Hon satt på tåget och längtade. En dryg timme skulle de ses på stationen; hon nyss kommen, han snart på väg med annat tåg. En dryg timme däremellan som var bara deras. Huvudvärken molade, men de skulle säkert hinna ta en kaffe också.
Det var så mycket hon ville berätta, allt som hade hänt den sista veckan, alla tankar, alla upplevelser. Se honom. Känna hans hand mot sin. Prata. Checka av: de hörde ihop, visst? Deras beslut att lämna allt för att vara tillsammans hade varit riktigt, eller hur?
När vagnen äntligen stannade sprang hon av, rakt i hans famn, så lycklig, så nära, så säker. Hans blick var lite märklig, han tog henne i armen och sa "Kom, jag har en överraskning..."
En timme senare lämnade hon det mörka hotellrum utan fönster som han hade hyrt. Ölen hade hon inte druckit upp, och hon var fortfarande aningen blöt efter duschen, för han hade tagit den enda handduken. Aldrig förut hade hon känt så tydligt hur det var att leva som prostituerad.
Och hon borde ha insett redan där och då att de aldrig skulle förstå varandra.
2 kommentarer:
Vilken sorglig historia. Men så fint berättad. Mycket under ytan där ...
Bra vecka! kram.
Tack.
Det är sorgligt när ett mänskligt möte inte rymmer respekt, förståelse, kommunikation.
Men tänk så lite konst och litteratur det skulle finnas om alla möten var fria från missförstånd eller oförstånd!
Skicka en kommentar