"Utan snus försmäkta vi på denna ö"

Jag väljer mellan tre efterrätter just nu:
Citron- & limepaj, Chokladmousse eller Hallonglass? Tar med mig till allt. Man vet aldrig.

Termobyxor framlagda, svart sammets-top packad. Raketer står på inköpslistan.

Snart drar jag iväg till vänner bland snötäckta klippor och djupfryst hav. I natt har vi mörkret över oss. Imorgon kallar vi året vid ett annat namn.

För mig är varje dag en ny möjlighet.
Idag, imorgon.
Nu.

Sköt om dig, du som läser.
Låt inte mörkret ta dig. Tänd ett tomtebloss istället!

Fråga alltid VARFÖR!

Tv4-nyheterna igår:

1/3 av den plast vi sopsorterar återvinns aldrig utan bränns upp. Långt reportage. Grafiska staplar: ja titta, 30 procentsnivån av återvinningsprodukter åker ner till 19 %. Rubriken var: Sverige är inte det föregångsland på miljöfrågor som det säger sig vara.

Och så på slutet: en kvinna säger, i förbigående, att det vore bra om man lärde folk att återvinna på rätt sätt. Slut på reportage.

Först tänker jag "Jaha?". Sen blir jag förbannad.
INTE EN ENDA JOURNALIST FRÅGADE:

- Varför bränns den sista tredjedelen upp, i stället för att återvinnas?

Det enda ett sånt här reportage leder till är att färre sopsorterar. "För det har man ju hört på nyheterna att allt bara bränns upp ändå."

Jag hör ofta att det inte är nån idé att sopsortera; "kommunen bränner ju allt ändå". Och jag blir lika upprörd varje gång. Människan är i grunden lat. Enklast är att tänka egoistiskt och kortsiktigt. Genvägar är det bästa vi vet.

Själv ska jag sortera ÄN noggrannare från och med nu.

Och du: lägg inte i fel behållare. Läs noga på paketen hur de återvinns. Tvätta ur allt. Lämna sopsorteringsstationen snygg. Låt dem inte bränna upp det som kan återvinnas!

Vi har bara en jord.

3 1/2 dag

• Ett byggt och stylat pepparkakshus. Tillika ett knäckt och uppätet.
• En klädd julgran.
• En himmelsk kalkon och ett antal utsökta julbord.
• En len soppa.
• En frisk fruktsallad.
• Ett Versailleskt godisbord.
• Ett årligt Monopolspel, två skrattrika omgångar av favoritspelet Race, fyra vik-historier, tre roliga gubbar & två prinsessor med varsin tillhörande prins.
• Två pulkåkningsutflykter varav en med varm choklad i termos.
• En vandring över hängbroarna i naturreservatet.
• En Kalle Anka.
• En filmvisning.
• En balett.
• En något bullrig tomte med imma på glasögonen och skägg i hela ansiktet.
• En mängd julklappar och ett antal fyndiga rim.
• En magnum Champagne.
• Två paket tomtebloss.
  
• Långdans, Hej tomtegubbar och Räven Raskar.
• Utö, Norrlands gubbar och snaps som färdats runt jorden.
• Små barn under täcket på morgonen, närhet till större barn på kvällen.
• Spikmatta, massage och sårvård.
• En kärleksfull, lekande, generös, vårdande, samspelande, skrattande familj med ovanligt starkt kitt.

Dan före dan

Sådärja.
Då har jag gjort chokladkola och köpt mintkyssar.
Slagit in paket.
Skrivit julklappsrim.
Hängt årets coolaste nykomling - en flygel - i granen.
Ätit glöggtryffel på Riksdagshuset.
Bytt julklappar med vänner.
Skänkt pengar till BRIS, Stadsmissionen och Rädda Barnen.
Skickat digitalt vykort, för miljöns skull.

Dessutom har jag lyckats steka fyrkantiga köttbullar.
Det ni!



Och jag tindrar och småler och sjunger högt tillsammans med Barbra Streisand. Det är goda dagar just nu.

"Ursäkta, en fråga - "

Jag riktar blicken rakt fram, ser målinriktad ut och går med snabba steg - det hjälper inte. Låtsas läsa nåt på mobilen - det hjälper inte heller. Ibland duckar jag, rent fysiskt - men det gör ingen skillnad... Jag blir alltid uppropad av salt- och nagelfilsförsäljarna i min galleria. Och det har pågått i flera månader.

Missförstå mig inte, det är bra produkter. Men jag vill inte stå där och bli filad eller skrubbad. Jag vill vidare, jag har en plan för mitt besök i shoppingcentrat.

Så idag. Igen. Såg den lätta lutningen över disken, märkte hur hon tog sats.

"Ursäkta, en fråga -"

Då tog jag tjuren vid hornen, gick jag fram till henne och sa:

"Du, jag försöker ta mig förbi er varenda gång. Nej, jag vill inte svara på en fråga, jag vill inte visa mina naglar och jag vill inte köpa en ask med salt från Svarta Havet. Hur ska jag kunna handla i den här gallerian, vilket jag ofta gör, utan att behöva kämpa för att komma förbi er obemärkt?"

Hon blev alldeles stum och bad flera gånger om ursäkt. På tillbakavägen från mataffären bara stod hon där, vid disken, och pysslade med sina burkar. Inte ett ljud.

Undrar bara om hon känner igen mig imorgon när jag ska ta en sväng till systemet.

I natten

Nej, jag glömmer inte.
Jag tackar.

Tackar för allt jag fått, alla jag mött, allt som kommit mig till del.

Lägenheten är tyst och innerlig. Granen glittrar, doftar skog och gemenskap. Bryr mig inte om julgardiner eller såpade golv, bara mina käraste. Vägrar stress. Vägrar kommersialism. Nu handlar jag inget mer - nu skänker jag.

Och nu ler jag mig genom de sista dagarna innan vi ska kura framför kakelugnen. Det har varit ett bra år, det ska inte få en sista bitter eftersmak.

*

mitt ögas mjukhet
min värme
blir din kärlek

*

Kias frågor

En läsare och vän gav mig fler frågor, bra frågor som jag nu funderat länge över...

Vilka tre egenskaper hos dig, uppskattar du hos andra personer?
Generositet, humor och förmåga att se helheter.

Hur rankar du dig själv på din egen prio-lista, och mellan vad?
Det fanns en tid när jag rankade mig själv längst ner, alltid. Nu rankar jag mig väldigt högt, men aldrig på bekostnad av nån annan. Jag har mig själv - behöver inte prioritera mig själv. I toppen på min lista kommer barnen och arbetet - men, som de säger i säkerhetsinstruktionerna innan en flygning: "Om du reser med barn, hjälp först dig själv och sen ditt barn." En syresatt förälder är en bra förälder.

När visste du att det var operaregissör du ville bli och inget annat?
O – jag vill bli (och är) massor av annat! Men jag upptäckte att jag tyckte om att umgås med sångare och musiker första gången 1995 - många har en naturlig lyhördhet och samarbetsförmåga, man kan inte bara se till sig själv i ett musikaliskt sammanhang.

Två blankobiljetter: vilken operaföreställning går du på?
Poulencs "Karmelitsystrarna". En makalös berättelse om mod.

Lögner är skit. Men vad får dig att ljuga?
Jag kan säga att en maträtt är god eller att jag blir glad för en present t ex, för att inte såra. Men det kanske mer kallas en bluff i det sociala samspelet än en lögn? Riktig, verklig lögn ger mig ångest. Jag har lovat mig själv att aldrig mer ha med lögner att göra - inte själv och inte som orsak till.

Tack för frågorna Kia!

Intervju med mig själv

Vad är du mest rädd för?
Att stagnera och bli likgiltig.

Vilka egenskaper uppskattar du mest hos en man?
Tankeskärpa, empati och lekfullhet. Plus avsaknad av hierarkiskt tänkande & agerande.

Vilka egenskaper uppskattar du mest hos en kvinna?
Tankeskärpa, empati och lekfullhet. Plus självdistans.

Vilken nu levande person beundrar du mest?
Alla som strider för mänskliga värden såsom rättvisa, jämlikhet och frihet.

Som barn, vad ville du bli när du blev stor?
I min dagbok från lågstadiet finns en anteckning: "När jag blir stor ska jag åka till Afrika och dela ut apelsiner".

Vad gör du om tio år?
Skriver en bok. Äntligen.

Vad är du mest stolt över?
Två fantastiska döttrar, lysande unga människor.

När grät du senast?
I måndags: Lucia... Jag har lätt till tårar. Och till skratt.

Ljuger du?
Livet har lärt mig att lögner är skit. Men tystnad och tålamod är viktigt - bara man strävar efter att vara en hederlig och rak människa.

Vad önskar du dig av 2011?
För världen: mer godhet, mer värme. För mina nära: hälsa och sol på nosen. För mig själv: det är min hemlighet.

Så här blir det när jag inte har nån bra idé... Saknar du en fråga? Skriv i kommentarsrutan!

Hög på hög...

Kaos är min närmsta granne och jag sorterar livet i högar för att hålla sams i portuppgången:

• söndagens lustfyllda medhjälp
• måndagens logistik som inleddes med skrapning av bilfönster kl 06.15
• tisdagens deadline
• onsdagens årliga stora springa-i-trappor-och-svara-på-hundra-frågor projekt.

Torsdagen tar jag hand om på torsdag. Liksom de andra högarna: tvätthögen, diskhögen, dammhögen, räkningshögen och återvinningshögen.

Det är roliga tider; lucia och jul och mer lucia och opera och turistbroschyr och rollbesättning och bildarkivering och fotografering och tidsplan och översättning och -

Julklappar? Nå, det är väl långt kvar ännu. Eller?

Rus!

Cher Nobel! Du som ville hylla kreativitet, forskning, landvinning - för mänskligheten, för utvecklingen. Din sprängkraft känner vi, din kärlek till litteraturen anar vi, din insats för framtiden har vi tveklöst förstått, trots det motstånd din sista önskan först mötte. Nu är du en av vårt lands stora förebilder, och vi sitter i frack eller balklänning och ser ditt porträtt omgivet av blomsterprakt. Stolta. Rörda. Respektfyllda.

Vi startade hemifrån kl 15, men fick ändå kliva ur bilen och småspringa sista biten på en stillastående Sveaväg. Prisutdelningen var intressant med Gluck som musikalisk höjdpunkt - även om förklaringen av ekonomipriset kändes luddig. Eller var det kanske värmen som gjorde mig dåsig just då?

Middagen! God champagne, framför allt. Mario Vargas Llosa lång och stilig men med barnets storögda blick på omvärlden - jag grät under hans tal. Egerbladhs vardagslek med festens tre delar: priset, den högtidliga middagen, den avslappnade dansen. Tiden flög, jag hann inte äta upp rätterna för alla goda, roliga, djupa samtal - jag satt vid "kulturbordet" sa man mig. Vid min sida en levnadskonstnär och kulturens eldsjäl som bjöd till lekfull dans och champagne i baren. Dotter N glittrade - "jag är i klänningshimlen!" Och se där: släktingar - vänner! Lite mer dans. Lite mer skratt. Lite mer champagne.

Vi blir ett gäng som får åka med min kavaljer till efterfesten på Handelshögskolan. I Narnia fann vi akrobater, chokladfontäner och Koskenkorva, i Törnrosas rum massage, cupcakes och champagne. I Rödluvans skogsdoftande värld hittade vi mer Koskenkorva, nu med lingon.

Och ja, jag har ätit friterade grodlår för första gången i mitt liv. De såg verkligen ut som du tänker att de ska se ut. Sega och salta. Goda, som en blandning mellan torsk och kyckling. Ändå: jag tror jag föredrar torsk. Eller kyckling.

Dans och dans och whiskeyfudge och mer drinkar - allt gratis, allt sponsrat. Och så vips tar drömmen slut, vi kliver ur taxin strax före kl 06, lätt snurriga, lätt fotömmande men mycket mycket glada.

Idag har jag ont i huvudet. Men, min käre Nobel - det var det värt!

Det närmar sig

Hittade Aftonbladets Nobelblogg. Vi har lite olika ingång till det hela, den bloggerskan och jag. Hon publicerar bild på sina skor, går till frisören samt köper trosor som håller in magen. Jag läser Mario Vargas Llosas Nobelföreläsning, försöker kunna uttala namnen på pristagarna och tränar på gym.

Men nu har jag faktiskt målat naglarna. Går alldeles utmärkt att skriva - lite så där sexigt sekreterarmässigt!

Tags Nobelpriset, Nobelfesten

Äsch då -

...kom av mig i bloggandet. - Jo, jag mår toppen, lätt i sinne och kropp. Varje smak är ännu en sensation.

Skriver. Filar på översättningen. Vill inte behöva en ton mer än vad kompositören gett mig. Vägrar felaktiga betoningar och onaturlig språkföljd. Kan sitta en kvart och välja mellan 'alltid' och 'ständigt'.

Lagar trerätters middag till käraste m&p: pimpade räkor på salladsbädd, thaigryta med grön curry och frukt med tjinuskisås.

Och så ställer jag in siktet mot fredag: balklänning check, smycken check, väska & skor check, anmäld till efterfest check. Betraktelse av världens mest filmade måltid kommer om några dagar. Jag är tillbaka då!

?

- och jag blundar och väntar och stillnar och fylls
och för varje pulsslag föds en stjärna
för varje rysning en planet

utan kärlek vissnar människan
utan musik tystnar hon

Avslut & summering

Min fastekur var en fem-dagars. Det kändes nästan lite vemodigt fredag kväll att inte längre behöva sitta där med inget annat än två glas och en kopp framför mig. Ändå vaknade jag flera gånger av ett sug i magen den natten - inställd på att få börja tugga igen.

Men det fanns lite kvar i flaskorna, så under helgen har jag kört halvfasta kompletterad med frukt och grönsaker. Mer än så behöver jag inte - eller?

Ett vet jag, jag har inte saknat:
Kaffe
Alkohol
Godis
Fikabröd
Glass
Kött

Jag har saknat:
Knäckebröd
Avocado
Ostar (chevre, halloumi, mozarella, brie!)

Ikväll lagar jag en klar grönsakssoppa, klappar mig själv på kinden och tänker att jag måste komma ihåg att njuta av det jag stoppar i munnen. Det är inte bara bränsle.

Som Anton Ego säger i Råttatouille:
I don't like food. I loooove food.
And if I don't love it - I don't swallow!

(obs! citatet redigerat några dagar efter publicering, efter rättelse från Råttatouille-expert no 1)

Fem dagar av mitt liv

Dag fem: skriver, skriver, gråter, ler och dansar lite

På min femte fastedag har jag haft ett enormt flow. Satte punkt för hela översättningen kl 16.15 - med tårar i ögonen, drabbad av slutscenens knytnävsslag... barnet som slits itu. Renheten i musiken. Enkelheten i texten. Tror jag förvaltat det rätt.

Med musik i bakgrunden skuttar jag runt och avslutar veckan. Gör en och annan piruett. Dammsuger mitt vackra hem. Tänder ljusen i fina pappalampan som numera hänger rakt. Förbereder glassdrink för fredagsgänget som ska knö in sig framför Idol. Själv ska jag njuta av druvjuice.

Mår toppen! Och tackar för underbar påhejning av kära vänner som läst och kommenterat.

Faktum är; vi äter betydligt mer än vi behöver. I den här delen av världen.

I dessa fastetider

Dag fyra: ut med skiten bara!

Nu inleddes den stora avgiftningen på allvar. Jag kände det i tinningarna, i strupen, i diafragman och i buken. Märkligt (och nu ber jag känsliga läsare sluta läsa, för nu upphör jag att vara en fin och civiliserad bloggare) hur mycket som kan ligga på lut i en tarm. Om man åt sist i söndags, och då väldigt lite, vad är det då som kommer ut torsdag eftermiddag? År av överblivna restprodukter!

I mataffären passerade jag ostbollar, chipspåsar och kexchoklad. Och fast jag var lite ämlig skrek hela min kropp: Neeeeej! Stoppa inte in sånt i mig mer! Vill inte ha! Vill inte ha!

Det var på sätt och vis den tuffaste dagen idag. Men också den bästa. En del av den livsviktiga kärleken till sig själv är att vara snäll mot sin kropp.

Idag kände jag att jag kommit en bit på väg.

Nu är det jul igen.. (Utan julmat. Utan mat överhuvudtaget.) och julen -

Dag tre: den stora toalettpappersförbrukardagen

Nähä, ännu ingen huvudvärk eller frossa eller molokenhet. Är glad och alert, lite trött i ögonen bara efter en natt med täta uppvaknanden. (När man dricker mycket måste det nämligen ut igen.)

Vaknade 2,5 liter vatten lättare. Mindre hungrig idag. Lätt att arbeta, fick gjort allt det jag tänkt. Och kände mig så pigg att jag dessutom åkte iväg och tränade med A: en halvmil på Crosstrainern, utan att blinka. Efteråt vansinnigt sugen på en av de där bananerna som låg på disken...

Lagar fläskfilé och potatisgratäng åt tjejerna.
Och 1 dl grönsaksjuice, 4 dl kokande vatten och 1/2 buljongtärning till mig... Gourmetmiddag!

Andra bloggare om fasta

...varar än till påska?

Dag två: knorrande tisdag

Trodde andra dagen skulle vara värst. Men humöret är gott, även om jag känner mig lite som ett knytt som gärna skulle vilja bli klappad på. Fryser inte, men är något matt.

Och konstant hungrig! Lagar falaffel och ris till mitt gäng, det luktar sagolikt.

Dagens intag: så där en halvliter fruktdryck, lika mycket grönsakssaft, nästan en liter buljong, 5 koppar örtthé och massor av kroppstempererat vatten.

Dagens arbete: satte nöjd punkt för bearbetning av översättning akt 1. Konstaterar att jag alltså inte måste äta för att kunna arbeta... - Tänk vad mycket tid jag kommer att spara!

...men det var inte sant, men det var inte sant, för däremellan...

Ja, just det ...kommer fastan.

Dag ett: idag.

Motiverad och undrande på samma gång. Jag har inte fastat sen jag var drygt 20. Försökte en gång för så där 10-15 år sen men frös så att jag blev yr, och avbröt. Hur kommer jag reagera den här gången? Blir jag en pest för min omgivning? Hur klara av matlagning till tjejerna på kvällarna? Och är timingen verkligen rätt med minus 10 grader utanför knuten?

Ännu går det bra. Goda frukt- och grönsaksdrycker, fin buljong. Örttéet inget vidare, och glaubersaltet vidrigt. Humöret gott. Det knorrar lite i magen så här på kvällen, - bredvid mig två glas och en mugg som ska göra susen.

Följ mig på min faste-resa i dagarna fem. Eller välj att återvända hit när allt är över nästa vecka. Nu skriver jag om det här. För att inte halka av min bana. För att sätta press på mig att fortsätta. För att om det står i skrift är det på riktigt.

Och du får gärna skicka små uppmuntrande kommentarer om du vill!

Första advent?!

Nej, jag är inte överens med vintern. Inte än.

På facebook läser jag julstjärnestrålande statusrader som doftar glögg och smakar nybakt. Själv gräver jag ut bilen, får vita fingrar och kalla tår. Jag svär inte direkt, men jag har absolut ingen förväntansfull adventskänsla i kroppen.

Ingen tomte har snuddat vid min axel med löfte om ett snart besök. Ingen krans har kravlat upp på min dörr för att viska ett extra välkommen hem. Inga fladdrande ljus smälter undan mörkret.

Jag var i London nyss. Där var det höst. Det gröna, beigea, tegelfärgade slätade ut mina ögon och jag vandrade runt leende. Var nära kära vänner, mötte spännande främlingar. Kände livet pulsera.

Ändå. Det är första advent idag och snön yr som i vilken sagobok som helst... Jag får gå ner i källaren och hämta en stjärna eller två. För så här kan vi inte ha det!

Wasabi i näsan

Jag ska gå på en väldigt speciell fest. Jag ska ha balklänning på mig. Den är starkt turkosblå (vånda, vånda, det vore så lätt att ta en svart - så ser jag ut när jag går på fest - men nu kastar jag mig ut i de starka färgernas landskap. Jag är kort, mullig och har bräckligt självförtroende när det gäller mitt utseende... Men feg har jag aldrig varit.)

Ändå, min syster fåfängan håller mig i handen och viskar till mig att några kilo mindre kommer att göra susen. Och då har jag kommit på det allra bästa knepet: sushi.

Bloggen goes diet med nära på en sushi om dan. Det är förbaskat gott. Riset mättar, fisken berikar, soyan tillfredsställer mitt saltbehov, ingefäran läskar och wasabin - ja, den är bäst av allt. Genom munnen, upp bakom näsan hela vägen till hjärnan och - Ping! Klar i knopp och lite lite mindre för varje dag.

Jag slickar i mig det sista ur skålen och sänder ett tyst tack till japanerna.

Stad i ljus

Snöklädd park. Ljusslingor i träden, skimrande installation av hjärtan och spännande ljusprojektion på kyrkväggen. I övrigt mörkt, lite snöyra i luften. Förtrollande, som i en amerikansk rom-com. När som helst kunde en snöboll kastats emot mig av en lekfull man i duffel och stickad halsduk - i fantasin.

Ögonen ser och förstår: vintern är här, och ja, den kan vara magisk. Men hjärtat skriar: neeeej! Jag är inte klar med sommaren ens! Var det sommar i år? Minns inte. Blev det höst? Svag förnimmelse av klar luft och bländande släpljus. Men när var det? Var befann jag mig när det pågick? Och hur ska jag kunna omfamna vintern om jag inte upplevt varken sommar eller höst, jag som vill leva i samklang med varje årstid.

Svaret är som det är: jag har arbetat mig genom naturens olika skiftningar. Jag har ångat på, plöjt fram, projekterat, ansvarat, dirigerat, snurrat runt i mitt eget ekorrhjul, frossat i pupp-stadiet, bubblan, skyddslapps-seendet. Skyll mig själv. Jag har själv valt.
Skaffa mig ett liv.

Eller... - är det här det liv jag är menad för?

En fontän vattnar bara sig själv

Jag var på Folkoperans uppsättning av Gounods Faust häromkvällen. Den marknadsför sig som en kamp mellan det onda och det goda, med bild på barnboksängel versus fantasydjävul.

Missförstå mig inte, jag tyckte om föreställningen. Andra akten var makalöst bra.

Men föreställningen handlade om något helt annat: mannens svek mot kvinnan och kvinnan som älskar för mycket. Hur han tar till varje knep för att erövra den som hans blick fastnat på. Manipulation, lek, smekning och förkastning om vartannat - självklart effektivt för en längtande själ. Hon ger bort sitt hjärta och tror att de är överens.

Då går han. "Bytet är ju fällt" som en man sa till mig en gång.

Och då blommar den älskande kvinnan: hon ger och ger, sköljer över honom förståelse, förlåtelse, hon tänker att ju mer hon ger, desto större chans att han kommer förstå hur underbar hon är, och ge tillbaka.

I slutscenen gör Marguerite ett val. Inte det goda, som presentationstexten säger, utan sig själv.

"Faust - ett kvinnoöde", hade varit en mer relevant titel. Och jag rekommenderar föreställningen varmt om du har tid innan den 28:e november.

Uppfriskande dröm!

Drömde att jag skällde ut två servitriser på ett konditori till max, eftersom de gett mig en nota på 400 spänn. "Du har ju intervjuat Peter Jöback." Helvete heller! Jag har druckit en kopp kaffe och har aldrig träffat Peter Jöback i hela mitt liv!

Vaknade nöjd: det var härligt att bli förbannad. Behövde det. Men fråga mig inte var jag fick intrigen ifrån. Sätt den på mitt kreativa konto.

Kväll

Musiken i mitt sinne.
Sköljer mig, gör mig sann.
Det som varit blir nu.
Det som kommer finns kvar.
De stränga gränser som jag bevakar så hårt löses upp.

Musiken rakt mot det inre.
En varm smekning mot ensam kind.
Ett skimmer i mörk novemberkväll.
Que gelida manina
- non piu.

Tänkte skriva, men...

Valde tandborsten i stället för pennan.

Mitt liv som svensk film (sann historia, från idag)

Tidig morgon.
N till skolan, strax efter M.
Äter fil i ensamhet då telefonen ringer.

Det är M. Hon har halkat, blivit blöt, är på väg hem igen för att byta kläder, men kommer för sent om inte jag kör henne till skolan, kan jag det? Såklart jag kan.

Strax efter stressad dotter genom dörren, bråttom bråttom, jag slänger på mig en jacka, lämnar nyckeln i låset, startar bilen och väntar in ombytt M utanför porten.

Vrrooooom iväg. M hoppar ur, precis i tid till första lektionen. Kör hem. Ser fram emot att återuppta avbruten frukost och parkerar bilen på vanlig plats.

Men... lägenhetsnyckeln?
Den har ju M.

Så gick det till den morgon jag besökte en högstadieskola utanför Stockholm iklädd pyjamas...

Och nej: jag är inte det minsta rädd för att göra bort mig!

Dessa fantastiska TON's!

Fjorton, arton, nitton - helt otroliga människor i min närhet.

Diskar (otjatade), plockar undan (en självklarhet), köper hem mat som tagit slut (tänker själva), tackar, skrattar, pratar allvar, delar med sig, analyserar, filosoferar och fantiserar.

Dessutom spöar dom mig i frågesport. Jäklar också, jag som betraktat mig som en ganska allmänbildad person. Jag får skylla på medelålders fingrar som inte växt upp fladdrandes över spelkonsoler i blixthastigheter. Hur fasen ska jag hitta grön knapp i mörkret för att kunna svara snabbare än tonåringen? Det går helt enkelt inte.

Erkänner: den unga generationen håller på att ta över.
Och jag är bara stolt!

Take me away

Likt små knott svärmar alla tankar i skallen. En mening kan helt oförklarligt dyka upp från ingenting - som när jag rörde i middagsgrytan under kvällen och tänkte:

Jag är fullständigt klar över att begreppet TÄNK OM... kan ha två helt skilda innebörder.
(Vad jag nu ska med det till.)

Egentligen vill jag ta semester från tankarna - skicka iväg dem till ett tankekollo - ... få vara ifred! Slippa det ständiga surret av prioriteringar, beslut och synpunkter. Vila från uppstickande möjligheter och fantasier. Ta time-out från strategier, ansvar och logiska slutledningar. Pausa problemlösandet och filosoferandet. Inte ifrågasätta allt.
Helt enkelt vädra därinne. Blåsa rent.

Istället vill jag KÄNNA.
Svepas iväg i en känslostorm värre än löpsedlarnas snökaos, vältra mig i upplevelsevågor, sjunka djupt ner i det passionerade varandet.

Eller också vill jag sova gott...

Så:
Godnatt små knott på min dataskärm.
Nu släpper jag er fria att ge er ut i nattliga lekar...

Måste skriva igen - ett måndagsdrama

Tror att sjukhuset i min förort begick ett tjänstefel ikväll.

*

Mörkt, minusgrader, isigt. Jag går ut för att handla mjölk. Hör en smäll, ser att människor på gatan tittar intensivt åt ett håll. Men alla går förbi.

Jag går dit. Där, på asfalten i en nerförsbacke, ligger en kvinna; blodig, sönderslagen, förvirrad. Vid räcket en bit bort hennes förstörda cykel. Den nyhandlade maten utspridd. Skorna har ramlat av: kvinnan är barfota.

Jag försöker hjälpa henne upp, men hon har för ont. Strax efter kommer två unga män, men hon kan inte röra sig. Jag springer hem och hämtar bilen, och när jag kör fram till henne har killarna fått upp henne på fötter. Men hon faller på nytt när de släpper henne för att hon ska gå in i min bil. Blodet rinner ner för ansiktet och klibbar i hennes hår.

Till sist får vi in henne på passargerarsätet. Ingen av oss vet vem hon är, men jag kör direkt till närakuten/vårdcentralen. Inser att jag inte kan ta med henne in själv, för ben och rygg är skadade, så jag parkerar utanför och går in för att be om hjälp.

Sköterskorna pratar i telefon, jag hör något om en toalettdörr som krånglar. Till sist får jag kontakt med en av dem, men bemöts med en utskällning: "vi kan inte bara ta emot henne så där, vi har fullbokat hela kvällen och läkarna är på fikarast just nu. Och jag har 28 telefonsamtal som väntar. Skulle vi ta in henne nu skulle hon ta en timme att plåstra om och det har vi inte tid med." (Jag ser mig omkring: det sitter en person i väntrummet.)

Nähä. Men det sitter en blödande kvinna i min bil som inte kan gå.

"Du får ringa ambulans."

Men min mobil är hemma, jag gick ju bara ut för att köpa mjölk.

Till sist får jag låna deras telefon. Larmcentralen lovar skicka en bil men ber också att få prata med sjukhuspersonalen. De kan åtminstone gå ut och titta på kvinnan (vilket de inte har gjort).

Sköterskan är skitsur. Jag säger lugnt att hon faktiskt inte behöver vara arg på mig, och att jag kan försöka ta hand om kvinnan tills ambulansen kommer. Om jag får låna en penna så kan jag skriva upp hennes namn och personnummer. Gruff gruff. Fy vad jag är besvärlig. För att inte tala om den skadade.

Jag går ut, startar bilen, kör på tomgång och pratar med kvinnan som har fruktansvärt ont. Försöker hjälpa så gott jag kan. Väntar. Hon kvider och jag ber henne berätta historier ur hennes liv.

Så går tiden, i mörkret, i en brummande bil utanför ett sjukhus där en skadad människa inte släpps in. Ett människoöde ges till mig i förtroende, jag vill gråta med henne, men vi skrattar också tillsammans - eller mest jag, hon ler så mycket hon förmår. Hon har jävligt ont.

I hennes matkasse finns en läsk: jag ger henne att dricka. Springer in igen och ber att få en Alvedon, men sköterskan säger nej, eftersom hon inte vet vad en läkare kommer att säga.

Efter en timme kommer ambulansen. Två män lägger min skyddsling på en bår. Ser genast att ena knät är ur led och foten spräckt. (Ändå är det ryggen hon har klagat över - måtte den vara ok). Sköterskan kommer ut och är nu så tjänstvillig så, när hon berättar allt för ambulanspersonalen.

Kvinnan, Gunilla, tar om mitt ansikte med sina båda skadade händer och tackar.

Hon lastas in i ambulansen.
Vi vinkar till varandra.
Vi skiljs åt.
Jag hoppas allt går bra.
Tänker på henne.

*

Faktum kvarstår: Jakobsbergs sjukhus skulle låtit en läkare titta på den skadade kvinnan direkt. Lindrat hennes smärta. Nu fanns min bil, som höll henne varm - men är det svensk sjukvård?

En översättares mod

Till sist gjorde jag det.

Efter att ha suddat blyerts på 60 sidor, där jag skrivit in texten två gånger - först i svagt grå och sen med mättat svart - efter detta stod jag inte ut. Nio timmars oavbrutet arbete vid köksbordet (inte nosen utanför porten en enda gång på hela dan) skapade desperation.

Våghalsigt kastade jag mig ut i ett skriftligt bungy-jump, slängde blyertsen åt sidan och satte tuschet direkt på notbladet. En gång fick jag använda tipex - inte mer.

Jag kände mig mycket modig.
Men har ännu lite kramp i suddaxeln...

November

det är mörkt
jag tänder ett ljus
det är fortfarande mörkt
jag tänder ännu ett ljus
likväl är det grått och dystert

då ser jag på mina döttrar
och allt strålar

Höstlov

Klar morgon. Kaffe i hand. Ännu i pyjamas och raggsockor.

Den ena flickan sover i nya sängen som vi en mörk, lite regnig måndagskväll drog hem från IKEA några kilometer bort. Baxade och bänglade över trottoarer och korsningar. Kämpade med vagnarnas åtta hjul i uppförsbacken. Vi var lite trötta efteråt. Men nöjda.

Den andra sover hos sin hjärtevän. Ändå är hon fullständigt närvarande: kläder ligger överallt på golvet i hennes rum. Det är som det ska vara: hon är hemma.

Jag har tagit semester torsdag-fredag för att vara med mina döttrar. Efter lunch drar vi på en liten biltripp. Två unga kvinnor; varma, smarta, kreativa, lekfulla, vackra, öppensinnade, generösa, goda - mitt livs rikedom. Vi har alltid mycket roligt tillsammans.

Allt blev inte som jag tänkte för 20 år sen.
Men det blev bra.

Som sagt: liv är rörelse och förändring...

"... annars är man bara en liten lort"

... Du är rädd, men du gör det ändå.
... Du känner inte igen, likväl går du vidare.
... Det gungar under dina fötter, men du vänder aldrig om.

Så har jag sett människor bryta ny mark i sig själva, i det projekt som fick större delen av min höst:
Kvinnan som plötsligt börjat le.
Han som växte en meter efter att ha övervunnit sin egen scenskräck.
Hon som slutade klanka ner på sig själv och bestämde sig för att ha roligt.

Efteråt är glädjen och stoltheten och lättnaden stor. Och tacksamheten.

Visst kan vi sitta hemma och undvika allt som skrämmer. Men då händer absolut ingenting!

Liv är rörelse.
Liv är förändring.
Liv är att känna sig levande.

Jag hade en man mellan benen idag

Det har faktiskt inte hänt förut. I alla fall inte på det här sättet.

Först bugade han, sen klättrade han upp mellan mina ben och satte sig helt lugnt i skräddarsits. Där låg jag i mjuka bomullskläder i asiatiskt snitt och kände hur mitt ena ben lyftes för att läggas i hans knä.

Sen började han att vrida och vända på varenda led i min kropp. Gång på gång tackade jag min skapare för att jag är så vig - såsom när han bände mitt knä inåt och nästan satte sig på det. Eller när han körde sitt eget knä in i mitt lår och balanserade över hela mig.

Och så pågick det. Mjukt som en katt klättrade den tyste mannen runt på mig, tryckte och drog, bände och töjde. En gång satt han på alla fyra på min rygg, med tummarna djupt ner i mina spända skuldror och knäna på min bak. Han drog i mina fingrar och tår, krafsade intensivt i håret och gnodde mina örsnibbar. Som en polis bakband han mina händer och lyfte mig sen med full kraft upp från britsen.

Det var min present till mig själv: äkta thaimassage. Helt ljuvligt. Billigt dessutom: en och en halv timmes brutalt hanterande av min kropp kostade 400 kronor.

Men nu har jag lite ont i knäet ändå...

Homo Ludens ni vet

Var kommer idéerna ifrån?

Nån skrev en gång att kreativitet uppstår i konflikt. Eller i kris. Det vill säga nåt måste vara fel slash saknas slash strävas efter för att den kreativa strömfåran ska fyllas av energi. Att det lugna livet inte skulle ge utrymme för att forma nytt - möjligen förbättra det som redan är.

Jag har aldrig bråkat mig till konstnärliga resultat, inte med andra människor. Och när jag bråkar med mig själv tappar jag all kraft, därför försöker jag vara hederlig också mot min egen person.

Min kreativitet föds ur lek. Leker gör jag om jag känner mig avslappnad. Avslappnad blir jag om inget eller ingen hotar mig.

Så för mig får gärna konflikterna va'.

Kärlek o knark o kommunikation

Njuter av att arbeta med bra människor. Två killar på ljus, två på ljud, en scenmästare - och så ensemblen: 50 personer plus 6 musiker i diket.

Scenen är djup, luftig, golvet nymålat, fonden djupt sammetssvart - inga trasor, inget halvdant. Röken skapar rum, strålkastarna målar. Magi uppstår - jag är för alltid teateratmosfärs-knarkare, fast i beroendet sen tidig tonår.

I salongen med 500 platser rör jag mig från sida till sida, bakåt och framåt; jag är publiken innan publiken kommer. Mindre än en vecka till premiär. Alla längtar. Några nojar en aning. Det är som det ska.

Jag är gladare när jag får repetera än att bara administrera. Nästa vecka är jag tillbaka i projektledning på heltid. Då ska jag minnas lekfullheten, bilderna, samspelet och berättandet. Bildbeviset finns på mina lår: enorma blåmärken från salongsstolarnas hårda armstöd.

Jag älskar teater.

Kall dag

Morgon: läser Maria Wine.
Dag: projekterar, samlar tankar, skriver.
Kväll: repeterar.
Natt: fryser om fötterna.

Gillar Wine skarpt. Har bra koll på projekt och tankar. Måste skriva. Älskar att repetera. Men är inte särskilt förtjust i att frysa om tårna. Iklädd två par raggsockor undrar jag lite stilla när de tänker sätta på centralvärmen i lägenhetshuset...

Höstsol

Livet är fascinerande.
Liksom en människa som har umgåtts länge med livet: så vansinnigt spännande att möta ögon som både bländats av framgång och grumlats av gråt.

Och jag gläds åt att de finns de som jag har en lång historia med. Även om vi inte ses ofta. Även om det är en människa som jag egentligen inte känner.

En stig korsades på nytt.
Ett frö från längesen darrade till en aning - av liv.

Idag fylldes jag av en stor ömhet.

Värdering pågår

Andrahandsvärdet för en bil är inte mycket att hurra för. Däremot kan andrahandsvärdet för konst och antikviteter vara riktigt vinstgivande. Många viner mår bra av att lagras, även om flaskan blir dammig och grå. Hus och lägenheter slits, ändå ökar de i värde.

Men hur är det med mig? Jag blir klokare, friare och mer levnadskunnig för varje år - mitt andrahandsvärde borde vara ganska högt. Så tänker jag när jag ser mig i spegeln: rynkig, ärgad, dallrig och definitivt bättre begagnad.

Undrar vad Bo Knutsson skulle säga?

Aktivt val

Förra veckan var tuff.
Jag repeterar: förra veckan var tuff.
Visste inte att jag skulle bli så däckad av det kirurgiska ingreppet. Grät och stirrade i taket om vartannat, ville ha mat, vatten, omsorg - men kunde inte röra mig ur fläcken.

Ringde sjukvårdsupplysningen som sa "alla upplever smärta olika, ta en Alvedon" - men jag hade ju redan receptbelagda. En vän tipsade mig till sist om en pillerblandning som gjorde susen.

Den här veckan började lika illa. Laptopen, mitt viktigaste arbetsredskap, ville bara inte vakna. Trots fulladdat batteri. Jag blev iskall. Sen rädd. Höll på att rasa ihop i nån slags pöl, ömsom svärandes, ömsom snyftandes.

Men så tänkte jag:
Jag kan inte påverka allt som händer mig i livet.
Men jag kan påverka hur jag reagerar på det.

Slutade oroa mig.
Gjorde mig en god latte.
Målade lite eyeliner.
Gick en sväng runt kvarteret, höstvind i lungorna.
Tog bilen till en mac support.
Klev in; lugn, glad och rätt söt.

"Ja, nej, konstigt, batteriet är fullt, du får lämna in datorn, men vi skulle ju kunna prova först."

Bzzzt. Datorn surrar igång. Märkligt - för några timmar sen var den död.

"Den går ju bra, vet inte vad det kan ha varit. Ja, du får väl ta hem den igen. Men om du vill kan jag dubbelkolla batteriet när du ändå är här."

Lite mix med USB sticka (dom har nåt och vet nåt som inte jag har eller vet) sen kommer en stor röd ruta upp på skärmen:

BATTERY DAMAGED

Ser man på.
Köper ett nytt, åker hem, solen skiner och jag ler.

Självömkan föder ingen framgång.

Ibland måste du ge dig

okej tjejen, så här gör vi:
sätt fingrarna på tangenterna
blunda
töm skallen
låt det bara komma
och du ska se att ut flödar den vackraste text
ord som sjunger
sida vid sida ett hav
utblick
vidablick
allt du rör vid

men
-
vaddå?
gick det inte?
nå gå och lägg dig
du märkliga tröttsamma högpresterande
lilla människa

Feghetens logik (grunden till ett kallare samhälle)

Det är slut på arbetsveckan.
Folk jagar runt på stan, köerna i mataffärerna är långa. Först måste middan fixas, men sen hägrar soffan, TV'n och det välförtjänta glaset rödtjut.

En mamma gnäller högljutt på sin son i sportaffären. Han är inte riktigt nöjd och hon är stressad: klart grabben ska ha nya gympaskor, men måste det vara så krångligt? Hon låter expediten veta hur jobbig sonen är. Jag hör. Pojken hör. Han blir ledsen, han vill bara ha skor som inte glappar. Hur kan han veta att man måste dra åt skosnörena?

Jag får en tår i ögat.

Var jag sån mot mina flickor? Lät jag så arg, så irriterad, tyckte jag att dom tog för mycket av min tid, min ork, mitt utrymme? Jag minns inte det, jag tror att jag var en snäll mamma. Oftast glad. (Kanske inte under de svåra åren, men i botten är jag just en snäll och glad person.)

Vill sätta mig hos pojken och hjälpa honom med skorna.

Vill klappa mamman på armen och säga att hon kan gå lite ärenden medan jag fixar det här. Eller bara åka hem och ta ett bad - jag kan köra hem grabben när vi är klara.

Men jag gör inget.
För vem är jag att lägga mig i?

1177

Försökte få fram vad jag ville på telefon. Gav upp rätt snart; hon var snäll men hade inte en aning. Hon kunde ju inte veta hur långt inne det satt, beslutet att ringa. Hon kunde förstås inte veta att jag skulle själv försöka allt innan jag bad om hjälp. Nu var det på riktigt, men hur skulle hon förstå?

La på. Satte på kaffe. Tog en chokladbit.
Insåg: jag har ingen, bara mig själv.
Det är väl fan om jag inte ska klara av det här.

Filéad, rensad och ihopsydd

Tog bussen till Rinkeby och möttes av livliga, uttrycksfulla människor som fyllde mig med värme.

Tre mörka skolpojkar visade mig ivrigt en eventuell blodpöl på marken. På caféets uteservering satt en grupp män med käppar och roliga hattar. Mataffären, med arabisk text i skyltfönstren, sålde spännande bakverk täckta av socker. Grönsakshandlaren förklarade glatt med kraftig brytning vägen dit jag skulle. Det var som att vara utomlands. Ändå i Sverige - och jag tycker om det.

Och hela mitt jag försöker utstråla: förlåt mig. Jag är inte en av de 5,7 procenten. Jag står på er sida.

En timme senare vandrade jag där igen, öm efter kniv och stygn. Doktor Branko hade under sitt lugnande, trygga skratt skurit bort en aterom som krånglat sen i somras. Att apotekaren bar slöja gjorde mig inget; hon var kunnig och vänlig. En mörk man höll bussen åt mig, då han märkte att jag inte kunde springa så fort.

Kära ni som flyttat hit från andra kulturer: ni är välkomna och ni är viktiga. Ikväll tar jag mig till Stockholm City för att visa vad jag känner i handling. Med starka värktabletter i väskan.

2/10

Wrroooom!
Racerbåten tar oss ut över havet, på spaning efter hägrar och horisont. Sen grillar vi korv utanför stockhuset, plockar svamp och spelar kubb.
Det är nästan som en sommardag.



Och så kommer mitt djur, sätter sig på min hand. Jag har kameran i den andra och lyfter den för att ta en bild; ett bevis på att än en gång har en trollslända sökt upp mig. Men rörelsen skrämmer den en aning, och den flyttar sig till en av stockarna istället.



Det kanske är den vackraste höstdagen hittills.
I alla fall för mig.
För jag är på ön med tre fina ungdomar, en dag när solen målar skogen och havet gyllene inför våra ögon.

Humus

Vännen gick med korg och svampkniv:
"Det här är inte att plocka, det är skörd."

Jag la mig på rygg i mossan
önskade att jag sakta kunde förmultna
bli till förruttnelse
och för alltid bli kvar i skogen.





Sen återvände jag till verkligheten
gav mig in bland stammarna
och stampade på varenda röksvamp jag fann.
Poff bara!

Idag - Nu - Här

De är så många; tiggarna, uteliggarna, alkisarna. Jag försökte först stötta, men fick begränsa mig - inte så mycket för plånbokens skull utan för hjärtats. Det slet och sved varje gång eftersom jag visste att nöden var betydligt större än vad min femkrona skulle kunna rätta till.

De senaste åren har jag valt att ge pengar till de som anstränger sig. På sitt sätt. De kanske musicerar, dansar, eller håller nåt slags tal - jag bryr mig inte om munspelandet bara är ett enda in- och utblåsande, dansen märkligt vinglig eller de högljudda fraserna sluddrigt obegripliga. Finns där ett engagemang möter jag också upp med mitt.

Men idag stannade hela livet upp.

Han satt, orörlig, på sina knän mitt i Stockholm city. Händerna höll han framför sig, som i bön. Kroppen lutade en aning åt sidan och huvudet låg på sned. Han såg så sårbar ut. Så innerlig. Och så utsatt. Som en skulptörs gestaltning av människans sista utväg; snälla snälla ni... hjälp mig.

Jag gav.
Då vände han sin blick mot mig.
Ögonen var klart blå.
Tack, viskade han.

Och aldrig nånsin har jag hört en sån avgrund bakom det ordet.

Vuxenpoäng? Full pott.

• Folke Filbyter
• Malte
• Gullan
• Sirius Black
• Göran I
• Göran II
• Bella

och nu:

• Persson

Det är de bilar som har passerat genom mitt liv. Avståndet mellan min första bubbla utan kupévärme och med en startmotor som behövde kortslutas innan nyckeln kunde vridas om (dvs lägga sig på rygg och kravla in under bilen med en skruvmejsel i hand) och Persson är enormt.

Nu glider jag fram som en helikopterförare och knäpper nyfiket på alla knappar. En är min favorit: bränsleförbruknings-mätaren. Och vet ni... jag nästan halverar mina utsläpp numera. Vuxet va?

Ubuntu

Fick ett mail av en av mitt livs första mentorer. Vi lärde känna varandra för 28 år sen och har hållit kontakten till och från genom livets vindlingar. Nu är vi sammanlänkade via facebook - forumet där man kan åter-lära-känna en vän från förr genom att läsa hans eller hennes statusar och kommentarer.

Till mig skrev han: du är empatisk och konstruktiv. Jag blev glad. Och kände igen mig.

Samtidigt tänkte jag att jag vet minst en person som en gång varit mig mycket nära som skulle använda helt andra ord för exakt samma egenskaper i min karaktär: känslig och dominant.

Vi är som vi är. Det är en fråga om tolkning, om betraktarens öga.
Vi blir till människa ibland andra människor.
Och vi vill vara hos dom som uppskattar oss, som tolkar oss såsom bra personer.

Dom andra, dom kan vi gå vidare utan ...

UBUNTU.

Tag ubuntu

Nattvakt

Minns en augustinatt för några år sen. Jag skulle gå bryggvakt tillsammans med en annan från båtklubben - en främling. Det visade sig vara en ung kille, och vi spelade kort mellan turerna med ficklampa.

Så började vi prata om annat än trumf eller stick. Och min mage knöt sig när det kom fram att han var FÖR dödsstraff. På fullaste allvar. Ett tag visste jag inte hur jag skulle hantera situationen; kolmörk natt, vi två ensamma bland guppande båtar - där gick jag med mitt patos för människans värde, jag som skrivit och fått uppfört ett verk på just det temat. Det omöjliga i att kvitta död mot död.

Andades djupt och började sen både lyssna och bemöta. I soluppgången skiljdes vi som vänner - killen hade ärligt och uppriktigt nyanserat sin åsikt. Han kunde inte längre hitta ett enda skäl till att man i lagens namn skulle få ta livet av en människa.

På det sättet vill jag bemöta rasisterna. Det kräver ork och mod och kunskap. Och det kräver att jag inte är ensam - för även om min bryggvaktskollega hade "bytt sida" klockan 05.30 är det inte säkert att han skulle kunna hålla sig kvar där när han mötte sin trygga grupp, sin sociala tillhörighet.

Men tänk om de andra killarna i hans hemvärnsgäng samma natt hade vandrat runt med varsin humanist...

Från bomberjacka till kostym & slips

Klicka här för att komma till tidskriften EXPO's bildspel om Sverigedemokraternas bakgrundshistoria...

Och här för att se vilka de är som kommer att sitta i riksdagen fyra år framöver.

Citat, från några av dessa riksdagsledamöter:

... om inte familjen återupprättas där man lägger om hela den ekonomiska familjepolitiken. En familjepolitik som går i takt med människans biologi, och där jämlikhet betyder respekt och ett värdesättande av varandras olikheter. Sverige behöver en fredstid för att lappa ihop sina krigsskadade efter feministernas skoningslösa härjande ...

... Ingen skall dock tro att kulturradikalerna kommer att nöja sig med denna landvinning. När striden om homoäktenskapen nu är vunnen lär striden om polygami och syskonäktenskap inledas på allvar och det förefaller helt otroligt att inte också dessa samlevnadsformer kommer att bli välsignade, inom en inte alltför avlägsen framtid ...

... Vi vänder oss mot det moraliska förfallet i samhället ...

Det är dessa individerna som nära 6% av landets befolkning ansåg vara de mest lämpade att besluta hur vårt samhälle ska skötas och se ut.

Svall

Rädda människor är det farligaste som finns.

Känslorna är starka i media, på nätet, på gator och torg: "Plocka bort mig som din facebook-vän om du röstat på SD". Ordvalen hårda: "Vi kommer inte att ta i dom med tång". Lars Ohly vägrar sätta sig i sminklogen för att Jimmie Åkesson är där. Folket stänger dörrar och går undan. Ingen konfronterar, debatterar, ger motstånd. Jag tror att vi är rädda.

Räddast av alla är Sverigedemokraterna. Rädda och revanschlystna. Björn Söder berättar i en radiointervju hur hans helsvenska högstadieklass fick bära skulden för konflikter med invandrargrupper. Han måste varit en mycket rädd tonåring. Både för de främmande jämnåriga och för de vuxna som skällde på honom.

Ohly missade möjligheten att i direktsändning konfrontera Åkesson, och låta alla se hur otroligt lite partiet har att komma med. Förnekelserna ger motsatt effekt. Vi måste våga mötas öga mot öga, moget och sakligt. Ta tjuren vid hornen. Det finns inget annat sätt.

Själv börjar jag nu.
Fast jag är lite rädd.

Tags Jimmie Åkesson, Sverigedemokraterna, rasism, rädsla

Valnatt

Jag följer valvakan med stort intresse. Min mage knyter sig ibland, min puls går upp, min andning hamnar högt i bröstkorgen. Samtidigt läser jag utrop och kommentarer på Facebook. Engagerar mig och blir mer och mer övertygad om vad jag tycker är viktigt.

Ett:
Jag avskyr pajkastning, smutskastning och sandlådepolitik. Jag blir upprörd av nidbilder på partiledare med slagord såsom "Som Robin Hood fast tvärtom" eller personliga påhopp: "Reinfeldt ser ut som en förvuxen bebis", "Där sitter Ugly Betty - nej det var en vänsterpartist". Och så vidare. OAVSETT POLITISK TILLHÖRIGHET.

Två:
Jag skyr förenklingar: "nu ska de blåbruna styra Sverige, måste flytta, men jag kanske aldrig får komma tillbaka..." Att det skulle vara alliansens fel att Sverigedemokraterna valts in i regeringen. Och så vidare. OAVSETT POLITISK TILLHÖRIGHET.

Tre:
Framför allt: jag sörjer och fasar för Sverigedemokraternas framgång. Nästan 6 procent av landets befolkning har ansett att deras ideal och idéer varit de mest attraktiva. Nästan 6 procent tycker att Jimmie Åkesson och hans kollegor är de politiker de vill ska föra deras medborgerliga talan i fyra år framöver.

Så här är min personliga slutsats:

Nu måste alla lyfta sig ur ankdammen och belysa frågan i ett nyktert perspektiv. Inte skylla på varandra. Inte peka finger. Inte utse syndabockar. Utan - jag har sagt det förr - hålla den humanistiska fanan högre än alla andra och tillsammans bekämpa rädslor och fientlighet.

Och alltid alltid arbeta för upplysning: med utbildning, med kunskapsspridning, med kultur. (Lund har Skånes högsta utbildningsnivå och lägst antal SD-anhängare. Bjuv har lägst utbildningsnivå och högst antal SD-väljare.)

"Small minds talk about people, average minds talk about events, great minds talk about ideas."

Min lördagskväll

Sju feta kor, aha, oh yeah. En, två, tre, fyr, fem, sex, sju, ått, ahumba humba... Fyra amazoner plus tre servitriser = sju. Och dom magra käkar upp dom feta??? Okey; en bunny, en babydoll, två sfinxer, fem groupies. Nej, barnen måste äta upp korna. ÄTA UPP!

Sju åttondels takt - hjälp! Bara lyssna, lyssna, lyssna. (lite middag) Hann inte allt idag, ny plan för imorgon. Fungerar säckarna verkligen? Måste nog förminskas. Där kassen med ludd - klipper inga öron ikväll. Vem ska kröna kungen? Hey hey hey Josef...

Jag funderar på att skaffa mig ett liv. Efter premiär.

Valtider IV - Slutspurt (och ett slut-tal)

Min förort utanför Stockholm är nedlusad med affischer: klottrade, trasiga, nedrivna. Förfulningen av miljön är påtaglig.

Debatt igår, debatt idag. Ständiga analyser i radio, TV och tidningar. Upprörda inlägg på facebook. "Ökade Klyftor" versus "Bidrags-Sverige". Själv tror jag att inget av detta är sant: det är en fråga om hur vi hanterar omvärlden och vår egen samhällsförändring. Om vi vågar tänka i nya banor, oavsett parti. För det behövs.

Självklart måste bidrag finnas. Det är helt absurt att en ensamstående förälder eller pensionerad kvinna som inte förvärvsarbetat särskilt mycket tvingas leva på existensminimum. Att en utbränd och/eller deprimerad människa ordineras piller och bemöts med föraktfullt granskande, som om han eller hon inte ville blir glad och stark. Och hur kan man ens tänka tanken att tidsbegränsa en sjukskrivning? Tror någon att en sjuk människa njuter av att sitta ensam framför dagtids-såpor på TV och knapra tröstkakor?

Det är lika absurt att inte arbeta för att få ut människor i arbetslivet. De positiva effekterna är stora; för kvinnor, för invandrare, för ungdomar, för de osäkra och lite övergivna, för de ledsna, för de med enorm energi och arbetsiver. Jag - en arbetsnarkoman - erkänner: det är vansinnigt roligt att arbeta. Erkänner också att det är roligt att få lön för det jag gör. Men vi pratar för lite om arbetsmiljö - det är inte så enkelt att allt löses om alla får jobb. Jag är övertygad om att varje individ måste få känna sig behövd, lyssnad på och utmanad. Och att människan måste få använda sin kreativitet.

Ikväll ser jag slutdebatten på TV. Jag har redan röstat, men tycker det är intressant att följa slutspurten: vem håller huvudet kallt, vem utstrålar självförtroende, vem avstår från pajkastning, suckar och spydiga kommentarer?

Ändå: på måndag kommer jag att vara glad att allt är över. Då kan vi fokusera på verksamhet, inte snack. Och städa upp allt skräp som valrörelsen fört med sig. Inklusive Sverigedemokraterna, som förhoppningsvis "gör en Ny Demokrati" och kvalar bort sig själva efter fyra år av pinsamheter.

PS
Jag tyckte det var fint att partiledarna skulle säga något bra om sin motståndare i TV4's valdebatt igår. Gör det mig till en tönt?

Tags Val 2010, Slutdebatt, Riksdagsval

Jag vill åka till Las Vegas...

Klicka här och se nåt häftigt!

Valtider III - Om arbete

Det var en gång:

Min bästis delade ut post. Min kille körde bokbuss och sorterade böcker på bibliotek. Brorsan jobbade på macken. Min kusin rev biljetter på en biograf. Själv satt jag i snabbköpskassan. 70-tal, 80-tal: unga människor i arbete.

Idag är ungdomsarbetslösheten en viktig valfråga. Sänkt arbetsgivaravgift kanske mest gynnar MacDonalds, men jag har själv anställt ungdomar av just den anledningen: kulturprojekt har begränsade ekonomiska resurser och stor glädje av assistenter i olika funktioner. Dessutom vet jag att de unga har lärt sig enormt, känt sig behövda och haft vansinnigt roligt.

Men förlåt, det var inte det som var dagens tanke. Jag vet att alla partier vill skapa fler arbetstillfällen, oavsett politisk färg. De har bara lite olika teorier om hur det ska gå till.

Det jag ville skriva är att ingen debatt nånsin handlar om de stora linjerna. Samhällets förändring i grunden. Den högteknologiska utveckling som ingen kan eller vill hindra, men som ger en mängd följdeffekter, inte minst på arbetsmarknaden:

• Vi mailar istället för att skriva brev.
• Vi sköter bankärenden över internet.
• På Ica, Coop Forum och IKEA är det självscanning som gäller - liksom på biblioteket (där jag fick en chock av att se böcker, skyltar och datacentraler för utlåning och inlämning, men inte en enda människa att prata om böckerna med).
• Vi tankar på obemannade mackar med hjälp av kort och koder.
• Streaming, video-on-demand och en mängd TV-kanaler minskar biobesök och filmuthyrning.
• Vi bokar tåg och flyg och buss och bil online med vårt tangentbord, inte i samtal med en livs levande säljare.
• Och så vidare.
  

Så vad ska de unga arbeta med? Jag vet att mänga är jäkligt kunniga på datorer. Snabba i tankar och tummar liksom...

Kaleidoskop

Hon och han i öppen vit Mercedes.
Bröllopsmarsch som boogie woogie.
Hästar och mimare i en manege: kroppar i samspel, respekt, nyfikenhet, integritet.
Höstvind genom ödsligheten.
Saknar flock. Saknar riktning.
Tar mig ändå 35 mil bort.
Ser ett konstverk och vill röra vid det.
Och sen: en traktor vid bensinmacken.

Jag är tillbaka på landet efter en vecka i mitt hem.
En alldeles för kort vecka.

Dam dam dadaa..

Dom gifter sig runt om mig - kvinnorna, snyggingarna, vännerna. Jag håller tal och gläds innerligt åt deras lycka. Själv är jag skild och ensam. Men inte bitter.

Ingen klagar på att jag satsar för mycket på mitt jobb, att jag reser för ofta, att jag inte diskar vitlökspressen eller dräller badhanddukar runt om mig. Om jag tänder lampan mitt i natten för att läsa blir ingen irriterad. Ingen bevakande svartsjuka hindrar mitt sociala liv, inga outtalade behov tär på mitt energikapital. Jag rår över mig själv, mina beslut och min tid. Dessutom är jag mycket trevlig att umgås med, även för mig själv.

Men Dam dam dadaa... Jäklar ändå, jag skulle kunna gifta mig igen. Om han dök upp, han som tyckte om mig precis såsom jag var; stark och känslig, stor och tvivlande, sprudlande och sorgsen, kärleksfull och frihetstörstande.

Tills dess hyllar jag kärleken som vännerna finner.
Och imorgon är det dags igen!

Valtider II - "Bäst och sämst"

Just nu pratar jag mycket politik:
- vid köksbordet med mitt hushålls förstagångsväljare
- på centralen vid eventet som min vän projektlett
- över kaffe, via mail och andra nätforum med familj och andra.

Och nu, utan inblandning av personliga känslor och tankar - eller vad jag tänker rösta på, vill jag lista några åsikter lite så här i krönikeform. (Några får skriva kolumner i tidningar. Jag har min blogg.)

Alltså, politiskt objektivt, men ändå fullständigt subjektivt:

Bästa valaffischerna: Miljöpartiets. Inga sminkade eller photoshoppade politiker (som mest lockar till klotter, där clownnäsorna känns klockrena men Hitlermustascherna bara ger avsmak). Tydligt budskap med kort text och bildsymboler: ett vindtorn, en tågräls, regnbågsfärger, arabisk skrift osv. Människor läser i bilder, även text. Med ögonen.

Bästa valfilm: Moderaternas "Kärlek på jobbet". Snyggt filmad, snyggt klippt, snygg musik - och så kärleksbudskapet. Inklusive homosexualitet. Dessutom (jämför resonemang ovan!) ingen speaker, ingen text - bilderna berättar och vi lyssnar. Med ögonen.

Bästa partiledarutfrågning (so far): Maud Olofsson. Framför allt förmågan att skratta åt sig själv. Henrik Dorsin är ett geni, och min privata bedömning av partiledarna är hur de hanterar hans nidvisor.

Sämsta partiledarufrågning (so far): Lars Ohly. Bröstpump (citerar Tarantino) och hur han dissade Dorsin.

Sämsta valaffisch: Hägglund möter rytande apa. Darwin gjorde sitt, men han har varit död i 128 år nu.

Sämsta valfilm: Sverigedemokraternas. Förlåt, men jag bara skrattar, det är så patetiskt.
Först en naziliknande välkomstdisk med Idoljury, sen ett knarrande hjul på väg in i bild från vänster; alltså ett offer, ingen skurk. Mycket riktigt, det är en stackars pensionär som darrande försöker ta sig fram mot bordet. Men bakom henne tornar det mörka hotet upp; de fasansfulla mördarmammorna med burka och barnvagn. Bäva.... Mobben jagar den gamla, de hinner ikapp - de tar sig förbi! Och då uppmanas vi att dra i en handbroms. Antingen så bromsar vi pensionärerna (utvisning? ättestupa?) eller också invandrarna (utvisning, stopp i tullen). Glasklart.

Den enda broms jag vill dra i är Sverigedemokraternas - och när jag skrattat klart åt detta jätteskämt till reklamfilm drabbas jag av den fruktansvärda insikten att SD är på väg att komma in i riksdagen och att det som en gång hette Bevara Sverige Svenskt och verkligen inte var okej, nu tycks rumsrent av allt fler svenskar.

Syndabocks-politiken är på väg tillbaka - och egentligen skulle hela valrörelsen från och med nu bara handla om människovärdet. Och varenda parti skulle hissa den humanistiska fanan högre än alla andra med ett gemensamt mål: upplysning och information till de som tänker rösta på Sverigedemokraterna.

Läs även andra bloggares åsikter om val 2010, partiledarutfrågning, valaffischer, valfilm

Fritt efter Per Lagerkvist

Jag är vackrast när det skymmer.

Det vill säga: i svag belysning. Gärna stearinljus. Varmt sken. Dunkelt.
Lysrör, provrums-armaturer, strålkastare = NEJ.
Det inser jag varje gång jag ser mig i spegeln.

"Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra -
ensam, utan spår."

Jäklar vad jag gillar Lagerkvist!

-

Lite sådär ändå.
Man kanske ska bekänna färg?
Säga det högt. Inte bara dra ett djupt andetag - sen ånga vidare.

Fast det är klart: jobbet är en bra partner. Utmanar och stimulerar, upptar sinnet och almanackssidorna, erbjuder såväl extaser som dramatik. Jag har alltid gillat att projektera. Jag fungerar inte om jag inte får vara kreativ. Jag måste tillåtas leka.

Alltså, inte.
Eller jo.

Det är så.

Jag önskar jag visste

Jag önskar att jag visste precis hur allting låg till. Vilken som var min självklara tillhörighet, vilka lösningar som var bäst, vilka beslut jag skulle ta.

Nu lyssnar jag på valdebatter men ingen vinner mitt hjärtas respekt. Alla verkar mest engagerade i att prata om motståndarens brister. Är det nåt jag uppskattar i en människa är det förmågan att våga ta på sig skuld, våga tvivla, våga säga att hon eller han haft fel.

Nu provkör jag bilar men ingen vinner min lust. Den som passar förnuftsmässigt och ekonomiskt bäst kan jag inte välja. Förlåt, men jag är estet: jag kan bara inte ha en ful bil.

Nu tittar jag mig omkring i vardagslivet, ser mängder av 'borden' men inget drabbar min aktivitetslust. Istället svävar jag ut i fantasin; via en bok, ett musikstycke, en film.

Det är kanske det jag ska bli när jag blir stor:
En medveten samhällsmedborgare med partibok, Audi och ett välstädat hem?

Lite dagbok så här på fredan

Bra dag igår! Sämre idag.

Igår var jag på slottet. Tömde det sista, lastade bilen full. Lugnet var påtagligt: jag unnade mig den godaste lunchen, följde med en visning, och satte mig sen med kaffe och hembakt. Vår restaurang är förstklassig. Grönsakerna kommer direkt från trädgården. Uppläggningarna smakfullt konstnärliga. Stämningen personlig och varm. Det var gott att vara där ute utan att ständigt springa runt med det stora ansvaret vilandes på trött rygg. På kvällen gick sen jag och E på filmen "Inception". SE DEN! (Säger inte mer än så.)

Idag har jag feber och förkylningsvärk. Sitter vid dator, vid noter, vid repetitionsplanering - men det går långsamt. Laddar inför helgens roliga arbete med den charmiga musikalen. Måste ut och handla Alvedon och Nezeril bara - annars går det åt pipan.

Ikväll ska jag tvätta papperskläder, en och en.
Så ser min fredagskväll ut. Och du?

Nattmara

Några drömmer mardrömmar om ormar, spindlar eller nazguler. Andra vaknar svettiga av att ha blivit jagade, förföljda, förtryckta. Där kan finnas demoner, kval och avgrunder.

Själv har jag nyss haft en hemsk mardröm om svensk bilprovning.

Samma bok - olika läsare...

Läser om den stora romanen i kategori Nobelpris. Minns så väl hur jag drabbades, hur jag grät, levde med karaktärerna, deras omöjliga passion, kampen mot alla odds. Kristin fick till sist sin Erlend och jag jublade.

25 år senare är upplevelsen helt annorlunda. Det irriterar mig en aning; har jag blivit så krass, så bränd, så jäkla förnuftsbaserad? Idag tänker jag: skit i Erlend, Kristin. Han kommer bara att göra dig illa.

Kanske är det som en bekant skrev en gång:
"Jo, jag tror på kärleken, men det går lika bra med chocolate chip cookies."

Nackspärr

Alldeles för trött för att skriva.
Alldeles för ont för att formulera.
Alldeles för tom för att skapa.

Kommer tillbaka när ljuset återvänt.
För det är inte meningen att fiska efter sympati.

Billek

Fyra timmar i bil ger rejält med tid för lek. Om man är ensam är utbudet en aning begränsat, men den här leken går: att läsa på mötande bilars nummerplåtar och snabbt associera till ett ord.

Fast jag söker inte riktiga ord i min hjärnas hårddisk. Jag hittar hellre på nya - så snabbt som möjligt dessutom, för att träna upp den spontana fantasin och påhittigheten.

Igår blev det bland annat så här:

FSC - Fiskcentrifug
IMT - Ingenjörsmätress
ALJ - Adjunktslektyr
CDF - Cirkusdirektörsförening
UBS - Underbyxsystem

Prova du också!

I dessa valtest-tider: Om betyg

Inget är självklart. Jag gör alla tester jag hittar. Flera gånger. Vissa frågor kräver research och eftertanke. Ibland vet jag precis vad jag tycker.

I en fråga lyckades jag dessutom omvända min far: betyg från åk 6:

Jag är helt emot tidigarelagda betyg än vad vi har idag. Egentligen inte av allmänpsykologiska skäl såsom att barn inte ska bli stämplade, bedömda och klassificerade för tidigt. Utan för att jag har dåliga erfarenheten av min egen skolgångs bedömningskriterier under 70-talet (fem siffor på pappret, trenden sattes direkt och ingen vuxen pratade nånsin med mig på ett personligt sätt) och mycket goda av dagens (som förstås är ett resultat av olika system som utvärderats och utvecklats):

Mina två döttrar har, under långa och intressanta möten med deras respektive lärare, varje termin sen åk 1 fått grundläggande genomgång av nuläge, uppnådda mål och brister. De har vägts i en vågskål av tydliga formuleringar och genomtänkt innehåll. Två döttrar, nu 14 och 18 år, har setts som individer av vuxna pedagoger. Vi föräldrar har varit med som iakttagare. Ingen siffra eller bokstav i världen kan ersätta det respektfulla samtalet.

Nu går dotter M i åttan och ska få betyg för första gången. Hela skolklimatet - inklusive storasysters goda råd - andas: höstens betyg är en hint om hur du ligger till. I vår får du tydlig information om vad som måste uppfyllas för att nå det betyg du vill ha. Då har du tre terminer på dig. Kriterierna ligger på en nivå så att med energi och fokus kan du få ett VG, t o m ett MVG. Målet är synligt. Du väljer själv vilka dörrar du vill öppna. Betyget har bara betydelse när du lämnar grundskolan.

En 14 åring är mentalt redo för detta resonemang. Inte en 12 åring. Tre terminer är en lagom synlig sträcka för att kämpa med läxor och beting. Inte fem - då bleknar målet och den energi som lagts på att höja ett betyg kan klinga av och resultera i en sänkning. Och ges man ett högt betyg för tidigt skapar det enbart stress. (Dessutom har hormonerna landat lite på rätt plats numera och övergången till högstadium är redan gjord.)

Jag beundrar lärare och andra vuxna i skolan. De har inte gjort sig förtjänta av Björklunds innehållslösa beskyllningar. De behöver aktivt föräldrastöd, positiv feedback i media och ökade resurser ur vår gemensamma pott. De ska ges möjligheter att fokusera på utbildning, inte socialvård.

Lösningen är inte att betygsätta eleverna tidigare och därmed riskera minskad dialog med varje individ och förminskad egen delaktighet i elevens resa genom grunskolan.

Vind

Jag kanske sa hej då till sommaren helt enkelt.

Finaste vänner, dyk från bryggan, kaffe i regn på stranden, rökt lax, två av tre båtar på land, gin fizz, cava och rioja.

Huden smakar ännu salt.
Kinderna hettar av det sista glittret i viken.
Lockarna är blondare än nånsin.

När jag klev ut på parkeringen i förorten kände jag höstvinden. Utan saknad stod jag bara där och väntade. Och till sist kom den: känslan av att vara klar med ett moment och redo för nästa.

Välkommen vackra höst.

Spanien 3: Vin och vatten!

Detta hade aldrig hänt i Sverige:



Rött vin i karaff och en liten lapp: "Bienvenida".
Spanskt hotellrum - inget mineralvatten för 40 kronor flaskan här inte.
Och Rioja är och förblir mitt favoritvin.

Sangrian görs på fruktjuice, mineralvatten och vino tinto. (Jag gjorde omedelbart en kanna när vi kom hem; nu har jag druckit sangria varenda kväll, övertygad om att det tveklöst är bra för hälsan.)

På flygplatsen såg jag den: en flaska mousserande i gulddesign från topp till tå. Efteråt ångrar jag att jag inte köpte fler. Så nästa vecka ska jag fråga Systembolaget om de inte kan importera från Distilleria Bottega.



Det var vinet.
Nu till vattnet:
Livgivaren, törstsläckaren, lekkamraten, kylaggregatet, rengöraren, växtkraften, åtskiljaren, matresursen, gatpiskaren, båtbäraren, strandsmekaren, djupet, fasan och lugnet.

Vi lekte i poolens vattenfall och Atlantens vågor.
Vi vilade blicken över horistonten.
Vi är ur havet.







Nu lämnar jag Spanienminnen och åker till ett annat hav.
Lite mindre salt, lite mindre vidsträckt.

Likväl: det finns bara ett hav.

Spanien 2: Form och familj

30 personer (och en hund), 3 - 75 år med fem olika modersmål, samlades i en trädgård utanför baskiska Bilbao. En tredjedel var nya för mig, ändå hörde alla till samma familj. Två spanska kindpussar och vi blev fullkomligt förtjusta i varandra. Det är det där med blodet, ändå.

Så höll vi på i två dar, pratandes och sjungandes, lekandes och debatterandes. Och ätandes den godaste hummer, den möraste oxfilé och den smarrigaste chokladtårta...

Efteråt tänkte jag att det här är det bästa jag vet: kasten mellan samtal om filosofi, religion, politik, konsten och livet - både det som varit, nuet och framtidsdrömmarna. Och på samma gång: lekarna, buset, fantasin, den kreativa och mänskliga galenskapen.

Jag tycker om min släkt - alla är otroligt skarpa, smarta och varma. Men jag publicerar aldrig foton på nån jag känner på bloggen. Istället får det bli bilder av Form: vi pratade länge om spansk arkitektur och formgivning, min kusin och jag - Spanien har en drivkraft här som vi saknar i Sverige.

Inte konstigt att dotter M varje dag utbrast:
"Å vilka snygga hus! Här vill jag bo."

Landet




Staden




Det nya



Och ändå. Den allra skickligaste arkitekten är havet...

Spanien 1: El Pendo

Igår gick jag på rundade svarta klippstenar vid den klarblå Atlanten, varm av sol och med lätt sangriaberusning. Idag går jag på grå asfalt och tittar ut över tegelhus och parkerade förortsbilar - inte böljande gräsklädda kullar med betande kor eller kaxigt toppiga gröna berg.

Saknar. Lämnade en bit av mitt hjärta hos mina tjusiga spanska släktingar. I det salta havet. Och i den smekande solen.

Lämnade också min resväska på flygplatsen i Bilbao innan den försvann. Däri ligger sladden som jag behöver för att föra över bilder från kamera till dator. Därför blir det nu fel kronologi i reseskildringen.

I alla fall: EL PENDO

Snirkliga vägar, smala och gropiga med branta sluttningar strax nedanför däcken. Till sist en förbluffande bra parkeringsplats. En man i en bod - efter väntan, lunch och ännu en väntan. Det gjorde inget; koskällans ljud blandat med åsneskri och galande tuppar gav lugn och tillförsikt.



Så gav vi oss ner. Genom grottöppningen där neandertalarna bodde: en bit in arkeologiska utgrävningar som visade deras avfall i mörka ränder mellan lager av vanlig lera då folket i perioder fått lämna sin vattenfyllda grotta.

Ståltrappor med avsatser, svag belysning i denna enorma grotta, och jag vill bara sjunga högt för att prova akustiken! Men nånting i väggarna manar till andakt. Kanske är det kylan - 12 grader året om, oavsett väderlek - kanske är det mörkret. Eller vetskapen att här stod de på uppbyggda stenpelare och fingermålade på väggen. För 20 000 år sen.



Vi blir andlösa. 20 000 år gamla bilder. Människans behov av att berätta. Absolut besvärja. Och bearbeta. Målade med mängder av små prickar: tryckningar av mänsklig hand. Hindar på väg in i berget, på väg ut ur berget, hindar vars öga är en naturlig grop i klippväggen eller där rygglinjen är en befintlig spricka. Konstnären har skapat i samklang med naturen. En orm, en get, en häst. Längre in en pingvin, men den visas inte för turister.

Grottmålningen i Altamira må vara störst, men den här var först.
Och vi har varit där.

Timeout

Rolls Roycen är på service (det är vad jag kallar min laptop, förlåt jag döper allt - fånigt kanske, men det roar mig) och själv drar jag iväg på äventyr. Alltså paus i bloggandet. Kommer snart tillbaka.

Och förresten: inte ska du väl sitta inne framför datorn nu, denna gyllene sensommarmånad? Lev! Andas! Älska! Skörda!

Närkontakt

Tror banne mej att jag mötte mitt totemdjur idag. (Jo, jag gillar fantasi och är öppen för livets alla möjliga vindlingar, men det här var magiskt - på gränsen till mystiskt.)

Jag sitter i solen på trappan då en trollslända landar på mitt knä. Där stannar den. Länge. Först tycker jag bara att det är konstigt, för den är vänd emot mig och verkar helt orädd, trots att jag rör mig ibland, stryker bort håret ur pannan och så.

Sen tänker jag att den vill ha kontakt. Så jag börjar prata.

Då rör trollsländan på huvudet. Nickar, ruskar lite, lägger det på sned. När jag säger nåt riktigt fånigt gnuggar den huvudet frenetiskt med sina framben. Annars lyssnar den allvarligt, och reagerar på allt jag säger. Den är glittrande gröngul med starka vingar, vacker men lite sargad: ett av benen är borta.

Efter en stund tystnar jag och bara ler. Då höjer trollsländan sakta sitt huvud - och ler tillbaka! Ett smalt brett streck syns under de två stora facettögonen. Jag tror knappt vad jag ser, men varelsen kastar huvudet bakåt som om den skrattar.

- Du, jag tror dig, säger jag.

Då plötsligt lyfter den och flyger rakt mot mig, rakt mot mina ögon. Jag blundar hastigt. När jag öppnar ögonen igen är den borta.

Augustidröm

Jag har plockat de vitaste stenar på stranden och de gulaste kantareller i skogen. Jag har studerat den blåaste trollslända och lyssnat på den vänligaste vind.

Från min arm har jag skrapat bort den minsta av fästingar. I den vackraste viken har jag simmat mig ren. Jag har ätit middag med de goaste av vänner.

Jag går i de trasigaste shortsen och den mest skrynkliga skjortan.
Jag hör till en av de lyckligaste jag känner.

Allt detta är min augustidröm. Och den är alldeles sann.

Förnuft (och känsla)

Jag vet att det är oattraktivt med en hulkande 46-åring, men ingen såg mig - puh... I smyg, i ensamhet, har jag storgråtit framför Emma Thomsons porträtt av Ellinor i Ang Lees film "Förnuft och känsla" efter Jane Austens bok med samma namn.

Stråkar, empire, hårkrus och hästar med böjda halsar - ja visst. Men också en stark skildring av en kvinna som är innerligt god och ansvarstagande emot alla, som håller sina egna känslor under stark kontroll och som inte tror att hon är värd att älskas.

När hon till sist inser att hon är en mans förstahandsval, då brister hon. Och då brast även jag.

Snälla, säg att det inte bara händer i romaner eller på film...

Ett avskedstal

Jag höll ett oförberett och lite rörigt tal till en av de allra bästa sångerskor jag mött under mitt yrkesliv. Om jag hade hunnit tänka skulle jag vilja ha formulerat det så här, men innehållet är detsamma*:

Det finns dom som blåser upp sig som ballonger - och det ser stort och imponerande ut. Dom fyller sig med nåt konstgjort så att dom stiger - och vi fascineras och känner oss själva mindre. Men en dag tar det slut: ballongen slår i taket och kommer inte längre. Där stannar den tills den sakta men säkert vissnar, säckar ihop och blir till en sladdrig och tom gummipåse. Eller också tappar den fästet helt och försvinner upp i det blå för att aldrig komma tillbaka.

Men du, med all din musikalitet, värme och lyhördhet, står fast förankrad i jorden. Du gör ingenting som du inte har hämtat från dina rötter, från det som är på riktigt, och du allt du gör blir sant och ärligt. Och om man som du håller sig kvar på marken, med fötterna djupt ner i myllan, - ja då kan man bara växa och växa...

(* i föreställningen som vi arbetade med ingick ca 40 ballonger. En av dessa hängde uppe i taket i rummet där vi var samlade. Den var lila.)

Nu

...är jag sakta på väg ut ur den arbetsbubbla som pågått i stort sett dygnet runt i sex veckor. Tröttheten är påtaglig: jag rinner över för minsta lilla själsliga retning. Jag tar mig upp ur sängen som vore jag 100 år. Jag går som om jag behöver en rullator.

Men jag är förbaskat nöjd och förbolt harmonisk: arbetet var utan undantag fullständigt lustfyllt, lagkamraterna mänskligt och professionellt strålande, samspelet mellan de olika delarna klockrent, och adrenalinet fick rinna till av en alldeles lagom dos dramatik.

Resultatet: succé utöver all förväntan - både för det stora och det lilla projektet.

Nu vill jag skriva igen.
Kanske återberätta nåt från sommaren?
Betraktelser över naturen som ger mig kraft?
Eller - vilket vore likt mig - utveckla nya tankar, trots att jag idag är övertygad om att jag aldrig nånsin kommer få några fler idéer...

I alla fall: nu är bloggen igång igen!

Countdown

Dotter M sover.
Dotter N är inte längre kvar.
Jag fryser om fötterna.
Än en gång har någon frågat mig: "Om man köper ståplats, kan man ta med sig en stol att sitta på då?" (Vill inte vara cynisk men det känns lite fånigt att varje gång svara: ståplats betyder att man står...)
Projektet ska avslutas och jag har en plan.
Tröttheten sitter djupt inne i kroppen, tufft fysiskt arbete återstår.
Sen vila.

Kanske återvänder då också skrivlusten?

Blåsig lördagsmorgon

Somnar halv tre. Vaknar åtta. Försöker somna om. Går inte. Samma visa dag efter dag. Och eftersom jag är en tänkande människa försöker jag analysera varför. Jag har mina aningar, men det är inget jag tänker skriva om här.

Istället kan jag berätta att jag nyss gjort en kvinna enormt glad genom att ha hittat hennes mobiltelefon. Efter mycket forskande i kontaktlistor, på eniro.se och sms till den mest aktiva i inboxen fick vi kontakt. Iklädd nattlinne och kappa gick jag ut för att möta henne. Jag fick en stor kram och - trots protester - 70 kronor i hittelön.

Det är roligt att kunna vara bra för andra.

Dagens I-landsproblem

Det är si och så med uppkopplingen där jag är nu.
Det är si och så med inspirationen också.

Men jag har ätit ramslökssoppa, åkt häst & vagn, druckit omåttligt med champagne, klättrat i torn och träd, spelat brännboll under total anarki där den femåriga brännaren plötsligt sticker iväg med brännplattan, bundit två kransar, nätverkat, hatat mitt utseende på bild och älskat min familj i verkligheten.

Imorgon är två dagars ledighet över. Då ska jag förklara begreppet ståplats ännu en gång: ingen stol, ingen sittplats - utan plats för att stå. Tycks vara svårt att definiera, men mitt tålamod är stort och jag gläds åt projektets enorma succé:
Det finns inga biljetter kvar. Bara ståplats. Och nej, det betyder inte att man får sitta och nej, vi kan tyvärr inte ta emot bokningar av ståplatser.
:-)

50 år

Det är långt. Mycket långt. Längre än mitt liv. Längre än mitt framtidsperspektiv. Och just så länge har min mor och far varit gifta idag. Så länge har de byggt sin gemenskap genom vardag och rutiner, resor och äventyr, plikter och drömmar.

Jag kan inte riktigt föreställa mig hur det är att ha en sån nära vän. En vän som man delat alla de viktigaste minnen med. Men jag kan se hur kära de är i varandra, än i dag. Hur de fortfarande ser ungdomen, hoppet och förväntningarna i varandra. Ingen har slutat älska för att den andra har åldrats, slitits, märkts. Det är stort att uppleva vid sidan om.

Så käraste M & P: grattis av hela mitt hjärta. Ni får mig att tro på kärleken, trots allt.