Upprymd

Får man tumla runt som en sexåring med sin vuxna dotter?
Fnissa och busa och lägga hela sin tyngd på hennes mage?
Får man sova med mössa på?
Får man gå i haremsbyxor mitt i vintern?
Småsjunga sig genom en nordisk huvudstad?
Får man dansa jenka i en kyrka? Ta en selfie med Jesus?
Får man fantisera om renässansmålningar som får liv, ljusa slöjor och hur man slipper en giljotin?
Skicka snapchat-bilder med rök ur näsborrarna eller fiskar runt hårlockarna?
Eller kika emojis med blinkande ögon, hettande kinder och pussar i mungiporna?

Ja, man får allt det.
Jag får.
Den som vill får.

Jag gör allt det för att jag är glad och fri och berikad och fylld.
Och har en mycket spännande vår att se fram emot.

Good enough?

Man kan kasta sig ut. Satsa allt. Låta det bära eller brista.

Man kan vråla ut sina känslor, ohämmat till hela världen.

Man kan vända ut och in på sig själv. Här har ni mig; utfläkt, uppsprättad, dissekerad.

Man kan vara huvudlös, omdömeslös och våghalsig.

Man kan vara modig.

Själv spelar jag varken i dur eller moll, lever inte i rus, ej heller i avgrund. Lunken går i moderato, färgskalan i harmlös pastell.

Kanske är det vad jag behöver just nu?
Är det kanske det här som är balans?

Till en vän

Du ligger intill mig på mage. Kramar en kudde och andas stilla.
Jag lyssnar på ljuden i natten.
Rosslet i min egen strupe.
Ditt lugn.

I går höll du om mig när jag var ledsen.
Det har inte många gjort förut.
Det är stort.

Tänker att om man är riktigt fäst vid någon, då finns inget annat att göra än att ge. Det må bära eller brista. Garantier existerar inte, bara risk.

Jag går upp.
Smyger med tekannan.
Och skriver. Till dig i rummet bredvid.

Tack.

Kysst av havet

Famlar i becksvart mörker med en brinnande marshall i varje hand.

Fötterna trevar nedför slänten. 

Ögonen är bländade av intensivt fladdrande lågor. 

Natten stjärnklar. Vinden krävande.

Stjärnorna ser ner på mig. 

Jag vet att jag ser fånig ut.

Vet att jag kan vara en mycket löjlig figur.

(Ibland önskar jag så vansinnigt att jag var sval, kontrollerad och traditionellt vuxen.)

Plötsligt har jag gått ner mig i viken. 

Iskallt vatten tränger in i mina kängor och biter i mina kläder, i min hud, ända upp till knäna.

Jag skrattar.

Högt.

Rakt ut i luften.

Snedsteg är tillåtet, eller hur?

Ta mig som jag är.

Tankar natten mot nyår

Ingen årskrönika rinner genom mina fingrar.
Backspegeln är ointressant annat än som eventuellt facit för lärdom.

Nuet bultar och vibrerar.
Färgar mina kinder röda.
Jag drar ett djupt andetag och fyller mig med ruset.

Vill jag se framåt?
Möjligen en aning.
Kanske sticka upp fingret i luften och känna hur vinden leker. Skota in och trimma för att få styrfart. Undvika att stångas i motvind.

Varje dag är ett nytt äventyr.
Och jag står packad och klar.

En matsked lycka, tack?

Det har varit dagar där mått använts flitigt ett tag.
Teskedar och litermått, decilitrar och knivsuddar. Julen kräver sin planering, mycket skall tillverkas som sen stoppas i munnen. Svensk jultradition är - förutom dyrkad Walt Disney från 1958 - att äta och dricka i enorma mängder.

Så har jag också måttat. Och mättat.
Och njutit.

Men våra känslor har ingen volymenhet.
Det vi upplever, det som drabbar oss - allt bara är.
Svävande och obestämt, utan mått, benämning eller kategorisering.

Så vaknar jag till en klar dag, med sol och snö utanför mitt fönster.
Öppnar mig för livet.

Känner mig upprymd. Tacksam. Varm. Längtande. Kärleksfull.
Utan att ha en aning om vikt, mängd eller längd.

Just som det skall vara.

Allas vår gemensamma skam

Det gnager i mig.

Flög söderut på morgonen, sen buss till en vacker köping på Skåneslätten, och så en stunds väntan utanför stationen på kollegan som ska komma med tåg. Snart möte, osäker på om jag hittar. Tåget är dessutom sent.

En tiggande man kommer fram.
Nej tyvärr jag har inga kontanter. But can you buy me food? Ok, kom vi går hit.

In på Pressbyrån. Han vill ha en French hot dog och vatten. Klockan går, snart kommer tåget. Jag betalar med kortet och går tillbaka ut. Mannen får vänta ensam på sin korv.

Väl ute på gatan kommer hon. Hon, kvinnan som försökte sälja en tidning till mig tidigare. Hon hade sett.

Please, ge mig med. Jag är också hungrig. Snälla prinsessa.

Nu kom tåget in.
Ok kom här, det får gå fort för jag har ett meeting, en tid att passa.

Hon vill också ha korv.
Hej, kan du ta betalt för en French hot dog och en dryck på mitt kort, och ge till kvinnan här? Jag måste rusa.

Ut hastigt.
Då kommer nästa. En äldre, tandlös kvinna faller mig om halsen. Please. Thank you. Mat. Me too. Jag är hungrig. Jag behöver vatten. Look, my medicin.

Ni är för många tänker jag. No I have to go, I don't have time, säger jag. Du får fråga någon annan. But please, please ... Söta prinsessa ....

Just då kommer min kollega. Vi lämnar hastigt och går med raska steg i den riktning vi tror är rätt.

Men jag ser ännu hennes svarta ögon. Och jag skäms. Skäms för att det var viktigare för mig att inte bli några minuter sen. Skäms för att två fick mat, men inte den tredje, i någon slags girig logik att nu är det någon annans tur att hjälpa till.

Men mest skäms jag för att jag är en del av en västvärld där människor tvingas svälja all stolthet, avstå från sitt människovärde och istället bönfallande be en främling om att få en varm korv.

En stulen halvtimme

En liten stund.
Som en varm fläkt.
En smekning mot längtande hud.

Tänkte när jag fortsatte ensam att det är nästa olidligt, det där att bara kort, kort få möta den man tycker om.

Kvällsnöje för flippad person?

Lustigt det där med biologiska klockor ...

Arbete sju dagar i veckan, många långa resor vid ratten, energi som bränns inför publik (ge, ge, ge!), ansvar för beslut, organisation & planering, kraft som går åt att leda (närmare 100 i ett sammanhang), texter som ska levereras eller granskas, samspelet mellan tvivel och lust i en skapandeprocess och modet som krävs för att tro på det som skapats. Till detta en exklusiv fest som inte fick ta slut för tidigt.
Jo, jag är lite mör.

Därute blir det dessutom bara mörkare och mörkare.
Kloka varelser har gått i ide för länge sen.

Med tunga ögonlock och orkeslös kropp har jag ändå arbetat duktigt hela dagen. Sen kommer kvällen.
Datorn sätts i vilan.
Soppan äts.
En film ses.
Dotter M säger godnatt.
Klockan slår 22:30. Och det är tillåtet att gå till sängs.

Det är då jag blir pigg.

Ping i huvudet!
Tjoho!
Jag vill leka! Jag vill skratta! Jag vill prata, diskutera, debattera.
Jag vill hitta på något nytt. Inte diska (som behövs), sova (som behövs) eller sortera papper (som behövs).

Jag räddar mig med ett blogg-kåseri.

Samtida samtal?

Jag vet att det bästa sättet att få ett flöde i ett samtal är bollande av frågor. Fram och tillbaka.

Först frågar jag och då berättar du, sen frågar du och jag berättar tillbaka. Samtalet pulserar, växer, lever. När jag lyssnar lär jag mig. När jag berättar blir jag synligare. Så färdas vi människor närmare varandra, undviker missförstånd och förutfattade meningar.

Ofta finner jag mig vara den som undrar. Och när inga motfrågor kommer tillbaka känner jag mig lätt som en journalist. Nyfikenhet är ett bra drivmedel, men blir den enkelsidig tystnar till slut samtalet. Liksom min nyfikenhet.
Dessutom gnager en liten tagg; är jag inte mer intressant än så?

Så jag tänker:
Kanske behöver vi återerövra konversationskonsten?
Lära oss – likt The Crawleys – att sitta vackert, äta belevat och konversera världsvant.
Kan det vara något att lägga in i nästa läroplan tror du?

Närvarande. Och fullkomligt öppen.

Han smekte min nakna rygg och jag spann som en katt i vintermörkret. Varje millimeter av huden svarade på hans beröring. Bad om mer. Å bara lite där också, och ditåt, lite mer upp ...

Jag iakttog min längtan.
Märkte hur begäret växte.
Insåg att jag hela tiden var ett steg före hans fingertoppar.

Då tänkte jag att jag skulle släppa alla önskningar.
Bara ta emot. Bara uppleva precis den smekning som pågick.
Exakt där den pågick.

Och med ens blev sensationen hisnande.

Ingen känsla är så stark
som den som är
här
och
nu.

Filosofi kring kemi och fysiologi så här i Nobeltider

Var sitter kärleken?

I hjärtat, såsom vi lärt oss av kiosklitteratur och godisproducenter?
Kanske, men inte nödvändigt. Hjärtat kan också fladdra av rädsla. Eller blöda av sorg.

I det pulserande underlivet? Absolut. Som en fysisk manifestation av den abstrakta känslan.

I tankarna? Jo. Tänker du ofta på någon är den logiska anledningen att personen berör.

I ögonen? Ja. I betraktarens. Någon du tycker är alldaglig kan förvandlas till en av de vackraste du mött.

I samtalet? Självklart. Finns ett bättre mått på ömhet än det flöde som uppstår i en dialog mellan två människor som tycker om varandra?

*

Jag blundar och förnimmer den varma känslan.

Den är överallt.
I blodet som sakta vandrar runt i min kropp, nuddar vid ögon, läppar och svalg, passerar hjärtat och tar ny fart, leker med diafragma och sköte för att sedan smyga ner mot vristerna.
I syret som sakta gungar mina bröst.
I huden som tar in beröring från bomull i kläder och en och annan hårlock som virvlar mot kinden.
I huvudet som blandar bilder av möten, minnen av skratt och ekon av ord som växlats.

Och jag vet:
Jag har vunnit Nobelpris i personkemi.

Du får ingen blogg idag

Du får något annat.
Men då måste du komma hem till mig först!

Alla vi Forrest Gumps

Jag tycker väldigt mycket om de udda människorna. De som inte ens tänker tanken att anpassa sig, passa in i någon mall eller hålla sig kvar i lagom-fållan.

Som mannen som vinkade till bilarna som körde förbi.
Eller brevbäraren som läste allas vykort och stolt tackade för hälsningen till honom själv man kluddat dit i hörnet.
Och den fantastiska, äldre kvinnan som vill dansa solo i det projekt jag nu arbetar med.

En dag vill ska jag också släppa taget om all normalitet.
Bära hatt med fjädrar.
Sjunga högt på bussen.

Och hjälpa den som behöver mig.

Din doft

Borrar in min näsa i din halsgrop och känner
att allt är precis som det ska vara.

Better safe than sorry?

Igår såg vi Star Wars I, dotter M och jag.
Där omsluter krigarna sig med en stor kupol, en sköld som står emot anfall, skott och slag. Det är klokt. På film. I ett rymd-krig.

Men jag vill inte vara säker inuti en bubbla.
Det pågår inget krig mellan mig och någon annan.
Jag vill bända upp skalet som skyddar från kyla, från att bli sårad och sviken. Jag vill kasta av mig den rustning jag byggt av rädsla.

Jag vill inte vara en larv i en kokong.
Jag vill flyga.

Jag vill våga.

November-haiku

kom bädda i mig
mörker, minut för minut!
vaknar till våren

Familj

Det är sällsamt att få vistas i ett sammanhang. Tillhöra en flock. Förunnas en familj.

Efter omtänksamheten, livfullheten och pladdret i det lilla paradiset känns det konstigt att komma tillbaka till en tom och mörk lägenhet.

Ändå vet jag att jag har de mina. De som jag vårdat och ännu vårdar, om än numera på ett mer själsligt plan. Tråden till en vän som vävts, brustit och nu vävs försiktigt på nytt. De nära vännerna som lyssnar och reder ut. Lekkamrater som inspirerar och sporrar kreativiteten.

Jag sitter ensam vid datorn och föreställer mig att jag har ett stort hem med plats för många vid matbordet. Att jag kan bli den sol runt vilken planeter surrar. Att det finns plats för barn som vill rita, ungdomar som vill prata, vuxna som vill få lugn. Att jag kan laga mat. Att jag har en eldstad att sitta framför.

Att den stora världen är i balans och den lilla i harmoni.

Så tänker jag ikväll.
En annan gång tänker jag att jag bara vill ge mig iväg.

Mörkrädd

En bekant som jag hyst respekt för delade i morse en länk på sin facebooksida, en några dagar gammal krönika i Expressen. Andemening: sköt dig själv och skit i andra, i spetsigt formulerad språkdräkt.

Skribenten säger sig vara debattör och ungdomspedagog. Måtte ungdomarna han möter säga emot, försvara öppenhet och generositet, stå över marknadsekonomins tanke att "det som är mitt är mitt och ingen annans (staten tar så mycket ändå)". Han hävdar att de 7 miljarder människor som inte är medborgare i Sverige har han ingen tanke på att bry sig om, än mindre hjälpa, trots uppenbar nöd. Rosabandet är ok att köpa. Eventuellt.

Fy fan. Vreden kokar, tankarna snurrar, hur kan detta ens få publiceras?

Men värst är inte hans text.
Värst är att över 44 000 personer har rekommenderat den vidare i sitt eget facebookflöde. De håller med. De vill hjälpa till att sprida budskapet.

Och jag känner mig som en hjälplös hobbit som ser den mörka skuggan närma sig i fjärran. Eller en utsatt Winterfel-invånare, fullt medveten om att Winter is coming.

Hur ska jorden kunna snurra vidare om vi inte hjälps åt, vi som fått ynnesten att rota runt på dess yta?

JÄVLA FÖRBANNADE TERROR

Jag är inte rädd av mig.

Jag har rest ensam till alla världens hörn, sjungit solo inför hundratals och uttryckt åsikter i alla möjliga sammanhang. Jag har knockats fysiskt & psykiskt och alltid rest mig, jag har gjort bort mig, tappat ansiktet och betett mig ovärdigt. Jag har provat nya smaker, dofter, platser, evenemang, aktiviteter. Jag har sett sår, benknotor och blod. Jag har varit på väg att råka riktigt illa ut, men iskallt avvärjt katastrofer. Jag har löst problem, forcerat hinder och klarat av, mot alla odds.

Men idag blev jag rädd.
Sedan länge hade jag sett fram emot den här kvällen. Lite mat på en restaurang i city, sen biopremiär - äntligen! Två års väntan är över.

Kör bil, lyssnar på radion.
Sju timmars stormning av byggnad i en Paris förort på jakt efter terrorist. Flygplatsen i Danmark utrymd, misstänkt bomb. Och plötsligt: Sverige höjer terrorhotnivån. Till fyra. Alltså högt. Någon eller några har för avsikt och förmågan. Terrorattack. Mot oss? Här i Stockholm?

Vi ställer in middagen.
Filmen missar vi inte. Ondskan ska aldrig få makt över min vardag, mitt liv, min glädje.

Jag blev rädd en stund.
Men bara en stund.

Frihet - jämlikhet - broderskap

Det är ounvikligt, dagens tema.
Globen utanför mitt fönster lyser blå-vit-röd. Det twittras och uppdateras, bilder av gråtande ögon delas, Martin Luther King citat sprids. Idag är godheten mycket väl formulerad.

Allt det är bra. Vi som förmår älska måste låta medmäskligheten väga tyngre än hatet. Vi som inte växt upp i desperation behöver bygga demokratiska och humanistiska strukturer. Vi behöver klokt och sansat minnas att Koranen inte tillåter mord, att de som flyr för sina liv till Europa, flyr just från dem som ligger bakom dåden i Paris.

På nyheterna säger fransyskan med barnet i famnen att hon är rädd.

Jag är också rädd.
Att dumheten tar över.
Att fanatismen får fritt spelrum.
Att hatet segrar.
Att vi ger upp, och kryper upp i våra TV-soffor med godispåse och vin.
Att vi sköter oss själva och skiter i andra.
Att vi vid nästa val väljer den som basunerar ut vilket "katastrofläge" landet befinner sig i.

Men starkare än rädslan är min fulla övertygelse att kärleken kommer att segra till sist.

Brända broar och nya stigar

Trygghet eller nyfikenhet?
Det du känner till eller det som lockar med fräschör?
Något du kan av gammal vana eller smakprov på något nytt?

Tro mig, jag är den första som manar till nyfikenhet, språng ut i det okända, upptäckarlusta. Håll fram något jag aldrig sett förut framför mig och jag synar det ivrigt, utforskar det lustfyllt, stoppar det modigt i munnen.

Jag vill lära mig. Utmanas. Tänja mina egna förmågor.
Och jag vågar känna mig dum, okunnig, oinsatt.
Jag kan absolut göra bort mig. Misslyckas.
Prestigelöst ger jag mig hän åt det nya, tills det assimilerats till kunskap och erfarenhet i mig själv.

Men människor ...
Det är något helt annat.
Människovärdet är större, djupare och starkare än allt annat.

Varje människa är en kontinent att utforska.
Det går att vara nyfiken på samma person. Framför allt om den människan också vågar befinna sig i rörelse, förändring, växande.

Trygghet är inte detsamma som tristess.
Och det är inte alltid brända broar går att reparera.

I all hast - en morgonblogg

Luktade brasrök, svett och lycka när jag kom hem.
Sista helgen på ön. Nära, verklig, fylld.
Båtar på land, lakan urtagna, kyl tömd.
Allt som var tänkt är på plats.
Nu Törnrosasömn för hus och hemman tills träden knoppar.

Så slöts också cirkeln från första helgen i april; vänskap och värme, samspel och samtal. Allting förändras, skiftar, utvecklas. Slingrar sig fram, hit och dit. Verkligheten är en levande organism, inget vet vi vad som väntar oss, allt kan hända. Och jag öppnar mig och tar emot.

Allt är bra.

Fairyland

Du kan förutsätta att människor vill dig illa.
Du kan också förutsätta att de vill dig gott.

Du kan förvänta dig skäll och svek. Tassa på tå, le från öra till öra, ivrigt vifta på svansen och göra allt du kan så att inget av detta ska hända.

Du kan också förvänta dig förståelse, värme och omtänksamhet. Inte som belöning och helt utan motkrav. Då får du vara precis den du är, kort/lång, tjock/smal, glad/deppig, social/enstöring.

Det är ditt val.
Ingen annans.

17 år av liv

Jag började skriva ett inlägg här om den sordin som ligger över mig. Pulsen som inte slår lika obehindrat. Andetagen som möter motstånd.

Jag ville skriva om Lisa Holm. Att jag läser allt; vittnesmål, analyser, slutpläderingar. Att bilderna av vad som troligen hänt gör mig yr. Att jag inte förstår hur hennes familj överhuvudtaget orkar stå upp.

Men jag hejdade mig.

Bloggen ska inte smutsas ner av grymhet, maktmissbruk, förvrängda beteenden. Vill vi hålla humanismens fana högt, då får vi inte gegga runt i avarterna.

Det är fullkomligt oacceptabelt att skada en annan människa, oavsett om det är innanför eller utanför regelverket. Ingen drog, inget barndomstrauma, ingen felkoppling i hjärnan kan rättfärdiga. Lagen måste vara glasklar. Och civiliserat mänsklig.

Istället tänker jag på den soliga sommardag när jag bilade genom bördiga fält på Västgötaslätten. Hundratals människor i reflexvästar gick böjda och letade. Engagerade, medkännande, solidariska.

Kahil Gibran, libanesisk författare och konstnär, skrev: "Liv och död är ett liksom floden och havet är ett."
Lisa, du fick sjutton år. Sjutton värdefulla år. Inte mer.
Förlåt.

Patrick Jane och jag

Tänker så det knakar. Vänder och vrider. Provar nya banor. Pennan i höger hand, kladdar febrilt på papper och post-it lappar. Pennan i munnen, tio fingrar löper över tangentbord, tummen glider mot datorns touch-pad. Ögonen stirrar på skärmen. På pappret. På skärmen igen.

Nya lösningar ska fram. Annorlunda nötter knäckas. Eventuella framtida hinder forceras.

Till sist lägger jag mig raklång i soffan, stirrar rakt upp i taket och rätar ut tanketrådar.

Det är då det kommer.
I avslappningen.

När något alldeles naturligt sker

Det måste inte vara en vändning.
Ingen dramatik.
Inga stora virvelvindar som kastar om.

Det kan bara vara fortsättningen på en väg som för en stund doldes av dimma.

Vandrade hem genom den lilla staden och tänkte att jag är stark.
Stark för att jag får vara liten och blottad, sårbar och törstande.
Stark för att jag kan tillåta mig vara löjlig.
Stark för att jag gråter, tvivlar och riskerar.

Tänker inte backa. Eller börja om.
Livet pågår, jag låter det ske.
Knåda mig,
utsätt mig,
gör mig levande.

Växtvärk

Nu är jag där igen.
I vissheten om att ge.
Bara ge.

Inte söka bekräftelse.
Inte tro att någon annan fyller mina tomrum.
Inte döva mig med falsk trygghet.
Utan faktiskt riskera att vara otrygg.
Utan skyddsnät.
Obekräftad.

Att hellre känna och kanske gråta.
Än att inte känna och bara skratta.

Inbjudan

Jag tänkte ett tag att jag skulle försöka passa in.
Det var dumt av mig.

Föreställde mig vårdad, ansad och arrangerad.
Inte rufsig och vimsig.

Såg för ett ögonblick visionen av en lady.
Inser att det är kört, redan på tankestadiet.

Dåså.
Låt oss vara precis som vi är.

Jag kan röra mig i alla sammanhang, precis som mig själv.

Insikt

Jag vill gå rakryggad genom livet.
Jag vill välja att alltid vända mig mot solen.
Fylla mig med ren luft och ogrumlade tankar.

Jag vill behandla människor väl.
Aldrig gå bakom ryggen.
Inte bedra, trycka ner, manipulera.

Jag vill öppna mig för kärleken.
Låta det som varit vara.
Våga.

Jag vill vara ett stöd för dem i min närhet som vacklar.
Prioritera rätt.
Välja det som är viktigt.

Jag vill skapa något äkta.
Vill aldrig döma, inte värdera, inte heller raljera.
Försonas och förlåta.

Så vill jag leva.

Höstglöd

Kanske var höstfärgerna starkare den här helgen.
Luften klarare.
Solen mer strålande.
Marken mjukare.

Eller kanske blev jag bara bländad.

"... utan bara en liten lort."

Idag skriver vi alla om civilkurage.
På varje sida, i varje socialt medium.
Vi ristar in det med tårar i våra hjärtan.
Vi lagrar det med djupa andetag i våra minnesbanker.

Vi ser bilden av en ung man med varm glimt i ögat, lätt lutad som om han ville fråga hur jag hade det. Om han kunde göra något?
Kavaj, skjorta och slips. Mörkt tjockt hår, en dröm för en ung kvinnas hand att sakta smeka. Eller en ung mans, vad vet jag.

Vi läser hans namn.
Lavin.
Låter som en av Tolkiens alver tänker jag; modig, lojal, handlingskraftig.

Vi vet att han inte lever längre. Att han aldrig ska få bära sitt eget barn i famnen. Aldrig mer sparka boll med ungarna på skolgården. Inte sätta bo. Inte utforska sina drömmar. Aldrig heller bli rynkig och lägga på några förargliga extrakilon.

Men vi vet också att han gjorde det vi alla önskar att vi vågade. För ingen vill väl vara en liten lort? Ändå, lortar är vi alla, lite då och då. Det är mänskligt. Det är okej.

Fast just idag behöver vi skriva om Lavin.
Gång på gång på gång.
Hans handling ska lyftas fram i främsta ljuset.
Den betydde något.
Den betyder något.

För det är bara inte en rad ur en saga.

Det finns saker man måste göra, även om det är farligt.
Annars är man ingen människa, utan bara en liten lort.

Från en busshållplats, efter midnatt

Driver lite.

Natten är sval men jag köpte en vinterjacka på Röda Korsets second hand tidigare idag.

Tidigare under kvällen alldeles för få rysningar av något som hade kunnat drabba djupt. Känner mig inte skyldig till den distanserade upplevelsen; kreatörerna menade det så. Spänn bågen, kom med nytt, chockera. Men ge fan i att få hjärtan att darra, det är för konventionellt.

Samtal, yrkesmässiga. Varma ögon. Kall öl. Sen cyklar några, en går. Jag slår följe, vill vistas i kylan, mörkret och friskheten en stund till. Flanera. 

När jag drivit klart är det tjugo minuter till nästa buss. Och det är då jag unnar mig det goda, varma, salta i Stockholmsnatten.

Korv med bröd.

All you need is -

I den bästa av världar gör vi allt för att våra medmänniskor ska må bra. Vi ger värme och stöd, vi fyller tomhet med innehåll, vi uppmuntrar och sporrar.

Vi dömer inte hunden efter håren. Kommenterar aldrig vikt, klädval eller livets spår i ansikte och på kropp. Tvärtom, vi gör varandra vackra.

Vi visar förståelse för andras svårigheter och gläds åt deras framgång. Uppriktigt och utan självömkan applåderar vi andras succéer. Vi respekterar oliktänkande, men tillåter oss att ge ett kärleksfullt motstånd. Vi lever oss in i varandras situation.

Vi älskar.

Men kärlek är en kunskap, som inte alla självklart fått ta del av. Som en karaktär säger i Dowton Abbey:

"Love is like riding, or speaking French. If you don't learn it young, it's hard to get the trick of it later."

Så blir några barn vilsna vuxna.
I värsta fall hatiska.

Och så fortsätter samhället att blöda, brinna och skälva ...

Som en jämförelse

Ute kyla.

Öppnar mina sinnen, släpper allt motstånd och andas in höstens lugn och visshet.

Jag är jag och jag räcker.
Allt är bra.

Men det är enkelt att må bra. Jag har ett hem, ett varmt och ombonat hem. God mat på tallriken. Konst på väggarna. Böcker. Elektronik. Pengar på banken. Friska, starka barn.

Kvinnan som satt inlindad i sin sjal utanför affären har inget av det.
Jag gav en peng.
Sa hej.

Sen gick jag hem och kröp upp i soffan. Lite för mätt. Lite för varm.
Och kände tårarna rinna.

Ögonblicksbilder från en weekend

Gulbruna fält under blekrosa skymningsljus.
Älggryta, rödvin och fladdrande lågor.
Stjärnklar himmel ovan ångande vattenyta.
Värme, samtal, närhet.
Djup sömn.
Nybakat bröd.

Lång hemfärd, stilla tankar.
Skratt till På minuten.

Nästa dag lyckan att få vandra genom den välkända skogen. Sakta nudda marken där jag gått över 50 år. Doft av tjära, ljud av skruvdragare. Ärtsoppa, lätt bränd i botten, direkt ur kastrullen.

Tystnaden omfamnar mig.
Ensamheten stärker.
Andetagen är helt fria från motstånd och tankarna ljusa.

Och så det lilla leendet.

Mer Krishnamurti

"För att leva i denna världen måste vi leva i gemenskap med andra. Att stå i relation innebär också att samarbeta – arbeta tillsammans. Samarbete existerar endast när finns en känsla av samhörighet, när du visar omtänksamhet.

"To care". Att ge akt på – ur denna känsla av uppmärksamhet kommer sympati, kommer ömhet, och du kan flyta på den, du kan bli buren på denna känsla och du ser vad kärlek är."

Läser orden. 
Behöver orden. 
Låter orden fylla mig.

To care. Att bry sig om. Vårda. 

Och ge.

"Sluta tänka, börja se."

Orden är inte mina. Men de har följt mig sen jag som 20-åring läste om den indiska filosofen Jiddu Krishnamurti. Han som aldrig ville vara någon ny Messias, utan ödmjukt förklarade att var och en måste finna sin egen väg.

Börja se.
Se det du har.
Uppmärksamma det som finns framför dig.

Upplev det som gör din kropp varm.
Upptäck vad som gör din själ varm.
Förstå vad som får dig att känna dig levande.

Benämn det inte.
Analysera det inte.
Kategorisera det inte.

Bara se.

Och alla färger blir så mycket
klarare.

Variatio delectat

Så är det. 

Sån är jag.
Det kan inte ändras.

Det är som det är.

Fait accompli.

Ett credo jag möter ibland. 

Först tänker jag att det är rädsla, sen bekvämlighet. Sist kommer jag fram till att det spelar ingen roll, bara jag själv inte hamnar där. Hack i skivan liksom. Stagnation. Lättja. Och en enorm blockering för livets alla möjligheter.

Jag vill tänja mina gränser. 

Jag vill känna själen växa och fylla ut hela min kropp, tränga vidare förbi konturer och ut genom varje por. 

Jag vill väcka det som ligger i dvala. 

Vill upptäcka nya tankar, få syn på saker från andra håll, drabbas av oväntade känslokast.

Jag vill resa. Utåt och inåt. Finna stigar.

Jag vill våga.

Utvecklas.

Veckla ut.

Ja, jag vill förändras.

Så känner jag livets puls föra mig vidare.

Validitet och reliabilitet

Jag skriver kontrakt. I tjänst alltså. Ett efter ett.

Koncentrerar mig enormt; siffror måste bli rätt. Uträkningar och formuleringar. Överenskommelsen ska vara valid och reliabel. Glasklar. Trygg.

Efter varje skrivelse måste jag resa mig upp och gå ett varv. Släta ut trådarna i huvudet. Nollställa. Varje avtal är olika.

Och under en av dessa utflykter slår det mig att det finns inga kontrakt i det verkliga livet.

Människa möter människa utan någon som helst garanti. Ingen avtalsperiod kan säkerställa vår tid tillsammans. Inget arvode förmår måttbestämma känslor. Avtalsförsäkring och semestertillägg existerar inte; vad som ligger framför oss har vi ingen aning om. Varje personnummer rymmer en outsinlig källa av minnen, längtan, karaktärsdrag, rädslor, hang-ups och visioner.

Ändå. Jag bekänner mig till någon form av osynliga överenskommelser där trovärdighet och engagemang utgör byggstenar.
För jag orkar inte hoppa runt i nya projekt hela tiden.

Från pudersnö till längtande katt

Jag har arbetat oerhört hårt. Fysiskt.
Nu protesterar varje cell. Det ömmar och bultar och susar.
Halsont och ledvärk och värre öronbrus än på länge.

Nu vill jag bara krypa ihop på något mjukt och bli klappad på.
Som en katt.
Vara liten och aningen skör. Matas med något smarrigt.
Spinna under en varm och känslig hand.

Men jag har en kväll med noter framför mig, hundra nya ansikten att ta in under lördagen och ett litet hus att måla klart på söndag. Sen börjar arbetsveckan på nytt.

Ändå ... allt är så bra.
Jag är mycket stolt över att ha byggt något konkret, för första gången i mitt liv. Och lycklig över att få fortsätta bygga abstraktioner i möte med andra människor.

Det blir en bra fredagkväll och helg det här.
Kissekatten får vänta på sitt.

Vad binder två människor till varandra?

Några skulle svara gemensamma värderingar.
Andra delade intressen.

Väldigt många skulle säga barnen. Förenade minnen.

Det finns säkert någon som skulle hävda att det var egendom, men det tolkar jag mer som bekvämlighet.

Självklart skulle flera svara sex. Och jag vill inte tro att det skulle vara skillnad mellan mäns och kvinnors svar i den frågan..

Själv säger jag nog skrattet.
Och försöker minnas om vi delade det goda, fria skrattet.

Mitt liv som pudersnö

Det är lite tråkigt med distans. Distans och yta tillför inte mitt liv något. Jag tycker mer om närhet, utbyte, omsorg och omtänksamhet.

Tänk att aldrig få ta en riktigt djup klunk.
Utan bara sippa lite, då och då. När lusten faller på.

Nej, jag vill dyka. Nästan tappa andan. Slå i botten, visst. Men uppleva något. Omslutas. Känna viktlöshet och förtrollning. Vara en del av något större än jag själv.

Frihet däremot.
Den är något helt annat.
Den sitter i mitt innersta väsen.

Och frihet kan aldrig bli synonymt med avstånd.

Konsekvensanalys (nu med träningsvärk)

Planering.
Att tänka efter först.
Inte bara gasa, utan stanna upp och gå igenom allt, än en gång.

Arbeta med plattformen.
Att lägga en solid grund. På rätt plats. I rätt tid.
Engagera dig i och fokusera på underarbetet.

Utan detta uppstår problem i ett senare skede som kan vara svåra att lösa. För allting har sina konsekvenser.

Det har jag lärt mig, samtidigt som min kropp burit 200 kg betong, 800 kg virke och 50 kg färgburkar.

Och det jag inser är: detta gäller ALLT.
Inte bara husbyggen.

Löpsedel i skyltfönster: "Choklad minskar risken för att drabbas av stroke"

Ruset av att ha njutit av vin, ostron och vacker sång.
Upprymdheten efter samtal med människor med högt EQ.

Glädjen i att finna en nattöppen choklad-butik mitt i city.
Tacksamheten över att få med sig en mängd smakprov med olika kakaohalt.

Förtjusningen att finna en buss dit jag vill.
Munterheten över att en man med hög hatt, jackett och damasker kliver just på samma linje som jag.

Lyckan av insikten att brända broar inte behöver hindra framfarten.
Det finns vadställen på fler ställen, förstår jag nu.

Balans ... nu igen!

Ibland måste man hejda sig.
Stanna upp.
Syna sömmarna, testa förtöjningarna.
Och lyssna efter varningssignalerna.

Ibland måste man acceptera att det inte blir som man tänkt sig.
Som man vill och fantiserat om.

Ganska ofta behövs flexibilitet.
En stor portion självdistans.
Lite jävlar anamma.
Och humor.
Glöm aldrig humor!

En skön balansgång det där:
att inte ta saker för allvarligt, och ändå vara seriös.
Att leva ärligt och uppriktigt.
Med en klackspark ...

Viddernas sång

Dina andetag, tunga men lugna.
Dina steg, fot framför fot.
Ibland vinglar stenen till under dig. Ibland halkar du i leran.
Men du klarar allt.

Du strävar uppåt.
Mot det som blir klarare. Mot det som ger distans.
Du strider mot tyngdlagen, meter efter meter.
Och du tänker aldrig ge upp.

Till sist står du där, nästan två tusen meter över havet.
Luften, ljuset och friheten runt om.
Du tänker att inget, ingen ska kunna skada dig.
Begränsa dig.  Utnyttja dig.
Du känner att du är värd allt som är gott.

Sedan dansar du nedför fjället.
Lätt i hjärtat, ren i tanken.

Ett dygn senare trängs du bland måndagströtta kroppar på t-banan.
Kastas in i buller. Möter stirriga ögon, snabba klipp, snabba klick.

Och för ett ögonblick glömmer du dig och börjar söka bekräftelse på nytt.

Att leva. (Fullt ut)

Att lita på sin magkänsla.
Att låta intuitionen vägleda.
Att fatta beslut och sedan genomföra.
Att ge sig hän.

Att välja att lita på.
Att göra bedömningar utifrån omgivningens sätt att agera. Eller dess avsaknad av aktion.
Att simma ut på djupt vatten.
Att ge sig hän.

Att ge sig hän.

Att ge sig.

Att ge.

Liten flicka, stort paket

Allt går om man inte ger sig.

Jag är 155 cm.
Paketet 200.
Skottkärran har en yta på 70 x 100 ungefär.

Så fick jag öva min balanskonst, min precisionsförmåga över rötter och tuvor, mitt systematiska baxande steg för steg. Nu står allt där, på furstubron.

Nästa gång du kommer och hälsar på, ja då ska jag erbjuda dig ett kungligt dass, minst sagt!

Island living ...

Vedspisen ryker in. Satan. Det svider i ögon och näsa.
Så jag sitter på trappan i lätt duggregn och låter vinden skölja rent min blick. Höstvind.

Igår släpade vi 200 kg grovbetong och en mängd verktyg in i bil, ner i båt, upp ur båt, över ön. Sen revs vägg efter vägg. Med släggan slog jag delarna i bitar och lastade skottkärra efter skottkärra med gammal 60-tals virke. Drog det till brännhögen. Mina killar rev, gjorde markarbete, mätte och borrade i bergshällarna.

Svetten rann. Stämningen var hög.
Vi drack vin till lunchen - det var vi värda.

Jag lärde mig gjuta plintar (det var ju inte svårt). Långt senare, i mörkret, körde jag hem mina byggherrar till fastlandet. Stjärnklar himmel, blek halvmåne, alldeles stilla.

En människas flit, lojalitet och goda humör vann min djupa respekt. Att arbeta sida vid sida är ett bra prov. Så lär vi oss vem vi kan hålla i handen när det stormar.

Idag har jag burit bort det sista, krattat och rensat där en ny byggnad ska resas. Tänkte först åka tillbaka till civilisationen för att duscha, men lugnet på ön är för stort. För lockande.

Badade istället i viken. Tvålade in min ömma, värkande kropp och simmade så få tag som möjligt, bara så det räckte för att bli ren. Håret tvättades i balja i köket - det gick inte att doppa huvudet i havet. Det är ändå i slutet av september ...

Avlappnad. Sömnig.
Ingen är här, bara jag.
Och hjortarna där nere vid pumphuset.

Jag har en bra bok.
Men än svider der för mycket i ögonen ...

Balans (part three)

Obalans behöver inte handla om vikt i de olika vågskålarna.
Ingen jämförelse av var och ens respektive volymer är egentligen möjlig.
Allt är subjektivt. Omätbart. Onämnbart.

Obalans kan handla om insatser.
Parternas bidrag till den gemensamma potten.

Och för att elda i en ömsesidig masugn behövs bränsle från båda håll.
Annars blir allt bara kyligare och kyligare.
Till sist falnar glöden helt.

Jag googlar synonymer till balans:
samklang, samstämmighet, jämvikt, harmoni.
Och frid.
Själsro.

Det är dit jag strävar.

Balans (part two)

Allt var så perfekt. Rent, fräscht, organiserat.
Ändå anade jag ett inre kaos.
Som om det yttre behövde balansera upp det inre.

Så kom jag. Också en motsats.
Mer patinerad på något sätt.
Rubbade mönstret och satte nerver i gungning.

Var inte rädd för mig.
Livet kan man aldrig kontrollera.

Balans (part one)

Tände eld i spisen. Svid i ögonen och sot på händerna.
Men värme.

Grävde i jorden. Tungt för ryggen och lerigt om fötterna.
Men ingen daggmask for illa.

Körde över stålgrått hav med vita kammar på vågtopparna.
Stred bokstavligen mot vinden som ville föra mig åt ett helt annat håll.
Och kände mig väldigt levande.

Så brottas jag ensam med de fyra elementen.
Någon mer religion än detta behöver jag inte.

Att läsa en karta

Så har jag konstant gått vilse under två dagar i en annan stor stad. Undrar samtidigt om jag också gått lite vilse i mig själv.

Skyltar och kartor har fört mig till rätta platser.
Bra.
Tack.
Verktyg behövs.

Och jag tänker att jag ska överföra tekniken att lösa den yttre förvirringen till att reda ut den inre.

Förhåller mig från och med nu till fakta.
Ord som sägs och handlingar som görs.
Inte mina analyser, mina försök att leva mig in i motpartens situation, inte min tolkning av undertext eller gissning av outtalade behov och personlig strävan.

Då hittar jag kanske rätt till sist.

Tankar i natten

Jag vill bara skriva. Skriva, skriva, skriva.

Vakna på morgonen, klä mig i något mjukt och följsamt, göra en stor kopp te och sätta mig vid tangenterna. Ge mig av ut efter lunch, till luften, till naturen. Pyssla lite i hemmet under resten av dagen. Umgås. Se en film.

Sen, när allt tystnar, fortsätta. Skriva.

Och så vill jag älska. Lägga en hand mot en rygg. Andas i ett öra. Känna kropp mot kropp.

Vakna på morgonen, möta en morgongrumlig röst, försvinna åt varsitt håll, – en dag, två dagar, en vecka. Men alltid återvända med berättelser och längtan. Se en film. Älska.

Sen, när avslappningen sprider sig genom kroppen, fortsätta. Skriva.

Rubricera mig aldrig är du snäll

Kan man formulera teorier för att skydda sina rädslor? Skapa resonemang med logiska slutledningar, så att ängslan och osäkerheten sorteras in i begriplighet? Hittar vi på namn på våra akilleshälar, så att de inte längre kan vara svaga punkter?

Antagligen.
Troligen.
Människan är en kreativ varelse.

Men säg inte till mig vad jag är.
Säg inte heller att du är sån eller sån.

För vi befinner oss i ständig rörelse.
Växande. Växt-verkande.
Förändrande. Ändrande. Eftertankes-ändrande.
Utvecklande. Veckla-ut-ande.

Och jag vill vara helt öppen för det som läker mig inuti.
Liksom det som utmanar mig att komma vidare.

Stockholmiana

Först en vintagemarknad där mängder av entusiaster minglar i 40-, 50- och 60-tals outfits. Kvinnor i basker, stora lockar och röda läppar. Till och med en man i vit frack och hög hatt.

Sen över en kanal där kanoter sakta paddlar förbi de små träbåtarna. På ön höga fängelsemurar och en makalös lind, under vilken Jag vet en dejlig rosa klingar vackert och jag får läsa en text om att säga ja, och att livet inte alltid blir som man tänkt sig – det kan bli bättre än man tänkt sig.

Lite senare, vid Hornstull, en utomhusscen där en åldrad rocker får förbipasserande att med stora leenden gunga med, ja till och med dansa. Vid tunnelbanan en klassisk violinist, riktigt skicklig, och på nästa station en gitarrist med klockren gatu-repertoar.

I en fantastisk ruff industrilokal från 1800-talet grillas kött över öppen eld medan livebandet spelar Eric Clapton. Paret som jag viger utstrålar ren kärlek och sann aktning till varandra, och alla gråter. Bruden, brudgummen, gästerna. Även jag.

När mina hedersuppdrag är avslutade tar jag mig till Gamla stan. Kullersten, uteserveringar och ett vänligt myller. Klättrar ner djupt i medeltida valv där en ensam man skildrar Dan Andersson och Bellman så vi blir hypnotiserade.

Väl hemma tänker jag att musik är känslor.
Att kärlek är ett val.

Och att Stockholm inte är så dumt ändå.

Att bestiga Mount Everest

1 kubikmeter makadam.
Ett paket väntar, 660 kg. Lastbil. Lastpråm. Obs maxhöjd tunnel 4,2 m. Lågvatten?
Fallhöjd, stenkista och infiltrationsrör.
Urintank. Vindflöjel? Nej, den avstår jag ifrån.
Takhöjd, bredd, längd, diameter, parametrar.
Gjuta sula. Gjuta plintar. Gjuta gjuta.
(Hur många säckar cement ska jag släpa ner och upp i båten och sen över ön?)

Allt detta snurrar i mitt huvud. Över mitt huvud. Vatten?

Bygga föreställningar med närmare 100 inblandade är ingen konst alls. Bygga en liten bod inklusive mulltoa och gråvattensanläggning i skärgården känns som det svåraste jag gjort i hela mitt liv.

Om en dryg vecka börjar vi. Det är då jag håller hårt i kamraten byggaren med min ena hand och min egen tumme med den andra.

Mer lås

Stod nyss med kall nästipp utanför min egen port efter en teaterkväll. Batteriet i nyckeln måste lagt av, för nu lyste ingen grön prick och inget ljud lät mig förstå att det gick bra att vrida runt och kliva in i portuppgången. Allt var svart och tyst och orörligt.

Utlåst.
Söder om söder.
Ingen värme, inget hem, ingen säng.

Stod där i mörkret, ensam. Funderade på vem jag kunde ringa mitt i natten för att fråga om soffplats.
Kom inte fram till någon.
Jag vill inte vara till besvär.

Andades lugnt, trots lätta köldrysningar.
Och förstod:
Man behöver någon som man alltid skulle kunna väcka.
Någon man kan söka upp om man behöver hjälp, utan att tveka eller tvivla.

Sedan provade jag porten intill, som visade sig inte vara elektroniskt säkrad, och letade mig fram genom mörka källargångar till min egen trygga vrå i tillvaron.

Alla dessa lås

På kort tid har jag, både i Berlin och Prag, sett flera broräcken och andra staket fyllda av hänglås med namn på.

Han och hon, - eller han & han och hon & hon, har skrivit, viskat, andats, ristat in sina namn i ett nyköpt hänglås. Fört den krökta delen runt något av järn, fäst ihop låset med ett klick och sedan, i en gemensam magisk ritual (föreställer jag mig), kastat nyckeln i floden/dammen/sjön.

Där hänger de sedan. Fastkedjade vid varandra.

Och jag tänker: ska det inte vara tvärtom?
Att kärleken låser upp?
Att det lilla klicket faktiskt öppnar.
Bänder upp.
Släpper fram.

Jag la min hand på muren vid Karlsbron, på den bronsplatta som sägs ha med kärlek att göra. Tydligt kunde jag känna hur något gnisslade till utanför hjärtat.

Sakta öppnades det kalla och hårda skyddet.
Värmen flödade.
Strömmar av liv.

Upplåst.

Nyckeln?
Det väljer jag att inte skriva här.

Eftermiddag, exteriör, Prag

Det var den dag vi hade gått i sju timmar, inklusive 299 steg upp i ett torn som svajade av människors rörelse. Kanske var det alla intryck, avsaknad av riktig lunch eller tröttheten i benen? Jag vet inte.

Jag vet bara att när vi kom dit kände jag det så starkt. Än en gång. Och den här gången började jag gråta.

En vacker, ljusgrön 1700-tals teater. Här dirigerade Mozart sin urpremiär av Don Giovanni - det har jag länge vetat. Här såg jag en ljuvlig uppsättning av en annan Don för tio år sedan. Jag har alltid dragits hit. Ofta tänkt på denna plats, trots det pågående livet i en annan stad, ett annat land.

Nu stod jag alltså där och lipade av någon oförklarlig anledning.

Då plötsligt pekar dotter M på en skylt: titta mamma, där står det.
Att här dirigerade Mozart 1787. Den 29:e oktober.

Vänta nu?
Den 29:e oktober?
På mitt födelsedatum?

Jag började skratta. Det är klart! Jag var förstås med! Antagligen satt jag i orkestern, för jag har egentligen aldrig känt mig som ett solistämne (för lite hård hud). Men jag tror att jag var här den kvällen. Det skulle förkla bandet till Mozart, kärleken till Prag och hur jag föll för opera en gång från ingenstans.

Sen har jag förstås valt att åter födas den 29:e oktober för att minnas just den dagen.
Det är klart att det är så!

Strunt samma om det är sant eller falskt.
Sambandet gjorde mig lite extra rusig.

Och gav dotter M ett rejält friskt och glatt skratt.

Att få rum för fantasier

Sitter på vår egen stillsamma innergård mitt i Prags gamla stadskärna. På avstånd spelar en violinist Tango Jalusi. Runt hörnet det stora torget, där såpbubblor och Segway snodde sig runt männen i läderkjolar och medeltida instrument. Barder. Bohemer.

Jag har alltid vetat att jag är boheme.

Men nu har jag fått det bekräftat, det jag länge anat:
Jag vill ha högt i tak.

Lägenheten här i Prag har minst tre meters takhöjd. På ön är loftet ännu luftigare. I somras fick jag bo i ett gammalt hus med rejält raklyft.

Allt klarnar och skärpan ställs in på ett nytt mål: trots ynka 1,55 m.ö.h måste jag få rymd för tankar och fantasier för att må riktigt bra.

Mitt nästa hem ska ha högt i tak.

Nu

Inte bara ord.
Handling.

Ibland blir allt så mycket enklare då.

Fåglar, fåglar, fåglar

Frisk vind och regn.
Ja, en riktig höstdag.
Dotter M och jag åker till ön för att tömma den bod som snart ska rivas.

Ved som huggits för 20-30 år sedan bärs in i huset, dörren står öppen, allt känns så enkelt och självklart ... och så plötsligt hörs ett rop:

Mamma, det sitter en fågel i köket som inte kan komma ut!

Fönster öppnas, men den hårda vinden slänger igen ett och vi vet inte om fågeln hann ut, klämdes eller vände tillbaka in.

All verksamhet avstannar.

Sakta smyger vi runt i köket, in i sovrummet, upp på övervåningen, hjärtat klappar, är den skadad? rädd? –  men nej, ingen fågel. Den hann nog ut genom fönstret ändå. Lättnad!

Så jag går tillbaka till köket. Stänger fönster efter fönster. Och så tittar jag ner precis intill mig.

Längst ner i diskhon sitter en brun liten varelse med stora ögon och blickar upp mot mig. Hela jag hoppar till - vänder mig och ska springa ut för att berätta, tar ett snabbt och högt skutt över tröskeln och

PANG

Hela skallen spräcks. Känns det som.
Jag faller. Blir sittande. Det spränger. Strålar. Dunkar.

En fågel i diskhon och trettio runt huvudet ...

***

En lång stund senare, med ännu suddig blick och värkande huvud, ser vi den lilla fågeln sitta lugnt på stenarna i fönstret. (Det numera stängda). Dotter M går försiktigt fram och öppnar. Fågeln flyger ut. Kvar i diskhon finns blott en klick fågelbajs.

Boden töms.
Vinden tilltar.
Vi åker hem.

Men först köper vi en chokladkaka. Kalla det belöning, tröst eller medicin ...

Upgrade storage

Alla dessa iclouds. Överallt.
Över oss. Täcker oss. Bevakar oss.

Nu förstår jag varför sommaren varit så fylld av tjocka, tunga moln ...

"Vi som växer"

Gräver ner tå för tå i myllan. Känner marken stadigt under ömmande vrister. Samlar musklerna intill mitt eget nav, håller ihop och ristar varsamt konturerna runt min egen kropp.

Här är jag.
Jag är inte ett särskilt vackert exemplar från början.
Jag har sedan naggats, märkts och knuffats på.

Jag bär min historia inom mig; löje, slag, utanförskap. Samtidigt glädje, lek, applåder. Livet går inte i repris och inget vill jag vara utan. Och det som bygger upp är så mycket mer kraftfullt än det som river ner.

Jag vill växa.
Jo, det går ensam.
Men tillsammans med vänner får själen extra näring. Mentala tovor reds ut. Nya dörrar låses upp. Mörka hörn syns plötsligt från ett annat håll.

Så samtalar vi en hel natt under fullmånen, den nära och krävande.

Vi sköljer igenom gamla minnen med rent och ogrumlat vatten. Vi filosoferar över att mötas nu, i livets andra halvlek. Vi berättar om att drabbas så att spända axlar mjuknar och faller ner.

Vi är överens om att vi reagerar med instinktiva skyddsreflexer när vi tror att vi puttas tillbaka till ruta ett, för att sedan upptäcka att kroppsminnet bara kan glömma genom nya upplevelser. Vi enas om att kommunikation är vägen till utveckling.

Han lägger sin hand mjukt på hennes fotled.
Jag ler.

Friheten är inte kärlekens motsats.
Kärleken ger friheten dess lyster.

tillbaka på ön

trollsländor 

dansar välkomstdans i solen 

när jag kommer med vänner som bor i varandras sinnen och kroppar

blundar

önskar mig en egen smekning över kinden 

en utvald hand i mitt hår

men vet att vägen dit är oändligt lång 

trygghet vill tid 

närhet kräver vilja

och min energi tog slut 

när sista ackordet klingade ut

och lyktorna släcktes 

Att finnas. Kvar.

Häromkvällen fick jag en fantastisk text uppläst för mig. Om hur ett alldeles för stort ego skulle få plats på en vanlig gravsten. Idag talar mitt facebook-flöde om för mig att en död bekant fyller år. Jag går till sidan, och där finns en mängd hyllningar, hågkomster och emojis.

Så dör vi aldrig numer. Vi lever kvar på skärmar och servrar. Våra minnesrunor är aldrig sinande flöden som kan fyllas på, år efter år.

Någonstans i Afrika finns ett folk som har två olika ord för död. Det första när din kropp inte längre lever. Det andra när ingen finns kvar som tänker på och saknar dig.

Kanske måste vi finna ytterligare en benämning här i västvärlden: när datasystemet, i vilket du snurrar runt, en gång för alla brakat ihop?

Kvällsdikt

Å skymningsljus!

Smält in i mina ögon.
Släta ut varje streck i min panna.
Möt mig.
Omslut mig.
Vagga mig.

Du är den älskare som ska dricka ur min gral, finna väg genom min port och till sist somna stilla i min mjuka skog.

På väg: hösten (bygg ditt bo, människa!)

Löven gulnar och jag väntar ännu på den energi som försvann i kyla och tomhet. Det ligger planer och pyr, jag är bara lite osäker på vem jag kan lita på.

Men det är spännande.
Att gå en helt ny väg.
Än en gång. Som om igenkännandet inte passade mig.

Om en dryg månad vet jag om jag kan lägga ännu en erfarenhet till min repertoar: byggandet.

Too-ticki och jag

Rosa himmel, halvmåne och fullkomligt spegelblankt hav. Sen plötsligt sammetsnatt. Inte den ljusa sommarnatten, mer den som vemodigt omsluter och manar till eftertanke och reflektion.

Från hamnen hörs dansbandet med sitt trevliga mellanprat. Nej, där kommer jag aldrig sitta med en annans arm runt min midja, tänker jag.

I skogen trevar fötterna sig fram, väl medvetna om varenda krök. Framför mig skuggor; en, två - nej fem hjortar som ljudlöst skrider in mellan mörka stammar.

Vid huset hittar händerna nyckelhål, kranar och reglage utan tvekan, trots att det nu inte finns något dagsljus kvar. Fladdermössen bryter stillheten, jeansjacka byts mot Helly Hansen och så till sist tänds stugan upp.

Nu sitter jag på trappan med ett glas vin i handen och en enkel lycka i hjärtat. Mina öron hör inte längre syrsorna. Men det gör inget.
För livet är nu en gång så:

Du har.
Du mister.

Och du finner något annat.

Järneld

350 år av slag, eld, svett. Hunger och längtan. Samtidigt trygghet och sammanhang. I den djupa, besjälade brukshallen ska jag än en gång föda en berättelse till liv. Med slagverk och travers, sångare och dansare, färger och formationer.

Jag visste redan hur storslaget det var men kunde nu läsa av mäktigheten i mina blivande kollegors ansikten.

På kvällen mötte jag lugnet som bara ett gammalt hus med kakelugn, fyllda bokhyllor och hög takhöjd kan ge. Här får jag det bra.

Det brinner en eld även inom mig.

Steg för steg

Vandrar hem en nästan drömlikt vacker augustikväll och känner saknaden rinna genom hela min kropp. Håret jag inte fick stryka bort ur pannan. Den mjuka överläppen jag aldrig fick nudda.

Som om där var en avgrund emellan.
Omöjlig att överbrygga.

Hemma, i stillhet, börjar en annan puls att slå. Samtal sätts på pränt. Ett nät börjar ta form. Nuet - det sårade, ännu ömmande - ställer om skärpan och en väg börjar bli tydlig.

Dit ska jag gå.
Steg för steg.
Projekt för projekt.

Allt har en början. Också.

Island living

Båten hoppade mellan vågorna.
Läpparna smakade salt och hårlockarna blev trassligare än någonsin.

Vi försökte förgäves få fäste med ankaret, men kastades oavbrutet åt sidan av strömmar och dyningar. Havsytan glittrade, sanden lockade, men det gick inte. Vi fick vända.

Nu har lugnet lagt sig.
Längtan, tillkortakommanden och framgång - allt smälter samman i bilden av båten kämpandes i havet.

Och plötsligt blir det så tydligt;
man behöver vara två.

Utflykt

Blundade.
Lutade med i kurvorna.
Tryckte mina lår mot kroppen framför mig.
Och sjöng, bakom visiret.

Så strömmade livet genom kroppen, så lekte energier med varandra, så värmde solstrålar och skratt.

Ändå kunde jag inte låta bli att undra; är friheten just nu min vän eller min motståndare?

Action - reaction

Cyklade i två timmar genom en europeisk huvudstad, märkt av 1900-talets historia. Hamnade till sist i en slottspark.

I näckrosdammen simmade svanar, änder och en sothöna. Lagerträd reste sig ur krukor med bladguld. Blommorna fyllde världen med regnbågens alla färger. Och de vita små runda statyerna log så vänligt.

Först vördnad, sedan lugn.
Och så, till sist, forsen.

Efteråt skrev jag i min bok:
Du som bryter ett motstånd och forcerar ett skal, är du beredd att sopa upp skärvorna från det som gått sönder?

Maintenance

Ensam.
Brygga.
Sol som glittrar.
Ljud av små fiskar som då och då gör mig sällskap över ytan. (Dock alldeles för kort för att jag ska hinna hälsa ordentligt.)

Tvättar min båt. Skrubbar med diskborste och svamp. Sköljer med saltvatten. Arbetar sakta och kärleksfullt. Vårdar. Som man gör med det man tycker mycket om.

Och plötsligt slår det mig att jag själv inte vårdats på väldigt länge.

Ingen trädgårdsmästare har vattnat och ansat. Ingen mekaniker har oljat. Ingen har torkat bort smuts från min kind, såsom jag sopar bort spindelväven från min husfasad varje morgon. Ingen har kysst mitt ansikte rent från tårar, såsom jag nu svabbar min båt från vassa sandkorn.

När jag senare åkte hem kände jag en viss sorg.

Men också den glasklara insikten att var och en måste ta hand om sig själv och aldrig förlita sig på någon annan.

32 grader

Nej jag ska inte teoretisera, inte analysera.
Jag ska låta solen bränna in nuet i min hud.
Släppa in saltet i mina porer.
Släta ut blicken.
Fylla mig.

Jag ska låta mig bli varm,
ja het.

Sen ska det få ske som är menat att ske.

Ro, ro, ro din båt

Jag har så mycket jag vill berätta hela tiden. Vill dela med mig. Vill dra in dig i min cirkel. Skickar bilder och betraktelser, gång på gång, förlåt min iver, förlåt allt som sköljer över dig. Du kanske inte alls vill ta emot.

Men jag brinner. Vill berätta om fiskarna som hoppar i viken. Om ljudet av vågorna. Whiskey med honungssmak. Jag klär mig i Helly Hansen och tar självporträtt i klart kvällsljus.

Jag vill skriva att jag måste lära mig putsa tändstift. Att jag ror i motljus. Att allt smink, all spänning, all artighet fallit av mig. Och att jag nu är i balans - men bara om jag får berätta för dig.

Biter mig i tungan. Sätter mig på mina händer. Och hoppas att du inte blivit allt för skrämd.

Rent kol

Spelar inga spel. Klär inte ut mig. Inga lösögonfransar, inget illrött läppstift eller djup urringning. Inte heller binder jag någon till mig med dolda strategier.

Mina känslor är rena, mina ord sanna, mina handlingar raka och direkta. Jag behärskar inte turerna i den sociala dansen. Trampar mest fel och vrider mig i motsatt riktning. Och går hellre min väg än strider med hemliga vapen.

Någon skrev nyss till mig; "Jag är en sten. Du är en diamant. Jag nöts. Det gör inte du."

Nu vet jag inte om jag är en diamant direkt, men jag tror att det är sant att jag inte nöts ner av friktion, svårighet och motstånd. Jag slipas. Och poleras.

"Diamanter är egentligen rent kol som har utsatts för extrema tryck- och temperaturförhållanden djupt nere i marken."

Vänskap

Bubblar lite inuti.

Väljer det hållbara.

Värnar om det som är sant.

Förankrar.

Knyter an.

Och vet vad som ger livet färg.

Ännu mer storm

Håller hårt om rodret, försöker hålla rak kurs.
Ärlighet är mitt sjökort, mitt mod min kompass.

Det stormar.
Om det är i ett vattenglas får tiden visa.

När jag sedan blundar hägrar ett öppet hav, stilla och fyllt av tillförsikt.
Där finns ett skepp och ett okänt mål.

Jag vågar.

First we take Manhattan ...

Tror att jag drar till Berlin.

Vet inte riktigt varför.
Någon slags magkänsla.
En nyfikenhet som väckts.
En flykt?
Eller ett lyckokast?

Men jag vet att en återvändsgränd gör din panna blodig om du inte byter riktning.
  

Dialektik

Balans.
Allt handlar om balans.

Förstår nu varför det stormar så, varför vindarna mörbultar mig likt en flipperkula, varför kylan tränger in genom varje por och fryser ner mig inifrån.

Jag ger mig.
Knockad.
Kom igen livet, nu ligger jag platt ner.

Det är nu balansen kan uppstå.

Oväder part II

Nej det blev aldrig panik.
Men det blev ett blixsnabbt beslut.
Och varje beslut får konsekvenser.
Jag tog smällen, leendes och med rak blick.

När jag många timmar senare låg utmattad mellan ensamma lakan tänkte jag på just det; effekten av det du väljer. Eftermälet. Tydligt kände jag att något var förändrat. Något var förlorat, och skulle inte gå att reparera.

Ändå gjorde det mig mindre än jag trodde att det skulle göra.
Det är i ovädret du ser vem som är din verkliga stöttepelare.

Oväder part I

Runt om mig stor dramatik. Nervositet, vad händer, hur gör ni? Rykten surrar, hela luften sjuder av oro.

Själv sitter jag kolugn vid köksbordet och dricker mitt te.

Allt är Aftobladets fel:
"Sju dödades av blixt"
"Hoppas allmänheten är förvarnad"
"Är du drabbad? kontakta Aftonbladet"

Vädret.
Ja, det är som det är.
Det bli som det blir.

Och jag vägrar drabbas av panik.

Bullseye

Café i porslinsstaden, väntar en stund ensam.

Bredvid mig en familj; mamma, pappa och två barn varav ett i barnstol och en något större flicka med ljusa lockar och lillgammal uppsyn.

Hon klättrar ner för stolen och ger sig ut på upptäcktsfärd. Pappan hugger blixtsnabbt till:

- Nej, kom. Sitt här. Du får inte gå iväg, du ska sitta här med oss.

Flickan vänder sig om, ser pappan rakt i ögonen och svarar:

- Men ni sitter ju bara och tittar på era telefoner hela tiden.

Kompass!

Lång dröm, väldigt tydlig. Rena 'inception'.
När jag vaknade visste jag precis. Tack.
Min intuition har fungerat, än en gång.
Jag förstår det som varit, ser det som är, och lär mig hur jag ska gå vidare.

Nu vrider jag mig med vindens riktning och tänker aldrig mer spotta i motvind!

Frusen flicka

Sommaren blev inte av.
Solen omslöt aldrig min kropp.
Istället kröp kylan och regnet in. Spänning, dissonans, skav.

Och jag tänker ännu att det varma, innerliga valdes bort med öppna ögon.

Vägval

Jag tänker att vi lägger i vågskålar det som händer oss, det vi upplever, det vi måste ta ställning till. Sedan låter vi tyngden avgöra.

Men hur skapas tyngd? Om en människa är mig lättviktig, hur kan hen få större värde? Och hur kan jag själv bli mer förankrad och sammanhållen? Hur ger jag mitt varande rymd?

Genom utveckling, naturligtvis.

Alltså, låt mig växa.
Låt min själ expandera.
Låt mig väga tungt i nästa vågskål.

Avsked

Jag doftar salt hav, cocos och stuga.

Min kropp är varm och känslig. Ögonen rena, andningen lugn.
Alla mina försvar är nere, och det var nu du kunde fått mig till din alldeles egna.

Men vi sa tack, vinkade hej då och avbröt den gemensamma färden.

Allt sker som ska ske.
Och jag blir en smekande vind mot någon annans heta hud.

Jag, en kamel

Sol sol sol sol. Samtal samtal samtal samtal.
Jag och en vän på ön, sand mellan tårna och sabrerad champagneflaska.
Läser den bok jag själv skulle ha skrivit med tårar rinnandes nedför kinderna.

"Nu vill jag sjunka inåt.
Lämna stöket bakom mig.
Byta mina ägodelar mot sand.
Ge mig av.
Nu." 

Vännen torkar sakta bort det salta. Sen pratar vi lite till.

Från en annan horisont

Gjorde ett framträdande. Lärde mig en konst.
Skrattade med kollegor och knäckte en gåta.
Sen gav jag mig iväg.

Det doftade ännu pannkakor och brasa när jag klev in i stugan. Jag kände ett hugg - men det var så länge sen. En annan tid, redan bleknad då där egentligen aldrig fanns riktigt mättade färger. När grannarna frågade om jag kom ensam visste jag inte riktigt vad jag skulle svara.

Tystnad och spindelväv. Vila och vård.
Men jag lär mig. Fortsätter. Vill aldrig tillbaka till igenslamningen.

Så jag bänder upp mitt revben, tar försiktigt tag om det innersta och håller det i min utsträckta hand; kom, jag finns här. Och är du bara snäll, då vågar jag allt.

Och så efter

Det finns kanske ett brev som behöver skrivas.
Men jag är osäker på om mottagaren vill läsa.

Så bär jag inom mig allt det som hänt, alla kast, allt rus, alla tvivel; i tre veckor har jag befunnit mig i en känslomässig smältdegel, knappt sovit, ätit uselt (mest socker och kaffe), drabbats, gråtit, famlat, njutit, skrattat. Ensam, utan stöd.

Nu är jag ute ur bubblan, ser med klar blick runt om mig och känner lugnet sprida sig i kroppen på nytt.

Nej. Jag skriver inget brev.
Jag har min stolthet.
Och ett hus vid havet.

Dan före

Fullkomligt utanför. Ensam mot resten av världen. Utsatt, avklippt, förpassad. Så känner sig en regissör på premiären.

I nio månader har jag burit detta barn. I öronen, i magen, i hjärtat. Bilder har växt fram, visioner har fått form och ett sextiotal människor har utgjort den gemensamma jord i vilken allt planterats.

De senaste veckorna har jag sedan vattnat och vattnat. Vänt ut och in på mig själv. Kramat och krafsat ur. Det finns inte mycket kvar.

Inte heller finns längre en hand att hålla, en vän att åka iväg tillsammans med. Sammanhanget utanför bubblan försvann, det som var min stora tacksamhet och glädje.

Jag står ensam.
Och stolt.
För barnet är starkt, vackert och levande.

Det kan ingen ta ifrån mig.

En annan Edith och jag

Drabbades av "Je m'en fous"-ismen.
Timingen var usel. Ingen vän hade agerat på det sättet.

Först kände jag mig utsatt för en bluff. Nu tänker jag att det mer var ett ärligt försök, som jag tog för mycket på orden. Att det fanns en vilja för stunden. Och att överenskommelsen var inget annat än ärlighet; alltså både det ärliga försöket och den ärliga upptäckten att längtan plötsligt försvunnit. "Out of sight, out of mind" liksom.

Jag har ett val. Jag ger fous du passé.
Ångrar inget, ni le bien, ni le mal
- tout ça me bien ...

Nej förresten. Aldrig någonsin vill jag bli likgiltig.
Eller okänslig och ombytlig. Då väljer jag hellre smällarna, smärtan.

Jag vill bry mig.

Vore jag bara Edith Södergran ...

stillhet
allt rämnade
ljuset fladdrade till och slocknade
dörren stängdes
det blev kallt

undran
som ett chocktillstånd
nu en sorgesång
till måsskri
och lördagsskratt

jag ristade ditt namn i min bröstkorg
nu pulserar saknaden
men en hinna ska lägga sig till skydd
och kvar bär jag dig
som inget annat
än
ett
ärr

Dåså!

Jag kan se mig segla med fladdrande lockat mot ett öppet hav. Eller följa med i mjuka kurvor längs en okänd landsväg. Vandraren i mig väcks på nytt, nu finns bara framåt. Lätta, fjädrande steg.

Jag tittar inte bakåt.

Att dressera demoner

Tekniken är förstås att inte vara för mjuk. God ska man vara, men inte så snäll att man är undergiven. Öppensinnad är bra, men inte möjlig att såra.

Säkra sömmarna runt lappen som skyddar det skadade området. Håll en aning distans. Värna om dig själv. Lyft blicken och ställ in siktet längre bort. Gå din egen väg, utan beroende och behagsjuka.

Så hälsar jag dagen med stadig blick, reser mig ur svettiga lakan och ger mig ut för att fortsätta min resa. Allt är bra.

Junikväll

Satt en stund i parken utanför det gamla trähuset. Var lite omtumlad efter ett samtal, behövde sluta mig mot omvärlden, så där som en organism som skyddar sig genom att dra ihop, dra in, vända sig bort. Dessutom var det en ljummen kväll, mättad av gräs- och blomdoft.

En man kom emot mig. Han såg sliten ut. Hej kompis, tänkte jag.

Men så började han prata med mig:

- Du ... har du några droger eller så?

- Va? Ähm ... nej.

- Ingenting?

- Nej, jag tycker inte om droger. Håller inte på med sånt.

- Då får jag gå till sjukhuset då ...

Han gick. Jag önskade verkligen att han skulle få hjälp, men kanske inte på det sätt som han själv tänkte sig.

Sen gick jag in, hamnade i soffan och slängde i mig en påse kola i någon slags tröst alternativ belönings-princip.

Och då slog det med att jag hade ljugit; jag höll visst på med droger. Fast mina finns att köpa på Ica.