Ett ärligt och uppriktigt förlåt

Förlåt mig.
Vad du har fått ta emot mycket. Allt. Även skit.
Jag har bara tänkt på mig själv, på min egen vinning, på mitt eget välbehag.

Tålmodigt har du stått ut. Knorrat en aning men aldrig protesterat mer än så. Bara självklart funnits där och försökt ta hand om skräpet fast du egentligen kanske bara hade velat säcka ihop och ge upp. Eller rent av explodera?



Du har fyllts av sillar, korvar, kolor, skinka, glögg, öl, ägg, köttbullar, gratänger, sallader, choklad, marsipan, bullar, kakor, lax, svamp, kaffe, ostar, snapsar, whisky, vin, röror, såser, karameller och rullader... (Jag skulle kunna fortsätta ett tag till.) Plus diverse hostmediciner och förkylningskurer.

Nu är kolorna uppätna och julen slut. Och jag lovar dig, kära duktiga mage, att jag ska tänka lite mer på dig från och med nu. (Ska bara ta den sista mintpastillen först.)

Hänt i advent, sista delen

Så kom den till sist, dagen som har väntats på, och den lilla staden vid ån hade prytt sig i sin allra vackraste skrud.







Allt var enkelt och lugnt, ingen stress, inga irritationer, god mat, några få presenter, lagom med rus- och sockerfrossa. (Jag förstår inte varför julen måste laddas med sån överdrift.)

Hänt i advent har gjort sitt.
Jag ber om ursäkt om skvallret har varit tunnt. Om det varit klent med vass humor, skarpa repliker och smarta iakttagelser. Tröttheten har tagit ut sin rätt. Det är bra med några dagars paus nu.

Tack för att du har läst 2009!
Och jag hoppas innerligt att du följer mig vidare in i nästa decennium...

Rimverkstad

Mer tips! Här kommer Catarina - rakt upp och ner's RIMSERVICE.
Saknar du något? Skriv i kommentaren, så svarar jag med ett rim till din julklapp!
;-)

Det känns rätt klent att komma sent
Dock ger det frid att va' i tid
(en klocka)

Låt nu tummarna få slita
Om du skurkarna vill nita
(playstation-spel eller liknande)

Livets kriser, sorger, trubbel
Trollas bort av detta bubbel
(en flaska champagne)

Olika falla ödets lotter
Så här föll dom för Harry Potter
(bok eller film med... - ja, ni fattar)

Känner du dig som en kratta
Slå dig ner på denna matta
(spikmatta)

Den här kan man se
Ja - en vers! (De va de'!)
(DVD-film)

Vad sjutton ska jag klurigt skriva
För snajdigt rim till denna skiva?
(CD)

Är det trassligt, tovigt, snurrig
Blir det enkelt flott och burrigt
(hårborste)

Snart din blick ska följa raden
Som författats här på bladen
(en bok)

Äsch; dammet hopas, inget händer
Kom, vi drar till fjärran länder!
(en resa)

Tags verser, julklappsrim, rimstuga

dogfight

du blottade tänderna för några ögonblick
jag trodde verkligen att du log
sen kände jag hugget
så bekant
så exakt placerat
och med svansen mellan benen
kröp jag tillbaka in i mitt hörn

Hänt i advent, del 12 (tips)

Från soffan, med klar utsikt över granen och en laptop i knät.
M slår in paket. Kolan puttrar på spisen. Det är rofyllt, men kanske inte för alla.

Har du julklapps-ågren? Idétorka?
Låt mig komma med några tips:

Herta Müller: HJÄRTDJUR
Starkt språk - en blandning av poesi och prosa. Jag njuter av varje mening och läser ovanligt långsamt, för att det inte ska ta slut.

Barnbok: SIMMA LUGNT MÖRTEN MAUD av Stefan Casta/Staffan Gnosspelius
Kritikersuccé, med all rätt. Illustrationerna är vidunderliga.

Rickard Söderberg: CASTRATO ARIAS
En fantastisk skiva av en sångare som spränger gränser och bryter ny mark.

Melody Gardot: MY ONE AND ONLY THRILL
24 år och fullfjädrad jazzsångerska. Även utan sin dramatiska bakgrundshistoria skulle hon vara en hit.

Bengt Frithiofssons olivoljor: ECOLOGICO och PEPERONI AGLIO
Läcker gå-bort-present. All mat blir god, men akta - peperonin är stark!

Marabous LEMON & GINGER eller LINDOR TRUFFLES (LINDT)
Det kan inte bli bättre i chokladligan. De röda kulorna låg länge i topp, men Citron & Ingefära har numera utmanat titeln.

Mousserande vin: PROSECCO DI VALDOBBIADENE
Under 100 lappen. Prisvärt och gott. Barn blir glada för ritböcker och målarfärger. Vuxna vill hellre ha flaskor...

Snart kommer rimservice också.
Må väl så här i slutet av advent!

Tags jul, julklappar, julklappstips

- Men mamma, du har ju aldrig prydnadssaker annars...

Nej just det.
En gång om året räcker.

Men DÅ!
Boostad, pimpad, pyntad.
Glittrig och galant - så ska granen vara.

Det gäller att hitta rätt modell.
Dotter M har rätta blicken för trädet.
Dotter N vet precis att kulans storlek bestämmer dess placering.

Och jag vet att det är en vecka för tidigt, men va f-n: min julafton är på måndag, sen är jag ohyggligt barnlös och tänker ägna mig åt träning och friskvård istället.

Alltså står den nu där, och vi har hela helgen på oss att sitta i soffan och tindra med ögonen. Det finns inte en dekoration som inte är vald med hjärtat. Se bara:


tomte lirar trummor (en installation)


småbarnsmamma ritade flaggor med penolpennor för länge sen


karusellhäst från Harrods


gömd långt in - madonnan (en present)


granen är befolkad, av både den enda...


..och den andra (också en present, mina vänner känner mig)


Så bäva Walt Disney - du har fått konkurrens!

Tags jul, julgran

Hänt i advent, del 11 (trivia)

Jag drömde att hans pung var starkt syrénlila.
Jag hann knappt röra vid den.

Sen hörde jag Stilla Natt på dragspel i valstakt och protestsångs-sjunget av ex-hippie med gitarr, och grävde fram min bil ur snömassorna för andra gången på kort tid.

Nu diskar jag duktigt (fast jag hellre vill läsa en bok) och tänker glatt att jag slår Walt Disney med hästlängder.

Hur? Svaret publiceras här i morgon.

Hänt i advent, del 10

Min säng är bred, min säng är skön och min säng står bra till för att bli en självklar avstjälpningsplats. I saneringsarbetet efter den intensiva julkonsert-luciagig-70årskalas-veckan som varit hittade jag idag följande mellan lakanen:

En galge
En femkrona
Två böcker
En handduk
Ett svart hårband
En stickad mössa
Ett nitbälte
Bäddtofflor
En tom plastpåse
Två tröjor och en blus
Ett par solglasögon
Två dagstidningar
och
En tumstock

Frågan är (Finn Fem Fel): Vad ska bort?!

operation vinter

jag lägger mig här
naken i snön
och låter din vassa tunga
rista ett snitt
mellan mina bröst

lyfta tunn hud, seg muskel
bända isär revben
och till sist
- äntligen -
spränga hjärtats fördämning

Hänt i advent, del 9

Somnar med allt för kalla fötter och vaknar en timme senare av att hettan är nästintill outhärdlig. Däremellan en tripp ut i det ofantligt obegripliga.

Så har en vecka passerat med kanalljus, lingonkransar, jingle bells, marmortrappor, vättar och tekniker, 15 glitter-kit, 25 midjeband, 100 rosor, glashytta, kommunhus och expresståg, fatöl, chokladglögg, champagne och enormt goda viner, sålda tal, lästa tal, tal som rört till tårar, tal som lockat till skratt, Baloo och Bellman och en Biskop, titthåls-titt (försummad vän), thaibuffé (något mindre försummad vän), egna lussebullar, andras lussebullar, två stall, två fulla skottkärror, en rullväska för tisdag, en för onsdag, en för lördag, en för söndag och så en kasse för måndag, blåmärke i tinningen efter slag med stämgaffel, tomtar på tavlor och tomtar i ridhus, några dikter, en nobelpristagare samt diverse kontraktsformuleringar, utställningstitlar, öppettider och ett bråk.

Därför bestämmer jag mig för att skriva mitt inlägg nu, mitt i natten. Snurrig. Spänd som en fiolsträng. Det kan inte bli annat än lika rörigt som veckan har varit.

Vem vet, kanske kan jag sova lugnt efteråt?

Utsikt

ett gryn
en liten smula
i min hand
jag tittade och såg något stort
men mina ögon
har spelat mig många spratt
genom åren

nu tomt
bara ristade linjer
utslitna sår
men det gör mig inget
för jag satt inlindad i en filt
när snön föll
och var på riktigt

Om

Om din gråt
- jag vet inget. Men mina bröst är mjuka, min andning lugn.
Du förlorar inget av din svaghet. Du vinner.

Om din lust
Försiktigt mot min hand, din doft till mig, allt ska du få och allt ska jag ge. Riv ut dig ur sammanhanget och sjung.

Om din fråga
Kan en gren växa utan sav?
Du har tiden och makten men verktygen är alltför få och jag är rädd.

Men om

Lite extra förtydligande

Nu blev jag lite nedstämd.
Helt sant och visst.
Hur jag än gör tycks det bli fel...

Hänt i advent, del 8

Det kom ett brev - jag blev nervös.
Läste på kuvertet och började ana oråd.
Nej nej, snälla, jag vill inte!
La undan det och försökte fokusera på annat.

Ändå, skrikande vitt, mitt namn på - det är till mig och ingen annan...

Samlar mod.
Torkar bort handsvetten.
Drar ett djupt andetag.
Öppnar.

Och nej, jag hade inte blivit fotad när jag körde förbi fartkameran i alldeles för hög fart. Det var ju bara vanlig enkel fordonsskatt det handlade om!

Hänt i advent, del 7

Inte bara nu, utan under hela hösten har vänner och nära oroligt hört av sig till mig: "Jag läste din blogg. Hur är det med dig egentligen?"

Alltså kanske ett förtydligande krävs: Bloggen är inte min privata dagbok. Den är litteratur.

Om jag skriver i moll betyder det inte att jag är sorgsen. Jag vill vara personlig, men aldrig privat. Mitt innersta behåller jag för mig själv, men jag delar gärna med mig av tankar, erfarenheter och iakttagelser. Minns dock att det jag ser får en krönikörs formulering; en människa kan stå modell men jag citerar aldrig ordagrant, jag skildrar inte verkligheten dokumentärt och jag har aldrig blottat mig utan att se på det jag skrivit med distans och självkritik.

Så! Nu kan jag fortsätta skriva om utbrytarkungar, febrig längtan och själens obotliga ensamhet!

Till T på födelsedagen

Idag fyller du 70 år.
Det är inte så mycket.
Ändå visste vi inte om du skulle bli 60.



Du har fött mig.
Inte en gång, utan två.
Men det ska jag berätta mer om på lördag.



Jag älskar dig.
Du är värd beundran, respekt och kärlek.
Och jag skriver det här så att hela världen kan läsa.

Hänt i advent, del 6

Koka upp 3 dl grädde.
Bryt ner 300 gr av den choklad du tycker mest om.
(Jag tog hallon, lime och vanlig mörk)
Rör om.
Kyl.
Gör små bollar.
Rulla i rörsocker.

Du kommer inte att ångra dig.

Hänt i advent, del 5

Symfoniorkester, vokalensembler, storband, jazzband och kammarkör. Skolan är en bördig jord för artistiska frön. Dotter N simmar som fisken i vattnet och hennes mamma är stolt och mycket tacksam.

Det kommer en hemlig gäst; en elev som gick ut 2005. Han ställer sig på scenen och säger ödmjukt: Här hör jag hemma, det är här jag ska vara. Sen sjunger han - utan ljuseffekter, utan ljudmanipulation, utan bakdansare eller svulstigt poparr i högtalarna. En pianist, också f d elev, och han själv - inget mer.

Och det är lätt att se att han är en enormt skicklig sångare och artist. Mycket lättare än i TV rutan.



Andra bloggar om Danny Saucedo

Hänt i advent, del 4

18.09
Skärmfönstret gapar tomt efter att jag raderat det enda ord jag lyckats författa. Ordet var "Rik!". Eftersom jag inte kom längre överlåter jag åt dig att fantisera om vad jag egentligen menade.

18.24
Njuter av en enormt god måltid, men vem är intresserad av hur kreativ jag är i köket?

18.55
Sorterar papper och post och hittar (ännu) ett brev från den vrålsnygge mannen med de blåa ögonen. Ja! Jag ska blogga ett personligt svar, där läsarens luras att tro att vi känner varandra och först i slutknorren förstår, när jag artigt skriver; "Men nej, Rickard, jag vill inte vara med i Postkodlotteriet." Inser snart att det inte är särskilt roligt.

19.06
Publicerar. Ändå.
Klent innehåll, ospännande dramaturgi. Bara en lek med formen.

Det har helt enkelt inte hänt så mycket i advent idag.

Hänt i advent, del 3

Tidig morgon. Sovande kvinna i sexigt nattlinne. Man som kommer in genom låst dörr och ropar "hallå". Det är en lovande set-up för kittlande följdscener - men allt som hände var ett "du, jag stänger av vattnet i köket".

Det här var två dar sen. Besvikelsen över den uteblivna fortsättningen är ingenting jämfört med frustrationen över högen som växt där på diskbänken.

Till sist stod jag inte ut:
Hett vatten + diskmedel i det lilla handfatet på toa. Klarskrubbade bestick, glas, grytor och tallrikar ner på golvet. Sen fram med duschslangen och spola rent alltihop.

Bra kvinna reder sig själv.

Hänt i advent, del 2

Attan! Det fanns bara en burk öl, och vi var två, och maten var salt och strupen torr, och det var måndag kväll och det fanns helt enkelt inget annat att göra än att ta på sig stövlar och jacka och gå en promenad.

Den lilla staden var fullkomligt öde. Men på puben satt det en man. "Ni kvittrar som fåglar" sa han till oss när vi dök upp för att komplettera vårt maltintag. Sen berättade han om Zlatans mål och Tommy Nilssons gig.

Vi var inte så kontaktsugna, så vi slöts oss likt varsitt musselskal och när jag efter en stund vände sig om hade han gått.

Han hade nog velat prata mer.

Hänt i advent, del I

Nu har jag kört nästan hela kittet. Pepparkaksbak och lussebullsdeg, julmusik i bakgrunden och guldstjärna i fönstret. Glögg förstås (starkaste sorten), såpade golv och till och med en amaryllis. Går jag ut drabbas jag oundvikligen av glittrande ljusslingor och lockande julskyltning, allt är rött och sött och tomtarna är antingen av ull, keramik eller plast. De sistnämnda rör sig dessutom.

Men nej, jag får inte en millimeter julkänsla i kroppen.

I hallen hänger en almanacka.
Den visar oktober.
Och visst är det väl så att verkligheten, den är såsom vi upplever den.

Kungsängen lördag kl 12.30

Ögonen var röda, han hade festat hela natten. Nu stod vi bredvid varandra på systembolaget och jämförde nummerlappar. Jag tipsade honom om en god glöggsort och han berättade om sin ungdom i Värmland. Vi hade det mycket trevligt.

När han gick strök han mig över kinden. Sen vinglade han vidare, och jag tänkte att han nog dricker sin flaska kall på en parkbänk nånstans, medan jag kommer att dela min, uppvärmd och kryddad, tillsammans med vänner i ett varmt och gott hem.

Hans doft sitter ännu kvar i mina näsborrar.

Dom kallar mig Mimi

... så kall ni är om handen, får jag värma den i min...

Livet är vackrare på operan. Den sjuka är febrigt underskön. Hostningarna perfekt inskrivna i partituret. Kärleken lyckligt befriad från frustration över en odiskad vitlökspress.

Jag vandrar hostande runt i halsduk och raggsockor, med ettrig värk i bröstet och glansig blick. Ingen tenor stryker mig över pannan, ingen fattig författare bränner upp sin handskrivna bok för att jag ska få lite värme. Även om det skulle ligga ett missförstånd bakom mig i livet, kommer ingen kavaljer att komma inrusande genom dörren med ett förtvivlat rop och en lilja i handen.

Här är det helt enkelt förort, skit i luftrören och ett vansinnigt ostädat hem.

Forrest Gump?

I min stora blåögda godtrogenhet har jag alltid utgått från och reagerat som om människor menar det dom säger.
Skolkamrat: "Henne kan man ju inte sitta bredvid."
(Nähä. Jag sitter väl själv då.)
Kärlek: "Ingen jävel kan leva ihop med dig."
(Så sorgligt. Då får jag leva ensam.)
Recensent: "För Guds skull, byt jobb."
(Jaha. Ingen idé längre.)

Nu brukar jag på ett vuxet sätt så där några år efteråt komma på att det antagligen bara var en överdrift, sagt i affekt eller att det hade med avsändaren att göra, inte med mig. ("In time, even an egg will walk.")

Men ikväll hände det mig så tydligt: en älskad person sa en sak, menade en annan.

Och i blixtklar belysning förstod jag att människor vill bli emotsagda, övertalade, genomskådade, förstådda, tolkade och tydda.
Hur ska de annars veta att de är älskade?

Element eller isbit? (apropå New Moon)

Jag har läst vampyrböckerna. De första tre i alla fall (jag vet alltså inte hur det går):

Klumpig tjej med dåligt självförtroende bor hos sin ensamstående pappa i en stad där det nästan alltid regnar. Där städar hon, handlar och lagar mat medan pappan tittar på sport på TV.

En dag blir hon kär i en iskall snygging, en kille som sitter hela nätterna och tittar på henne när hon sover. Hon kan krama honom korta stunder, men inte kyssas. Då kanske han inte kan låta bli att döda henne. (Sex är det alltså inte tal om.)

Lite senare blir hon kär i en annan kille, men den här är het som en masugn. Honom kan hon kela med, men hon riskerar att bli riven av vassa klor och få stora ärr över hela ansiktet.

Båda dessa herrar slåss om att skydda henne, för hon kan självklart inte klara sig själv (bara laga mat till pappan).

Så sammanfattar jag Twilight-serien som blivit oerhört populär bland unga tjejer.

Ja, jag erkänner att jag sträckläste, trots rätt dåligt språk och cementerad kvinnoroll. Jag måste ju få veta vem hon väljer: den kalla vampyren eller den varma varulven? Själv skulle jag nog tagit varulven ändå, för jag är alltid iskall om fötterna när jag ska sova.

Andra bloggar om Twilight, New Moon, Vampyr, Robert Pattinson, Edward Cullen, Bella Swan

November

Det gruffas och grymtas lite nu. Suckas. Stånkas. Stryk november och gå direkt till decembermyset! ropas ut i det regntunga tjocka. "Pissväder". "Grådask". "Maratonmörker".

Själv tycker jag om november. Kvar finns inga ut-i-svampskogen-måsten eller supa-in-höstfärgerna-behov. Decembers å-så-gott-vi-har-det-tillsammans-i-advent eller vilken-fin-jul-vi-ska-ha-förväntan har inte börjat. Jag får vara hur jag vill. Jag behöver inte vara smal, snygg eller solbränd.

Jag behöver inte ens vara trevlig - för vem förstår inte en enstörig rugguggla en regnig novemberdag?

Betraktelse i ett fågelperspektiv

Flygstolen t o r London kostade mig under 200 kronor. Bra för mig, men hur sjutton håller de bolaget flytande (eller flygande kanske jag ska säga)?

Väl uppe i luften anar jag en del av sanningen. Först är det försäljning av de vanliga mackorna och kaffet i pappmugg, sen är det spriten och parfymen och märkessjalarna. Allt det känns igen.

Men plötsligt börjar försäljarna, nej jag menar flygvärdinnorna, kränga cigaretter. Eller snarare tomma papprör som tillfredsställer hålla-nåt-mellan-fingrarna-behovet och som ger en liten nikotinkick om man låtsasblåser genom attrappen. Genialt! Varenda teater kommer att skaffa dessa, som rekvisita.

Strax därefter börjar lotteriet. Köp en Fortune Cookie med dold lott och vinn en resa! ropar dessa luftburna knallar.

Det är inte det att jag är girig. Men jag skriver hellre en bloggkrönika i min lilla anteckningsbok än shoppar. Förlåt mig, Ryan Air.

Etiopisk kaffeceremoni

Det är roligt att äta på Etiopisk restaurang.

Först får man en tallrik med stora pannkakor på. Redan då spritter det till i barnasinnet. Sen slevas det upp en mängd olika röror upp lite här och där ovanpå pannkakorna. Varsågod, smaklig måltid och så börjar det stora kladdkalaset: allt ätes med händerna.

Riva liten bit av pannkakan, hämta lite kryddigt kött med pincettgreppet, rakt in i munnen och så lätt slick på fingret. Hur kul som helst!

Men roligast är kaffet efter maten. Först når oss lukten av nästan brända kaffebönor. Sen kommer servitören ut genom svängdörren med allvarlig min och gryta i ena handen. Det ryker rejält och kaffedoften är slående. Skaka skaka, rista rista, röken ska spridas mellan alla bord och han ser ut som en katolsk präst som kastar rökelse in i alla hörn av kyrkan.

Sen försvinner han. En lång stund. Och plötsligt får vi en stor skål popcorn på bordet.

- Ehh... and what is this...?
- It's popcorn.

Jaha. Tack. Till kaffet? Eller i alla fall till kaffedoften. Intressant.

Till sist kommer brickan som ska komplettera popcornen. Där finns en brinnande kolbit och en liten keramikflaska med rund botten där det kryddiga, tjärliknande kaffet väntar. Ur pipen sticker en trasslig bunt grässtrån. Jag pekar på stråna och frågar vad det är.

Mannen tittar på mig med förvånad blick, som om jag var född i någon avlägsen ociviliserad byhåla. Så rycker han på axlarna och säger med eftertryck:

- Filter.

PS Faktasugen? Klicka här.

Vid ett engelskt tangentbord

(Ska nu skriva en betraktelse utan ett enda aa ae eller oe.
Gar det? Vi far se! Roligt att forsoka!)

Sitter i ett litet hus i London, brasan sprakar, lugnet sprider sig, thevattnet kokar. Idag ska vi till Tate Britain som visar Turner. Och till min kusins studio. Vid sidan om hans godhet och intelligens finns den stora kreativiteten: jag vill ta med mig en av hans tavlor hem, om nu chansen finns.

Dagen innan en genuin teaterupplevelse, den otroligt starka (och roliga!) Educating Rita i Newburys unika The Watermill Theatre. Mannen i taxi gav mig en extra tur runt landskapet, gratis, av ren godhet. Hon som lockat mig dit var lysande. Stycket brilliant. Regin klockren.

Regn ute.
Frid inne.
Snart ska han vakna av en kopp varmt the bredvid kudden.
Det sa vi.

(Det gick nastan. Svart att formulera om "vi kom overens om att den som vaknar forst vacker den andra med the pa sangen"...)

Problemlösning à la I-land

Om jag inte var så väldigt "singlifierad", skulle jag tro att jag var gravid, för jag är jämt hungrig numera. Utan nån som helst bantningskur.

Jag är hungrig när jag går och lägger mig (för sent). Hungrig när jag går upp mitt i natten (på grund av att jag är hungrig) och hungrig när jag vaknar för tidigt på det som skulle varit en efterlängtad sovmorgon.

Så jag steker ägg och två baconskivor och lägger på ett mörkt bröd. Brygger starkt the och blandar med lika delar ångvispad mjölk. Knäpper på min dator och läser några glada tillrop på Facebook. Kryper in i stor kofta och tänder ett ljus. Ser fram emot varmt duntäcke och god bok om en liten stund.

Mitt problem är enkelt att lösa.
Jag har turen att bo på rätt plats på jordklotet.
Det går inte en dag utan att jag är tacksam för det.

Love, peace and understanding

Fredag kväll. Slötittar på Idol samtidigt som jag jobbar (förbereder helgens stora projekt). Plötsligt gråter jag, för det är en riktigt god människa som röstas ut. Och runt om står andra goda människor och applåderar, respektfullt.

Jag blir lite förvånad över min egen blödighet, men långt där inne tänds hoppet om att cynismens och ironins era är över, och att vi larvigt känslomässiga personer får känna oss fullständigt trendriktiga i en nyromantisk era.

Tänk om det blir inne att vara snäll? Och helt ok att vara lite naiv? Då kommer jag att bli mycket populär!

Läs även andra bloggares åsikter om Idol

Unisex eller dam och herr?

Behöver rådgöra med dig. Vad tycker du?

Slottets toaletter ska - förhoppningsvis! - renoveras.
Igår fick jag frågan:
- Vad tycker du? Separata Herr- och Damtoaletter, eller Allmän, dvs gemensam?
(Det blir fler bås om det inte behövs vägg och varsin ingång.)

Sen dess har jag funderat. Är det viktigt att dela på könen, eller är det bara något som lever kvar från den tid då inga pappor bytte blöjor? Behöver kvinnor stå framför speglarna ifred från männens blickar, och varför accepterar män den vedertagna sanning att det alltid luktar sämre på ett herrdass? Och är det rättvist att damkön alltid är oändlig medan herrarna glider rakt in till sitt lilla krypin? Men om det jämlika Sverige börjar med en gemensam kiss-kö, kommer då besökare från utlandet att snällt ställa sig där, eller kommer de att knipa, just för att i deras kulturer skulle aldrig en dam och en herre gå på samma toalett?

Alltså, i vårt moderna tidevarv:
Hur ska vi förhålla oss på sanitetsfronten?

Koncentrationsövning

Jag har inte ställt om köksklockan i lägenheten som jag hyr i den lilla stan intill den stora sjön. Klockan visar en timme senare än alla sina kollegor.

Det får vara så. Som en slags markering: ljuset kommer tillbaka. Och det är ju under sommartid som det händer saker i den här stan.

Så jag tränar min hjärna att snabbt omvandla vad den ser till faktiskt värde. Men jag blev lite stressad i morse när jag nyvaken och småmosig trodde att jag var en timme för sen till ett möte...

Vardagshjältar

Med vem pratar du med när något är svårt? När du darrar bakom fasaden, när dina tankar har tovat ihop sig eller känslorna runnit över varje sansad, förnuftig bägare?

Din sambo? Det är naturligt - om du har någon. "I nöd och lust" - din sambo ska vara din näsduk, din lekkamrat, ditt stöd och din sparringpartner. En vän? Ja, om det är en vän i vått och torrt, inte bara i fest och yra. Din terapeut? Absolut, om du har råd.

Men det finns stunder när inga kanaler längre räcker till. Du skriker, utan ljud. Du faller, utan botten. Du dör, utan valmöjlighet.

En sån natt, för några år sen, ringde jag Jourhavande Medmänniska. Jag höll på att gå sönder där jag satt med telefonen i skakig hand. I luren hördes en främmande röst. Jag minns inte om det var en man eller kvinna, jag minns bara att rösten varsamt lappade ihop mig, en aning. Precis så mycket att jag kunde sova mig till en ny dag med nya möjligheter.

Den människan har än idag min djupaste beundran och tacksamhet. Den, och alla andra, som osjälviskt arbetar för sina medmänniskor, som bär humanismens fana högre än alla andra.

Utanpåverk. Eller riktigt verk.

Jag vet. Man ska vara snygg. Fräsch som en försommardag. Smal men inte anorektisk. Bekymmersfria ansiktsdrag. Fotoanpassat leende som håller posen tillräckligt länge för skärpeinställning. Vitamin-stärkt hår som böljar och extra long dubble turbo ultra thick ögonfransar. Ditt utseende är ditt visitkort och din inträdesbiljett. Ve dig om du inte åldras vackert.

Men numera vet jag nåt annat också. Efter en veckas förbannat skrapande, slipande, putsande och utjämnande, efter en nästan dödsdömd kamp mot fyra lager gamla tapeter inklusive spackel och lim, efter en resa från mörkblått ytskikt in mot betongvägg à la 50-tal har jag lärt mig detta:

Det är underarbetet som är det viktiga.
Även hos oss människor.

Kärlek är

Min mamma fyller snart 70. Min mamma har ett starkt psyke och en intensivt brinnande kreativ flamma. Men hennes kropp går sönder, mer och mer.

Min pappa har fyllt 70. Min pappa har ett varmt hjärta, ett aldrig sinande glatt humör och en stor vishet. Hans kropp skuttar runt med andra Friskis & Svettis deltagare.

Just nu kommer med jämna mellanrum bloggrapporter från detta radarpar:
Det är frukostar på balkongen, bussturer och långa promenader, kyrkor och operaföreställningar, restauranger och caféer, loppmarknad och gigantiskt konstmuseum.

Dom är i Paris. Och min pappa rullar runt min mamma i rullstol, i denna en av världens minst handikappanpassade städer.

Det är kärlek.

Mer knytt

Jag fyller år nästa vecka. Och lönen har just kommit. Hm... en smakrik kombination om man hakat på BecauseI'mWorthIt-trenden. Alltså är det dags att unna mig nåt.

Kläder? Nej hu, provrum ger mig yrsel. Fullkomligt avskyr att shoppa kläder. (För att inte tala om skor.) Make-up? Icke. Det roar mig inte. Om nån tycker jag ser bra ut beror det mer på min charm än min foundation. En spa-dag kanske? Jo, men då vill jag ha sällskap. Det blir så fina samtal när man är avslappnad.

Jag ska gå till bokhandeln. Där ska jag köpa mig en bok som jag längtat efter hela hösten. Den enda som saknas i serien som jag, gång på gång, läser för att finna tilltro och förtröstan; "Pappan och havet" av Tove Jansson.

Mumintrollen och jag. Vi har liksom samma livsfilosofi.

Klotter är ett sätt att uttrycka sig

När jag gick i gymnasiet minns jag tydligt att nån hade skrivit med kaxiga bokstäver på en av skolans toaletter:
Det är skrämmande att leva i en tid när det är lättare att spränga en atombomb än en fördom.

Det var tidigt 80-tal. Sen blev det hälsovåg och friskvård, och budskapen på väggarna var:
Att kyssa en rökare är som att slicka ett askfat.

Idag var jag på min dotters gymnasieskola i Stockholm city. Där fick jag syn på ett klotter som jag aldrig förut sett. En ensam flicka har suttit och skrivit på pappershållaren. Nåt hon tänker på. Som känns viktigt. En önskan, en bön - eller kanske ett straff mot sig själv?

Jag blev tagen. Och plötsligt tyckte jag om mina (alldeles för många) kilon. Som en tyst protest. En stillsam revolt.



"Jag vill väga 42 kg"

Under har nån kommenterat:
"Då tycker jag synd om dig"

Sduvigh...

Först blev alla livrädda för svininfluensan. Nu är alla skraja för vaccinet.

Själv sitter jag i raggsockor och stor halsduk, huttrar av feber, snorar och ömmar i varenda muskel. (Fördelen med att arbeta hemma är att man inte behöver stanna hemma från jobbet, utan ångar på som vanligt. Det går ändå inte att ligga ner för då dunkar skallen så att jag har svårt att andas.)

Gudskelov har jag paradisisk hemmagjord äppelmust som jag fått av mor&far. Säkerligen även svininfluensan - åtminstone tänker jag mig det, för att fylla mitt behov av vardagsdramatik. Jag dör garanterat inte. Jag bara gör av med extra många toalettpappersrullar den här veckan.

Men visst. Vaccinera er. För kul är det inte att må så här...

Oktober

Det är mörkt.
Mannen bär svart läderjacka och mörkblå jeans.
Jag kör nästan på honom.

Det är mörkt.
Kökslampan har brunnit upp och fallit ner.
Vi ser knappt vad vi äter, trots mängder av stearinljus.

Det är mörkt.
Jag går runt och känner mig lite dunkel.
Det var länge sen nån tände mitt inre ljus.

Äpplet faller inte långt från päronträdet

Det kom ett mail från min mamma för ett tag sen:

Din far upphör aldrig att förvåna mig. Imorse kom han nedspringande för trappan och ropade:

- Har vi nån honung?
- Va, vad ska du med honung till?
- Jo, det sitter en liten fjäril i mitt fönster och den är alldeles kall och behöver näring.

Upp i full fart för trappan med en klick honung upplöst i varmt vatten på en tesked. Efter en stund kommer han ner igen, helt belåten.

- Nu har den ätit, nu klarar den sig.

Själv har jag en nyväckt fluga i köket. Fet och sällskaplig. När vi tittar på TV i rummet bredvid följer han oss dit och surrar förtjust runt våra huvuden.

Och mellan krukväxterna i köksfönstret står numera en liten skål med honung.

Det är +1 grad i luften.

Åker till stan, möte. Raska steg. Tjock jacka.
Stark sol långt borta ger ljus men ingen värme.
Brinnande färger i kontrast mot den iskalla luften.

Intill kyrkväggen täckt av vildvin, ligger han.
Det hugger i hjärtat. Åt dem som har skola vara givet.
Men han ser fridfull ut. Sover stilla. Avslappnad i rabatten.
Det finns något väldigt rörande i den lilla människan skyddad av det gigantiska tegeltemplet.

Men jag hade velat kunna lägga över honom en filt.

Jag tror att jag är arg

Jag är antagligen arg.

Arg på att människor säger saker som de inte menar.
Arg på att elementet i dotter M's rum inte fungerar, att el och bredband trasslar, att jag inte har nåt badkar och på att diska i största allmänhet.
Arg på prestige och arrogans som jag tvingas möta och förhålla mig till.
Arg på kulturpolitiken som ständigt tar struptag på oss som försöker göra livet lite drägligare.
Arg på mig själv som lät mig bli så trampad på.
Arg på ensamheten som är självvald och arg på stoltheten som gör mig till den jag är.
Arg på spärrvakten som pratade i telefon när jag ville köpa biljett.
Arg på hösten, för att den är så jävla vacker samtidigt som allt bara dör.

Frågan är: vad gör man med all sin ilska?

Jag har

Jag har en vit sten i fickan.
Jag har en vit sten i fickan och en tår i ögat.
Jag har en sten i fickan, en tår i ögat och minnet av en vidunderlig strand vid havets kant.
Jag har en sten i fickan, tårar i ögonen, bortflyende sommarminnen och ett hål i mitt hjärta.

Jag har en sten, en gråt, ett minne, en sorg och ett helt liv kvar att leva.

Ett knytt, part II

(Stilla önskan. Bara nån gång ibland. När vingarna behöver vila...)

Ett knytts bekännelse

Jo, jag är lite höstruggig.
Som ni har märkt.
Det är ingen fara. Jag tänker inga dystra tankar.
En del av att vara vaken och lyhörd, att hitta flödet i sitt eget skapande och växande, det är Sårbarheten. Den går alldeles utmärkt att lära sig leva med. Jag är en obotlig optimist i grunden.

Men ibland, när man känner sig liten och frusen och en smula rädd för det mörka som drar allt närmre, då skulle det vara skönt med nån som sträckte ut sin hand...

Längtar till en problemfri höjd

Det mosar och det såsar.

Sticker ner fingrarna i kakburken för att se om socker är lösningen.
Spinnar på då och då trots tristess och skav i rumpan.
Suckar djupt med jämna mellanrum - det sägs att man syresätter blodet då.
Scannar av mig själv från topp till tå och upptäcker att det inte är mycket som känns livskraftigt just nu. Röntgen visar dock att det mesta är helt. Lite ärr bara. I naveln syns tacksamhet och stolthet. Ändå är det som att simma i motvind.

Tror det är dags att klättra upp på ett berg nånstans.

Narrspel

Inte lita på nån.
Inte tro att det finns samförstånd.
Inte lägga en annan människas namn i ditt hjärtas arkiv av vänner som går att luta sig mot, berikas av och som behöver omtanke, uppmärksamhet och stöd tillbaka.

Den andre kan när som helst stänga dörren och säga: "Tyvärr. Jag behöver sinnesro. Jag hoppas att du förstår."

Och du står där med ditt blottade struphuvud och din avslöjade svaghet och tänker att du skiljdes från sammanhang i samma stund som du föddes och att allt annat bara är att lura sig själv.

Varglapp

Klapp klapp klapp.
Skrik och vrål.
Hotfulla steg.
Spända rep.
Flaggor som fladdrar i vinden.
Så drevs vargarna ihop med hjälp av skrämmande målningar på guteväv innan de dödades med spjut, slag eller skott.
Människan är verkligen det grymmaste rovdjuret av de alla.



Men mitt i allt kan jag inte låta bli att le åt denne man som räcker ut tungan. Och önska att den fick hänga på min vägg istället för på ett museum i Västra Götaland...

Fråga

Har du en varm hand till mina kalla fingrar?
Eller måste jag köpa mig en vante?

Svensk kvalitets-tv?

Jag har egentligen aldrig sett "Robinson" på riktigt, men jag vet vad som erbjuds: blå himmel, topasfärgat hav, gul sand och gröna, vajande palmer. Deltagarna är solbrända och har snygga shorts. Kvinnliga bröst visas upp i olika bikiniliv. Nakna manliga överkroppar med muskler och svett. Kameraglidningar över höga berg och vida hav.
Jag begriper att man väljer att lägga pengar på att producera sånt.
Eller lördags-kvällstid på att konsumera det.

Så hamnade jag framför "Kändisdjungeln" häromkvällen...

Sveriges i särklass tråkigaste kändisar säger ointressanta saker, ständigt med mungiporna nere. De sitter håglöst på sina bänkar i något som är misstänkt likt en studio. Uppmixade insektsläten - pålagd ljudeffekt? Närbilderna är filmade mitt i natten (av någon outgrundlig anledning). Ibland får deltagarna göra äckliga saker, som inte är äckliga att titta på, eftersom uppdragen är så absurda att vi är övertygade om att allt är fejk.

Vet du, jag tror faktiskt inte att de är i Malaysia. Jag tror de sitter inlåsta i en bunker i Frihamnen utanför Stockholm. Det är därför de ser så bleka och sura ut hela tiden.

Tacka vet jag Robinson. Där får man i alla fall se solen och havet. Och drömma sig bort lite...

Andra bloggar om Robinson, Kändisdjungeln, kvalitetsteve

I

I min säng: fyra böcker, alla på gång samtidigt. Läste en Tove Jansson novell igår, om Snusmumriken som vill vara självständig och oberoende och därför är ganska taskig mot ett knytt utan namn. "Man blir aldrig riktigt fri om man beundrar nån för mycket", sa Snusmumriken. (Man måste bara älska Tove Jansson.) Den novellen fick jag läsa högt för mina flickor ikväll.

I mitt kök: dagliga suckar över hur ofantligt tråkigt det är att alltid alltid behöva laga mat. Jag försöker skärpa mig. Zuccini- eller broccoligratäng t ex. Sen tog idéerna slut. Nån som vill bli min kock? Jag lovar, jag tar disken.

I mina öron: lätt sus och en mängd låtar som pockar på uppmärksamhet. Vill bli ihågkomna. Vill kanske säga mig nåt. The long and winding road...

I min närhet: Förut var dom två, nu är dom tre. Och jag njuter varje sekund. Den som säger något nedsättande om dagens ungdom vill jag gärna prata med öga mot öga. För bättre, rakare, schysstare och smartare personer än dessa tre, 13-18 år, har jag inte mött.

Min granne

Min granne spelar hög musik som inte är särskilt kul.
Min granne tittar på TV hela natten.
Min granne lyssnar på starka, nasala böneutrop.
Min granne har högljutt sex.
Min granne skrattar mycket och pratar livligt med sina kompisar.
Min granne har en hund som skäller.

Jag har öronproppar, rogivande kvällsthé, en spännande bok och ett oändligt tålamod. Det händer att jag bankar i väggen, men numera bankar han bara glatt tillbaka. "Hej på dig du, kul att du hörde av dig!"

Jag bryr mig inte om att bråka mer än så, för jag inser att han kommer från en kultur där det inte måste vara knäpptyst kl 23 på vardagar. Där det inte finns någon bostadsrättsförening med välformulerade stadgar. Där människor umgås och låter och ljudar och skrattar och festar och älskar och vibrerar. Där det går att sova i oväsen, så länge det är skapat av levande människor och inte missiler eller attackerande stridsflygplan.

Men jag har en stark lust att tända moteld. Vad sägs om lite Verdi lagom till midnatt?

Jag söker - alltså finns jag

Det spelar väl ingen roll om det är sant eller falskt? Om det går att bevisa? Alla strömmar genom livets mysterium släcker vår törst efter begriplighet.

Tänk om bara det som syns fanns.
Hur ser då musik ut? Kärlek?
Finns inte dessa?
(I så fall säger jag tack och adjö för mig.)

Och om det nu är så att det finns sanningar som vi inte kan uppfatta på det medvetandeplan vi befinner oss, är det inte då inte osmart att avfärda allt det vi inte kan förklara som humbug? Tänk om det verkligen är sant. Det vore dumt att chansa...

Alltså lägger jag mina kort. Besöker ett medium. Läser mitt horoskop. Vilar blicken på en ljuslåga. Vänder ansiktet mot solen och visslar tre gånger. Säger hej till lyftkranar. Tackar för allt det goda som kommer att komma till mig. Kramar ett träd. Slappnar av på en spikmatta. Läser en dikt. Drabbas av en Meatloaf-ballad. Öppnar en digial Fortune Cookie på facebook. Springer i skogen. Slätas ut invid horisonten. Minns doften av en saknad. Letar tecken bland siffror. Fantiserar. Läser och funderar. Kommunicerar ordlöst med ett djur eller ett barn. Har små kuddar i bilens vindruta för skyddsandarna att sitta på. Tillhör inte svenska kyrkan men kan sitta länge i en kyrka och bara vara. Eller sjunga. Eller regissera. Säger "akta er!" till de små under jorden innan jag häller ut hett vatten på marken. Viskar min önskan i bergakungens öra. Lägger en helande hand på någons rygg.

Men några spöken har jag aldrig stött på, hur mycket jag än försökt.
De finns nog inte helt enkelt.

Att Återkoppla

Det uppstår ofrånkomligt ett tomrum när en boll är ivägskickad och ännu inte studsat tillbaka.

Själv returnerar jag så snabbt jag kan. Svarar. Kommenterar. Replikerar. Knyter an - eller sätter punkt om behövs. Jag har alltid varit fullständigt medveten om vårt behov av återkoppling.

Men det händer att jag sänder ut nåt i världsrymden - och det blir alldeles tyst.
En liten krypande oro i magen: är det nåt fel på mig?
Distraherande tankar i huvudet: har jag gjort nåt fel?
Klok-häxan på ena axeln nynnar: stilla dig, allt har sin tid.
Självkritik-häxan på den andra väser: där ser du.

Och så hyvlas ännu en bit kraft och tillit ner, alldeles i onödan. Vi har ju alla möjligheter att svara numera. Kommunikationsmöjligheterna är nästintill obegränsade. Ett sms kan ta 10 sekunder att skriva och skicka.

Ett exempel: jag skickade ett paket med ett långt brev till en vän för över en månad sen. Har då och då undrat varför vännen inte gett nån feedback på det jag skrev. Jag kunde förstås ha ringt och frågat, men det var så mycket annat som kom i vägen hela tiden, och så glömde jag, och....

Idag kom paketet tillbaka. Oöppnat. Åter till avsändaren. Det hade aldrig nått sitt mål.

Så nästa gång jag går och väntar på återkoppling ska jag helt enkelt viska tyst till mig själv:
Catarina, det är ingen fara. Det har bara kommit bort i posten.

Tidningsanka?

Jag har absolut ingen aning om vem Anna Anka är. Men jag har sett hennes namn på löpsedlarna och på första sidorna på båda - av mig fullständigt avskydda - kvällstidningarna flera dar i rad.

Och jag tänker: hon måste ha gjort nåt riktigt smart för att få så mycket publicitet.

Däremot köper jag inte tidningen. Det finns så många andra människor som jag vill ge av min tid till.

Dolda kameran

Hon trummar med pekfingret mot bordskanten.
Hummar och nynnar.
Reser sig plötsligt och slår ut med en arm.
Pratar högt och tydligt.
Går ett varv i lägenheten. Vattene alla malora.
Taramtam. Tatataramtam.
Sätter sig igen.
Tittar ut genom fönstret.
Dra nåt gammalt över dig - typ? Får inte vara för elakt. Pubertalt hellre.
Suckar.
Gör en espresso.
Hon går till pianot. My funny Valentine så det ekar i trapphuset.
Tillbaka till datorn.
Men gubbe, gå och lägg dig.

CQ

Fastnade för en skäggstubbig haka. Starkt behov av att stryka över den med handen. Behärskade mig.

Tittade in i ögon som var lite ledsna. Längtade efter att få kyssa ögonlocken varsamt med varma läppar. Behärskade mig.

Kunde inte låta bli att snegla ner mot jeansen, där under linningen. Behärskade mig.

*

Så passerade ännu ett ögonblick i förnuftets och hederlighetens tecken.
Men jag längtar till den stund jag inte längre måste behärska mig...

Ja de e måndag morgon

Nu är den näst sista båten nattad. Uppdragen på land, vänd och tvättad. Den stora båtens vinterförvaring köper jag mig fri ifrån. Men ännu några månader ska jag kunna dra ut på havet. Sova i stugan några nätter till, fortsätta plocka av björnbärsbusken och sakta men säkert stänga igen för säsongen.

Premiären i lördags gick alldeles lysande. Värme och mänsklighet. Uttryck och innerlighet.

Idag har jag ont i magen. Kanske av vemod. Kanske för det som måste göras - annars är man bara en liten lort. Brygger en espresso. Sätter mig vid köksbordet för att arbeta. Det tar emot.

Det kanske helt enkelt är en vanlig måndagsblues...

Järvafältet 11/9 kl 15.44

Ensam på vägen.
Ensam vid vägrenen.

Vi fick syn på varandra. Sa hej.
Småpratade en stund om ditt och datt.
Förstod så väl.

Sen skildes vi utan att ha rört vid varandra.
Man ska aldrig bryta den kraft som envisas, trots allt.

På begäran

En man frågade mig igår kväll varför jag inte bloggar om det underbara arbete jag håller på med just nu.

Nu har jag ju bestämt mig för att inte räkna upp allt jag gör hela tiden, utan mer låta tankar, iakttagelser och berättelser flöda ut över skärmen. Men jag gör ett undantag.

Alltså, i min värld:

• kör jag 3o mil om dan
• svär jag i kyrkan (förlåt, men det slinker ur mig en instruktion typ: "hon är så in i helvete arg!")
• skapas mardrömmar, gudsbrottning, långdans och bröllopsyra, sinnlig förälskelse och dånande offerriter
• drillar jag kören i diverse handrörelser, såsom "a-a-a-stopp" eller "ååå-tjoff!"
• får jag gåshud och tårar i ögonen fast jag vet precis vad som händer
• njuter jag av att möta varma, öppna leenden och imponeras av allas arbetsiver, koncentration och fokus
• undrar lite för mig själv vem i branschen som kommer upptäcka vår titelrolls-innehaverska först (hon är brilliant)
  
• sjunker jag ner i ett musikaliskt bad som är något av det vackraste jag vet
• tappar jag bort mina anteckningar överallt bland bänkraderna för att jag kan aldrig sitta still mer än en minut
• upphör jag inte att förvånas hur bra det är trots att vi bara har repeterat i två veckor
  

Så!
Har jag uppfyllt din önskan?

En deckargåta

Det ligger ett kvastskaft på golvet bredvid den obäddade sängen.
Det sitter en regissör med en kopp extra starkt kaffe vid köksbordet.

Kan ni lista ut vad som har hänt?

(eventuella skriftliga förslag i kommentarfältet, där också svaret publiceras på torsdag)

On the road

Jag är minst 10 kg lättare och mycket vältränad. Jeans uppvikta över stövlar med skyhög klack, nitbälte och ett linne som framhäver mina muskulösa armar. Jag går rakt in, fullkomligt orädd och ställer mig mitt på golvet.

Det är tyst en stund. Och jag säger: ok, jag är 45 men va f-n. Madonna är 51.

Sen sjunger jag med hela livets sorger och glädjeämnen i strupen - snabbt klipp över till hon som gråter, han som är totalt fängslad och så den tredje, den kärvaste, som håller en hand över munnen, som för att hindra ett skrik att komma ut.

Efter det är inget sig likt. 40 plussare är kult. Medelåldern rules. Alla unga vill lyssna och lära, slitage är trend, ordet gubbrock upphör att existera och rockfestivalernas medelålder höjs med 20 år.

Bara för att jag sökte Idol 2009.

Så dagdrömmer jag när jag kör hem i mörkret och sjunger med för full hals i radions:

and through it all she offers me protection
a lot of love and affection
whether I'm right or wrong
and down the waterfall
wherever it may take me
I know that life wont break me
when I come to call she wont forsake me
I'm loving angels instead

Tags Idol, Madonna

Heja konsten

Jag tycker det är spännande att någon vågar iscensätta ett sammanbrott såsom ett konstnärligt experiment. Att klottra ner en tågvagn är kanske lite sämre - men varför inte låta SL samarbeta med konstnärer för att skapa liv i fula och slitna vagnar? Graffiti kan vara grymt snyggt dessutom.

Men allra bäst är toaletten på Bonniers konsthall i Stockholm.

Tänk dig en vanlig toalettstol. På väggen till vänster hänger en TV- skärm. Den visar en bild av något dunkelt och svårtytt. Den tycks vara alldeles stilla.

Du lyfter på toalettlocket och bilden börjar röra sig. Hm, tänker du. Sätter dig som du brukar på plastringen. Och plötsligt dyker din nakna bak upp på skärmen!

Sen kan du glatt roa dig med att se på TV hur kisset plaskar ner i vattnet, hur pappret landar och - vackrast av allt - kaskaderna av rörligt vatten när du spolar.

Gissa om jag stannade länge där inne! Jag var tvungen att vinka till kameran nere i kröken. Se om jag kunde se mitt ansikte. Spola flera gånger. Öppna och stänga locket. Och jag småskrattade för mig själv hela tiden.

Nu måste jag bara se till att passera konsthallen så fort jag känner att jag behöver göra det där stora ni vet....

Till köksklockans tickande

När jag kommer hem sent på kvällarna har jag ingen att berätta för. Jo, jag kan chatta en stund med en vän, men en sån här natt har alla hunnit somna. Det är bara jag och varulvarna som är vakna.

Det regnar.
Jag stod stilla på motorvägen i en timme, mitt i ett pärlband av röda baklyktor. Långtradare tätt efter varandra - de såg ut som en kringresande cirkus. Slog av motorn men hade radion på. Rockkanalen, den enda min bilstereo får in (gott så, men jag avskyr reklamen).

Det var en olycka.
Både polisbil och ambulans passerade med blåljusen påslagna. Och jag grät där ensam i bilen, för det blev så tydligt att allt kan förändras på bara några sekunder. Någon hade varit på väg till en älskad, ett hem, ett barn - och så plötsligt sladdat i regnet. Eller blundat bara lite för länge.

Men jag tänkte också att om det varit jag,
då hade ingen väntat förgäves.

Målet är inget - vägen är allt

Jag skulle kunna skriva att jag inte är det minsta skraj för svininfluensan. Eller att jag stödjer Anna Odell: Sacha Baron Cohen gjorde samma sak* och blev berömd. Jag skulle kunna berätta om drömmen som väckte mig med gråt i hjärtat och fick mig att undra hur lång tid en sorg-process egentligen tar.

Jag skulle möjligen skildra regnet, höstblåsten, den klara luften, känslan av avsked. Eller också berätta om repetitionsarbetet som är så roligt och intensivt och alla de glada ansikten jag möter när jag kommer dit. Att jag antagligen inspirerar och rör om mer än jag tänkt mig: jag gör ju bara mitt jobb. Iscensätter en berättelse som berör mig starkt.

Slutligen skulle jag kunna berätta om Operation Läsa Om Kerstin Ekman. Sista meningen i "Händelser vid vattnet" som är som ett knytnävslag i själen.

Men jag skriver inget av allt det där. Inte på riktigt. Jag bara skriver, för hur det nu är så är vägen viktigare än målet...

*bestämmer sig för en karaktär, går ut i samhället med ett påhittat skeende för att väcka reaktion och få syn på tendenser - och låter sig filmas under tiden

Tags Svininfluensan, Anna Odell, hösten, Kerstin Ekman

Sömnig Haiku

Försöker mig på 5-7-5 dikten, inspirerad av Tecken i tiden som skriver så rasande fint. Men tankarna går långsamt och kroppen ömmar efter tung sömn. Snart ska jag ge mig av mot ännu en heldagsrepetition. Vacker text, sinnlig musik, begåvade artister. Jag piggnar nog till snart!

Vaknar nu långsamt
Sängvärmen kvar i kroppen
Tur att kaffe finns

"Jag vill leva utan galler, älska utan skyddsnät"

Vi var flera tusen. Vi stod upp, gång på gång i slutet av konserten. Och vi fick också extranummer efter extranummer. Spelglädjen gick inte att ta miste på. Det som kan låta lite städat på skivorna var helt vilt. Rock'n'roll i folkviseton.

Innan dess hade jag förundrats över hur många människor som ständigt fanns runt om mig. I tunnelbanan, så nära att jag hade kunnat ta på varenda en. På gatorna, där mitt skärgårdstempo sakta färgades av storstadspulsen. Vid uteserveringarna, där avslappnade söderbor satt med en gitarr eller en chailatte. Sen träffade jag en mycket kär vän och en mycket kär dotter.

Jag har lämnat ön, återvänt till fastlandet och sett Sofia Karlsson en varm sensommarkväll.

Tags Sofia Karlsson, Vitabergsparken, storstadspuls

Född fri

Grannar och gäster har lämnat ön. Nu är det bara jag och fjärilen.

Jag fullkomligt dröp av svett efter att ha burit upp motorn till boden och sköljt igenom den med sötvatten, så jag hoppade i från badhuset, tvålade in mig och hoppade på nytt. 14 grader. Max.

Nu sitter jag inlindad i en filt på min veranda och dricker gin och tonic.

Livet är gott.

Återträff

Så var jag tillbaka vid havet.

Vad ska man med hantlar till när man har båtar som måste dras upp? Jollen vägde säkert 50 kilo, men jag lyckades vända den mot en trädstam, och nu rinner Östersjön tillbaka till sitt ursprung.

Trappan är varm av sol. Håret lätt överdraget av spindelnät. De är snabba att spinna sina vävar runt min vattenpump och mina utemöbler, de ständigt verksamma.

Om en stund får jag besök. Det var över 25 år sen vi ordnade teaterläger, spelade gitarr och lyssnade på Peter Gabriel. Vad har hänt oss sen dess? Allt. Ändå är vi precis desamma.

Jag hoppas det kommer med en gitarr ikväll också...

:-)

Söndag. Det sovs i min närhet. Anar solljuset där ute, trots genomskitig fönsterruta.

Jag har haft vansinnigt roligt - tre kvällar i rad. Först det där udda surströmmingspartyt, sedan natten med flödande champagne och "Heartbreak Hotel"-studiebesöket och så privatfesten med gubb-rockarna och idel 60-tals hits. Lite träningsvärk har jag allt efter allt dansande. Men ett leende på läpparna.

Imorgon är det måndag.
Och jag har en vecka till att suga ut det bästa ur sommaren och livet.

Sturehof 20/8

Förväntningarna var höga - för ett år sen hade vi verkligen lyckats höja temperaturen rejält på Stockholmskrogens surströmmingspremiär. Bara så där, bara spontant. Nu var vi inbjudna speciellt huldran och jag, uppbackade av tre dragspelande män. Alltså hade vi repeterat.

Så här dan efter, lagom mosig i huvudet, känner jag mig mycket nöjd. Vi gjorde vårt jobb, och det med bravur. Huldrans pipa går förstås inte att mäta sig med, men jag klämde i med ett rivigt solo utan att tveka. Tunnbrödskungen fick sin årliga vals med armen om min midja. Dessutom åt jag fyra strömmingar och tyckte det var riktigt gott.

Alltså! Jag är värsta surströmmingsbaben.

Ps Förra årets inlägg om just detta läser du här...

Pirr

Vad är det första du ser hos en människa?
Blicken? Munnen? Klädstilen?

Och när du vistats en stund i hennes närhet, vad tänker du då på?
Skrattet? Gesterna? Berättelserna om henne själv?

Vad väljer du sedan att fantisera om?

Rapport från paradiset

Det börjar bli kallt på mornarna nu. Elementet står på i köket, jag sover inte längre med öppna fönster.

Min sista besökare har lämnats av på fastlandet och nu är stugan tom och tyst. Igår flödade vin och drinkar, skratt och opera från radions P2. Idag blåser styv kuling och jag är glad att jag har konserver i skåpen. Båten är visserligen stadig och sjösäker - men ändå...

Ormen har inte synts till på ett par dar. Inte en enda fästing på benen, däremot två stora vackra hjortar precis bakom huset. Vi tittade på varandra en lång stund innan de graciöst skuttade iväg över blåbärsbuskarna.

Tre omgångar kantarellsmörgås har jag kunnat bjuda de olika gästerna på. En blåbärspaj. Inga nät lagda i år, men många heldagar på de olika stränderna. Två gånger i grottviken, den vackraste plats jag vet på hela jorden. Och härliga båtfärder med både Sessan och Stumpan.

En önskning viskad i bergakungens öra.



Brygga och trappa oljade, stigar röjda, gräs klippt. Har inte kommit mig för att måla huset i år heller. Men jag ska rensa boden och samla ihop grovsopor inför hämtning om några veckor.

Solbränd. Flagnad. Smutsig. Östersjöbadad. Myggbettad.
Jag har inte haft två veckors semester än, men känner mig fullkomligt utvilad.

Solens glitter mot havsytan

Jag har sett det förut: unga människor som inte är riktigt glada längre. Inte fria i sinnet. Leken har tagit slut. Tyngden tagit över. (Jag har sett unga som är fulla av liv och lust också förstås. Två finns i min omedelbara närhet, till exempel.)

Men hon, vars pappa drog iväg med en annan och vars mamma blev sjuk av sorg. Hon ler knappt längre. Uttrycker inga åsikter. Förmedlar inget.

Och jag blir så sorgsen. Har vi vuxna blivit mer självcentrerade? Sätter vi oftare vårt eget förverkligande före barnens bästa nuförtiden? Jag dömer ingen - har själv gjort val utifrån mina egna behov först.

Men ändå. Tänk en skrattande tonåring som med nyfikenhet och förväntan tar in världen runt om sig. Hela livet ligger framför henne eller honom. Allt kan hända. Allt är gott.

Livet kan ju vara så vidunderligt.

Ny karriär kanske?

Dottern skulle välja ringsignal till sin nya mobil och vi andra - smakrådet - lyssnade noga.

Några låtar lät som bakgrundmusik i amerikansk porrfilm, andra som signaturer till diverse science fiction-serier. Slående många, ja de flesta, hade nedåtgående melodisk rörelse, ibland med en liten vändning upp precis på slutet. Såsom ett sista hopp: Snälla - kom igen, svara då!

Vem komponerar alla dessa ringsignaler? Och varför måste de alltid gå nedåt? Tänk hur omgivna vi ständigt är av folks ringande telefoner. Skapar inte de fallande melodierna en tyngd, ett suckande, en uppgiven känsla inför hela kommunikations-kitet? "Ånej, måste det ringa nu igen... måste jag prata med nån"

Jag tror jag ska knåpa ihop några uppiggande varianter och skicka in till Nokia + Ericson. Jag döper dom till "Solen går upp", "Kebnekaise och jag", "Avgång Arlanda" och "1792" (antal trappsteg upp i Eiffeltornet). Blir stormrik. Och gör nåt gott för mänskligheten på samma gång!

Äntligen!

Barfota på varm sand, runda stenar eller klippor.
Naken i salt vatten eller på en gungande brygga.
Insvept i en sarong på en trappa med en kopp kaffe i handen.
Fullt påklädd tillsammans med vänner över goda middagar.
Myggskyddad under det skrattfyllda kubb-spelet i skymningen.

Bloggaren har semester.

Hav, hund och herre

Havet glittrar som aldrig förut.
Hunden äter tång, måsfjädrar och snäckskal.
Herrn vandrar naken, i sitt ursprungliga jag.

Idag var den vackraste dagen på hela sommaren.

Kära beryktade förort.

Det ligger en stark doft av grillkol och tändvätska över dina radhustak. Solbrända karlar vandrar från centrum med blå systemkassar i båda händerna. Kvinnorna bär ljusa linnen och sandaler. I parken leker asfaltsbarnen och en bit bort spelas fotboll ljudligt och glatt.

Hur hamnade jag här? Jag, en lantlolla och skärgårdstös. Teaterhoppa. Fantasimakerska. Inte en kotte känner jag, men jag saknar min grannes höga etiopiska pop. Det gjorde mig inget att jag alltid fick vika hans kläder i tvättstugan.

Nu har jag mellanlandat i förorten på väg till havet där jag hör hemma. Slottet fick min sommar, men augusti återstår.
Måtte den bli oändligt lång...

Såsom en lilla My

"Jag har lärt mig att jag klarar av väldigt mycket." sa hon, och jag tänkte att är det nåt som är bra att veta om sig själv så är det just det.

Sen funderade jag på vad jag själv har lärt mig. Att människor reagerar olika under press, det har jag vetat länge, men vilken typ av reaktion som jag kan förhålla mig till bäst har jag inte riktigt haft koll på förut.

Man kan peka finger och räcka ut tungan.
Man kan bli kyligt överlägsen, förmer och högdragen, och säga arroganta saker.
Man kan börja storgråta och tycka synd om sig själv.
Man kan fnissa ironiskt och himla med ögonen.
Man kan sätta sig på andra.
Man kan sucka och stöna i märkbart smyg men ändå hålla masken utåt.
Man kan ryta till i rak och ocensurerad vrede, blåsa ut och sen vara som vanligt igen.
Man kan vända blicken inåt och analysera allt genom sin egen psykologiska förklaringsmodell.
Man kan vända allt ryggen och bara gå därifrån, utan ett ord.
Man kan vandra runt med ett stone-face där missnöjet anas genom tystnad.
Man kan tappa lust till allt, bli handfallen och bara stå där.
Man kan bli hysteriskt överenergisk.

Den som blåser ut är enklast att bemöta.
Det jag har svårast för är när nån sätter sig på en annan.
Allt annat däremellan är en del av att vara människa.

Att skiljas är adjö en smula

Jag vet att jag har skrivit det här förut: det är viktigt med bra avslut.

Ett schysst och respektfullt avsked låter oss ha kvar de goda minnena resten av livet. En bra avslutningsceremoni får oss att glädjas över det som varit utan besk eftersmak i munnen.

Nu tittar jag snart upp mot himlen för sista gången och undrar det ska gå med utomhusföreställningen just idag. Sen skiljs vi åt; sångare, musiker, tekniker - riktigt bra människor hela bunten.

Måtte vi få ett fint avslut.
För det finns mycket gott att minnas.

Universe according to -

Människor kan vara solar eller planeter. Solarna drar till sig planeter, klot eller annan lös materia och är en trygg mittpunkt - en dragningskraft - en fixstjärna. Planeterna däremot cirkulerar runt om. Flyttar på sig. Ändrar bana. Byter perspektiv.

Jag är definitivt en planet. Kretsar någonstans oregelbundet långt ut, med ordentlig överblick och stort rörelseutrymme. Nej, jag trivs inte med att vara mittpunkt, fast det kan tyckas så just nu i jobbet. Jag vill inte stå still, inte stagnera. Jag drar inga till mig och håller ingen fast i tvingande omlopp.

Men skulle du vilja snurra runt med mig är du innerligt välkommen.
Försök bara aldrig hålla mig fast.

Onsdag 29 juli (så försvann även juli)

Natten blev lite för kort. Morgonen för tidig.

Jag drack ett glas vin när de andra sov och tänkte att nu börjar den stora summeringen. Utvärderingen. Kanske klagan. Det är bara att lyssna och lära, jag har ju själv alltid uttryckt mina åsikter utan att fega ur.

Nu dricker jag en kopp kaffe när de andra sover och funderar på vad jag ska göra efter det stora arbetets slut. Till ön, förstås. Men senare? Dra till Grekland och kraschlanda i första bästa solstol? Åka till London och se gatuartisterna vid Covent Garden? Ta med laptopen till Thailand, hyra en bungalow vid havet och bara skriva?

Allt är möjligt.
Det gäller bara att ha lust.

· · · - - - · · ·

Var har man sin privata vrå här i livet? Var får man rulla ihop sig och bara vara den man är? I tanken? I den fysiska ensamheten? I hjärtat?

Var får jag ge utlopp för den heta kroppens längtan efter den där halsgropen som jag vill kyssa? Eller det mogna jagets nyfikenhet på ett samtal som jag inte vet om det existerar mer än i fantasin?

Var får jag svära över situationen jag inte rår på, men ändå stångar mig blodig mot? Vart ska min frustration och förtvivlan ta vägen - på vem ska jag själv kräkas över all skit som hamnar på mig?

Bloggen? Ja: min ventil.
Ord som dränerar. Bara lite - men ändå.
För just nu är det bitvis för djävligt. Då är det gott att skriva.

Och om några timmar ringer telefonen igen och jag är glad och duktig och problemlösande.

Heja Uppfinnar-Jocke

Människans uppfinningsrikedom känner inga gränser.

För fyrtio år sen hoppade hon runt på månen. Sedan dess har internet och telefoni utvecklats i rasande fart och krympt avståndet mellan individ-individ. Organ kan bytas. Läppar och bröst kan göras större, magar mindre (viktig detalj i vår yt-fixerade nutid). Luften och havet mår visserligen inte så bra, men antagligen skulle vi fixa att åtgärda detta också, om det kändes tillräckligt viktigt (läs lönsamt).

Igår stötte jag på en Nödvändig Pryl. Igen! Ännu en slags månlandare, denna gång med mer vispliknande underrede, men utan att mötas i slutet om ni förstår hur jag menar.

Det är en huvudkrattare. Hårkillare. Skalpkittlare.
Och den är makalöst skön.

Nu behöver vi alltså inte längre pyssla med varandra! En schysst automatisk massagefotölj, en elektrisk fot-tryckare och så den här Yukain - och mitt liv är perfekt!

Så vad ska man med en livs levande partner till egentligen....

6:48

vaknade jag av ett stark metalliskt ljud. Ett alarm.
Hm... tittar mig omkring.
Mobilen? Nej (svart). Datorn? Nej (avstängd). Någon annan apparat? Nej (har inga andra här).
Återstår: från mitt undermedvetna (fyllt av fantasier) eller från yttre rymden?

Jag tror på rymden. Ett tecken. Ett möte?
Något beamades in i mig.
Energi tror jag.
Varför sitter jag annars i köket fullt vaken och pigg efter fyra timmars sömn?

Mitt mantra, från och med nu

Jag vill inte ha mera regn nu.
Jag vill inte ha mera regn nu.
Jag vill inte ha mera regn nu.
Jag vill inte ha mera regn.
Jag vill inte ha regn.
Jag vill inte ha regn.
Jag vill inte.

Från ett hus vid havet

Lätt regn. Badade och öste Stumpan.
Nu kaffe vid köksbordet. Stilla sus i linden. Annars alldeles tyst.

Det är så otroligt rofyllt. Om en liten stund börjar släktkalaset och då kommer det att vara många goda vänner och bekanta i en av stugorna. Jag tycker om min släkt.

Sen till kvällen blir jag ensam i stockhuset igen. Det gör mig inget, jag är mycket trevlig att umgås med!

Men ändå.
Det börjar bli lite trist att vara själv.
Har nu slickat sår i två år - det räcker.
Därför funderar jag på att annonsera ut mig.
Kanske helt enkelt ordna en auktion:

"Lite sliten men mycket värdefull sak från 60-talet. Mjuk och varm i sin formgivning, vilja av stål. Kommer i set om två döttrar, diverse båtar, släktäga på ö i skärgården, stort intresse av sitt arbete och sitt eget skapande, går utmärkt att leka med, men måste vårdas med respekt och omtanke."

Har vi ett utgångsbud - någon?

Nattfjäril

Det ekar ett skratt i mig. Minnet av en kväll bland goda människor. Inte många. Men bra. Levande.

Nu drar örttéet. Kylskåpet surrar. Himlen ljusnar. Och jag sitter i mitt andrahandskök och ser ut över kyrktornet och tänker att människor med liv ger så mycket glädje, så mycket rikedom. Vad spelar det för roll om vi har lite skavanker här och där? Vi är inte fläckfria, vi är långt ifrån perfekta, men vi ger och tar och vågar och drabbar.

Så gryr snart en ny dag med nya möjligheter, och du anar inte hur mycket som kan hända dig om du bara öppnar dina sinnen och låter det ske som skulle kunna ske.

Fantasi versus Ferlin

Jaha. Nähä. Inte det. Förstås. Så dum jag är.

Så ändras perspektivet och allt belyses från ett annat håll. Spegel spegel på väggen där... Bakvänt. Förvridet. Eller det riktiga?

Ändå: när tanken klarnar är det en ganska häftig upplevelse. Imorse vaknade jag med en förnimmelse - något jag ville, trodde, hoppades på. Nu har jag omtolkat. Aha-at. Det är nästan så att jag skrattar åt mig själv; hur kunde jag någonsin få för mig något annat?

Och jag går ut i verkligheten, mumlandes Ferlins gamla diktrad "mitt tak är någon annans golv"...

En halvtimmes ledigt: då ringer telefonen!

(- i ett ärende som jag på alla sätt och vis bedömer inte ligger på mitt bord. )

Det var det där med hierarkier och översittarfasoner och nu är det gräddfiler som stör mig. Plus regn och bussar som går före utsatt tid och borttappade nycklar, arga hyresvärdar, oroliga musiker och pressade scentekniker.

Kanske platsbanken.se blir mitt nästa stopp helt enkelt...

En fot in genom dörren?

Just när jag tänkte tanken att jag inte visste vad jag skulle skriva om idag ringde telefonen.

- Catarina.
- Hej! Det här är frun i huset förstår jag.
- Eh.... ja? (jag är ingen jävla fru)
- Men det var ju roligt! Jag hoppas att allt är bra så här på sommaren!
- ...joda.... (vad jag avskyr klämkäcka kommentarer)
- Jag tänkte fråga lite vad ni har för teveoperatör i huset.
- Eh... (ska han inte ens säga vad han heter?)
- Jo för jag ser att ni har Telenor här..
(har jag det? ja, nån av tjejernas mobiler förstås, själv har jag Telia, men det har han tydligen inte sett)

Sen slutar jag att lyssna.
Och gör det jag alltid gör. Håller min lilla föreläsning:

- Du ursäkta mig, du får inte ta det här personligt. Men nu är det så att du ringer och stör mig, och du har inte ens presenterat dig, jag vet inte vad du heter och du har inte frågat om du ringer olämpligt, eller ens haft en artig och respektfull attityd. Så nu ber jag dig avsluta det här samtalet med mig, för vad du än vill sälja eller förmedla till mig så är jag inte längre intresserad. Tack. Hej då.

Klick.

Nu dricker jag en kopp kaffe och funderar över vilken tv-operatör jag ska vända mig till, för tydligen har kabeltv-nätet upphört i huset, och jag måste ju kunna följa Prison Break på trean i höst...

Idag

- är en dag när jag vaknar utan kraft, lust, motivation.
Idag är en dag när jag är känslig för att någon skäller på mig.

Idag är en dag då jag behöver vara stark, glad, livfull, diplomatisk, flitig, arbetsför, utåtriktad, flexibel, snabb i tanke och handling, stabil.

Idag har jag lust att skita i allt.
Idag vill jag varken arbeta, umgås eller festa.

Och framför allt: idag är en dag det skulle behöva vara sol, molnfritt, vindstilla och varmt.

Nattlig chatt

Jag existerar i två verkligheter.

Mina fötter rantar runt på jorden (i går i höga klackar då jag behövde vara representativ men hindrades av ett ihållande regn). Fötterna bär upp det utseende som är jag, som jag inte tycker om, men som jag vet att jag måste bära med stolthet så att själen - betydligt vackrare - lyser igenom.

Där går jag och pratar och skrattar och reagerar och tar ansvar. Runt om mig olika personer i skilda sammanhang. De flesta tycker om mig. Några kramar mig, lutar sig mot mig, tar på mig.

Jag finns. Jag är människa bland människor.
Blod. Kött. Doft.

Så har vi skenvärlden. Där träffar du mig just precis nu. I sin faktiska form är jag ettor och nollor (det där har jag aldrig riktigt begripit), i sin omvandlade form är jag ord du nu registrerar, meningar du följer. Och här ser du mig bara precis som du vill se mig, för jag är luft och fantasi och kanske kanske en liten smula av min själ men absolut inget av min hud.

Så kom det sig att jag i natt pratade med en fullständig främling - i den andra verkligheten. (Även han ettor och nollor.) Tidigare på kvällen hade jag pratat med arbetskamrater som träffar mig i den första verkligheten.

Var vill jag vara?
Absolut i fast form.
Jag vill ha ögonkontakt.
Jag vill bli strykt över ryggen.
Jag vill klinga mitt glas mot en annans.

Det goda samtalet är A och O. Kommunikation. Och jag är lite förundrad över hur jag ändå kan sväva runt i cyberspace och möta främlingar.

Men allra helst vill jag vara Verklig.

Ett leende

Var på väg, saker att göra. Lite tung i sinnet.
Då – ett leende.
Stod där, hungrig och hängig. Väntade.
Då - ett leende.
Kvar i den grå skymningen, trött och orkeslös.
Då, ett leende.

Leendet
som bränner hål
i varje regnmoln
och släpper in solen rakt i hjärtat.

Om inte annat så har jag fått det.

Ett skepp i stormen

Du kan stå stadigt med båda fötterna på jorden. Grundad i dig själv. Rakryggad. Stolt.

Du kan gå med bestämda steg, nöta ner dina klackar och platta ut dina fotsulor. Målinriktad blick och medvetet vidvinkelseende.

Du kan arbeta flitigt, ivrigt, oförtrutet. Fylla i hålrum, skapa jämnvikt i obalans, stödja det som tippar, finna det som saknas och uppmuntra den som tvivlar.

Så en dag blåser någon på dig och du faller.

Och jag undrar: med vilken rätt får en människa ha synpunkter på en annan människas själ?

Lockrop

Hallå? Juni? Vart tog du vägen?!
Snälla lilla juni, kom tillbaka.

Det var inte meningen att strunta i dig så där. Förlåt. Jag glömde binda en krans till ditt hår. Missade helt att lyssna på dina ljud; fåglarna - de lustfyllt kvittrande, längtande, lockande. Som jag.

Käraste juni, jag har varit dum. Jag tänkte aldrig på att ta in dina ljusa nätter, på riktigt. Se dig för den du är. Kom tillbaka är du snäll. Jag ber dig...

(inget svar)

Men titta. Här är juli. Ska vi lägga oss och älska i en skogsdunge, du och jag?

Sommarnattens leende

Jag vill inte gå och lägga mig. Det är för vackert. Det sitter för mycket kvar i kropp och sinne för att allt ska släckas ner och försvinna.

Jag håller mig vaken. Huden minns ännu Vänerns ljumma vatten. Jag simmade. Rakt mot Kinnekulle. Ögonen ler. Andningen är lugn. Livet nära och vibrerande.

Idag fick jag veta något jag inte visste förut. Det gjorde mig gott. Det finns min sanning och det finns din sanning, men kanske finns den där tredje sanningen ändå, den som renar blicken och avvärjer fantasierna. Och idag blev jag fullt och fast övertygad om att jag hade valt rätt.

Moment

Sakta sakta vaknar kroppen till liv. Jag går naken hemma - värmen flödar in från både öster och väster - och försöker sortera in mina papper, mina kläder och mig i själv i någon slags rimlig uppdelning mellan förnuft och känsla.

Tankarna vill inte riktigt gå i ledband längre. Klockan tickar på, plikterna kallar men jag lägger mig bara rakt ner på parkettgolvet och låter den lena vinden vandra över huden.

Det är lördag. Det är sol.
Och det är jag.

Kvällstankar, i all enkelhet

Funderar på det här med ålder. Är det viktigt? Är det bara en siffra, eller har siffran egentligen en betydelse? Vad gör åldern med en människa - och hur ser omgivningen på det här med antal levnadsår?

Till exempel: ett antal män i min bekantskapskrets är tillsammans med 15-20 år yngre kvinnor, men skulle jag kunna vara tillsammans med en - låt oss säga - 16 år yngre man?