsmotorik, det har jag vetat länge. När jag kommer ihåg det (vilket är ytterst sällan) ser jag till att hålla tekoppen i vänster hand, och när jag känner att jag t o m börjat luta åt höger, ja då brukar jag tvinga mig själv att lösa korsord eller sudoko med vänster. (Vilket dessutom är en bra memorerings-övning, eftersom det då är fullständigt omöjligt att se vad jag har skrivit.)

Den sista tiden, under mitt ihärdiga gym-tränande, har jag upptäckt att jag inte bara har en slagsida åt höger, utan även bakåt. Lägg mig på mage och be mig lyfta diverse händer, bröstkorgar och fötter - det är lugnt, jag är stark som en skallerorm och lyfter mig utan minsta ansträngning. Min rygg består av två rejäla limpor på varsin sida ryggraden.

Men när det blir tvärtom; rygg mot golv och pannor eller armbågar som ska möta knän, ja då pallar jag ingenting! Jag kan inte längre skylla på avskurna magmuskler (13 år sen kejsarsnitt) - för faktum är att min framsida inte har tillräckligt med muskler.

Alltså: nu börjar operation FRAM för VÄNSTERN. Du kan tolka det politiskt om du vill. Själv kommer jag hädanefter att öppna alla dörrar med vänster hand och så ofta jag kan ligga med ryggen på diverse underlag och cykla hej vilt med benen i luften.

Det kommer att se roligt ut, jag vet.
Men jag vill inte vara halv.
Jag vill bli HEL.

Tags träning, motorik, muskler

Novell, söndag kväll

Hon satt på tåget och längtade. En dryg timme skulle de ses på stationen; hon nyss kommen, han snart på väg med annat tåg. En dryg timme däremellan som var bara deras. Huvudvärken molade, men de skulle säkert hinna ta en kaffe också.

Det var så mycket hon ville berätta, allt som hade hänt den sista veckan, alla tankar, alla upplevelser. Se honom. Känna hans hand mot sin. Prata. Checka av: de hörde ihop, visst? Deras beslut att lämna allt för att vara tillsammans hade varit riktigt, eller hur?

När vagnen äntligen stannade sprang hon av, rakt i hans famn, så lycklig, så nära, så säker. Hans blick var lite märklig, han tog henne i armen och sa "Kom, jag har en överraskning..."

En timme senare lämnade hon det mörka hotellrum utan fönster som han hade hyrt. Ölen hade hon inte druckit upp, och hon var fortfarande aningen blöt efter duschen, för han hade tagit den enda handduken. Aldrig förut hade hon känt så tydligt hur det var att leva som prostituerad.

Och hon borde ha insett redan där och då att de aldrig skulle förstå varandra.