Jag minns en partiledardebatt inför senaste valet. Reinfeldt ondgjorde sig över kvaliteten på undervisningen i den svenska skolan. Jag blev mycket upprörd, och tänkte på alla de engagerade, hårt arbetande lärare som ägnar så mycket kraft åt de unga i samhället (ibland mer än barnens egna föräldrar).
Själv gick jag i skolan på 70-talet, och jag minns inte många lärare med någon form av hängivenhet för sitt yrke eller sina elever. Visst, vi stod i snyggt led utanför klassrummet. Vi tuggande inte tuggummi och ägde inga ipods. Vi räckte upp handen (om vi vågade) och läste morgonbön. När dagen var slut ställde vi snällt upp stolarna på bänkarna. Men i min klass var det fullkomligt kaos, två lärare checkade in på sjukhus p g a nervsammanbrott, mer än en elev var mobbad och klassen fick till sist delas. Själv var jag en osynlig elev som satt och jobbade i grafiskt urtråkiga överkurs-häften, eftersom jag ofta var klar med de ålagda uppgifterna. I sexan fanns det
en lärare som såg mig som individ, och gav mig en skrivbok istället. Jag slapp räknetalen och fick skriva noveller.
Nu, efter nio år som iakttagande förälder och denna höst heltid i en gymnasieskola, ser jag
bara lärare som som kämpar, som sliter och som bryr sig om eleverna, framför allt individuellt. Och de unga, ja, de har kanske svårt att hålla tyst ibland i gruppen, det kan vara stökigt, det kan vara ofokuserat, men de är SÅ FINA.
Att klaga på den svenska skolan är elakt förtal. Jag menar inte att det inte kan bli bättre. Det finns mycket att göra för att höja nivån. Se över lokalerna (alla vill ha luft och ljus). Välj att ha mindre klasser och hanterbara enheter. Stötta språkundervisningen. Arbeta med integrationsfrågor och etik, och fortsätt med utecklingssamtal och personliga omdömen (bara en siffra eller en bokstav på ett papper är förkastlig om den inte kompletteras med argument och resonemang). Blanda teoretiska ämnen med kreativa, sport och friluftsverksamhet. Och ge alltid positiv förstärkning till både lärkår och elever! Men att hålla på att prata om att lärarna måste ta tillbaka makten, att det måste bli disciplin i skolan och att det var bättre förr - det är bullshit, tycker jag.
Vi har ett samhälle där barn är 1) uppväxta i grupp (dagis), dvs proffs på gruppdynamik, inklusive baksidan i form av stök, ljudnivå och konflikter, 2) individer, både för att det rent faktiskt
är så (ingen människa
är ett kollektiv, men alla kan lära sig förstå och fungera i en grupp) och för att trenden förstärker det individuella i samhället. Dessutom är grupperna sammansatta av barn från olika bakgrunder, och sällan homogena per automatik. För att arbeta med barnen krävs kunskap, tid, förståelse och kärlek. Inte makt.
Jag tror på 2000-talets ungdomar. De har en tuff värld runt om sig, och kanske inte alltid så mycket tilltro till vuxenvärlden eller framtiden. Men de tänker själva och står på egna ben. I de tio gymnasie-ettor som jag arbetar i nu, finns inte
en enda elev som inte är en pärla, på sitt individuella sätt.
På radion igår var det ett långt reportage, med tanke på det ohyggliga som hänt i en finsk skola. En forskare pratade om att disciplinen och studieresultatet är betydligt högre i finska skolor än svenska. Samtidigt mår finska skolungdomar mycket sämre, och självmordsstatistiken bland eleverna är alarmerande högre än hos oss. En finsk skolvetare sa: "man kan vara en auktoritet utan att för den skull handla auktoritärt."
Låt oss inte tro att problemen i samhället löses med återgång till auktoritära vuxna och klassrumsdisciplin. Det egna tänkandet och det individuella manifesterandet är här för att stanna. Låt oss möta de unga som de begåvade och unika människor de är. Ge dem verktyg och uppskattning. De är de som ska besöka oss på långvården en dag...
- tjoar kommissarie Clouseau i en Rosa Panterfilm, samtidigt som han ger konstgjord andning på sin chef, nyss uppfiskad ur floden. Det är vansinnigt roligt. Och varje nyår tänker jag på just de orden (har t o m skrivit ett nyårstal på temat; finns hos www.talskrivarna.se).
Livet gör ont. Livet går vidare. Livet är fantastiskt.
Storyn ryms på ett notepad:
Men utförandet är charmigt, snyggt fotat, teatermässigt ljussatt och musiken & danserna sprakar av livsglädje och jävlar anamma! Jag satt med ett leende på läpparna och tårade ögon precis hela tiden.
Mer filmer med uppbyggliga moralkakor, tack! Build bridges of communication.
Det är klart att det vore häftigt att sitta i en stad som aldrig sover eller vid ett brusande, saltstänkt hav och blogga om julen jag flydde. En dag blir det så.
- Det är jättejätte vajmt.
Vaknar klockan tio och har ont
På Bauhaus kostar granen 59 kr, och dessutom får man handla annat för motsvarande summa efter jul - sk "grangaranti". Smart affärsknep. Men jag saknar ändå scouterna på hörnet, med marshaller och otaliga åkarbrasor, där jag köpt julgran sedan 1990.
Så, efter att ha struntat i julkortsinköp och istället skänkt pengar till Stadsmissionen, åkte vi och handlade julgran och pizza, jag, N+M. De flyttar till sin pappa på söndag, så vi har klätt gran, ätit lussebullar och diggat julmusik på högsta volym.
Imorgon är det Lucia. Det är då de söta flickorna får stå i centrum, med sammanförda händer, och rött band som rinner ner över den vita kjolen likt blodstrimman efter tagen oskuld. På huvudet balanseras brinnande ljus, och länge kommer det att sitta stearin kvar i håret; ett billigt pris att betala för att få vara drottning över en dag.
Idag togs ett svårt beslut. Och idag somnade en vän in. Tolv år av värme från en kärleksfull, lojal och trogen följeslagare med de godaste ögon, med ett ständigt glatt humör och med ett vaket och skärpt psyke, är nu ett ljust minne.
Så här: igår tog jag en promenad till centrum efter jobbet, köpte julklappar till alla (mest böcker & skivor), passerade Systemet för att lagra lite glögg och handlade vetemjöl och saffran på mataffären. Sedan satte jag upp adventsstjärnor i fönstren, dammsög och tog fram ljusstaken och änglaspelet.
Jag saknar dem! Rondellhundarna som gjorde stadstrafikkörning till en odyssé över människans fantasi och kreativitet. Nu, på sin höjd, passerar man lite adventsljusbeklädda träd.
Jag har hittat en keps. Nu sitter den på huvudet, konstant. Även inomhus. Jag vet inte riktigt vad det är, men nånting gör att jag vill ha den där. Kanske för att jag då vet var jag slutar? (Men i så fall borde jag rimligen ta på mig kängor för att riktigt känna själva startpunkten också. Eller det kanske räcker med att måla tånaglarna?)
Jag åker snabbtåg från huvudstaden till den näst största. Det är en tyst avdelning. En man snarkar högljutt.
Mina jubelrop bara väller fram. Får fart av min entusiastiska förundran och färdas västerut med förtjusningens höga hastighet. Jag tror att jag har fått en ny förebild!
Första presenten skickades 14 april. Då kom ett skriftligt tack från en av Harpers sekreterare. Sedan dess - inte ett ljud. Nyligen skickade Yann Martel bok nr 16.
Där finns varm humor - inte aggressiv, cynisk och iskallt ironisk. Där är avsaknad av syntetiska peruker som förstärker mediokra imitationer av kungligheter och kändisar, där finns inte en enda pajkastning mot män och mansrollen, där är ingen pajkastning överhuvudtaget. Inget spring i dörrar eller tappa byxorna-skämt. Ingen lyteskomik. Inga överdrivna dialekter (jo, en skånsk gestaltterapeut, men henne blir man nästan förälskad i!).
Jag pratar om
Boka biljetter snarast!
Jag ska inte säga så mycket om själva upp-
George Bernard Shaw var en utmanare; socialist, feminist, provokatör och språkreformator. Jag skulle gärna se en musikal i hans anda. Vem antar utmaningen?
Jag har en gång blivit förälskad i ett Alias. När hjärtat var alldeles söndertrasat av den som kommunicerar med handling, inte ord, så inträder plötsligt en litterär gestalt i min tillvaro. Hans snabba tankelekar rinner fram i full galopp och orden är dragna svärd som försvarar min heder och min kyskhet. Han skyddar mig från drakar. Han tillber mig i mitt ensliga torn.
Startade med solen i ögonen. Stannade i det som kanske är landets vackraste bygd, gick ner och ställde mig på en brygga. Ett löv stod nästan helt stilla i luften, lyft av en sällsam höstvind. Först trodde jag att det var en mörk fläck på min egen näthinna, men så såg jag hur det rörde sig, snurrade några varv och landade till sist mjukt på vattenytan. Jag rös. Allt faller på plats till sist.
Kan inte hjälpa det. Jag är ju musikteater- & operaregissör. Måste få uttrycka mig.
