En som rider, en som sjunger och deras mamma ensam hemma en sömnig söndag. Hon fastnar framför datorn som vilken hösäck som helst, onödigt surfande.
Nog för att jag är nyfiken och öppen och vansinnigt förtjust i alla former av fantasi, tankelekar och skapande processer, men nån måtta får det vara.
Kylan slog ned som en istapp igår, och jag fick hämta upp dunjackan från källaren. Nu ser jag åter ut som en svart liten boll, nästan lika bred som lång. Det gör inte så mycket, jag lär inte bli gift p g a mitt utseende ändå, och det värsta jag vet är att frysa.
Jag fick en present: Kieslowskis filmsvit "Troi Coleur". Den blå filmen, den vita och den röda. Tre kvällar i rad har jag drabbats av dessa makalösa berättelser, ännu en gång.
Jag pratade aldrig på riktigt med någon tunisiska. Men jag såg dem; unga kvinnor klädda i jeans och med självsäker blick, äldre i traditionella kläder, slöja och tunga kroppar. Ungefär en skolflicka av tre bar sjal. Över hälften av de inskrivna på universitetet är kvinnor. (Jag tror att just detta kommer att ge Tunisien försprång framför sina grannländer. Utbildning - av båda könen - är den säkraste vägen till utveckling.)
Med blicken vilandes på medelhavets horisont tänker jag på vilken makalös planet vi bor på. Och hur priviligierad jag är som kan åka runt och ta del av den. Vare sig det gäller Lapplands vita vidder, Godahoppsuddens klippor eller allting däremellan.
Tunisiska män. De är vänliga, de är stiliga och de är överallt. I söder såg jag aldrig en enda kvinna på ett café – det är mannens revir. Men i Tunisisk lag är det fastställt att mannen skall vara delaktig i hushållsarbetet och vid uppfostran av barn.
Nu hör han av sig varje morgon och undrar hur jag mår. Och varje kväll önskar han mig god natt. Jag kan inte låta bli att tycka om det – det var flera år sen en man brydde sig om mig på det sättet – men jag är lite orolig för att han inte förstod att det var ett skämt. För hustru till en kamelförare vet jag med all säkerhet att jag inte vill bli. Nån måtta får det vara med nyfikenheten!
Nu blev det full fart! Arabiskt pop på högsta volym och gasen i botten, rakt ut i det gulvita, oändliga! Ju mer entusiastiska vi blev, desto mer trixs bjöds vi på av vår tunisiske chaufför. Uppför kullar, nerför kullar, fast i sanden, ingen mark under framhjulen, slalom mellan vallarna - och det skumpade och bumpade och jag blev så in i helvete kissnödig!
Så kom vi fram. In the middle of nowhere ligger "Star Wars-byn", ett helt set av kvarlämnade kulisser som få kan undvika att känna igen. Märkligt. Och häftigt.
Vi stannade vid Ej Djem, världens bäst bevarade amfiteater, byggd av romarna på 200-talet. Under marken låg cellerna där djur och människa förvarades innan tvekampen. På den tiden rådde där nästan totalt mörker, så att solljuset skulle förvirra dem när de kom ut på arenan. Djuret matades inte sista veckan, och gladiatorn smörjdes in med honung för att bli extra aptitlig.
Här bor berberna, ursprungsbefolkningen, i grottor. Ingångarna är målade med vitt för att reflektera dagsljuset, men utöver ljusa fläckar här och där mellan de karga kullarna syns inte några spår av människor.
Tunisien. Landet som var en fransk koloni fram till 1956 och som idag är en sinnlig blandning av europeisk, arabisk och afrikansk kultur. Den förste presidenten avskaffade månggiftet, tillät skilsmässor - även på kvinnans initiativ, införde skolplikt och uppmanade kvinnorna att ta av sig huvudslöjan. I öster medelhavet. I söder Sahara. Spår av romarriket mellan oasstäder, vidsträckta vidder och olivodlingar.
På marknadgatan skrattar vi oss genom affärs- uppgörelserna. Ingen slänger snuskiga ord efter oss, men de vill gärna få in oss i sin affär. Havet är salt, sanden len och vinden ljum. Lugnet letar sig in i mig. Och jag tycker mer och mer om Tunisien, ju mer jag ser.
Hotellchefen följde mig dit, satt och pratade vänligt med mig och försäkrade mig om hur tacksam han var för att jag berättat. Själv blev jag plötsligt lite orolig. Jag hade ju skvallrat! Vad skulle hända om jag - ensam kvinna med två döttrar - träffade väskbäraren på stan en mörk kväll? Chefen gav mig sitt visitkort och skrev dit sitt privata mobilnummer.
